Jävla skittelefon

Allt jag vill är att ha en basic jävla mobiltelefon – det enda jag gör är att sms:a och ringa ibland. Jag behöver inte ens några festliga ringsignaler. Men nejdå. Jag blir mer och mer förbannad på den helvetes jävla kuktelefonen som jag blev pålurad (ja, ja, jag lät mig luras, min gamla mobil håller på att falla i bitar). Den är säkert jättekul för någon som gillar att leka med sin mobil. Men jag har inte tid att plugga instruktionsbok just nu!
Och så råkade jag köpa nån jävla ringsignal också – jag tror till och med att det var någon med Peter Magnusson, fan också! Och inte vill den läsa av kontakterna på mitt gamla sim-kort. Som om det inte är nog svårt att inte isolera sig under föräldraledigheten ändå. Jag sitter i soffan och gnisslar tänder. Det finns tusen saker jag hellre skulle göra än att tabba mig på telefonen nu när Rufen sover – till exempel koncentrera mig på vad Leif G W säger på Efterlyst. Jag är en sån satans pensionär. Det här är väl straffet för att jag skrattade åt mamma när hon inte kunde skicka sms.

Andra anledningar till att tjura just nu:

1. Jag la all min barnlediga tid igår kväll på den urtråkiga fotbollsmatchen.

2. Hela trapphuset var rökfyllt igår och jag ringde inte efter brandkåren. Jag MÅSTE sluta mesa mig med såna saker. Fast det kom ändå stormande rökdykare och en massa poliser så småningom (nån annan var tydligen inte lika mesig) och jag lär aldrig få veta vad som hade hänt. Som när jag bodde på Hornsgatan för nästan tio år sen, såg en snubbe bli skjuten utanför fönstret och ÄNDÅ inte ringde efter polisen. Jag tror liksom naivt att allt ska ha en naturlig förklaring och att jag bara verkar hysterisk om jag ringer 112.

3. ”Nån jävla SPAMMARE” – en äcklig Göteborgsbratsunge och årets mest enerverande reklam.

4. Jag är så LESS på att alla SL-hissar stinker så mycket piss att man nästan svimmar. De borde vara självstädande.

5. Jag har slutat äta socker på vardagar. Vilket är bra. Men jag blir ändå på dåligt humör.

Vår

Och solen strålade och fåglarna kvittrade och tussilagona och blåsipporna trängde sig fram mellan plastkassarna och snabbmatskartongerna och jag upptäckte till min förvåning att det inte gjorde mig ett dugg deppig.
Rufus fick ha på sig sin OG-utstyrsel – Adidasjackan han fått av morbror Anna, softish grå mysbyxor och hans pyttesmå solglajor – och var too cool for school. Sen knatade vi bort till Skärholmens gård där jag fick käka macka och dricka kaffe och läsa Bang i lugn och ro medan han låg och petade på sina Bamsefigurer och var nöjd över att vara bland folk. Det var faktiskt toppen! Har kommit på att Rufus av outgrundlig anledning är vansinnigt social (han har det knappast efter sina föräldrar) och blir skitsur om han måste vara hemma med mig istället för att hänga bland en massa folk.

Andra sköna grejer med att vara föräldraledig (i förorten):
1. Man får följa varenda avsnitt av Cityakuten, säsong 1 som går 16.30 på dagen.
2. Man kan gå runt i mysbyxor och smutsiga tröjor hela dagarna
3. Man kan handla på IKEA när inte hela Stockholm är där
4. Man umgås hela tiden med någon som dyrkar en
5. Man slipper vistas bland folk när vinterkräk härjar




När Moggarna börjar tränga upp ur bordsskivorna – då vet man att våren är här!

Ungdomsgängen i skogen

Åh nej ... missuppfattningar. Södra Sidan har kommit och där säger Skärholmenexperten (=jag): ”Jag tror att skogspartiet bort mot Sätrabadet är ett sådant ställe där ungdomar kunde finna en fristad.” Så nu vet ni. Ungdomarna här kickar inte alls folk på stan eller rånar guldsmedsbutiker eller super sig fulla eller röker gräs – de går i skogen och plockar blommor och njuuuter av den friska luften, jajamen!

