Hata kurvan!

IKEA-besöket från helvetet. Fast hallå, vad kunde vi vänta oss – nyinvigning (som de kallade ”Älska kurvan” – förmodligen för att inte skrämma bort republikanerna) OCH lönehelg. Men Peters familj var här och eftersom vi därmed hade tillång till bil valde vi att inte tänka på de små detaljerna.
När vi efter ca tre timmar äntligen bestämt oss för vad vi ville ha visade det sig förstås att varenda grej vi hade tänkt köpa var slut:
*Hyllsystem Gorm till källarförrådet (eftersom flera byggt in sina källarförråd i metall tror jag förstås att där försiggår idel skumraskaffärer – den här parentesen hade verkligen ingenting med själva inlägget att göra) - vårt nuvarande system går ut på att kasta in så mycket som möjligt på hög och hoppas på att det inte rasar. Varför hamnar vi ALLTID i den lägenhet som har husets minsta källarförråd?
*Nytt stort skötbord – vår kicker till son har nämligen sparkat det gamla sönder och samman, dessutom är det för litet.
*Ett pyttelitet skrivbord med tillhörande stol till Rufus – fullständigt onödigt eftersom Rufus inte ens kan sätta sig upp själv än, än mindre lydigt sitta vid ett litet skrivbord och pyssla.
*Ett litet staffli till Rufus där han kan stå och rita. Fast han kan inte stå än.

Allt vi kom hem med var den här pipmuggen - notera pingvinens s/m-mössa i gummi:

Barnprogram

Dagens mysterium: varför säljer man euroshopper snabbnudlar på NK-livsmedel och varför displayar man dem dessutom i en korg mitt i gången? Ibland är det verkligen svårt att förstå överklassen.

Var och klippte mig (dock ej inne på NK-livsmedel) och frisören envisades med att nia mig. Varenda gång tänkte jag reflexmässigt ”vadå, menar han mig och Peter, eller mig och Rufus eller mig och de på jobbet, eller ...” – ja, fyll i valfri person själv, vilket gjorde att konversationen blev aningen trög och att jag troligtvis verkade efterbliven. Sedan blåste han håret på mig i EN timme, jag slumrade till då och då eftersom jag som vanligt var dödstrött. När jag var färdig såg jag ut som Hedvig i det där barnprogrammet med ugglan Helge.

Barnprogram man aldrig glömmer:

1. Clownen Manne
Se separat blogginlägg

2. Fem myror är fler än fyra elefanter
Jag tyckte illa om Magnus Härenstam redan då ... och mången år senare skällde han ut mig som fan i en av logerna på TV4 när jag städade där. Jag vet inte vad jag vill säga med det - att jag är synsk kanske ...

3. Vilse i pannkakan
Jag vet - det börjar bli en aaaning uttjatat att prata om det. Häromdagen tog jag en sötpotatis och viftade med framför Rufus samtidigt som jag hojtade ”pött, pött, pött – här kommer storpotäten!” Men han bara skrattade. Jag antar att dagens barn inte blir traumatiserade lika lätt.

4. Apkungen
Åh vad jag var kär i honom! Och vilken lycka när ämnet fördes på tal med Ylva och det visade sig att hon OCKSÅ varit kär i honom. Det var kanske heller ingen slump att jag använde en Monchichi-apa som make till Barbie innan jag hade fått en riktig Ken.

5. Doktor Drövels
Programmet som lärde oss vad en cliffhanger är ... samt att inget någonsin är så spännande som det försöker få en att tro i slutet av ett avsnitt. Som om någonsin skulle kunna bli riktigt spännande i ett program där de pratar gladnorska och har safarihatt.

Doktor Bombay i förorten

När vi gick förbi dörren till tvättstugan öppnades den och ut kom ... Doktor Bombay. Eller åtminstone någon som såg exakt ut som han, till och med glasögonen var likadana (som sällskap hade han en rågblond svensk tjej som såg sådär präktigt skinnryggsäckigt kulturig ut, det var lite svårt att ta in den bilden, speciellt som hon verkade hysa sån oerhört stor respekt för honom). Så sen gick jag och Peter och gnolade tvångsmässigt ”Calcutta, I am a taxidriver in Calcutta” resten av dagen. Vad är det MED den låten egentligen? När den var hyfsat ny var jag och G i USA, vi sjöng på den så mycket att Charlie fick den på hjärnan – utan att ens ha hört originalet. Under en roadtrip på landsbygden stannade vi vid en farm och köpte en jättelik påse med de godaste körsbär jag någonsin ätit. Fast vi åt för mycket, typ tills vi nästan sket på oss. Då började sadoleken ”Nästa som sjunger Doktor Bombay måste äta tre körsbär.” Ah, those where the days ...

