Best of Thorsten

Åh vad jag är less på det här! Att vara sjuk, that is. Jag har gått från att ha ett hejdundrande immunförsvar och aldrig vara mer sjuk än lite snorig, till att ligga däckad minst en gång i månaden. Vet inte om det är ovanligt onda bakterier som dras hem från öppna förskolan eller om det är sömnbristen som slår ut immunförsvaret totalt. Eller så är det för att jag sitter i kontorslandskap.

Ikväll går det i alla fall att sitta och softa framför teven hela kvällen – ny serie på trean vid åtta, Efterlyst vid nio, Californication vid halv elva. Annars fördriver jag som vanligt tiden på Flashback. Min nya favorittråd (förutom den gamla härliga Kriminella åttiotalskändisar) är Thorsten Flinck under ämnet skvaller. Folk berättar helt enkelt sina bästa ”Jag mötte Thorsten”. Här kommer några highlights (det är kopierat direkt från sajten):


Best of Thorsten:

1. Förfest med Thorsten!

"Jag hade Torsten över på en förfest förra sommaren, blev en ganska vrickad tillställning. Det började med att jag fick öppna porten åt han, då klockan var efter 21:00. Jag hade inte personligen träffat han innan, men han presenterade sig och verkade glad.
Det kan bli lite konstig tyst i hissen, med en person man inte känner. Detta avhjälptes snabbt av Torsten, som rätt och slätt fäller kommentaren "Rövsmör". Efter en liten konstpaus (där jag mest skrattade och undrade vad han menade), undrade han om det fanns några tjejer som gillar rövsmör på festen."

2. Utekväll
"Jag delade en cigarr med herr Flinck på Lemon vid Kungsholmstorg för en del år sedan. Det var i samma veva som han tog in på hotell och trashade rummet och snodde någon tavla. Han hade visst fått stryk av några indrivare och vågade inte bo hemma.
Hursomhelst var han trevlig men jävligt packad. Det var hans cigarr och han bjöd runt den till alla kring bordet. Den var rätt fuktig....
Det roligaste var dock att han stötte på en kompis till min tjej. Det är en väldigt vacker kvinna, och Thorsten föreslog att de skulle gå hem till honom. "Du vet, bara för att snacka, det behöver ju liksom inte vara kuk-fitta, kuk-fitta, kuk-fitta, kuk-fitta, kuk-fitta, kuk-fitta, kuk-fitta, kuk-fitta, KUK-FITTA!" ..... "Förstår du".
Behöver jag tillägga att hon inte nappade?"

3. Apoteket Klaraberg
"Såg herr Flinck på jourapoteket klarabergsviadukten. Han var narig som en chimpansröv i ansiktet och plockade på sig mer eller mindre varje receptfri hudkräm dom hade. När jag sen satt och väntade på recept så slog han sig ner bakom mig med en gitarr i ett fodral. Helt plötsligt reste han på sig och rusade ut från apoteket och glömmer gitarren. 20 minuter senare kommer han tillbaka och hämtar den, hela tiden grymtande som lasse congo."


4. Uppsala
"En polare kom o hälsade på mig när jag bodde i sthlm. När han klev av tåget o in på centralen så skriker Torsten Flink; Tjenare din gamla tjackpundare åt min polare från andra sidan centralen. Han rusar fram till min kompis o tar i hand och snackar med honom som om de vore gamla polare. Torsten babblade på i 5 minuter innan han stack iväg. Min polare är ingen man förväxlar så lätt med någon annan. han är 2 meter lång o ser inte ut som en vanlig svensson."
(bloggförf. anmärkning: eh, det har aldrig slagit dig att din två meter långa polare kanske ÄR tjackpundare???)

Helkväll på barnakuten

Herregud vilken kväll!

Det här blir en sån där jävla mamma-blogg, så alla som tycker sånt är trist (JAG brukar tycka att sånt är trist) kan lugnt invänta nästa inlägg. Långt blir det också ...


