lördag 22 mars 2008

Datorhaveri

Skit också. Min dator pajade. Vilket i och för sig är mitt eget fel – gång på gång har jag låtit den ligga på soffan, och gång på gång har Rufus haft ner den. Tillslut var själva uttaget så glappt att den inte fick någon ström.
Och eftersom jag är en dubbelidiot hade jag inte tagit back-up på grejer jag skrivit.

Så jag lämnade helt enkelt in datorn för lagning. Snubbarna i datoraffären kollade undrande på mig och frågade om jag inte borde köpa en ny istället – ”det är ju inte något speciellt märkvärdigt med den här”. Nej. I och för sig. Men A: Jag behöver fortfarande få tillgång till grejerna på min dator, och hur skulle det gå till om den fortfarande är paj? B: Jag är fortfarande asfattig och att laga datorn skulle ändå vara snäppet billigare än att köpa en ny (särskilt om jag dels skulle vara tvungen att köpa en ny och dels betala för att få dem att på något magiskt vis plocka ut innehåll från den havererade datorn) och C: Hallå, vad hände med den miljövänliga aspekten, då?

Så jag lämnade den alltså för lagning. Med ovanstående förklaring. Eller i alla fall argument A.
En halv vecka senare var datorn klar och jag begav mig glad i hågen ut i snöstormen ända till Odenplan för att betala (1500:- plus moms!) och hämta datorn.
Eftersom vi efter Rufus ankomst har haft rätt begränsad surftid kände både jag och Peter en vag frustration över att av hänsyn till den andra inte sitta och hänga med alltför många hjärndöda aktiviteter på internet medan den andra satt och väntade på sin tur. Det var alltså pure pleasure när vi i vanlig ordning kunde slå oss ner i varsin soffa, med varsin dator, samma kväll för att porrsurfa. (obs! Skämt!) Trodde jag ja. Datorn hann bara starta upp, ge mig nåt meddelande om disker som skulle inkonsekvenskontrolleras och trunkeras. Sen dog datorhelvetet igen. Jag försökte starta upp säkert tio gånger, laddade den hela natten, bytte eluttag – allt. Ingenting hjälpte. Skickade ett halvsurt mejl till dataaffären och fick följande svar:

Prova att installera om den med dina recoveryskivor som kom med datorn, om inte det hjälper kan det vara hårddisken som behöver bytas.
Prova också att starta i felsäkert läge, tryck F8 under uppstarten, om den inte går igång då är det nog hårddisken som är kraschad.


Jamen tack så jävla mycket. När jag lämnade in den var det bara strömuttaget det var fel på.
Och vad händer om jag kör recoveryskivorna? Svar: Allt jag skrivit försvinner.
Och vad händer om hårddisken har kraschat? Svar: Allt jag skrivit har försvunnit.
Och vad var argumentet jag gav till att jag lämnade in datorn från första början? Svar: Jag vill ha tillgång till det jag skrivit.

Fast nu sitter jag i Dalarna och har ätit så mycket mat och tårta och godis att jag bara kan ligga lugn på sängen och vegetera, så jag har inte hunnit testa det där med F8, och jag har inte orkat tänka på hur mycket jag förlorar om hårddisken faktiskt har kraschat.

Saker man inte FÅR slarva med:
1. Ta back-up på grejer man gjort på datorn
2. Ta en hemförsäkring
3. Lämna ut sitt kontonummer/Visakortsnummer till skumma sajter på internet.
4. Allt som försätter ens unge i fara.
5. Korr

tisdag 18 mars 2008

Mer förortsliv

Åh vad glad man blir ändå när flakcykelmannen cyklar förbi här nere på gatan och spelar Dolly Parton på högsta volym och höghuset mitt emot glittrar mot kvällshimlen och borta i centrum höjer sig en sådan där jättekran upp i skyn samtidigt som den nya plastförpackade våningen på gallerian ligger där vid torget som ett mystiskt växthus. Då kan man inbilla sig att det fortfarande går att bo här, trots fucking Boultbee, trots att de ska sälja ut lägenheterna på gatan, trots allt hundbajs som täcker varenda gräsplätt som finns här i kvarteret, trots att rutan nere i ytterdörren är krossad minst en gång i månaden.
Våra närmsta grannar verkar däremot ha flyttat ut. Och jag lär aldrig få veta sanningen om vem som egentligen bodde där. På dörren satt en c/o lapp med ett svennenamn och ett mobilnummer, och det var alltid olika människor som kom och gick - fast alla verkade alltid väldigt snälla på det där lågmälda sättet.