Hur ska jag våga visa mig på torget igen?! Kidsen kommer att håna mig öppet. Jag är nog inte ens särskilt felciterad, jag tror jag bara uttryckte mig luddigt. Reportern såg rätt paff ut när jag sa det, och nu fattar jag varför ...

Vad jag menade – om nu någon till äventyrs undrar – är att säkert funkar folk här som de (jag) gjorde på landet i Dalarna: när man var sådär tolv, tretton och mådde piss ville man bara bort från alla människor, och då var skogen det enda stället där man garanterat fick vara ifred.

Tvångsmässigt dyker nu samma tanke upp i huvudet på mig, gång på gång, nämligen den där gayfilmen När alla vet där ”ungdomarna” hoppar bock i parken när de ska hitta på nåt kul en fredagskväll.

Nya affärer att glädja sig åt i nejden:
1. Ica Kvantum och Coop
2. Monki
3. Denim for Girls
4. Större Nilssons skor

Ja jävlar, det BLIR faktiskt bättre

Färgade gem? Check. Post-it-lappar i fem olika färger? Check. Jajamen – jag gör det gamla klassiska: köper ”utrustning” för att komma igång/ro i hamn mitt projekt. Jag börjar nämligen tro att jag faktiskt KOMMER att kunna skriva färdig min roman under mammaledigheten. Fast då måste jag förstås få överblick över de ca 200 sidor jag redan skrivit och inte bara skriva på. Därav kontorsmaterialet. Jag pallar inte längre att bara kolla på dvd och tjoa barnramsor hela dagarna, jag måste få fart på hjärnan igen.

Fem anledningar till varför det är SÅ mycket roligare att ha en 4-månaders unge än en nyfödd bebis:

1. Sömnen
Helt plötsligt har han börjat slockna redan vid åtta – och låter sig snällt bäras in till vaggan där han fortsätter sova. Det händer att han bara vaknar en enda gång på hela natten. Ja, det händer till och med att han somnar om utan att man behöver mata honom. Och jag är inte längre ett vrak av trötthet.

2. Koliken
No more tröstlösa kolikkvällar när vi fick turas om att släpa vagnen genom ett regnigt Skärholmen för att det var det enda som kunde få honom att somna en stund. Om han skriker nu är han antingen trött, hungrig eller uttråkad – alla sakerna är rätt lätta att åtgärda.

3. Närvaron
Förut var man väl på sin höjd en tank med mjölk och lite värme. Och han pendlade mellan att sova och skrika och äta. (OJ! Nu rullade han precis över på mage för första gången!). Nu är man plötsligt en person, och det är han med. Han flinar, han sliter ner saker från bordet, han har tusen olika läten för sig, det är lite som ett tv-spel – han tar sig hela tiden vidare till nästa nivå och får därmed nya skills.

4. Projekten
Förut FANNS det ju knappt något man kunde göra. Ja, förutom att amma och dra runt på vagnen då. Nu får man ta itu med en massa roliga projekt (ja, ja, jag vet att det här LÅTER måttligt roligt, men ...) – som att ge smakportioner och lista ut vad han gillar bäst, sätta honom i hoppgungan och se hur han långsamt fattar hur han ska göra för att få till hoppen, träna honom att sitta upp.

5. Tålamodet
Förut höll han sig lugn i max en minut innan han började skrika om man t.ex. la honom i babygymet. Nu kan han roa sig själv så länge att jag hinner skriva en hel bloggtext.
Så jag får väl ge dem rätt, då, alla de där som sa att det blir bättre. För det blir det.

Läskiga leksaker

Åh, vad tråkigt, Jake och Charlie kommer inte hit i sommar. Jag kan inte ens bli sur – eftersom de är amerikaner måste de ju typ säga upp sig för att få ledigt i mer än en vecka, dessutom är ingen av dem någon höginkomsttagare direkt.

Rufus har börjat kvittra med falsettröst, så nu lutar det mer åt att han blir glamrockare än gothare. Han har fått en hoppgunga också så att han kan träna lite sköna moves.

Läskiga leksaker:
1.


Klonkar ödsligt när man rör den – jag drömmer mardrömmar om att den ska stå där på sängkanten och klonka när jag vaknar. Och varför har den ett pessar på huvudet?
Men Rufus stordiggar den, så jag antar att hans mormor och morfar – som köpte den – har bättre koll på det där än jag.

