måndag 22 oktober 2007

Skärholmenmysterier

Jävla Facebook som slukar den lilla tid som blir över efter jobb och disk och tvätt och barnpassning och bilkörning och matlagning! Eller, nu ljuger jag lite, för jag ÄR faktiskt grymt disciplinerad med Rooomaaaanen också just nu, två timmar per dag när jag inte jobbar, en timme när jag jobbar. Jag slutspurtar. Har lovat min förläggare manus innan jul och jävlar vad skönt det känns med en deadline (särskilt en deadline som jag till och med tror att jag kommer att klara).

Häromdagen när vi skulle ta hissen upp från torget klev en alkis in i hissen och började mingla. Han ryade om hur hemskt det var att att hans fru som just hade fått barn hade blivit hemskickad från BB efter bara någon dag. Han hade blivit pappa för tre dagar sedan. Han stank så mycket sprit att vi höll på att bli fulla där i hissen. Hans tänder var så dåliga att de bara var gula stumpar. Och han hade köpt med sig en påse McDonald’skäk till den nyblivna mamman (den där lukten av strips på väg att kallna). Fy fan vad sorgligt det kändes. Och samtidigt, den där overklighetskänslan som man får ibland när man skriver böcker, att man just har mött någon från romanen man håller på med. Skärholmenmisär. (Fast i min bok finns det ingen alkad gubbe i mer än en ytterst perifer roll)

Jomen nu minns jag var vi hade varit när vi stötte på alkisen: vi hade tagit med Rufen på hans livs första filmpremiär (hans livs första film också, för den delen). Nu var det i och för sig inte sådär jätteglammigt – det började klockan tio på söndagsmorgonen, det serverades muffins och Festis och filmerna var i princip upplästa böcker med några tillagda ljud och rörelser. Men Rufen älskade det! I slutet av Gittan och fårskallarna spelade de en snutt grekisk musik som han tyckte så mycket om att han stod i knät på mig, hoppade upp och ner och tjoade. Jag har aldrig träffat någon som är så entusiastisk inför ALLT nytt som min son – maträtter, leksaker,upplevelser.

Skärholmenmysterier:
1. Katten
Vem är det egentligen som gör katthuvud-tagen som är ÖVERALLT?

2. HopLouie

Har människan/människorna flyttat härifrån? Nästan alla de fina gamla Christer Pettersson-bilderna är borttagna och inga nya dyker upp.

3. Var bor de kriminella tvillingarna?
(som jag för övrigt drömde om häromnatten. I drömmen fanns det en oskriven lag i Skäris om att varje gång man var nere i centrum och tände en cigg så skulle en av tvillingarna få första blosset).

4. När ska egentligen bazaren i gula huset öppna?
Och kommer La Bouffé att flytta in där?

5. Kommer det någonsin att öppna en ny skivaffär i centrum?

tisdag 16 oktober 2007

Tor - brödens konung

Gjort idag:
1. Ätit det fantastiska brödet Tor från Coops hembageri (måste ju nästan testa Oden och Balder också – är det bara här i Skäris vi har de brödsorterna, eller? Och vilken reklamare på Södermalm har kläckt de namnen?)

2. Skrattat hysteriskt åt det här klippetmed den stackars programledaren som gör bort sig under ett "känsligt" program. (tack Nanci)

3. Bjudit på det här underbara panchisradhuset uppe på höjden (men nu ligger budet för högt för att vi ska bjuda vidare, suck, jag hade redan börjat se framför mig hur jag skulle stå uppspetad på någon stege och frejdligt måla fasaden, ja, jag såg så långt in i framtiden som till att Rufus växt upp till tonåring och hade folkölsfester i gillestugan.).

4. Frågat mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen varför jag fortsätter kolla på Desperete Housewife, det är ju verkligen en skitfånig serie.

5. Skickat hatmejl till Stockholmshem.

Yes. Så är det. Radhus. Vi vill dit. Särskilt efter två saker som hänt nyligen. För det första var en artikel införd i Södra sidan där det stod om personerna som utgör styrelsen för bostadsrättsföreningen som ska bildas här på slumkullen. Alla har betalningsanmärkningar och konkade företag i ryggen. Det ska även finnas en ”utbrytarstyrelse” – även den bestående av folk med konkade företag och betalningsanmärkningar. Jag har verkligen levt i förnekelse, men nu verkar det faktiskt som att det kommer att bli av, den här jävla ombildningen.

