Tack och hej, jävla körskola

Torsdag: Jaha. Så var DEN helgen kommen. Jag, Peter och Rufus stuvar in oss på tåget för att åka upp till Dalarna där jag ska köra upp måndag (dvs idag) klockan tio.

Fredag: Inför lektion nummer ett börjar snöhelvetet att vräka ner så vägarna blir alldeles moddiga. Och när jag väl börjar köra känner jag åter allt självförtroende glida åt sidan och försvinna ner i en snödriva, för den ”snälla” körläraren säger nästan bara tre saker, nämligen:
1. ”Det där skulle du ha blivit kuggad på.”
2. ”Du vet, hade det kommit en annan bil nu, då hade det smällt.”
3. ”Du måste visa lite mer jävlar anamma.”
samt tusen andra varianter på "du gör fel/du kör dåligt/du klarar inte av någonting".
Jag riktigt känner hur underläppen börjar darra och jag själv regraderar och blir fjortonårig nördbrud där i bilen, för varje minut som går med körläraren blir jag en sämre bilförare. Dagen avslutas med det obligatoriska ”Hur tycker du själv att det gick idag?” med VÄLDIGT bekymrat tonfall.
Fredagen är även Rufens ettårsdag – misären är total. Jag som deppar över körningen och stackars Rufen som har så ont i magen (sviterna efter VKS för två helger sen) att han inte får käka något med laktos, så vi andra sitter bakom skärmar byggda av pekböcker och äter av hans ettårstårta medan han får äta hallon – dessutom gråter och krampar han och är jätterädd för mina föräldrars damp-hund som hela tiden försöker slicka honom i ansiktet.
(fast dagen efter gjorde vi en rulltårtebakelse med laktosfri grädde och hallon som han ÄLSKADE)

Lördag: Körningen går om möjligt ännu sämre. Jag lider mig igenom FEM jävla körlektioner och när det äntligen är färdigt säger läraren att han inte är säker på att jag borde köra upp på måndag. Men, erbjuder han storsint, vi kan köra på söndagen också och använda den tredje lektionen som en ”testuppkörning” som får avgöra om jag ska köra upp eller inte.
Jag säger att jag gärna vill testa att köra upp i vilket fall, för det kan ju gå bra (i hemlighet tänker jag att jag ju faktiskt kör tusen gånger bättre när någon annan än han sitter bredvid, jag skulle förmodligen känna mig tryggare med en sur inspektör från vägverket än med honom), varvid han säger:
”Ja, men tänk såhär – jag ser att det ligger en miljon på andra sidan av den där sjön med väldigt, väldigt tunn is och jag KAN ju klara mig utan att ramla i om jag försöker gå över.” Då fattar jag att det kommer att bli samma visa igen: jag åker upp och spenderar tusentals kronor på inför-uppkörningen-lektioner, och så får jag inte ens försöka eftersom det förstör körskolans tjusiga statistik om jag kör upp och misslyckas. Och vad säger att det inte blir likadant igen och igen och igen – jag går runt och hojtar inför alla (som den idiot jag är) att de ska hålla tummarna den dagen, den tiden, och så slutar det med ingenting.

Söndag: jag har sån jävla ångest inför körlektionerna. Pappa skjutsar in mig, men när jag väl kommer till körskolan är den alltid lika punktliga läraren inte där. Hans fru – som han driver skolan med – dyker upp efter ett tag och säger att han har fått tandvärk och lyckats fixa en akuttid i Borlänge. Jippie, tänker jag, jag slipper idag!
Men icke. De tänker sig att jag ska vänta på stan (och tro mig, Falun en söndagförmiddag är ingen höjdare. Det finns kanske en mataffär öppen, allt annat är stängt) i två timmar, för då kan han köra lektioner med mig (mina föräldrar bor 30 minuter med bil bort, så det var inte riktigt läge att åka hem emellan). Då bestämmer jag mig, och det känns så jävla bra. Jag säger att jag vill avsluta alltsammans på en gång – inga fler lektioner i Falun, ingen uppkörning, ingenting. Körkortet får vänta för det är fan inte värt den här plågan (säger jag i och för sig inte, men jag tänker det). Frun börjar förstås hålla talet om körskolorna i Stockholm och hur usla de är och ska jag inte i alla fall prata med min lärare först. Nej. Jag går och tar ut pengar att betala de misslyckade lektioner jag redan kört och när jag betalat och fått ett ”Lycka till nu då, och du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka!” känner jag mig friare än på mycket, mycket länge.