Jag jobbade hemma idag. Vilket brukar vara något av det tråkigaste och samtidigt mest effektiva man kan göra (och det ÄR rätt skönt att få sitta i mjukbyxor hela dagen). Grejen med att jobba hemma är att man vet att verkligen ingenting kommer att hända, ingenting kommer att förvåna en (om man inte tagit med sig en bunt manus hem som man ska läsa för första gången, då – men om man BARA ska läsa och inte redigera eller korra så är det å andra sidan pure pleasure att jobba hemma.) Okej, nu har jag slirat tillräckligt långt från ämnet, men ni fattar säkert poängen. Jag tar med mig kaffe, snus och manus som ska redigeras in på arbetsrummet, staplar lämpliga pennor och ordböcker på avlastningsbordet, stänger dörren, tittar ut en sväng vid lunch och barrikaderar mig där igen fram till kvällen. Vad KAN hända?

Jo, idag hände ... ingenting. Fram till lunch. När egentligen inget heller hände. Rufus ramlade och slog huvudet i kanten på en skåp, han grät en kort stund och fick en bula i pannan. Sen tänkte vi inte mer på det. Förrän han spydde som fan vid tretiden (vilket förstås fick mig att än mindre vilja titta ut från arbetsrummet). Och igen vid fyra. Då kom vi på det där med bulan igen och sa tänk om, tänk OM han har fått hjärnskakning? För att helgardera oss ringde vi sjukvårdsupplysningen. Fan, det är aldrig någon idé att ringa sjukvårdsupplysningen, de säger alltid att man ska åka in med sin unge, vågar väl inget annat, sjukvårdsupplysningen är precis som de där värdelösa diagnoslistorna i vissa läkarböcker där alla pilar slutar med ”Uppsök läkare.”

Så vi ältade. Fram och tillbaka. Ringde våra mödrar ”Alltså, vad skulle VÅRA mammor ha gjort om något sånt hänt oss, jag lovar, de skulle ALDRIG ha åkt in.” Vi ringde våra mödrar. Min mamma var på Viktväktarna, var är ens ömma moder när man som mest behöver henne? Som tur var pratade jag lite senare med min kollega Marianne. Hon är fantastisk. Hon har faktiskt svar på precis ALLT man frågar om, kanske blir man sådan av att jobba mycket med faktaböcker. Hon hade förstås varit med om en liknande situation med sin dotter i början av nittiotalet. Hennes tips var att ringa direkt till Astrid Lindgrens barnsjukhus och fråga någon där om de tyckte att vi skulle åka in med Rufus. Det var en utmärkt idé. Om det inte vore för sjukvårdsupplysningen. Som säkert inte ens fanns i början av nittiotalet. Jag hann knappt säga ”Vi tror att vår son kan ha fått hjärnskakning och funderar på att åka in ..” förrän snubben i växeln hade kopplat oss till sjukvårdsupplysningen.

Visst, man ska lita på sin magkänsla. Men problemet med mig är ju att jag har kräkfobi och därför säger min magkänsla alltid samma sak när det handlar om huruvida man ska åka in till akuten och sätta sig i ett väntrum med en massa sjuka människor, varav flera kan tänkas ha Den Onämnbara Sjukdomen (jamen SÄRSKILT om man åker till ett barnsjukhus). Så vi började noja upp oss mer och mer, så vid sjutiden tog vi en taxi från Skäris till fucking Solna (sjukvårdsupplysningen upplyste oss nämligen om att vi absolut inte skulle åka till Huddinge).

I väntrummet hängde överallt hållare med spypåsar. Till och med vid receptionen. Först fick vi ta en kölapp och vänta. Och vänta. Och vänta. Sedan ställde en sjuksköterska några frågor, tog blodtryck och bad oss sitta ner och vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en timme bad de oss att gå till närakuten istället. Så då gjorde vi det. Där hängde det inte fullt lika många spypåsebehållare, men typ alla vi tidigare sett i väntrummet på AL:s barnsjukhus befann sig nu här. Vi tog en kölapp. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en timme fick vi prata med en sjuksköterska som ställde lite frågor och placerade oss i ett rum där hon tog blodtrycket på Rufus och sedan bad oss vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Sedan kom en annan sjuksköterska och tog ett nytt blodtryck.