2. När vi var i Svärdsjö hade mamma lånat hem några leksaker från sitt jobb (hon jobbar med utvecklingsstörda barn). Bland annat två speldosor – en mekanisk koala som långsamt hävde sig upp ur en korg och – läskgast – ett skärt hundhuvud som rullade med ögonen.

3. Barnens lexikon. Särskilt k-delen som har en hel bildsvit som förklaring på ordet kräkas.

4. Kåldockor. Shit vad de såg läskiga ut. Fick man inte dessutom nån jäkla födelseattest med när man köpte en?

Stephen King

Läser Hjärtan i Atlantis av Stephen King (den är okej, inte superbra) och minns hur fullständigt besatt jag var av hans böcker när jag var sådär fjorton år. Och så märker jag hur influerad jag faktiskt någonstans alltid har varit av hans sätt att skriva – de långa meningarna där saker skjuts in liksom i förbifarten, drivet. Och jag tror faktiskt jag var BÄTTRE på att skriva en bra story när jag var femton än vad jag är nu.
När jag gick på Biskops-Arnö fick jag en del skit för det där – jag skrev för motståndslöst, man ”rann” igenom mina texter. Men det där Stephen Kingska har satt sig för hårt för att jag någonsin ska kunna skriva någon mer avancerad litteratur – jag själv har alltid njutit mest av böcker man sugs in i, där språket inte ställer sig i vägen. Jag har kämpat emot det där i mina två första böcker – formen har liksom gjort det omöjligt att sugas in. Men den här gången ger jag efter och lägger största krutet på storyn. Så får någon annan experimentera.

Annan litteratur jag influerats av:

1. Gravitationens regnbåge av Thomas Pynchon
När jag – trots allt – försökte skriva på ett annat sätt var det lätt att bli språkhög på Pynchon, han skriver skithäftigt. Kommer dock aldrig att orka läsa hela boken, blir helt utmattad efter några sidor – några sidor är förresten typ en mening i den boken.

2. Inger Edelfeldts ungdomsböcker
Min första aha-upplevelse om att någon annan kunde beskriva exakt hur jag kände mig. Innan hade jag läst alltför många ungdomsböcker som skildrade mer hur ungdomar ”skulle” vara – med fyllor och tonårsgraviditeter (det var spännande på ett mer exotiskt plan). Egentligen var det väl så enkelt som att Edelfeldt faktiskt skrev om folk från den nördkategori där man själv befann sig.

3. Räddaren i nöden av J.D. Salinger
Ja, jag vet, det är uttjatat, men fy satan vad bra den!

4. Slavar i New York av Tama Janowitz
... som fick mig att fatta att man FÅR vara rolig när man skriver, man får till och med skratta åt (inte ens med) sina påhittade personer ibland, om de beter sig allt för patetiskt.

5. Livet efter Gud av Douglas Coupland
... som fick mig att fatta att man FÅR vara allvarlig och andäktig och högstämd ibland när man skriver. Nu för tiden ger jag inte mycket för Coupland, allt är så överdrivet och uträknat, men den här boken har jag läst säkert femton gånger, den är så fin, eller så är det bara jag som är jävligt blödig.

Tro intepå det

Fan vilken mediehora jag har blivit. Dagbok för Falu Kuriren förra veckan, och igår träffade jag en journalist från Södra Sidan som ska skriva artikel om Skärholmenböcker.

Tro inte på det – ”härliga” saker som inte alltid är så himla kul:(nej, nej, jag är väl aldrig subjektiv, det här är den enda sanningen)

Myt: Gud vad härligt att åka hölass!
Sanning: Hö sticks som fan, man får långa röda revor av det på all bar hud, höbosset fastnar i allt svett. Dessutom känner man sig som en idiot när man sitter där och skumpar på lasset (säkert iförd nån ful keps) och passerar skolans coolaste.

Myt: Tänk vad härligt att bo i kollektiv med sina kompisar!
Sanning: Kompisar ska man ha kul med. Dricka sprit. Tala ut. Gråta ut. Hjälpa. Bli hjälpt av. Man ska INTE bråka med dem om vem som aldrig diskar, att hyran är försenad, att man vill sova när den andra vill ha efterfest. Då blir det bara skittråkigt att umgås. Om ryktet om festkollektivet dessutom sprids bland stadens alla pundare kommer ni snart att hitta nån tandlös man som sitter och ylar i köket också. Fast det kanske inte gäller alla kollektiv, sorry, jag kom visst bort en aning från ämnet.