Vi gjorde en utflykt till 4H-gården (en fjording och en shettis tycks vara baspaketet i alla 4H-gårdar) i Axelsberg igår för att Rufus skulle få spana in lite djur. Där fanns världens roligaste kanin, den såg ut som ett litet lejon, eller som något ur Pokémon. Givetvis vimlade det av sådana där skönt besserwissriga 9-10-åriga brudar också som hade memorerat varje djurs hela levnadshistoria. Framme vid fjordingen Fjodor utspelade sig följande bisarra samtal mellan mig och en av nioåringarna:
Hon (med artig ”vuxenröst”): Har du haft barn någon gång?
Jag: Eh ...
Hon (lite generad): Eller ... det ser jag ju, att du har honom (syftar på Rufus som dreglande betraktar hästen).
Jag: Ja, det här är faktiskt de första levande djur han ser.
Hon: Verkligen? De första levande djur han ser?

För det första är det ju inte som att vi dagligen visar upp en massa döda djur för Rufus (förutom en och annan räka ibland). För det andra ser han ju katterna så mycket att det första riktiga ord han sagt är katt.

Usch, i natt drömde jag att min roman blev recenserad i SvD och det var så uppenbart att recensenten inte ens hade läst boken, det stod ingenting om handling eller språk eller karaktärer utan hela recensionen var en krystad jämförelse med någon av Justin Timberlakes sämsta låtar.

På min läslista just nu:

1. Melissa Banks – Drömstället
Läser den just nu, skitbra, älskar hennes slöa och måttligt lyckade brudar.

2. Charles Burnes - Blackhole
Enligt Peter en av världens bästa seriealbum.

3. Legs McNeil & Jennifer Osborne – The Other Hollywood – The Uncensored Oral History of the Porn Film Industry(sorry Anna, det dröjer ett tag innan du får tillbaka den, har inte hunnit börja läsa den än)

4. Maria Sveland – Bitterfittan”En vildsint uppgörelse med kärleksmyten, moderskapet och hela skitkulturen som tenderar att färga allt i falskt kukrosa.” enligt Norstedts hemsida. Låter lovande.

5. Boken som Gary Ridgways (aka Green River Killer) exfru skrivit om honom. Herregud, snart kan jag vara med i 10 000-kronors frågan på ämnet Green River Killer.

Glad som lärkan

Glad som lärkan skulle jag vara idag enligt Heikki. Jo, tjenare. Dödstrött, sur och stressad som en ... skata? är väl närmare sanningen. Traditioner borde innebära att man slipper och bara får ta det lugnt. Varför lär jag mig aldrig? Men eftersom restaurangtorget var stängt bestämde jag att vi skulle laga ambitiös middag (eller ... det var egentligen bara en laxrätt och en varm potatissallad). Sedan gick jag ut på två timmar lång promenad med Rufs medan Peter stannade hemma och städade. Så lagom till det var dags att börja med maten var jag och Peter dödströtta och Rufus var övertrött och supergnällig. Hur fixar folk med barn allt? Vi klarar knappt av att laga en satans middag (som dessutom hade epitetet ”lättlagad”) utan att stupa. Medan vi stressade runt i köket och fräste åt varandra och Rufus satt i barnstolen och gnällde och ville ha lite uppmärksamhet sköljde den överkäcka barnmsiken ut från cd-spelaren. Gud vad jag hatar när de ska ”sjunga fint” på barnlåtar.

Men visst, det är faktiskt en hel del jobbiga saker man slipper på midsommarafton nu när man är vuxen.
Man slipper ...
1. ... Gå runt, runt, runt på Mannes loges parkering i tre, fyra timmar ...
2. ... och försöka bli full på den häxblandning någon lyckats stjäla med sig ...
3. ... och bli asdeppig över att den moppekille man för tillfället har en crush på stöter på alla brudar utom en själv ...
4. ... och sen inte kunna sova på hela natten eftersom man satt i sig en massa koffeintabletter eftersom spriten inte räckte långt.
5. Man slipper äta sill också. Vilket jag i och för sig inte gjorde när jag var liten heller. Det måste vara en av världens äckligaste maträtter.

Äckligt

På mina sidor på Viktklubb kan jag idag konstatera att inte sen jag började min diet har jag fått i mig så lite kalorier som idag. Kanske har det att göra med att inte sen jag började min diet har en dag, speciellt förmiddagen, varit så äcklig:

Dagens äckel:

1. Vid morgonens andra sömnvändan hör jag en av katterna låta jättekonstigt. När jag kommer upp är hela hallmattan full med fjädrar och en fågelfot. Den svarta katten ser oerhört nöjd ut.