Rufus hade the time of his life – han fick ju kolla på brandsläckare och sticka in handen i myntnedkastet på kaffeautomaten och kolla på djurtavlor på väggen och sitta och vifta med en spypåse i ansiktet på mig (en tom och oanvänd, dock) – han är verkligen toppen. Vad man än släpar med honom på tycker han att allt är urspännande och jättefestligt.

Vi väntade i en timme i det lilla rummet. Närakuten stängde. Vi tänkte att de kanske hade glömt bort oss och gått hem. Jag och Rufus tog en sväng i korridorerna, pratade lite med en annan mamma som också var kvar och som hade varit på AL:s barnsjukhus redan när vi kom. Sedan väntade vi lite till.

Halv elva kom ÄNTLIGEN, HURRA läkaren in till oss. Han gav Rufus en blick, förhörde sig mycket snabbt om vad som hänt och sa: ”Ja, ni kan åka hem, han har inte hjärnskakning.” Det var förstås superbra (även om alternativet - den onämnbara sjukdomen - inte heller är så kul), ändå kändes det aningen snopet. Jag menar, jag fattar ju att läkaren var skittrött och jobbade över och bara ville åka hem, tänker mig att det är ungefär som om någon ringer mig precis när jag ska gå hem efter en skitstressig dag och kräver omedelbar respons på sitt tusen sidor långa medeltidsmanus om druider som han/hon skickat in på eget bevåg (och som man bara man hör talas om det fattar aldrig kommer att publiceras någonstans). Men ändå. Kunde inte redan den jävla sjukvårdsupplysningen ha sagt att ”Ja, om han är pigg i övrigt och inte var medvetslös så är det nog inte hjärnskakning, men om ni känner er osäkra och vill vara helt säkra på att det inte är det kan ni förstås åka in.” Varför får inte sjuksköterskor ställa en diagnos om det är så självklart? Och varför, VARFÖR, är det inte lite mer som i ER – en rejäl undersökning för varje liten åkomma för att utesluta ALLT?

Betablock

Jepp. Betablock is da shit. Min mesranson på en halv tablett fick mig så avspänd på vår bokpresentation/säljkonferens att jag både höll ett långt brandtal om lättlästa böcker, samt sa ”Gerth vill bli en deffad champagnekännare” istället för Bert. I och för sig är väl kanske även det första påståendet sant, men det skiter väl säljarna i (och för er som inte vet: den flitigt omnämnde G i denna blogg heter alltså Gerth, och nu kommer han att stämma mig för att jag lämnar ut hans namn också, tough shit, skämtet får ju ingen punchline om ni inte vet - ni som känner honom, säg inte till honom att jag skrivit ut hans namn).

Dagens Nej, jag hatar det inte för att det”har sina rötter bland folket, arbetarklassen”, jag hatar det för att det är så jävla dåligt:


1. Mim
Apropå artikeln i förra veckans DN på stan:

” Det där är så typiskt På stan, sådana som fortfarande tycker att det är hippt att driva med mimare och clowner. Fast det inte är det. Det är ju bara gammalt, säger Henrik och tillägger att det verkar vara ett genomgående problem med den ironiska generationen, att man aldrig kan prata om mim seriöst.”

Jaja, alla onda ironiker har ojat sig nog över mimarnas vara, stackars satar, men:

”Henrik, Maria och Linn tror att en av anledningarna till att mimare är så tacksamma att sparka på är att det är ett scenuttryck som har sina rötter i gatukonsten. Trots att balettdansare, som Henrik med ett skratt påpekar är minst lika fåniga, åtnjuter de en helt annan status.
- Baletten har ju status och pengar. Den konstformen kommer uppifrån, tillägger Linn.”

Jag menar, kom igen! Alla från arbetarklassen som varit på en mimföreställning det senaste året, räck upp en hand!