Myt: Det skulle vara jättehärligt att bo på landet!
Det som är bra med Stockholm är att det finns vatten och natur typ överallt. Då behöver man ju inte flytta ut på landet. För landet är inte i första hand soliga sommarängar och smultron på strån – det är tre bussar om dagen som kan ta en till närmsta stad, och hoppsan, en av dem blev visst inställd. Det är totalt jävla mörker på kvällarna och alla vet vem alla är och vad alla gör (”Ja, Per-Erik kom hem på fyllan igår han hörde jag, pälsmössan hans låg på infarten och spytt i snödrivan hade han gjort också”). Det är en enda skola till barnen, och blir barnen mobbade där så – tough shit.

Myt: Men det är ju så hemskt med Linda Rosing och alla de här dokusåpabrudarna, de blir ju förebilder för unga tjejer, tjejer som tror att man måste operera brösten för att duga.
Sanning: Vem bestämde helt plötsligt att alla tjejer är stenkorkade och saknar egen vilja? Det är väl ingen jävel som har de här brudarna till förebild, om jag vore ung tjej skulle jag bli förolämpad över att någon ens kunde föreslå det. Sluta kränka småtjejer med såna beskyllningar! Det där med förebilder är förresten en enda stor mediemyt. Vem går egentligen runt och har förebilder sådär till vardags?

No more tågresa (på länge)

Resan till och från Svärdsjö var en mardröm med bl.a. följande ingredienser:

*Hiss på T-centralen som stank så mycket piss att jag fick panik och kastade mig mot dörren när den inte gick upp fort nog.

*Inställd familjevagn = var i helvete ställer man då en jättelik barnvagn?

*För smala dörrar för att få in en barnvagn i vagnen där den ev. skulle gå att få plats.

*Tre stresskänsliga tekniska idioter som försöker montera en bilbarnsstol – och tvingas ge upp efter 30 minuter.

Men löken på den jävla laxen var ändå när vi äntligen, äntligen klockan åtta på kvällen befinner oss i vårt eget hus och ska låsa upp dörren. Bara för att upptäcka att kattvakten låst säkerhetslåset också och jag inte har den nyckeln på min knippa. Katterna hör oss förstås och ylar som tokiga där inne.

Jag skyller på trötthet och stress – vi blev verkligen så hysteriskt uppstirrade att vi hann ringa låsjouren (som skulle dröja minst tjugo minuter och ta 1200:- för besväret!) innan vi kom på den briljanta idén att kolla på Peters nyckelknippa. Där rätt nyckel dinglade. Vi lyckades tack och lov hejda låssmeden innan han ens klätt på sig (han upplyste nämligen Peter om att han gick runt i morgonrock).

Och det slutar inte där ... Vi lyckas även klämma in en översvämning på köksgolvet innan vi äntligen får ta det lite lugnt.

Fan vad jag inte tänker resa någonstans längre bort än tunnelbaneavstånd med Rufus på ett bra tag. Men själva vistelsen var hur skön som helst – god lagad mat, tårta, mamma som lyckligt tog hand om Rufus på morgnarna så att vi fick sova ut.

Det bästa med att bo i hyresrätt

1. När man varit korkad nog att köra stålullsfiltret till spisfläkten i diskmaskinen så att det smulats sönder i tusentals småpartiklar är det bara att felanmäla. Sen kommer en snäll gubbe hem till dörren med ett nytt – alldeles gratis!

2. Man slipper följa annonserna i DN Bostad för att ängsligt kolla vad liknande lägenheter kostar.

3. Man slipper bestämma sig för om man ska ha rörliga eller bundna lån.

4. Man slipper hålla sig gömd under de gemensamma städdagarna och behöver inte stint stirra in i någon vägg när det ska väljas folk som frivilligt ger upp all sin fritid för att sitta i styrelsen.

5. Om man mot alla odds skulle hamna i Hej Konsument i DN På stan så slipper man svara "Min lägenhet" på frågan "Det dyraste jag köpt" (jag tror fan nio av tio svarar så, hur kul är det?)