2. När jag hänger tvätt ska jag ”vädra” Rufus. Som extra försiktighetsåtgärd har jag lagt ett stycke plastad frotté och ett badlakan på ryamattan. Vad hjälper det? Så fort jag går för att hämta tvätten rullar han snabbt som satan ut på ryamattan och bajsar.

3. En stund senare kommer den andra katten glatt inskuttande genom fönstret. Han har något i munnen och först fattar jag inte vad det är, men så släpper han sitt byte en kort stund på mattan och jag ser att det är en fet jävla orm med avbiten rumpa. När jag närmar mig Moggen och ormen tar han den igen och sticker iväg. Sen hittar jag inte honom och inte ormen, vilket ger mig idel tvångstankar om ruttnande reptiler i nån garderob.

4. På eftermiddagen är jag på kurs på jobbet och bara för att det råkar vara en jobbsituation stoppar jag (efter att så gott som ha avhållit mig från nikotin i över ett års tid) in två prillor inom loppet av en timme. Sen mår jag så jävla illa att jag knappt kan lyssna och på allvar tror att jag ska behöva gå och spy.

5. På kvällen, när middag och allt är avklarat, kommer jag in i köket efter att ha nattat Rufus. Det är en rofylld scen – Peter står och diskar till tonerna av klassisk musik, Kosmos ligger på bordet och mediterar och Moggen ligger under bordet ... och glor på den halva feta ormen som slingrar sig framför honom och dessutom har avgett nåt slags mörkt kroppsslem på mattan.

Worst of Hultsfred

Klockan är halv åtta en fucking söndag och jag är uppe, har redan ätit frukost och matat Rufs med gröt och jag ska inte säga att det känns underbart och uppfriskande, för det gör det fan i mig inte – vid första bästa ögongnugg från Rufus sida ska jag kasta mig i sängen igen.

Charlie ringde igår och genast började jag sakna honom och Oregon och gården i Gresham och att traska runt på gatorna i Portland och att plocka solmogna tomater utanför deras duplexhus och att äta asiatisk mat vareviga dag och att köpa fantastiska serier i små indieaffärer och att sitta på Powells – världens största bokaffär – och dricka en iskaffe... och tusen andra saker. Det känns så konstigt att jag inte ska åka dit den här sommaren. Dessutom är Charlies pappa – also known as Big Charlie – så sjuk att läkarna har gett honom max ett år. Vilket är så vanvettigt sorgligt att jag inte orkar tänka på det just nu.

Någon annanstans i Sverige tar Hultsfredsfestivalen slut och det känns väldigt underligt att det var femton år sen jag var där sist.

Worst of Hultsfred
(som jag minns det ... fast jag kan blanda ihop en del med Roskilde):

1. Att bli så klämd att jag nästan svimmade framför Levellers – en vakt fick lyfta ut mig. Jag menar, ska man dö på en konsert så inte fan ska det vara under en Levellerskonsert. Det är ungefär som att bli överkörd av en permobil.

2. När jag miserabel låg hopkurad vid sjön Hulingen och tyckte synd om mig själv samtidigt som jag hörde Ulf Lundell bröla timme ut och timme in på någon av scenerna och en hårdrockare plötsligt kom fram och sparkade på mig. När jag frågade vad fan han höll på med såg han uppriktigt generad ut och sar:
”Oj, förlåt, jag trodde du var en sten.

3. På mitt livs första rockfestival – Dalarock – träffade jag en snubbe från Smedjebacken och vi hånglade utanför tältet i gryningen. Strax därefter skulle jag åka till Stockholm och jobba i två veckor. Fråga mig inte hur, men vi lyckades på något sätt bli tillsammans utan att träffas igen, och under tiden i Stockholm skickade han mig typ ett kärleksbrev om dagen. I födelsedagspresent fick jag en biljett till Hultsfred av honom. Dödsromantiskt ... trodde jag. Ända tills vi träffades igen och bara han och jag skulle tillbringa flera dagar tillsammans i Hultsfred och jag kände nada. Eller ... jag kände väl snarare att jag överhuvudtaget inte gillade honom, inte tyckte att han var det minsta snygg och inte hade något att prata med honom om. Eftersom vi var under arton och inte hade fixat någon booze innan kunde vi inte ens supa oss fulla och överleva den vägen. Jag minns hela festivalen som en radda svepskäl för att fly från honom i några minuter. Det första jag gjorde när jag kom hem var inte att duscha utan att skriva det obligatoriska ”Det är inte dig det är fel på, det är mig”-brevet.