2. Clowner
Alla hatar väl clowner och tycker att de är skitläskiga, jag skulle inte ens bry mig om att nämna dem, men jag fick för mig att de nämndes i samma andemening som mimare i den där artikeln. Vilket de inte gjorde. Och nu orkar jag inte hitta på någon annan tvåa.

3. Bröderna Birro
Inte ens jag, som tvångsmässigt följer varenda teveserie jag börjar kolla på, eller läser ut varenda bok jag börjat på, pallade med att se andra delen av Strindberg. Så makalöst dåligt. Vilket i och för sig inte den yngre Birro har med att göra, men jag är less på honom med. Kategorin arga-unga-män-som-gillar-att-hålla-tal-om-feministerna-och-vill-knulla-Morrisey-och-tar-sig-själva-på-alldeles-för-stort-allvar (jodå, de är fler än man kan tro, passa er, en dag tar de över världen).

4. Gycklare.
Eller framförallt att använda ordet som ett verb: ”Ska du gyckla nåt i helgen då?”

5. Filmen Så som i himmelen

Saker du bör undvika om du vill överleva

Jag började allvarligt undra om det var något fel på min son eftersom han dels har börjat morra, dels gurgla med något slags domedagsstämma, dels sitta och ruska på huvudet, till synes utan anledning. Men när jag insåg att han dessutom skrattade åt buskisskämt fattade jag att han bara är inne i en härm-fas. Jag brukar headbanga för honom rätt ofta eftersom han tycker det är så vansinnigt roligt, och i hans andra favoritlek förförljer jag honom krälande samtidigt som jag försöker låta som en dödsmetallare.
Den människa han mest av allt i hela världen velat bli vän med var en deppig emobrud med hårig Hello Kitty-rygga, han satt och skrek "Där!", pekade och hoppade upp och ner på stolen för han var så exalterad.
Jag är givetvis stolt som fan över honom.


Saker du bör undvika om du vill överleva (enligt x antal teveserier och filmer):
1. Be någon mata din katt eller hund
2. Leta efter din katt
3. Hitta din katt, lyfta upp den och säga: ”There you are.”
4. Duscha
5. Ha sex (i närheten av ett övernaturligt fenom och/eller en psykopat)

Stephen King and the art of lustläsning

Och det jag skyller bloggtorkan på nu är att absolut INGENTING händer. Inget jag kan skriva om här i alla fall. Jag jobbar ju bara. Och ute är det deppgrått och på väg hem såg jag en vrålande snubbe lappa till sin gråtande flickvän på Bodholmsplan. Anna har varit i NY och minglat med HBO-höjdare och märkliga skäggiga män med enorma samlingar likfoton. Och FÖRSTÅS unnar jag henne det, men just nu står det i ganska bjärt kontrast till den egna tristessen. Jag är helt enkelt fullständigt handlingsförlamad.

Allt jag gör är att jobba, jobba, jobba, läsa konstiga trådar på Flashback (av typen ”Nuppat en kändis, någon?”), ropa in kläder till Rufus på Tradera och läsa i Stephen Kings On Writing. Åh vad jag önskar att jag var bästis med Stephen King. Jag tror att han är en toppenkille. Och jag hade nog aldrig själv börjat skriva på allvar om det inte vore för hans böcker. Faktiskt.

Böcker som fått mig att själv vilja bli författare:
(och jag önskar att jag kunde rabbla upp åtminstone någon exeperimentell finförfattare som sprängt språk och former, men nej, det skulle vara att ljuga).

1. Alla Stephen Kings tidiga skräckböcker.
Särskilt Carrie. Och Jurtjyrkogården. Och Det. Och Cujo. Och novellsamlingarna Dödsbädden och Den mekaniska apan. Och Varsel. Jag kunde skita i precis ALLT runtomkring mig när jag läste de här böckerna, det enda jag ville var att ha en skål godis och en King-bok att helt uppslukas av. Fan vad jag längtar efter att läsa på det sättet igen.

