Nyår.
Gott nytt år, då. Jag ställer in även denna högtid och tvättar istället. Samt vräker i mig choklad. Jag är egentligen inte särskilt svag för nyår, det är så mycket vånda för vad man ska göra, plus att jag alltid ångestpeakade på nyår när jag var yngre. Med tanke på hur mycket planering och ångest det är inför denna kväll varje år är det förvånansvärt få nyår jag faktiskt minns. Och då menar jag inte att det var för att jag var så full, snarare tvärtom.
Nyår jag (faktiskt) minns (fast jag kommer inte ihåg årtalet):
1. Milleniumskiftet
Maskerad och middag i Liquid Medias lokaler. Jag var queersmart och hade klätt ut mig till transvestit i glitterklänning, tiara och skitmycket smink. Det var det tyvärr ingen som fattade. På denna fest var även snubben som virkat sin egen riddarbrynja – varenda ring i brynjan hade han dessutom själv sågat till. Vid tolvslaget halkade vi runt i snödrivor i Vita bergsparken och Anna dök på förvånade främlingar och sjöng ”Hey hey we’re the monkeys!”
2. Jag, Ylva och Erik K drack typ en bag in box var och åkte på fest i ett märkligt kollektiv som jag tror ägdes av Svante Tidholm. Vår gamla kursare Ariel skulle också ansluta men kollade på fyrverkerier med Timbuktu istället (jag tror att de kom till festen efter tolvslaget, men då var vi för fulla för att hitta dem). Hur som helst, vi blev givetvis bängfulla, var äldst på festen och ramlade vid upprepade tillfällen nerför en upphöjning, men kidsen var så snälla och hjälpte oss alltid upp och frågade bekymrat hur det gick. Svärmorsdrömmen Erik som vanligtvis är den sundaste personen i hela världen spydde i köket och skylle på nån annan när en person kom in.
3. Förra nyår. Se tillhörande blogg från första januari 2006.
4. Extract. Nån som minns det stället? Stockholm, tidigt nittiotal. Vi klädde upp oss till tänderna och räknade in det nya året med ett gäng transor. Sussi blev jagad av en jättestor transa med en dildo i handen. På tunnelbanan på väg dit var vi helt hysteriska, dök på alla stackars oskyldiga människor och skrek: ”Gott nytt år, det här kommer att bli det BÄSTA året i hela ditt liv.”
5. Konsert i gamla Kennedyskolan i Portland, Oregon
Minns det mest för att när vi skulle åka hem dök G aldrig upp, så Jake fick gå in och leta rätt på honom. När de så småningom kom till bilen såg G övernöjd ut medan Jake bara verkade perplex – han hade hittat G på scenen ... rappandes för medlemmar i bandet som spelat tidigare på kvällen.
söndag 31 december 2006
fredag 29 december 2006
Sällskapsspel
Finns det fortfarande folk som spelar sällskapsspel? Och då menar jag inte bara med tanke på konkurrensen från skitroliga tv- och dataspel utan också att det alltid bara är max en person i varje familj som faktiskt tycker att det är roligt (tillväxten på nya sällskapsspelare blir därmed rätt dålig). Jag var den personen i min familj. Oftast var det min syster som tvingades bli motspelare. Hon tyckte också att det var jättekul. I ca fem minuter. Sedan sa hon irriterat: ”Ja, ja, vi bestämmer väl att du vinner då så slipper jag fortsätta med det här tråkiga spelet.” Särskilt om jag faktiskt ledde.
Nu spelar jag bara yatzy med Anna ibland (och Anna vinner alltid, utan undantag, så egentligen borde det väl inte vara roligt) och gin rummy och alfapet med Peter (fast oftare Betapet på nätet). Men jag saknar det faktiskt. När jag var sådär trettonårig nördtjej hade jag och mina polare Sara och Anna en kortspelsturneringar – vi satsade med godis och den Annan förlorade rubbet. Jag tyckte förstås det var toppenkul, men när de vägrade göra om det någon mer gång insåg jag så sakteliga att de inte direkt delade den entusiasmen. Fan, man kanske skulle ha blivit rollspelare i alla fall (apropå rollspelare såg jag FCZ Andreas – han som jämför sin kroppsbyggnad med en taxs – jäkta runt på Akademibokhandeln med håret på ända idag).
Sällskapsspel jag minns:
1. Den försvunna diamanten
Förstås. Och alla dessa eviga käbbel om huruvida man fick flyga in i mål eller inte när man hade hittat diamanten.
2. Hundspelet
Spelet som ingen i hela världen tyckte var roligt utom jag. Man traskade runt en spelplan, gjorde av med pengar på hundmat och vaccinering och valpavgifter och nya hundar, och då och då hamnade man på en hundutställning där ens hundar skulle tävla mot varandra (man snurrade en pil och fick på så sätt poäng – vår snurra var helt defekt och trillade alltid av). Det tog hundra år att spela färdigt, ingen vann någonsin eftersom man alltid slutade innan det var klart. Och ingen av oss ville någonsin köpa dvärgpudlarna, men pundarschäfrarna stod högt i kurs.
3. Mastermind
Kanske världens tråkigaste spel. Det gällde att lista ut i vilken ordning ens motspelare placerat sina färgpluttar.
4. Chackalack (eller vad det heter)
En ny upptäckt – påminner om Fia och är nåt gammalt indanspel som vi alltid spelar när jag är i USA. Alla blir superelaka och börjar kalla varandra fucking whore och beskyller genomsnälla mamma Kathy för att vara en beräknande bitch – jätteroligt!
5. Tjuv och polis
Ännu ett tråkigt spel. Så länge man fick vara tjuv var det okej, men tvingades man på polisrollen blev det mördande tråkigt. Ingen borde behöva vara polis, men hela spelidén byggde på att någon samvetsgrann anmälde sig frivilligt.
Nu spelar jag bara yatzy med Anna ibland (och Anna vinner alltid, utan undantag, så egentligen borde det väl inte vara roligt) och gin rummy och alfapet med Peter (fast oftare Betapet på nätet). Men jag saknar det faktiskt. När jag var sådär trettonårig nördtjej hade jag och mina polare Sara och Anna en kortspelsturneringar – vi satsade med godis och den Annan förlorade rubbet. Jag tyckte förstås det var toppenkul, men när de vägrade göra om det någon mer gång insåg jag så sakteliga att de inte direkt delade den entusiasmen. Fan, man kanske skulle ha blivit rollspelare i alla fall (apropå rollspelare såg jag FCZ Andreas – han som jämför sin kroppsbyggnad med en taxs – jäkta runt på Akademibokhandeln med håret på ända idag).
Sällskapsspel jag minns:
1. Den försvunna diamanten
Förstås. Och alla dessa eviga käbbel om huruvida man fick flyga in i mål eller inte när man hade hittat diamanten.