Satan vad trött jag är! Vad är poängen med att barn är morgonpigga, vem tjänar på det?

IKEA-besöket från helvetet

IKEA-besöket från helvetet – Rufus skrek oavbrutet, bara när jag lyfte upp honom blev han tyst. Så jag fick kånka runt på 7,5 kg barn i ena handen och vagn fullastad med IKEA-prylar i den andra. Men kassören med afrikaarmband på hela handleden var en ängel, han sa: ”Ta upp honom du så packar jag åt dig.” Och så gjorde han det medan resten av kön fick vänta (och jag tvångsmässigt tänkte på hur kort tid det var sedan JAG var en del av den där kön som irriterat tänkte amen herregud, ta inte med dig ungen ut och handla då, om han är en skrikhals och du inte klarar av det).

G kom hit och var schlagerbög i lördags(fast det slutade med att jag var den enda som entusiastiskt satt och hojtade i soffan – Peter hade fastnat framför sin lap top och G undersökte funktioner på sin nya mobil). Han läste upp ett mejl från sin kusin som träffat ”en sån trevlig man” i Thailand. Lämpligt nog dök den trevliga mannen upp överallt. Och lämpligt nog fick han dem att göra av med sjukt mycket pengar. Jag berättade om städsnubben varvid han fick en affärsidé: att vara konsult i hur man bemöter/avvärjer försäljare. Examensprovet skulle vara en resa till en bazar i Tunisien och efteråt skulle all packning genomsökas. Minsta lilla vattenpipa eller kamel så blev man underkänd och fick gå om kursen.

Ska skriva dagbok för Falu Kuriren den här veckan så det kommer inte att bli så mycket bloggat.

Dagens nederlag:
1. Kattvakten ska avveckla sin verksamhet! Förutom att det är opraktiskt att inte ha honom så älskade jag hela grejen med att han körde runt på sin lilla vespa till katter i nöd, och att man kunde välja mellan budgetvakt och lyxvakt.

2. De två sakerna jag MEST gick till IKEA för att handla fanns inte – nämligen kräklappar (hur fräscht är inte den beteckningen?) och en tratt. Eller så var det bara jag som var blind av stress.

3. G har flyttat till Södertälje. Det gjorde han i och för sig inte precis idag, men jävligt bökigt är det. Det enda som är bra med det är att han helt plötsligt tycker att Skärholmen är samma sak som innerstan.

4. Rufus har blivit morgonpigg. Sju-halvåtta sätter han igång och tjoar. Och det som var bland det bästa med att vara föräldraledig – att få ligga och dra sig halva dagen.

Jävla försäljare

Jaha, så hände det igen. Jag lät en försäljare övertala mig. Jag VET ju att jag blir lurad, men när de sätter igång och ångvältar sig är det som att jag bara inte orkar stå emot. Och så känner jag mig misslyckad och blåst sen. Den här försäljaren måste dock få lite cred för sin kreativitet. Han stod utanför Coop och Ica Kvantum för några veckor sedan och bad människor svara på en enkät. ”Fina priser” utlovade han också. Fast när jag frågade vad priserna var sa han att de var hemliga. Jag fick med mig en talong och gick hem och tänkte inte mer på det.
Förrän igår kväll. Telefonen ringde vid åttatiden och en snubbe tjoar glatt att jag vunnit tvätt av valfri matta i hemmet. Sedan kommer alla aber: min sambo måste också vara hemma, de gör hembesök, de kommer imorgon (alltså idag) klockan åtta på kvällen och kommer dessutom att passa på att presentera sina produkter för oss. Och jag är så jävla dum att jag inte avböjer.
”Men tänk om det här är deras sätt att kolla in om det finns något värt att stjäla? Vad vet du om det där företaget egentligen?” säger Peter.

Och det tar inte lång tid för mig att noja upp mig. På den lilla talongen man fick när man svarade på deras frågor finns nämligen inget telefonnummer – bara en postadress. Söker man på företaget på eniro får man ingen träff, googlar man hittar man ingen hemsida. Och även om de nu inte skulle vara skumma – hur kul är det att nån kommer hem till en och försöker sälja nån jävla städprodukt klockan åtta på fredagkvällen? Och eftersom företaget inte tycktes existera gick det heller inte att boka av.