För det andra hade jag verkligen en helkväll igår. Det var märkligt blött i trapphuset när jag kom hem från jobbet, och när jag pratade med Peter (som i sin tur pratat med dansken här i huset) berättade han att det varit någon liten läcka efter att de stängt av vattnet tidigare på dagen. Vi enades om att vi borde kolla till källarförrådet och var sen för slöa för att orka tänka på det. Halv elva gick jag ändå ner – lite sådär för säkerhets skull. Och fann att källarförrådet badade i vatten – särskilt vår lilla cell som inte bara är minst av alla utan även – visade det sig nu – ligger i någon sorts grop så att allt vatten strävar dit. Vad fan skulle jag göra? Jag fick släpa ner mopp och hink och stå där och svabba i flera timmar (samt springa upp och ner och tömma ut äckelvattnet), torka av alla grejer, slänga allt som blivit förstört, släpa upp tre kassar dyngsura, stinkande kläder, samt omedelbart kasta in två sovsäckar i tvättmaskinen så att de inte blev förstörda. Jag höll på med den här skiten till klockan ett på natten. Och det här är andra gången det händer på typ ett år – men förra gången visste vi inget och skitmycket i källarförrådet blev förstört. Kom nu inte och säg att det här inte skulle hända om det vore en bostadsrättsförening, för det är INTE min poäng (jag vet inte vad min poäng är, förutom att gnälla av mig, men det är i alla fall inte den. Jo, kanske att det kändes symboliskt. Som att det verkligen är dags att flytta ifrån den här lägenheten. Det är poängen.).

onsdag 10 oktober 2007

Halkbana

Nu när uppkörningen blivit framflyttad känns det inte fullt så hemskt längre. Idag har jag till och med haft roligt. Vi har nämligen kört halkbana. Jag, en 26-årig tjej från Stockholm och sex arton-nittonåriga kids skulle åka två och två i bilar efter våra lärares instruktioner. Jag och Helena (26-åringen) hamnade i samma bil och var givetvis solklart sämst av allihop. Fast det var faktiskt en tröst att hon också var så usel (”Jag har helt enkelt inte fallenhet för att köra bil”, konstaterade hon krasst). Och vi, som tillsammans läst sådär 1000 poäng (nåja …) på universitetet lyckades fucka upp till och med de enklaste anvisningar tills vi var flamsiga intill hysterins gräns. ”Vet ni vilken sida vänster är?” frågade tillslut den ena läraren lite trött, varvid vi nickade entusiastiskt och pekade åt höger båda två. Samtidigt såg vi kidsen utföra varenda övning perfekt. Tillslut lyckades jag inte ens starta bilen utan att få motorstopp, och så fort vi skulle trycka upp eller ner fönstret (läraren pratade genom fönstret, ju, och varje gång läraren skulle ge oss feedback eller vidare anvisning lyckades vi trycka upp fönstret innan han eller hon pratat färdigt) satt jag och gnydde av återhållet skratt. Vi körde mot rött, vi körde fel väg och kom in på en annan övningsbana, vi sladdade runt bilen flera varv (i en övning som gick ut på att stanna, inte att köra i kurvor med sladd), vi körde om på fel sida, vi missade koner, vi körde fort när man skulle köra sakta och pensionärskröp när övningen gick ut på att köra snabbt. Och plötsligt fick jag en flashback till när jag gick på högstadiet och hade syslöjd och OCKSÅ bara blev hysterisk och flamsade (samt flamsade igång mina polare, medan poppisbrudarna såg föraktfullt på oss och kallade oss ”så himla barnsliga”) nästan varenda lektion – och aldrig lärde mig någonting, för den delen. Och jag minns hur vår syslöjdslärare la sin hand på min axel och sa strängt: ”Nu tar vi och lugnar ner oss lite, Titti.” Jag skulle nog behöva henne lite oftare.

Herregud. Jag kommer verkligen att behöva hundra lektioner innan jag är färdig.

Och gud vad jag saknar min gosiga son. En stor hysterisk svart hund som slickar en i ansiktet, biter en i handen och dräper en med mördarfisar är inte riktigt samma sak.

måndag 8 oktober 2007

Tyck synd om mig!

Jag är i Dalarna nu. Idag har jag kört sex jävla lektioner och min hjärna känns helt mosig. Och vad gör jag då, jo, jag sätter mig och gör ett IQ-test på Facebook, som om jag behöver MER bekräftelse på att jag är efterbliven än de satans körlektionerna.

Nej, det går inte särskilt bra. Höll fan på att börja gråta under det första dubbelpasset. Min körlärare verkar vara anhängare av pedagogiken beröm-aldrig-klaga-alltid. Jag FÖRSÖKTE verkligen tänka in Zoltans milda stämma som sa saker som: ”Ja! Jättebra! Det var en väldigt mjuk och fin växling du gjorde där!” Men efter att ha stressat och stressats till ännu en jävla blunder i någon rondell eller vid något rödljus (”släpp inte kopplingen så fort, då hoppar bilen, nu står du för långt mot mitten av vägen, inte växla över redan nu, du måste vara lite tuffare, du måste visa vad du tänker göra, bromsa inte så hårt” – och alla dessa repliker smattrande emot mig SAMTIDIGT som jag spänner mig så jag är helt torr i munnen och försöker klara av att koncentrera mig på körningen, rent praktiskt) så kändes Zoltans röst (OCH mitt körkort) allt mer avlägset. Jag kanske inte ens får köra upp på fredag (för körskolan vill ju ha fin statistik, så tror de inte att man klarar det så vill de hellre att man väntar).