2. Hundspelet
Spelet som ingen i hela världen tyckte var roligt utom jag. Man traskade runt en spelplan, gjorde av med pengar på hundmat och vaccinering och valpavgifter och nya hundar, och då och då hamnade man på en hundutställning där ens hundar skulle tävla mot varandra (man snurrade en pil och fick på så sätt poäng – vår snurra var helt defekt och trillade alltid av). Det tog hundra år att spela färdigt, ingen vann någonsin eftersom man alltid slutade innan det var klart. Och ingen av oss ville någonsin köpa dvärgpudlarna, men pundarschäfrarna stod högt i kurs.
3. Mastermind
Kanske världens tråkigaste spel. Det gällde att lista ut i vilken ordning ens motspelare placerat sina färgpluttar.
4. Chackalack (eller vad det heter)
En ny upptäckt – påminner om Fia och är nåt gammalt indanspel som vi alltid spelar när jag är i USA. Alla blir superelaka och börjar kalla varandra fucking whore och beskyller genomsnälla mamma Kathy för att vara en beräknande bitch – jätteroligt!
5. Tjuv och polis
Ännu ett tråkigt spel. Så länge man fick vara tjuv var det okej, men tvingades man på polisrollen blev det mördande tråkigt. Ingen borde behöva vara polis, men hela spelidén byggde på att någon samvetsgrann anmälde sig frivilligt.
onsdag 27 december 2006
Sporadisk juleblogg
Nu har vi haft släktsammankomst i dagarna två, Rufus har fått enorma mängder julklappar och jag och Peter känner oss som onda föräldrar som inte köpte en enda julklapp till honom (vadå, han får ju så mycket hela tiden av oss, dessutom är det inte direkt som att han uppskattar det han får nu – han tycker det är roligare att stirra på affischen för Göteborgs filmfestival än att gosa med nåt påkostat mjukdjur). Men sen, när han blir större, kommer jag att förköpa mig på julklappar, det är ju så satans kul att köpa leksaker.
Mina stygn ser ut som metallhäftklamrar och verkar inte alls vara på väg att upplösas – som de sa på sjukhuset. Vad är det förresten för skum metall som bara kan upplösas sådär? Jag tror de har lurat mig, och så får jag gå runt med de äckliga stygnen i flera år, tills de rostar sönder.
Serier som gärna får försvinna:
1. Let’s dance
2. Nanny
3. Alla en miljard amerikanska serier om urtråkiga jättesminkade botoxade kriminaltekniker.
4. Las Vegas
5. Den där kristna serien med asläskiga barn
(som sagt ... mitt liv består mest av tevetittande nuförtiden - hade jag haft tid skulle jag skriva jätteroliga motiveringar, men nu börjar det skrikas.)
Mina stygn ser ut som metallhäftklamrar och verkar inte alls vara på väg att upplösas – som de sa på sjukhuset. Vad är det förresten för skum metall som bara kan upplösas sådär? Jag tror de har lurat mig, och så får jag gå runt med de äckliga stygnen i flera år, tills de rostar sönder.
Serier som gärna får försvinna:
1. Let’s dance
2. Nanny
3. Alla en miljard amerikanska serier om urtråkiga jättesminkade botoxade kriminaltekniker.
4. Las Vegas
5. Den där kristna serien med asläskiga barn
(som sagt ... mitt liv består mest av tevetittande nuförtiden - hade jag haft tid skulle jag skriva jätteroliga motiveringar, men nu börjar det skrikas.)
söndag 24 december 2006
En skön jul och några borden
En skön julafton. Vi är vuxna nu, så vi får stanna hemma själva och ha det lugnt och vräka i oss choklad. I och för sig hör jag till den lilla skaran som faktiskt gillar julen, jag gillar till och med att åka hem och fira den med mina föräldrar. Men att åka tåg i värsta julrusningen med barnvagn och kolikbarn känns oöverstigligt. Plus att jag fortfarande inte fixar det där med att amma offentligt.
Att det blir lite spridda skurar med bloggar nu för tiden har inte bara att göra med att det är svårt att komma åt, jag har fan inget att skriva om (som inte är totalt ointressant för alla andra) nu när jag är mammaledig – hur kul är det att läsa om mjölkspyor och diarré (jo, det förstås, om det t.ex. handlar om när G bajsade på sig är det en anekdot som kan upprepas i oändlighet, men ...)
Jag borde ...
1. Hitta en daglig rutin för romanskrivandet – det har inte alls blivit av sedan R föddes
2. Åka in till stan oftare och typ fika
3. Spela in en massa filmer som de visar nu i jul
4. Sortera ut alla barnkläder som redan är för små – så att jag inte än en gång släpar fram dem och försöker pressa in stackars Rufus i dem.
5. Läsa mer än rubrikerna i de kvällstidningar jag envisas med att köpa var och varannan dag.
Att det blir lite spridda skurar med bloggar nu för tiden har inte bara att göra med att det är svårt att komma åt, jag har fan inget att skriva om (som inte är totalt ointressant för alla andra) nu när jag är mammaledig – hur kul är det att läsa om mjölkspyor och diarré (jo, det förstås, om det t.ex. handlar om när G bajsade på sig är det en anekdot som kan upprepas i oändlighet, men ...)
Jag borde ...
1. Hitta en daglig rutin för romanskrivandet – det har inte alls blivit av sedan R föddes
2. Åka in till stan oftare och typ fika
3. Spela in en massa filmer som de visar nu i jul
4. Sortera ut alla barnkläder som redan är för små – så att jag inte än en gång släpar fram dem och försöker pressa in stackars Rufus i dem.
5. Läsa mer än rubrikerna i de kvällstidningar jag envisas med att köpa var och varannan dag.
torsdag 21 december 2006
Nostalgiblogg
Tog en rejäl promenad med Rufus i vagn längs elljusspåret här i Skäris. Det var skymning, och kanske var det kombinationen av lamporna på spåret – det där konstiga brandgula ljuset som ändå lyckas se kallt ut, lukten av skog, snön och knasterisen och den totala ödsligheten, men jag fick såna grymma flashbacks till Svärdsjö och barndom att det kändes i hela kroppen. Plingandet från teven under Tipsextra (Var det när det var halvtid? Eller var det när de visade resultatet i någon annan match? Jag kollade ju aldrig, minns bara ljudet). Pistagepinnar. Svenska hjärtan. Min söndertvättade frottémorgonrock. The Cosbyshow. Alla dessa hårda ostmackor och koppar med te efter skolan hemma hos Therese (hennes specialare var att doppa hårdmackan i teet tills osten smälte, då sög hon i sig oststrängarna). Julgranskulorna när vi pyntade stallet – kylan som fått den blanka ytan att krackelera. Självlysande band. Fullmånen över bergen.
Och jag blev sådär bitterljuvt nostalgisk. Alltså, jag är den första att skriva under på att det på många sätt är för jävligt att vara ung. Men så finns de där mysiga stunderna, och det är något med den mysigheten som inte längre går att uppnå när man är vuxen, hur mycket man än försöker med tända ljus och soft musik:
1. Bilsemester till västkusten. Bilen är fullpackad redan kvällen innan, jag och min syster har köpt bilgodis på Shellmacken, sådana där hårda som räcker länge (och egentligen inte är särskilt goda). Vi går upp tidigt, tidigt i sommargryningen för att ”hinna före trafiken”, allt vi behöver packa på morgonen är våra kuddar och den bok vi för närvarande läser, och så kryper vi upp skavfötters i baksätet och hugger in på godiset innan vi ens nått Falun.