4. Okej, det här hände inte mig utan min kompis Johanna, men det kvalar ändå in på värsta-listan: Ett gäng satanister jagade henne över festivalområdet med ett grishuvud på en påle.

5. Den hemska sexkvällen då folk köade för att få knulla i vårt tält. Jag tror den sammanföll med kvällen då jag var en sten. Rättare sagt, jag tror jag låg där och tyckte synd om mig själv för att jag inte hade tillträde till tältet.

Bloggarna var bättre förr

Shit on the pitt vad nervös jag börjar bli för körkortsgrejen. Fick provtider idag. Men det är inte bara det utan att mina föräldrar ska ta hand om Rufus medan jag är i stan på dagarna, tänk om han panikskriker oavbrutet?
En annan grej: jag har valt ”stora paketet” med tjugo lektioner och får köra upp samma dag som kursen tar slut. Men INGEN jag pratat med som tagit körkort har klarat sig på tjugo lektioner – och jag har aldrig ens startat en bil.
En gång i USA fick jag sitta bakom ratten på Charlies bil medan den var igång, men jag tyckte det gick nog fort när den bara rullade av sig själv och jag inte ens gasade. Hur ska det gå, som G alltid brukade säga. Det var så abstrakt fram till nu, men nu går det helt plötsligt hur fort som helst.

Igår var vi och tittade på det här radhuset. Det var väldigt pensionär.

Fem saker jag lovar mig själv att aldrig säga på allvar:
1. Svara: ”Han/hon/den/det har väl inga barn” när någon utbrister ”Hur hinner han/hon/den/det med det egentligen?”
2. ”Det där förstår du när du blir lite äldre.”
3. ”Du kommer att fatta det där när du själv får barn.”
4. ”Kan vi inte hyra en romantisk komedi ikväll?”
5. ”Musiken/filmerna/böckerna/barnprogrammen var bättre förr.”

Clownerna kommer imorgon ...

Sveriges nationaldag imorgon och vad händer i Skäris? Jo, fucking Clowner utan gränser invaderar torget! Som om inte det här med nationaldag kändes nog fånigt. Jag får väl gå och sätta mig i skogen eller nåt, men det är säkert nån clown som irrat sig dit också. Vad är grejen med clowner egentligen, jag menar, INGEN tycker ju om dem, folks känslor inför dem pendlar mellan avsky, rädsla och medlidande, jag har aldrig hört nån ärligt säga att han eller hon verkligen gillar clowner. Ändå fortsätter de att dyka upp överallt.
Och vad heter deras hemsida? www.skratt.nu
Och vad är deras slogan? ”Vi sprider skratt som bistånd”
Jag vet inte varför jag blir så våldsamt provocerad av det här.
Eller jo, det gör jag.

Varför jag blir så provocerad av clowner:

1. Jag är uppvuxen med clownen Manne och hans jävla banan. Redan som fem-, sexåring störde jag mig enormt på den där väggen som rörde sig i bakgrunden när han låtsades cykla, herregud, det var ju teve, hade de verkligen inte tillräcklig budget för att filma några riktiga utomhusscener? För mig handlade aldrig fantasi och kretivitet om en vuxen man i kroppsstrumpa som gjorde fjantiga saker.

2. Jag är uppvuxen med clownen i Stephen Kings Det. Det är smått genialiskt att låta ondskan som skiftar form ha sin huvudsakliga skepnad i en läskig clown (ja, ja, Urskepnaden var förstås den där jättespindeln, men den delen är så dålig att jag väljer att glömma den.

3. Jag är uppvuxen med Ronald McDonald. Och när jag var ung och politiskt aktiv var McDonald’s fienden och Ronald dess hånleende symbol. Jag tycker fortfarande att han är jävligt ful. Han har tantfrisyr.

4. Jag är uppvuxen med GB-clownen. När jag bodde i Lund snodde jag hem en sån till kollektivet och mitt stående skämt var sedan att placera clownen i olika delar av huset – typ, i folks sängar, i duschen, på en stol i köket. INGEN utom jag själv tyckte att det här var roligt. Självklart har detta komikmisslyckande satt sina spår.

5. Det enda man ville när man var liten och gick på cirkus var att se djur göra konster. Det behövde inte vara elefanter eller tigrar eller något annat flashigt, det räckte så bra med typ hundar eller shetlandsponnyer. Men istället kom de där jävla clownerna in och eftersom det alltid var någon annan som hade betalat för en visste man att man skulle vara tacksam – och alltså försöka skratta trots att det inte var ett dugg roligt.