Fan vad jag ångrar att jag påbörjade det här projektet. Jag menar, är det VÄRT det? Det finns ju hemkörning från IKEA och ska man åka på semester kan man väl flyga eller åka tåg. Fast nu har jag bränt halva mitt sparkonto på det här, så nu MÅSTE jag ju ta det satans körkortet, annars är det totalt bortslösade pengar.
Och Rufus är hemma i Skäris med Peter och jag saknar honom något alldeles gräsligt.

Mina bästa råd till dig som överväger att ta körkort:

1. Gör det inte.
2. Om du ändå ska göra det, gå inte någon intensivkurs. Det är samma sak som att gå med i en sekt. De tar alla dina pengar och hävdar att du måste stanna hos just dem och ta tusen lektioner till för att klara provet. Ha någon snäll och tålmodig person som du kan övningsköra med tusen gånger innan du ens sätter din fot på en körskola.
3. Välj en sunkig skola med snäll lärare framför en skola med nya ”fräscha” lokaler men lärare som kör dig i botten.
4. Övningskör inte med din far.
5. Offra inte din semester på det. Det är tråkigt, jobbigt, uselt för självförtroendet och du blir allt annat än utvilad.

onsdag 3 oktober 2007

Roadquiz

Morr. Frustraaaatioooon! Alltså, om en halv vecka har jag uppkörningsveckan från helvetet i Dalarna, och vad gör jag, som den duktiga flicka jag faktiskt är (jo, jag är verkligen det, även om det inte alltid framgår här på bloggen, annars vore jag t.ex. en rätt risig redaktör)? Jo, jag försöker få tag på Svenska Trafikskolors Riksförbunds bilsimulator/spel Roadquiz (eftersom min möjligheter till övningskörning är rätt begränsade). Som givetvis var slut i lager.

Jaha, vad gör man då om man är en duktig flicka (dessutom, en för närvarande jävligt fattig duktig flicka) – jo, man kollar om man hittar ett begagnat spel. Vilket jag till min stora lycka faktiskt gjorde på någon sajt för kurslitteratur. 150 spänn, spelet fanns kvar och säljaren lovade att skicka det med A-post redan nästa dag. Och idag fick jag det, tillbringade HELA kvällen (eller i alla fall hela kvällen mellan läggning av Rufus och Top Model) med att ladda ner programmet till min dator, samt ladda hem den uppdatering av grafikkortet som behövdes. ETC (ni vet själv vilken jävla tid sånt där tar).

Så ska jag då äntligen sätta mig ner med en kopp kaffe och spela mitt tråkiga men lärorika bilspel. Och vad händer? Jo, den satans aktiveringskoden som säljaren skickat med funkar inte! Ändå står det i instruktionsboken att man ska kunna köra programmet på flera datorer. Och värdebeviset med aktiveringskoden ser helt äkta ut. Jävla satans kuk STR som bara vill tjäna multum på stackars osäkra elever – fatta hur illa det kommer att bli om de dessutom börjar få ta hand om uppkörningarna, som vår kära allians tycker?

Igår körde jag förresten min första lektion här i Skärholmen. Eller, Vårberg om man ska vara petig. Först hittade jag inte ens körskolan. Sen såg jag en risig skylt på ett hyreshus, gick in i porten och såg att körskolan huserade i typ källaren. Jag famlade mig ner, öppnade dörren och möttes av unken gammal tobaksrök. Och ”receptionen” var ett bord i ett av rummen där en kvinna satt vid en dator och något som såg ut som en förortsalkis satt och hängde på en stol.
”Du ser nervös ut”, sa alkisen. ”Var inte det, det är jag som ska vara nervös, det är jag som ska åka med dig. Och jag är inte nervös. Alltså behöver inte du heller vara det.”

”Alkisen” visade sig vara föreståndaren Zoltan själv – och han var absolut toppen! Så jävla snäll, uppmuntrande och pedagogisk att det för första gången sen jag startade en bil faktiskt inte kändes som en omöjlighet att ta det där körkortet. Jag fick inte motorstopp en enda gång, gjorde inte en enda dundertabbe. Om det går åt helvete nästa fredag på uppkörningen så är det alla gånger Zoltan jag återvänder till, inte den där dalatbilskolan som bara gör mig nervös.

Det värsta med att ta körkort:
1. Man känner sig som en idiot. Nästan konstant.
2. Man blir ruinerad.
3. Man riskerar livet på sig själv och andra
4. Man gödslar STR med pengar.
5. Man inser att om man väl lyckas ta det där körkortet kommer man ändå inte att ha råd med någon bil.