2. Höst, vi har ridit en lång tur i skogen och precis gjort färdigt allt i stallet, hästarna står och mumsar på sitt käk och det luktar hö. När vi cyklat hem finns det kantarellmackor till kvällsmat och på teven är det Bagen där Alpahville ligger etta med Forever Young.
Äsch. Denna högstämda blogg – som jag började på igår – blev avbruten av att Rufus ville amma oavbrutet i typ tio timmar. Och när jag nu ska avsluta den är jag inte på samma humör längre. Så det blir en jävligt kort lista.
Förresten – kolla på den amerikanska actiondokusåpan Amazing Race ikväll. De är i Skärholmen i dagens avsnitt! 18.35 på femman.
Och jag blev sådär bitterljuvt nostalgisk. Alltså, jag är den första att skriva under på att det på många sätt är för jävligt att vara ung. Men så finns de där mysiga stunderna, och det är något med den mysigheten som inte längre går att uppnå när man är vuxen, hur mycket man än försöker med tända ljus och soft musik:
1. Bilsemester till västkusten. Bilen är fullpackad redan kvällen innan, jag och min syster har köpt bilgodis på Shellmacken, sådana där hårda som räcker länge (och egentligen inte är särskilt goda). Vi går upp tidigt, tidigt i sommargryningen för att ”hinna före trafiken”, allt vi behöver packa på morgonen är våra kuddar och den bok vi för närvarande läser, och så kryper vi upp skavfötters i baksätet och hugger in på godiset innan vi ens nått Falun.
2. Höst, vi har ridit en lång tur i skogen och precis gjort färdigt allt i stallet, hästarna står och mumsar på sitt käk och det luktar hö. När vi cyklat hem finns det kantarellmackor till kvällsmat och på teven är det Bagen där Alpahville ligger etta med Forever Young.
Äsch. Denna högstämda blogg – som jag började på igår – blev avbruten av att Rufus ville amma oavbrutet i typ tio timmar. Och när jag nu ska avsluta den är jag inte på samma humör längre. Så det blir en jävligt kort lista.
Förresten – kolla på den amerikanska actiondokusåpan Amazing Race ikväll. De är i Skärholmen i dagens avsnitt! 18.35 på femman.
tisdag 19 december 2006
Dagsåpor
Jag kommer att bli kungen av dagssåpor under min föräldraledighet – eftersom Rufus vill amma oavbrutet finns det just inte så mycket annat man kan ta sig för under tiden. Konstigast är The Days of Our Lives som bara går och går, år efter år, och det står liksom skrivet i ansiktet på skådisarna att de tänker: ”Jag gör bara det här för att komma in i branschen, det här ska bli breaket som leder till något annat.”
På nätterna läser jag istället. Just nu en mycket konstig – men bra – bok: Set this house in order. Jag fick den av en kvinna i Seattle när jag berättade att romanen jag själv skriver på delvis utspelar sig i Seattle (det gör den här boken med). Vad hette hon nu igen, hm, Julie tror jag. Hon hade den sortens utseende som gjorde att det var omöjligt att avgöra hennes påbrå – hon kunde vara indian, hon kunde vara från Hawaii (hennes hus kryllade av Hawaiiblommor och hon brukade åka till Hawaii och surfa varje år). Fast till slut fick vi veta att hennes mamma var från Japan. Och hon är själva sinnebilden för det där jag gillar så jävla mycket med USA. Vi fick låna lägenheten bredvid hennes (det var ett duplexhus – alltså två lägenheter i en villa) av en kompis kompis som vi aldrig hade träffat (mot att vi var kattvakt) och vi sov där två nätter. Trots att vi bara var där i tre dagar kändes det på en gång som om vi var gamla polare med Julie, hon bjöd in oss på vin och ost bland alla blommorna och hennes betydligt tuffare katter brukade smita in till vår whimp till perserkatt. Allt kändes väldigt mycket amerikansk teveserie. Och så fick jag då alltså den här boken som handlar om något så bisarrt som två personer med multipla personligheter. Att både läsa den här boken och sova max två timmer i stöten på nätterna gör att man känner sig lite ... konstigt.
Serier man inte längre trodde gick
– men på dagtid lever och frodas de (och jag följer dem alla, mer eller mindre motvilligt):
1. Hem till gården
2. The days of our lives
3. Tre kronor
4. Våra värsta år
På nätterna läser jag istället. Just nu en mycket konstig – men bra – bok: Set this house in order. Jag fick den av en kvinna i Seattle när jag berättade att romanen jag själv skriver på delvis utspelar sig i Seattle (det gör den här boken med). Vad hette hon nu igen, hm, Julie tror jag. Hon hade den sortens utseende som gjorde att det var omöjligt att avgöra hennes påbrå – hon kunde vara indian, hon kunde vara från Hawaii (hennes hus kryllade av Hawaiiblommor och hon brukade åka till Hawaii och surfa varje år). Fast till slut fick vi veta att hennes mamma var från Japan. Och hon är själva sinnebilden för det där jag gillar så jävla mycket med USA. Vi fick låna lägenheten bredvid hennes (det var ett duplexhus – alltså två lägenheter i en villa) av en kompis kompis som vi aldrig hade träffat (mot att vi var kattvakt) och vi sov där två nätter. Trots att vi bara var där i tre dagar kändes det på en gång som om vi var gamla polare med Julie, hon bjöd in oss på vin och ost bland alla blommorna och hennes betydligt tuffare katter brukade smita in till vår whimp till perserkatt. Allt kändes väldigt mycket amerikansk teveserie. Och så fick jag då alltså den här boken som handlar om något så bisarrt som två personer med multipla personligheter. Att både läsa den här boken och sova max två timmer i stöten på nätterna gör att man känner sig lite ... konstigt.
Serier man inte längre trodde gick
– men på dagtid lever och frodas de (och jag följer dem alla, mer eller mindre motvilligt):
1. Hem till gården
2. The days of our lives
3. Tre kronor
4. Våra värsta år
söndag 17 december 2006
Julens storfilm
”En film om en ovanligt varm sommar, den första kärleken, en pappa och hans son, en bilolycka, en lanthandel och en gisten eka.”
Japp, där satt den, beskrivningen av ”julens svenska storfilm”. Har någon hört det förut? Alla svenska storfilmer är en jävla gisten eka i motljus, folk som bor i enorma sekelskiftesvillor vid havet och cyklar på gamla ommålade mormorscyklar på grusvägar. Och så släng in en Michael Nyqvist som står och vrålar över livets orättvisor i gryningen så är succén given. Inte ens jag – som ändå tillbringat mina 18 första år på värsta dalalandsbygden – känner igen mig. Suck.
Nere i Skäris centrum idag var det förstås helt hysteriskt – och så slänger de in nån två meter lång mimartist mitt i smeten så det riktigt ska bli proppar överallt. Jag köpte en isbjörnsliknande overall till Rufus. Hm ... vi ger vår son ett djurnamn och köper kläder med öron på, det är lite ... sjukt.