Stockholmsillusioner, del två

Det närmsta jag har kommit den där andäktigheten inför en plats på senare tid är när jag var i New York. Det var innan jag hade sett Sex & the City, så jag förknippade stan helt med Seinfeld och The Huxtables i The Cosby show (eller ”The Vegetables” som G trodde att de hette) och en massa filmer, förstås. Vilket var tur. För nu var det ju de skönt avslappnade jag kollade efter och la märke till, det jag gillade, om jag hade sett det med Sex & the City-glasögon hade jag bara blivit nojig för vad jag själv hade på mig.
Alla filmmiljöer man kände igen och höghusen och den där magiska känslan av att här kan vad som helst hända, jag kan möta vem som helst (och vi såg faktiskt både Kate Moss och Michelle Williams) – fast egentligen handlade det nog lika mycket om att det var första stället i USA jag var på.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan Stockholmsillusionen jag hade som finnig femtonåring med Spray blond-färgad hockey.
En gång i åttan eller nian tog vi shoppingbussen till Stockholm. Jag minns inte om det var jag och Catrin eller jag och Therese eller om kanske både två var med. Vad jag minns är att Fredrik Bergh (som för övrigt såg ut ungefär som en ung Steve Buscemi med hårdrockshår) – som både Catrin och Therese kände – satt längst bak i bussen, och därför satte vi oss också där och pratade med honom hela vägen. Och jag minns att han hade cowboyboots och att det var en av de första gångerna en kille i min egen ålder pratade till mig som en helt vanlig människa, inte den jävla nörd jag var, och jag tror att det också färgade den där Stockholmsdagen. Det kändes som att åka rätt in i nåt slags frihet. För så fort vi kom av shoppingbussen på Cityterminalen tände vi våra Gula Blend (i vetskap om att här kunde i alla fall ingens föräldrar se oss) och kände oss världsvana och vuxna. Och vi käkade pizza – som just då framtstod som världens godaste – på ett ställe nere på plattan (Sergels pärla tror jag det hette, har för mig att det fick stänga så småningom för att hygienen var så usel) och vi köpte Guns ’n’ Roses t-shirts (som senare fick några killar som alltid dömt ut mig som nörd att delvis omvärdera mig – ja, de stirrade menande på den där tröjan och sa ”Guns ’n’ Roses, det tar sig”).
På shoppingbussen på vägen hem var Fredrik Bergh inte med för han hade en kompis i Stockholm som han skulle stanna hos – vilket bara gjorde det ännu mer fantastiskt att han ändå hade pratat med mig, mig!
Det var nog den dagen jag bestämde mig för att det var här och ingen annanstans jag ville bo, att jag skulle kvävas om jag hamnade någon annanstans i Sverige.

Saker mitt femtonåriga jag trodde/hoppades skulle hända när jag flyttade till Stockholm:

1. Jag skulle bo i en vit vindsvåning på Söder, och där skulle jag sitta, iklädd en lång kjol, och röka i fönstret och känna mig jättepoetisk. Samt skriva böcker.
(fast jag hamnade i en andrahandslägenhet i Gubbängen).

2. Jag skulle bli upptäckt på gatan av en regissör som skulle tjata på mig tills jag gick med på att spela med i hans nästa film.
(men de enda som ”upptäckte” mig på gatan var pundare, sinnessjuka och väldigt ensamma invandrarmän – jag delade glatt ut mitt telefonnummer till alla som bad om det och hade stora svårigheter att trassla mig ur det hela när de sedan ringde).

3. Jag skulle hänga på diverse ”inneställen” och där bli bästa vän med olika kändisar – folk som Joakim Thåström och Jonas Gardell och Susanne Osten (ja, försök föreställa er det ställe där de tre skulle kunna hänga samtidigt!).
(men det känns som om vi mer eller mindre bodde på Krishna och Hyndans hörna den där första tiden – samt drömde om att fylla 21 så vi kunde börja gå på Kvarnen).

4. En natt skulle jag ta med intervjubandspelare och vistas bland Stockholms hemlösa och andra utslagna hela natten, be dem berätta sina livs historier och göra en radiopjäs av resultatet.
(herregud vilken tur att jag inte fick för mig att faktiskt GÖRA det när jag var femton, jag var så knäpp, fick jag en idé så spelade det ingen roll vad nån sa.)

5. Jag skulle bli författare och kunna leva på vad mina böcker drog in. Samt högaktas av alla litterära kretsar.
(hur jag trodde att det skulle bli att ge ut en bok och hur det faktiskt var förtjänar nästan en egen lista).