2. Inger Edelfeldts ungdomsböcker
Jag var så fed up på de där Gunnel Beckman-böckerna där en mogen ungdom drabbas av ett problem och på något duktigt sätt löser det. Vilka VAR de här ungdomarna, jag hade då aldrig träffat någon av dem. Samtidigt trodde jag att det skulle till sådana karaktärer för att det skulle bli en bok. Med Julianne och jag fick jag en STOR aha-upplevelse. Brudarna i den boken var lika nördiga och barnsliga som jag själv och intresserad av exakt samma saker och ljusår ifrån att bli på smällen eller något annat av de i böckerna vanliga ”ungdomsproblemen”.

3. Nan Inger Östmans hästböcker
Också här var det autenciteten som var grejen. Hon var (då) typ den enda hästboksförfattaren som skrev om en hästvardag det gick att känna igen sig i, inklusive elände och skitjobbiga hästar som man tillslut var tvungen att sälja.

4. Douglas Coupland
På den tiden det begav sig. Nu blir han tyvärr bara sämre och sämre. Men DÅ kunde jag läsa Life after God hur många gånger som helst och böla varje gång. Och det fanns alltid minst en karaktär att bli kär i varje bok. Jag ville bara packa ihop mina grejer och flytta till Oregon (där många av hans böcker utspelar sig) eller Vancouver B.C. (där han själv bor) och liksom bo i de där böckerna, med de där karaktärerna. Jag tror det var i och med honom min neverending nordvästra USA-kärlek började.

Och så fick hon sin helkväll till slut

Ärligt, jag har nog inte varit full sen jag var gravid. Och i torsdags fick jag upptäcka att jag faktiskt saknat det. Egentligen skulle jag bara gå och käka på Ho’s med Annika, Karin och G. Men det går ett hemligt stråk mellan Ho’s och Embargo som man bara MÅSTE gå. Och på Embargo finns det alltid sittplatser och billiga veckans öl och lagom sunkig stämning som liksom uppmuntrar till att fyllna till. Ho’s maten gör att alla har vitlöksrapar som kan dräpa en tunnelbanevagn. G ville dessutom öka på min attraktion ytterligare genom att släpa med sig en jävla ost som skulle ha varit till nyår och som stank fotsvett över hela lokalen trots att den låg i en tillsluten kartong som i sin tur låg i en igenknuten systemetpåse. DEN ville han att jag skulle bära runt kvällen lång. På väg till Sjögräs lämnade jag den i en telefonkiosk ihopp om att någon uteliggare skulle ta den. Fast förmodligen var det väl bara någon stackars gatustädare som trodde att det var en hundbajspåse som någon kinky person lämnat som gåva.

Fulla blev vi i alla fall. Drog åter de obligatoriska historierna om:
A: Pundarbåten i Amsterdam där vi tillbringade en natt under vår tågluff och trodde att vi skule dö.
B: Huruvida det verkligen finns bildbevis på när G gjorde helikoptern på ett bröllop
C: G drog historien om hur jag föll nerför en stentrappa samtidigt som jag pruttade, den drog han flera gånger under kvällen ifall någon hade lyssnat ouppmärksamt någon av de första gångerna.

Kvällen slutade på klassiskt manér på dräggiga Macdonken vid Slussen där vi fulla av öl och kinakäk och donkenflott pruttade så det dundrade i de sönderskurna galonsätena (och givetvis skrattade förtjust åt vår egen strålande buskishumor). Tur att man inte är aktivt raggande singel.

Annars sitter jag mest och snöar in på Flashback och förvånas över hur många rubbade människor det faktiskt finns i det här landet (och är åter tacksam över att inte vara aktivt raggande singel). Där har jag bland annat fått veta följande:

1. Att Skärholmen är ett getto och om man råkar få en lägenhet här har man verkligen dragit en nitlott (Täby är nämligen den enda förort som går att bo i).
2. Att den kända schlagerartisten som bet någon i benet är hon med jättehåret i åttiotalsgruppen Sound of Music.
3. Att Paolo Roberto var som en liten ettrig Jack Russel-terrier på den tiden han slogs i Kungsan.
4. Att Liam inte var någon vidare kämpe under samma period, och att Liam är ett taget namn – från början hette han Magnus.
5. Att Johan Widerbergs dubbelgångare jobbar som servitör på Amaranten.