Överskattat:
1. Joan Didion – Ett år av magiskt tänkande
2. Moulin Rouge (okej, jag vet, sådär tio år försent, men jag såg den faktiskt först nu).
3. Povel Ramel (nej, han är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett geni).
4. Han som vann idol
Japp, där satt den, beskrivningen av ”julens svenska storfilm”. Har någon hört det förut? Alla svenska storfilmer är en jävla gisten eka i motljus, folk som bor i enorma sekelskiftesvillor vid havet och cyklar på gamla ommålade mormorscyklar på grusvägar. Och så släng in en Michael Nyqvist som står och vrålar över livets orättvisor i gryningen så är succén given. Inte ens jag – som ändå tillbringat mina 18 första år på värsta dalalandsbygden – känner igen mig. Suck.
Nere i Skäris centrum idag var det förstås helt hysteriskt – och så slänger de in nån två meter lång mimartist mitt i smeten så det riktigt ska bli proppar överallt. Jag köpte en isbjörnsliknande overall till Rufus. Hm ... vi ger vår son ett djurnamn och köper kläder med öron på, det är lite ... sjukt.
Överskattat:
1. Joan Didion – Ett år av magiskt tänkande
2. Moulin Rouge (okej, jag vet, sådär tio år försent, men jag såg den faktiskt först nu).
3. Povel Ramel (nej, han är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett geni).
4. Han som vann idol
fredag 15 december 2006
Extremvänstern
BVC-tanten var David Brent idag – bara jag sa ont i magen nickade hon menande mot det skitfula vykortet på en knallröd bebis som skriker och håller en utsjasad minimamma i handen. Nu har hon nickat menande mot det där vykortet säkert tio gånger. Och inte kommit med ett enda konkret råd.
G var här igår. Han åker till USA om fyra dagar och är beyond stress. Givetvis blev det fel på hans pizza när jag skulle introducera det storslagna restaurangtorget – han fick inga pinjenötter och ingen färsk basilika. När han gick tillbaka och påpekade detta insisterade snubben på restaurangen att pizzan VISST innehöll de ingredienserna – och så pekade han på peston. Jag ska nog aldrig mer ta med G till nån restaurang som jag har hittat.
G berättade även att hans nya boyfriend kallar honom för extremvänster. G hade aldrig ens hört uttrycket men sa att han skulle kolla på (gårdag)kvällens Insider för att ta reda på vad han/extremvänstern var. Jag kollade också. Och insåg att jag nog också varit extremvänster en gång i tiden. Dock tillverkade jag aldrig någon bomb. Det här var så länge sen att jag tror (hoppas) att brotten numer är preskriberade – för övrigt är det så mesiga brott att ingen skulle bry sig i alla fall:
Mitt liv som extremvänster:
1. Jag har både hällt lim i låset och sprayat ”Päls är mord” på lite olika pälsaffärer.
2. När jag var på anarkistfest i Stockholm kapade vi en SL-buss. Fast vi skramlade ihop pengar till chauffören.
3. Jag har ägt tre olika Jello Biafra t-shirts med politiska slagord.
4. Jag har lagt en gatsten på tröskeln till en porrbutik. Och varit med när en annan person krossade ena lyktan på en sån där Studio Anna bil. En tredje person tog på sig skulden – ”som ett skämt” och höll på att åka på stryk av den biffiga chauffören.
5. Jag har stulit en julgran från Domkyrkan i Lund och burit den hela vägen till vårt mögeldoftande kollektiv där det bara bodde extremvänstermänniskor och pundare. Och Mirre.
G var här igår. Han åker till USA om fyra dagar och är beyond stress. Givetvis blev det fel på hans pizza när jag skulle introducera det storslagna restaurangtorget – han fick inga pinjenötter och ingen färsk basilika. När han gick tillbaka och påpekade detta insisterade snubben på restaurangen att pizzan VISST innehöll de ingredienserna – och så pekade han på peston. Jag ska nog aldrig mer ta med G till nån restaurang som jag har hittat.
G berättade även att hans nya boyfriend kallar honom för extremvänster. G hade aldrig ens hört uttrycket men sa att han skulle kolla på (gårdag)kvällens Insider för att ta reda på vad han/extremvänstern var. Jag kollade också. Och insåg att jag nog också varit extremvänster en gång i tiden. Dock tillverkade jag aldrig någon bomb. Det här var så länge sen att jag tror (hoppas) att brotten numer är preskriberade – för övrigt är det så mesiga brott att ingen skulle bry sig i alla fall:
Mitt liv som extremvänster:
1. Jag har både hällt lim i låset och sprayat ”Päls är mord” på lite olika pälsaffärer.
2. När jag var på anarkistfest i Stockholm kapade vi en SL-buss. Fast vi skramlade ihop pengar till chauffören.
3. Jag har ägt tre olika Jello Biafra t-shirts med politiska slagord.
4. Jag har lagt en gatsten på tröskeln till en porrbutik. Och varit med när en annan person krossade ena lyktan på en sån där Studio Anna bil. En tredje person tog på sig skulden – ”som ett skämt” och höll på att åka på stryk av den biffiga chauffören.
5. Jag har stulit en julgran från Domkyrkan i Lund och burit den hela vägen till vårt mögeldoftande kollektiv där det bara bodde extremvänstermänniskor och pundare. Och Mirre.
tisdag 12 december 2006
Underbarnet
Genomgick idag det stora eldprovet och tog med Rufus hela vägen till Gamla stan för att visa upp honom på jobbet. Det brann i ett gammalt hus på Lilla Nygatan, väldigt dramatiskt, som i en film, brandmännen högt däruppe i en sån där kran, polisavspärrning och folk som samlades för att titta på. Och bland gränderna låg svedda Carl Larsson-julkort och handskrivna manuskript.
Hur som helst. Det gick bra. Han uppförde sig exemplariskt. Så nu vågar jag nog åka tunnelbana med honom igen. Konstigt att komma till jobbet och se hur allt pågår precis som vanligt samtidigt som ens egen tillvaro helt har förändrats.
På tillbakavägen tyckte jag mig se Underbarnet – jag har inte tänkt på honom på flera år. Underbarnet var yngre än jag och pluggade litt.vet samtidigt som jag och Ylva och var alla de manliga lärarnas våta dröm. När de pratade om honom sa de saker som: ”Det finns en elev som jag faktiskt känner mig intellektuellt underlägsen.” Man såg honom ofta spankulera runt på campus med en lärare i ivrigt samspråk över olika akademiska spörsmål. Han hade en jävla svada. Och han var sååå tråkig. Men folk hade något slags underlig respekt för honom – förmodligen för att lärarna hypat honom så – och därför fick han hållas oemotsagd på lektionerna. När min kompis Michaela skulle opponera på en C-uppsats tog han över hela oppositionen och allt slutade med att han och läraren satt och hade ett lärt samtal över allas huvuden, samtalet hade inte ens särskilt mycket med uppsatsen att göra om jag minns det rätt.. Jag har aldrig sett henne så arg (helt rättmätigt!) som efter den oppositionen – hon hade förberett sig skitmycket och fick inte ens gå igenom hälften. Det var mycket snack om Underbarnet. Han var typ på väg att doktorera samtidigt som han skrev D-uppsats, dessutom hade han fått en roman antagen. Givetvis hade han en forskarplats vikt åt sig trots att det var i princip intagningsstopp på litt. vet. institutionen. Fast jag har inte sett skymten av vare sig doktorsavhandling eller roman. Å andra sidan är jag ju inte särskilt nere med den akademiska världen längre.