Då är det tur att man bor ihop med en supersearcher/bibliotekarie. Efter någon halvtimmes letande lyckades Peter hitta en jobbannons från Arbetsförmedlingen med kontaktuppgifter. Fast då fick jag ångest över det med. För i annonsen stod: Lön: 18 000:- vid 60 kundträffar/månad. Och nu skulle vi alltså avboka. Fatta – en sån skitlön för 60 bokade kundbesök, och folk lär ju vara lika skeptiska som vi var. Än är klockan inte åtta, hoppas, hoppas att de inte kommer! Den ”lättsålda” produkten är förresten någon städmaskin, stor som ett A4, som kan utföra tio olika städmoment! Eh, tv-shopprodukt som hamnar längst in i källarförrådet, någon?

Andra försäljarnitar jag gått på:

1. Telefonförsäljare som prackade på mig en massa meningslösa vitamintabletter som ligger och ruttnar i skåpet nu. Han körde över mig på överkäck göteborgska.

2. Försäljare på gatan i Skärholmens centrum som lurade på mig ett ”fantastiskt spaerbjudande” för flera hundra. Och visst, det VAR hyfsat billigt, problemet var bara att de alltid lurade på en en massa bonusbehandlingar varje gång så att det ändå blev skitdyrt.

3. Pizzorna vi just käkade från Il Forno på restaurangtorget, fan vad usla de har blivit, sjunkit från Primoklass till sunkhaksnivå – Peters pizza smakade träolja. Jag bad att få ruccola istället för färsk basilika och fick ... ingenting.

4. Veveysmink. När jag var ung och idealistisk och noggrant undvek djurtestat smink gick jag med i den sminkklubben. Och det var ju bra att produkterna inte var djurtestade ... synd bara att det var som att måla sig med skolkritor. Favoriten är pudret som var rött på andra sidan och grönt på andra, som jag raskt införskaffade. Den gröna sidan skulle neutralisera ansiktsfärgen om man hade lätt för att rodna – och det hade jag på den tiden. Idén var ju logisk, men med Veveysminket såg man helt enkelt konstant kräkfärdig ut.

5. Tele2 – nån ettrig ”snyggsnubbe” som dök på mig utanför IKEA när jag var som allra sunkigast (och därmed SVAGAST) och vägrade ge sig. Jag tycker inte att jag tjänar särskilt mycket på det. Däremot har jag nu bindningstid och måste gå runt med en helt trasig mobil och vänta på att den tiden ska löpa ut så att jag kan fixa annat abonemang där man får telefon på köpet.

Jag skulle ju inte ...

Gud vad jag utsätter min stackars son för trauman! I söndags var jag på Kulturhuset och fikade med Mette och Karin. Förut har han alltid sovit sig igenom mina citybesök (han vet redan att det är hooden som räknas) Rufen vaknade, så jag plockade upp honom. Helt opedagogiskt vänder jag honom bort från mig, så allt han ser är ett gigantiskt rum, fullt med främmande ansikten. Karin säger: ”Du han ser lite rädd ut ...” Jag hinner bara påbörja mitt ”Nejdå, han är inte rädd”, så vrålar han rakt ut, högre än jag nånsin har hört förut.

Och när jag och G halkade iväg till affären igår skrek han i högan sky. Ibland när han skriker låter han som ett lamm, så vi bara skrattade och sa: ”Få höra lammet, då Rufus!” Men när han fortfarande skrek inne på ICA tog jag tillslut upp honom. Och han tystnade direkt. Usch. Han har ångest och vill få trygghet och vi bara hånskrattar och säger att han låter som ett lamm.

G har precis kommit hem från Florida där han bott på en ekologisk farm och plockat tomater, avokado och annat. Han berättade livfullt om nattliga turer i träsken bland alligatorerna och jag blev avundsjuk och längtade till USA för miljonte gången.

Misslyckade intentioner – jag skulle ju inte ...
1. ... skriva en massa bebisgrejer på bloggen.
2. ... sluta skriva regelbundet på romanen.
3. ... sunka ner mig totalt och inte träna alls.
4. ... vara så satans ”duktig” och springa runt som en skållad råtta och göra hushållsgrejer så fort jag får två minuter över från amningen.
5. ... vara en av de där som aldrig orkar läsa något seriöst under mammaledigheten.
6. ... blogga fastän jag inte har nåt att skriva om.