Måndag: Snön VRÄKER ner och har vräkt ner hela natten, det är så jävla mycket snö att till och med erfarna förare drar sig för att åka ut.

Nu väntar jag till våren. Så, alla tips om bra körskolor här i Stockholm mottages tacksamt!

Klag och gnäll part 1006

Som ni märker har jag lite semester från bloggen just nu, detta beroende på både bra och kassa grejer. Vårt internet har pajat ner en hel vecka så jag har fått tjuvsurfa på grannens bredband när tillfälle bjudits - vilket inte varit så ofta. Annars har framför allt helgerna varit ... mindre roliga på sistone. Först var hela gänget kräksjuka och effektivare KBT mot spyfobi får man leta efter. Av hänsyn till känsliga läsare ska jag inte gå in på detaljer. Nej, helt botad är jag nog inte, men åtminstone lite mindre skraj. Den jävla skiten gjorde i sin tur att vi missade premiärvisning (med gratisgodis!) på Lilla spöket Laban, jag missade dessutom W&W-fest (med gratis vin!) och Rufus missade heldag på Junibacken (med gratis tårta!). När väl DET eländet var över började Rufsen få magkramper på natten som höll i sig i flera timmar och förvandlade oss alla till zombier. Och det är ungefär där vi är nu. Fem sömnlösa nätter senare ... Jag är så mycket zombie att jag skippade releasen för svenska Harry Potter. Herregud, för en enda jävla gångs skull är det en massa festliga aktiviteter, och allt missar jag. Nästa helg är det dags för ytterligare en mardröm, för då ska jag köra upp på måndagen ... Och så håller jag som sagt på och slutspurtar på romanen. Men snart, snart ska det förhoppningsvis lugna ner sig. Och då ska jag börja blogga regelbundet igen. På återseende.

Facebook-grupper

Det är faktiskt inte BARA Facebooks fel att jag nästan aldrig bloggar nu. Så gott som all tid som inte går åt till jobb, Rufs, sömn och diverse skittråkiga hemmasysslor ägnar jag nu åt att skriva på romanen (minst tio timmar i veckan, vilket är sjukt mycket för en nästan heltidsjobbande småbarnsförälder – tycker JAG i alla fall).
Spurtar mot mållinjen och är så jävla nöjd och stolt och stöddig, den där underbara ”det här är det bästa jag har gjort”-känslan som gör det värt att fortsätta trots att man är en av de där miniupplageförfattarna som tjänar mindre än en månadslön på en bok.

Varje gång jag kollar på Nancis friendslist på Facebook blir jag lika upprymd. Hon startade gruppen ”Leif Pagrotsky – den store lille mannen” och VEM addar henne senare som vän – jajamen, den store lille mannen själv!

Grupper jag själv funderar på att starta på Facebook:

1. Missiondansen
En grupp för alla som på nittiotalet (eller kanske än idag ...?) ockuperade dansgolv med The Missiondansen ... samt de som hatade dem som dansade den.

2. Emotofober –unite
En grupp för alla med spyfobi – vi ventilerar vår skräck och utbyter tips och tricks.

3. Tourettes
Vi tävlar om vem som gjort den värsta blundersen, samt triggar varandra till att utföra nya stordåd.

4. Dvärghumor
Vi som inte kan sluta med dvärgskämt trots att vi vet att det är så jävla politiskt inkorrekt. Hör delvis ihop med grupp tre eftersom dvärgskämten gärna börjar hagla vid mycket olämpliga tillfällen.

5. Vi som alltid får se vår hembygd på Efterlyst
Helt enkelt det. Vi som ALDRIG får se vår hembygd i några andra tv-program än Efterlyst. (Jo förresten. Ibland är det någon miljöbild som illustration till ett eländesreportage om "invandrarförorter".)