Jag undrar vad han gör nu. Och jag undrar vad det är med manliga lärare och utvalda skyddslingar, jag har sett det så ofta. Är det sig själva som unga de tycker sig se? Fattar de inte att det bara slutar med att de andra eleverna både hatar läraren och underbarnet?
Hur som helst. Det gick bra. Han uppförde sig exemplariskt. Så nu vågar jag nog åka tunnelbana med honom igen. Konstigt att komma till jobbet och se hur allt pågår precis som vanligt samtidigt som ens egen tillvaro helt har förändrats.
På tillbakavägen tyckte jag mig se Underbarnet – jag har inte tänkt på honom på flera år. Underbarnet var yngre än jag och pluggade litt.vet samtidigt som jag och Ylva och var alla de manliga lärarnas våta dröm. När de pratade om honom sa de saker som: ”Det finns en elev som jag faktiskt känner mig intellektuellt underlägsen.” Man såg honom ofta spankulera runt på campus med en lärare i ivrigt samspråk över olika akademiska spörsmål. Han hade en jävla svada. Och han var sååå tråkig. Men folk hade något slags underlig respekt för honom – förmodligen för att lärarna hypat honom så – och därför fick han hållas oemotsagd på lektionerna. När min kompis Michaela skulle opponera på en C-uppsats tog han över hela oppositionen och allt slutade med att han och läraren satt och hade ett lärt samtal över allas huvuden, samtalet hade inte ens särskilt mycket med uppsatsen att göra om jag minns det rätt.. Jag har aldrig sett henne så arg (helt rättmätigt!) som efter den oppositionen – hon hade förberett sig skitmycket och fick inte ens gå igenom hälften. Det var mycket snack om Underbarnet. Han var typ på väg att doktorera samtidigt som han skrev D-uppsats, dessutom hade han fått en roman antagen. Givetvis hade han en forskarplats vikt åt sig trots att det var i princip intagningsstopp på litt. vet. institutionen. Fast jag har inte sett skymten av vare sig doktorsavhandling eller roman. Å andra sidan är jag ju inte särskilt nere med den akademiska världen längre.
Jag undrar vad han gör nu. Och jag undrar vad det är med manliga lärare och utvalda skyddslingar, jag har sett det så ofta. Är det sig själva som unga de tycker sig se? Fattar de inte att det bara slutar med att de andra eleverna både hatar läraren och underbarnet?
måndag 11 december 2006
Och i rymden kan han stanna
Min första dag som ensam hemmafru med Rufen, och shit vad stressigt det är. ”Wow, han sover i en minut, jag hinner tömma tvättmaskinen!” Fast igår kväll var Karin, Mette, Annika och hennes sju veckors barn Tyra här, och när Annika berättade att de inte ens har en tvättmaskin insåg jag att vissa grejer har vi det i alla fall bra med. Nu ligger han lugnt bredvid mig på soffan så nu får jag speedblogga i fem minuter. Annars är det enda som funkar (förutom att amma) att flumdansa till Bob Marley med honom i famnen – vi kanske borde köpa en liten sån där utbuktande skinnmössa för dreadlocks till honom i julklapp. Så nu kan hela huset mitt emot mig se mig dansa runt i sunkig morgonrock (med den karakteristiska lukten av sur mjölk). Om de nu bryr sig (JAG brukar titta med intresse på folk som typ står i bar överkropp och dricker mjölk i huset mitt emot).
Äntligen har de skjutit ut Fuglesangen i rymden, där kan han gott stanna. Jag drabbas fan av tristesskoma bara jag ser namnet nu, och så står det saker som att han borde bli årets svensk, att han är en lysande representant för Sverige. Jo, tjenare, vem utanför landet bryr sig? Hallå, Kazakstan hade fan en man i rymden för flera år sedan, Kazakstan! Någon som minns den händelsen, någon som tänkte: ”Åh, nu skickar Kazakstan en man till rymden, det verkar vara ett spännande land, dit skulle man kanske åka.”
Filmer man ALLTID kan se om:
1. This is Spinal Tap
2. Ghostworld
3. På drift mot Idaho
4. Heathers
5. Donnie Darko
Äntligen har de skjutit ut Fuglesangen i rymden, där kan han gott stanna. Jag drabbas fan av tristesskoma bara jag ser namnet nu, och så står det saker som att han borde bli årets svensk, att han är en lysande representant för Sverige. Jo, tjenare, vem utanför landet bryr sig? Hallå, Kazakstan hade fan en man i rymden för flera år sedan, Kazakstan! Någon som minns den händelsen, någon som tänkte: ”Åh, nu skickar Kazakstan en man till rymden, det verkar vara ett spännande land, dit skulle man kanske åka.”
Filmer man ALLTID kan se om:
1. This is Spinal Tap
2. Ghostworld
3. På drift mot Idaho
4. Heathers
5. Donnie Darko
lördag 9 december 2006
Jag möter bröderna Birro
Eftersom jag gick en flummig tvåårig estetisk linje på gymnasiet så hade vi inte ett stort ambitiöst teoretiskt specialarbete, vi skulle istället göra slutproduktioner i de olika estetiska ämnena. Jag, Karin, Sussi, Jenny och Anna Tysse skrev och satte till exempel upp pjäsen Hälsa Benny som bland annat gick ut på att vi allihopa skulle se så jävliga ut som möjligt och där jag fick leva ut min emetofobi genom att fejka en spya bakom en soffa. Konstigt nog var det mest killar på typ fordonsteknisk linje som senare kom fram på fyllan och förklarade vilket intryck pjäsen gjort på dem.
Min filmslutproduktion skulle bli en djup sak om dörrar. Ja, alla som gått estetisk – eller någonsin kommit i kontakt med en estet – känner säkert igen den originella och pubbepretantiösa idén – dörrarna som symboler för människor bla bla bla. Men jag måste ha drabbats av ett visst mått självinsikt innan det var försent, för jag avbröt projektet innan det var färdigt och bestämde mig istället för att göra en film om Dala rock – då kunde jag ju få fribiljett och backstagepass.