Catfight på t-banan

Gott nytt år då. Tolvslaget firades till en uppförstorad bild av Jakes mustasch på G:s dator. Natten blev lång. Fast inte av party. Efter magnifik trerättersmiddag i Aspudden skulle vi ta förortståget hem vid ett-tiden (Rufen och Benjamin, festens andra barn, hade motvilligt somnat på en madrass vid tiotiden). Att döma av ljudnivån på perrongen skulle de drygaste människorna åt andra hållet (på ”vår” sida fanns det bara två ledsna tjejer och en vinspya). Rufen satt helt nyvaken och förvirrad i sin vagn och jag bad en stilla bön om att ingen skulle spy i vår t-benevagn. Alla ingångar till tåget var antingen knökfulla eller helt tomma, och är man spyfobiker väljer man lätt en av de knökfulla. Där var det party ... Ett gäng tonårsbrudar moshpittade skrålande vid ett fyrsäte medan resten av vagnen tittade på. Tyvärr ändrade de apfulla och/eller påtända brudarna snabbt sinnesstämning och rätt som det var började två av dem slåss istället, den första riktiga catfight jag skådat, polarna fick gå emellan och hålla i respektive brud. En av dem lullade sedan runt bland oss andra resenärer (däribland ett pensionärspar med runda, igenimmade glasögon och Gudrun Sjödén-kläder som såg helt chockade ut när de kom på men blev mottagna som kungar av ett killgäng som gensast såg till att de fick sitta ner) och förklarade sluddrande att ”Hon är ju min syster, egentligen älskar jag henne för fan, fattar ni?” Sedan lullade hon tillbaka till fyrsätet och de flög på varandra IGEN. Nu var det vår tur att få ta del av vagnens mer omtänksamma strömningar - ett ungt par såg till så att vi och Rufen fick sitta skyddade i ändan av vagnet medan ett annat par bildade som en barriär framför oss. Rufen verkade dock inte ett dugg skraj, mer nyvaken och milt intresserad av vad som pågick. Ungefär mellan Bredäng och Sätra ändrade brudarna sinnesstämning igen och började klä av sig ner till guldtightsen och guldplatåpjucken och dansa strippdanser mot varandra och vråla ”Alla i vagnen – Gott nytt år!” Kulturgubben med igenimmade glasögon hojtade glatt tillbaka.
Jag vet inte hur det slutade. Jag undrar verkligen hur det slutade.

Vi trodde att det skulle vara tunnelbanefärden hem som skulle vara kvällens verkliga eldprov. Men icke. Kanske var det brudarna som hade fått Rufen på partyhumör, han somnade nämligen inte förrän fyra på natten! Då hade han varit så trött att han ständigt rasade omkull två timmar i sträck. Nästa gång någon säger: ”Men det är väl bara att låta barnet vara uppe tills det är trött och vill sova, då somnar han/hon väl?” tror jag att jag slår ner den personen. JAG tycker att sömn är bland det underbaraste som finns. På Rufens lista står det dock rätt långt ner i prioritetsordning, efter t.ex. äta olika saker, undersöka en handkrämstub, bläddra i sina jävla Halvan-böcker för tusende gången, peka på en lampa och fråga vad det är, köra in sina vassa naglar i ens näsborrar. Och så vidare.


Nyårslöften (eller nåt):
1. Inte heller i år se Veranda för en tenor, Musik för bröllop och begravningar eller Petri tårar(Tre solar däremot ...).
2. Supa mer.
3. Inte bry mig om det här med städning så mycket (det tar lika mycket tid och ork att grubbla över när jag ska hinna städa som att faktiskt göra det).
4. Bli bättre på att säga ifrån när jag känner mig förfördelad.
5. Inte bli tjock igen.