Tyvärr fick jag inte filma på de större scenerna, bara campingscenen, så närjag inte irrade runt ensam backstage och inte vågade mingla så filmade jag på campingscenen, bl.a. en hel konsert med Moneybrothers dåvrande band Superwed som spelade där, inklusive tjejer i gula regnkappor som dansade Missiondansen längst fram. Och så filmade jag de – i mitt tycke - enormt karismatiska bröderna Birro som läste poesi. Peter B var apfull och höll på att trilla ner från scenen. Han var bättre än sin bror, men vad spelade det för roll när Markus B hade långt svart rockershår och var djup och gravallvarlig och mycket snyggare (enligt den måttstock mitt sjuttonåriga jag hade). Tyvärr förstörde jag hela deras uppläsning. Det var bara en massa bonniga fyllon som råkade befinna sig vid scenen, och de tyckte att min filmkamera var betydligt intressantare än Birrolyrik och började därför skrika och hojta och tjoa om att jag var från MTV ända tills Markus B fick ett vredesutbrott och stormade av scenen.
När jag senare åter irrade runt och kände mig bortkommen backstage fick jag till min stora lycka se Markus B sitta och se svår ut vid ett bord. Så jag gick dit och bad om ursäkt å bönnernas vägnar och ljög och sa att hans lyrik var fantastisk. Jag fick slå mig ner där vid bordet och sen satt jag och pratade med honom typ hela natten. Eller, det var väl mest han som pratade. Höll tal. Bittra tal om alla orättvisor och alla idioter här i världen. Ibland kom Peter B förbi och sluddrade något och välte vårt bord. Det piggade upp. Herregud, jag hade backstagepass till en festival där självaste Ringo Starr var, och mitt största starmoment var att sitta och höra Markus B hålla bittra tal. För nej, han var inte ett dugg intresserad över att ragga upp mig – den sortens snubbar brukar liksom inte vara det.
Vad jag är glad att jag är vuxen nu. Vad jag är glad över att jag aldrig längre står ut med att sitta tyst och snäll och förstående och lyssna till den sortens tal. Hade jag varit med om samma kväll och natt en gång till hade jag alla gånger valt att ragla runt med Peter B istället (ja, för Ringo var liksom aldrig ett verkligt alternativ, han satt ju inte direkt och drack slasköl ur plastglas vid träborden i Hedemora).
Förresten så gjorde jag aldrig färdigt den där slutproduktionen heller, men jag har kvar alla banden med råmaterial. Man tappar lätt motivationen när idén från början bara var att få ett backstagepass.
Min filmslutproduktion skulle bli en djup sak om dörrar. Ja, alla som gått estetisk – eller någonsin kommit i kontakt med en estet – känner säkert igen den originella och pubbepretantiösa idén – dörrarna som symboler för människor bla bla bla. Men jag måste ha drabbats av ett visst mått självinsikt innan det var försent, för jag avbröt projektet innan det var färdigt och bestämde mig istället för att göra en film om Dala rock – då kunde jag ju få fribiljett och backstagepass.
Tyvärr fick jag inte filma på de större scenerna, bara campingscenen, så närjag inte irrade runt ensam backstage och inte vågade mingla så filmade jag på campingscenen, bl.a. en hel konsert med Moneybrothers dåvrande band Superwed som spelade där, inklusive tjejer i gula regnkappor som dansade Missiondansen längst fram. Och så filmade jag de – i mitt tycke - enormt karismatiska bröderna Birro som läste poesi. Peter B var apfull och höll på att trilla ner från scenen. Han var bättre än sin bror, men vad spelade det för roll när Markus B hade långt svart rockershår och var djup och gravallvarlig och mycket snyggare (enligt den måttstock mitt sjuttonåriga jag hade). Tyvärr förstörde jag hela deras uppläsning. Det var bara en massa bonniga fyllon som råkade befinna sig vid scenen, och de tyckte att min filmkamera var betydligt intressantare än Birrolyrik och började därför skrika och hojta och tjoa om att jag var från MTV ända tills Markus B fick ett vredesutbrott och stormade av scenen.
När jag senare åter irrade runt och kände mig bortkommen backstage fick jag till min stora lycka se Markus B sitta och se svår ut vid ett bord. Så jag gick dit och bad om ursäkt å bönnernas vägnar och ljög och sa att hans lyrik var fantastisk. Jag fick slå mig ner där vid bordet och sen satt jag och pratade med honom typ hela natten. Eller, det var väl mest han som pratade. Höll tal. Bittra tal om alla orättvisor och alla idioter här i världen. Ibland kom Peter B förbi och sluddrade något och välte vårt bord. Det piggade upp. Herregud, jag hade backstagepass till en festival där självaste Ringo Starr var, och mitt största starmoment var att sitta och höra Markus B hålla bittra tal. För nej, han var inte ett dugg intresserad över att ragga upp mig – den sortens snubbar brukar liksom inte vara det.
Vad jag är glad att jag är vuxen nu. Vad jag är glad över att jag aldrig längre står ut med att sitta tyst och snäll och förstående och lyssna till den sortens tal. Hade jag varit med om samma kväll och natt en gång till hade jag alla gånger valt att ragla runt med Peter B istället (ja, för Ringo var liksom aldrig ett verkligt alternativ, han satt ju inte direkt och drack slasköl ur plastglas vid träborden i Hedemora).
Förresten så gjorde jag aldrig färdigt den där slutproduktionen heller, men jag har kvar alla banden med råmaterial. Man tappar lätt motivationen när idén från början bara var att få ett backstagepass.
torsdag 7 december 2006
Deprimerande bebisblogg
Varför är det ingen som varnar en? Så fort man berättar att man är gravid borde andra småbarnsföräldrar – istället för att hojta grattis – skaka på huvudet och säga: ”Du inser hur satans jobbigt det är, va? Tänk efter ordentligt om du verkligen pallar med det här.” Han bajsar, skriker och ammar, i den ordningen, dygnet runt. Och de där åh-vad-mysigt-det-är-med-spädbarn och åh-vad-mysigt-det-är-att-amma-hormonerna som ska drabba en och göra en pigg och lycklig trots att man bara får sova två timmar per natt tycks ha hoppat över mig. Att amma är bland det tråkigaste jag varit med om. Det där om att spädbarn sover 20 timmar om dygnet är ett skämt. Rufus betyder den röde, och det passar ju bra, för hans stackars röv är det rödaste som finns och följdaktigen blir han argast i världen när vi ska byta blöja, och eftersom han skiter oavbrutet måste vi byta blöja typ en gång i timmen.
Hoppades på BVC - där vi hade tid idag -, jag menar, är det inte det de finns till för? Men tanten där är den värsta goddag-yxskaft-människa jag träffat på. Rufus skrek förstås oavbrutet genom hela besöket, både jag och Peter var så trötta att vi var svimfärdiga och dialogen såg ut ungefär såhär:
1. Kloka BVC-råd om amning:
Jag: Om han får bestämma skulle han amma dygnet runt, det är bara då han är lugn, han vill äta hela tiden.
Hon (med sagotantslen röst): Ja, men då tror jag tror helt enkelt att han får för mycket mat. Att det är därför han skriker. Han får ont i magen.
Jag: Men hur ofta ska jag amma honom då?
Hon: Ja, det måste han själv få bestämma. Han säger till när han vill amma. Du får rätta dig efter honom.
2. Kloka BVC-råd om blöjbyte
Jag: Ja, du ser hur röd han är. Vi försöker använda salva men ...
Hon: Ja, jag ska hämta lite salva som ni kan smörja på. Luftar ni honom?
Jag: Vi försöker, men han hatar det, han skriker oavbrutet.
Hon: Ni måste lufta honom efter varje blöjbyte, det tycker de om, och så stryker ni på salva på det röda. Se till att han torkar ordentligt först.
Jag: Men huden är så irriterad att salvan inte fäster, det spelar ingen roll hur mycket vi torkar honom ...
Hon: Ni måste torka honom ordentligt innan ni sätter på salvan.
3. Kloka BVC-råd om rapar
Jag: Och så undrar vi över det här med att rapa. Det är jättesvårt att få honom att rapa när han har ätit, vi brukar försöka att-
Hon: Rapar ni honom när han har ätit? Det är jätteviktigt, det kanske är därför han har ont i magen. Ni kan lägga upp honom på axeln såhär ...
Jag: Jo, alltså (här vill jag försöka säga att vi har fått lära oss tre olika tekniker för att få honom att rapa och att ingen funkar, men hon avbryter mig för att visa en av de metoderna som vi redan vet inte funkar.)
Kloka BVC-råd om babymassage
Hon: Egentligen borde ni använda babymassage på honom.
Peter öppnar munnen för att försöka säga att han har testat det genom att följa instruktionerna i en bok, men han hinner inte få fram ett ord förrän hon är på väg ut för att kolla om vi kan få plats på en kurs.
Och så ska tanten förstås bitcha om nappen och nappflaskan, hu så uselt, tills jag börjar grina och förklarar att jag fan inte ORKAR amma honom dygnet runt och då är napp och nappflaska det enda som hjälper. Då hummar hon något förstående men envisas med att det är napp och nappflaska som är ROTEN till det onda – det är därför han har ont i magen, det är därför han har knallröd stjärt - och om vi bara håller oss borta från det så kommer han att må hur bra som helst.
Vad är det för FEL på människor som jobbar med barn? Varför kan de inte bara vara profesionella?
Tack och lov såg vi en gråhårig ivrigt gestikulerande Sven Wollter nere vid tunnelbanan, hela omgivningen liksom tystnade och frös på stället när han kom ångande. En räddning denna usla dag.
Hoppades på BVC - där vi hade tid idag -, jag menar, är det inte det de finns till för? Men tanten där är den värsta goddag-yxskaft-människa jag träffat på. Rufus skrek förstås oavbrutet genom hela besöket, både jag och Peter var så trötta att vi var svimfärdiga och dialogen såg ut ungefär såhär:
1. Kloka BVC-råd om amning:
Jag: Om han får bestämma skulle han amma dygnet runt, det är bara då han är lugn, han vill äta hela tiden.
Hon (med sagotantslen röst): Ja, men då tror jag tror helt enkelt att han får för mycket mat. Att det är därför han skriker. Han får ont i magen.
Jag: Men hur ofta ska jag amma honom då?
Hon: Ja, det måste han själv få bestämma. Han säger till när han vill amma. Du får rätta dig efter honom.
2. Kloka BVC-råd om blöjbyte
Jag: Ja, du ser hur röd han är. Vi försöker använda salva men ...
Hon: Ja, jag ska hämta lite salva som ni kan smörja på. Luftar ni honom?
Jag: Vi försöker, men han hatar det, han skriker oavbrutet.
Hon: Ni måste lufta honom efter varje blöjbyte, det tycker de om, och så stryker ni på salva på det röda. Se till att han torkar ordentligt först.
Jag: Men huden är så irriterad att salvan inte fäster, det spelar ingen roll hur mycket vi torkar honom ...
Hon: Ni måste torka honom ordentligt innan ni sätter på salvan.
3. Kloka BVC-råd om rapar
Jag: Och så undrar vi över det här med att rapa. Det är jättesvårt att få honom att rapa när han har ätit, vi brukar försöka att-
Hon: Rapar ni honom när han har ätit? Det är jätteviktigt, det kanske är därför han har ont i magen. Ni kan lägga upp honom på axeln såhär ...
Jag: Jo, alltså (här vill jag försöka säga att vi har fått lära oss tre olika tekniker för att få honom att rapa och att ingen funkar, men hon avbryter mig för att visa en av de metoderna som vi redan vet inte funkar.)
Kloka BVC-råd om babymassage
Hon: Egentligen borde ni använda babymassage på honom.
Peter öppnar munnen för att försöka säga att han har testat det genom att följa instruktionerna i en bok, men han hinner inte få fram ett ord förrän hon är på väg ut för att kolla om vi kan få plats på en kurs.
Och så ska tanten förstås bitcha om nappen och nappflaskan, hu så uselt, tills jag börjar grina och förklarar att jag fan inte ORKAR amma honom dygnet runt och då är napp och nappflaska det enda som hjälper. Då hummar hon något förstående men envisas med att det är napp och nappflaska som är ROTEN till det onda – det är därför han har ont i magen, det är därför han har knallröd stjärt - och om vi bara håller oss borta från det så kommer han att må hur bra som helst.
Vad är det för FEL på människor som jobbar med barn? Varför kan de inte bara vara profesionella?
Tack och lov såg vi en gråhårig ivrigt gestikulerande Sven Wollter nere vid tunnelbanan, hela omgivningen liksom tystnade och frös på stället när han kom ångande. En räddning denna usla dag.
onsdag 6 december 2006
Om tio år sådär
Jaha, nu ska det bli en grandios linbana mellan Skäris och Kungens kurva. Och Bert Karlsson vill bygga ett gigantiskt vattenland. Man kan riktigt höra ljudet av krossade visioner. Och när jag sitter och käkar på det genomdesignade, ursnygga och ekande tomma restaurangtorget – där all mat jag hittills ätit har varit både fräsch och supergod – tycker jag mig riktigt kunna se den där före och efterbilden – som i gamla uppslagsverk där vissa bilder hade plastfilm över sig med en tolkning av hur t.ex. ett romerskt badhus sett ut, och lyfte man på plastfilmen fanns fotot av de samtida ruinerna.
Chansera. Det kommer att chansera, bara en föraning innan centrum ens är klart och nyinvigt. Linbanan kommer att sluta funka – vagnarna stinka av piss. Restaurangerna kommer att slå igen, bytas ut mot McDonald’s och de vanliga kebabstånden, samtidigt som de fina borden med fotomotiv kommer att vara sönderklottrade, rispade. Och där kommer jag att gå med min son och berätta att året då han föddes, då fanns det storslagna visioner för området, och han kommer inte att tro mig när jag berättar att nästan den godaste pizzan jag smakat har jag köpt i Skärholmen.
Imorgon måste jag ringa familjerätten för att boka tid att ”fastställa faderskapet” till Rufus. Det känns rätt ... medeltida.
Chansera. Det kommer att chansera, bara en föraning innan centrum ens är klart och nyinvigt. Linbanan kommer att sluta funka – vagnarna stinka av piss. Restaurangerna kommer att slå igen, bytas ut mot McDonald’s och de vanliga kebabstånden, samtidigt som de fina borden med fotomotiv kommer att vara sönderklottrade, rispade. Och där kommer jag att gå med min son och berätta att året då han föddes, då fanns det storslagna visioner för området, och han kommer inte att tro mig när jag berättar att nästan den godaste pizzan jag smakat har jag köpt i Skärholmen.
Imorgon måste jag ringa familjerätten för att boka tid att ”fastställa faderskapet” till Rufus. Det känns rätt ... medeltida.
måndag 4 december 2006
.hop louie
Har länge gått och undrat över de urfina hoplouie-målningarna som finns lite här och var i Skärholmen och på väg till Kungens kurva. Fast min favorit – Christer Pettersson i mosaik i trappan upp till Äspholmsvägen – har tyvärr blivit översprejad. Fattade inte vad det var för nåt. Så nu har jag äntligen googlat fenomenet och kom till den här sidan – där det bl.a. finns en konspirationsteoretisk kortfilm om bratifieringen av Skärholmen. Det är alltså en politiskt vänstervriden rörelse (det här kanske alla utom jag redan visste?).
Älskar som sagt målningarna, men andra delar i den här sortens vänsterrörelse gör mig rätt trött. Konspirationsteorin i kortfilmen går alltså ut på att man nu håller på att bratifiera Skärholmen. Med lyxrenovring av köpcentrumet och mängder av nya affärer körs arbetarklassen ut och istället försöker man locka hit den köpstarka medelklassen (onda människor som jag och Peter). Vad delar av vänstern missar är att det kommersiella och arbetarklassen inte alls är två oförenliga poler. Tvärtom. Hollywoodfilmer, Walt Disney, Food Courts, stormarknader och gallerior är väl betydligt mer arbetarklass än medelklass – medelklassen (inklusive den vänstervridna falangen av medelklassen) föraktar ju just den här sortens fenomen, de söker ju sig alltid bort från det massproducerade. Och visst, jag tror inte heller att den massiva upprustningen av Skärholmen som pågår just nu är ett resultat av att man bryr sig så himla mycket om Skärholmens (överlag väldigt fattiga) befolkning. Däremot VET jag att jag som boende här kan dra nytta av det. Jag säger bara restaurangtorget ... Och det är väl skitbra om man snyggar till runt husen också, jag skiter i VARFÖR de gör det, det är inte kul att bo i ett hus med sopberg utanför grovsoprummet och liklukt i trapphuset, fråga mig.
Det har ALLTID varit medelklassen som föredragit konstnärliga polska dockfilmer framför en disneyfierad Nalle Puh. Det är så jäkla tydligt, inte minst när man själv fått barn. Arbetarbarnens ”finsaker” har Disneytryck, medelklassbarnens ”finsaker” har tryck med Inger och Lasse Sandberg-figurer och naturvita kläder från Ekovaruhuset. Att bara racka ner på de här sakerna är ju att underkänna smaken hos de man säger sig tala FÖR. Att insinuera att arbetarklassen är oförmögen att hitta den ”sanna, berikande kulturen” och hjärndött låta sig luras av kapitalet. Det gör mig så pissed off (om någon undrar – Rufen har både Spöket Laban-body och Nalle Puh-mjukis från Disneyland). Okej, jag generaliserar nu. Men det gör radikalvänstern också.
söndag 3 december 2006
Hatrepliker
Mor och far var här för att beskåda Rufus, tack och lov lämnade de ADHD-hunden i bilen (ADHD-hundens senaste tilltag var att springa med huvudet före rakt in i ett elstängsel). Och inte har jag hunnit jule/adventspynta, och inte har jag hunnit/orkat skriva på boken och inte har vi städat lägenheten på flera veckor och varje gång jag sätter mig ner och ska blogga bestämmer sig pojken för att han vill ha mat och jag försöker läsa In Cold Blood – den är skitbra men börjar kännas allt mer konstig eftersom jag alltid somnar och börjar drömma ihop egna konstiga parallellhandlingar när jag läser i den. Jag trodde att lättja och stress var två oförenliga tillstånd, men icke.
Mina hatklyschrepliker
(folk som säger såhär är INTE mina vänner):
1. ”Och läkarna vill ju bara skriva ut lyckopiller till alla. Nu för tiden FÅR man inte ens vara lite ledsen.”
2. ”Det är bara så himla svenskt. Kolla på tunnelbanan, folk som sitter helt tysta och undviker att se på varandra.”
3. ”Det säger du nu, ja, men vänta bara tills du själv får barn/kille/jobb.”
4. ”Men det är ju så. Tjejer kan inte samarbeta.”
5. ”Jag vill ju gå ut på krogen (- här är det alltså det andra ledet i repliken som jag avskyr - ), flirta, få bekräftelse.
Mina hatklyschrepliker
(folk som säger såhär är INTE mina vänner):
1. ”Och läkarna vill ju bara skriva ut lyckopiller till alla. Nu för tiden FÅR man inte ens vara lite ledsen.”
2. ”Det är bara så himla svenskt. Kolla på tunnelbanan, folk som sitter helt tysta och undviker att se på varandra.”
3. ”Det säger du nu, ja, men vänta bara tills du själv får barn/kille/jobb.”
4. ”Men det är ju så. Tjejer kan inte samarbeta.”
5. ”Jag vill ju gå ut på krogen (- här är det alltså det andra ledet i repliken som jag avskyr - ), flirta, få bekräftelse.
fredag 1 december 2006
Södermalm
Anna och Emma kom på visit igår och Rufus hälsade dem välkomna med en redig kaskadspya över min (tack och lov hopfällda) laptop. Men till och med jag får erkänna att såna där babyspyor är rätt odramatiska.
Tanten från BVC var på visit och meddelade att vi för närvarande är hennes enda ”helsvenska” familj i området. Så äntligen får vi vara lite exotiska. Tantens favorithatobjekt var för övrigt ”Södermalmsmammor”. Enligt henne sprang alla Södermalmsmammor på babybio och babydans dagarna i ände och bar runt sina barn i superkomplicerade bärsjalar som man behövde särskild utbildning för att kunna använda. Om vi sa något som hon tyckte verkade konstigt (typ – Peter frågade om man kunde gå någon särskild livräddningskurs för spädbarn, hur gör man Heimlichs manöver på en spädis?) såg hon skeptisk ut och sa: ”Var har ni hört om det där? Av någon som bor på Södermalm?” Fast det var inget större fel på henne.
Jag är så jävla, jävla trött ...
Tanten från BVC var på visit och meddelade att vi för närvarande är hennes enda ”helsvenska” familj i området. Så äntligen får vi vara lite exotiska. Tantens favorithatobjekt var för övrigt ”Södermalmsmammor”. Enligt henne sprang alla Södermalmsmammor på babybio och babydans dagarna i ände och bar runt sina barn i superkomplicerade bärsjalar som man behövde särskild utbildning för att kunna använda. Om vi sa något som hon tyckte verkade konstigt (typ – Peter frågade om man kunde gå någon särskild livräddningskurs för spädbarn, hur gör man Heimlichs manöver på en spädis?) såg hon skeptisk ut och sa: ”Var har ni hört om det där? Av någon som bor på Södermalm?” Fast det var inget större fel på henne.
Jag är så jävla, jävla trött ...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