Annars nojar jag en massa för det här med att resa med Rufus. Först tåg till Dalarna på torsdag, sedan flyg till Malaga i slutet av april. Nojan blev inte mindre av att G hade råkat ut för en ensamstående mamma med två barn på flyget från Sydafrika och satt vid vårt bord och ojade sig över ouppfostrade barn. Tillslut hade han minsann sagt till den där mamman att han inte ville ha hennes unge ståendes mot sin flygstol, viftandes med en penna framför hans filmskärm. Och jag förstår ju honom, fan vad jag hatade att resa i närheten av någon med en skrikande, uppmärksamhetskrävande unge förr - eller en som satt och sparkade oavbrutet mot ens stolsrygg (nu är jag mer lättad över att vi inte är de enda med ouppfostrat barn).

Möjliga skitjobbiga scenarion när man reser med litet barn (ca ett och ett halvt år):
1. Ungen är övertrött men kan inte sova och skriker/gråter/gnäller hela vägen.
2. Ungen visar sig vara magsjuk och spyr ner sig själv och en själv, samt fortsätter spy hela vägen.
3. Ungen har lärt sig gå och klättra rätt nyligen och vägrar därför att sitta på sin plats, istället vill han springa runt och försöka stjäla andra resenärers mat hela vägen, samt blir skitförbannad och gallskriker när man försöker hindra honom.
4. Ungen upptäcker stickkontakten vid tågsätet det första han gör och vill därefter sitta och peta i den hela vägen. Samt blir skitförbannad och gallskriker om man hindrar honom.
5. Ungen sätter något i halsen och håller på att kvävas.
6. På flyget vill ungen oavbrutet krypa i mittgången, gärna också krypa in under andra människors ben.

Tristess dödar små barn, tror jag det var min vän Miriam som skrev i en text någon gång. Ett underbart citat.

måndag 10 mars 2008

Look what they’ve done to our förort, ma

Okej, jag ger mig. Jag hade fel. Hela den här galleriagrejen i Skäris känns inte alls bra längre. Jag drar mig faktiskt för att gå in där nu för tiden, och då spelar det ingen roll att både Top Shop och P.op har öppnat butiker:

Saker som gick snett:

1. Restauranger
Det ÄR bra att det öppnade ett helt gäng restauranger på ett restaurangtorg, men det sjuka är att maten på samtliga ställen blir sämre och sämre OCH dyrare och dyrare för varje dag. Och även om jag inte svängde sådär våldsamt många bägare nere i centrum nattetid är det rätt trist att det inte längre finns ett enda kvällsöppet ställe (jo, visst, kinesen har öppet till nio, har jag hört, men maten där är faktiskt snudd på oätlig). Foodcourten stänger vid sex på helgerna ...

2. De där jävla försäljarna
De stackars Proletären-namninsamlarna – som mest stod rakt upp och ner och såg bistra ut – har nu jagats UT ur köpcentret. Nu måste man istället spurta med blicken i golvet eller taket för att försöka undvika den långa rad av ihärdiga säljsnubbar som ropar ”Ursäka, ursäkta, fröken, hallå!” och vill pracka på en mobilabonemang och skönhetsprodukter och fan vet vad. Back off, för fan, jag vill hasa ner till apoteket i mjukbyxor och köpa det jag ska, jag vill INTE komma hem med ännu en mobil på avbetalning!

3. Fik
Jamenvisst, jättebra att de har öppnat tre fik med jättemuffins och kaffelatte. Synd bara att de (de=onda Boultbee, det engelska företag som numera äger Skärholmens centrum) samtidigt har infört caféstopp. Till exempel: Den tomma men anrika lokalen där den numera ihjälskjutna Ratko hade sin boxningsklubb har stått tom nästan sen jag flyttade hit. Nu ville en sammanslutning av olika föreningar starta fik där, ordna fester och sälja hantverk. Men icke. Det är bättre att lokalen står tom och samlar damm än att – gud förbjude! – något så oglammigt som föreningar skulle få en plats i den nya shoppingstaden.

4. Inglasningen av Bredholmsgatan
För att ta sig från vår sida av centrum till andra sidan – där t.ex. Harrys video finns, det enda kvällsöppna stället efter Boultbees intåg – måste man numera gå på en mörk och ödslig bakgata, eller rättare sagt, en sunkig skolgård. Den enda gågatan som existerade här i centrum är ju numera en inglasad del av gallerian och som sådan ej öppen för allmänheten kvällstid. Extra mysigt när man vet att folk blir ihjälskjutna på parkeringsplatser i krokarna.

5. Biblioteket
Bibblan (där jag f.ö. lånade i princip all kurslitteratur jag behövde när jag pluggade litt.vet) ligger efter inglasningen av Bredholmsgatan så undanskymt att man måste ha bott här sen tre generationer tillbaka för att överhuvudtaget hitta dit.

Snart köper väl Boultbee upp hela vårt bostadsområde och gör om det till lyxlägenheter som folk kan weekendbo i medan de shoppar i gallerian och Kungens kurva.

Men Rufus, som numera både kan gå och klättra och sätta på teven själv, vinglar runt nere på torget med ett stort smajl över hela ansiktet utan att väja för någon (jag blev aningen nervös när han började harassa en kroppsbyggare nere på kaffekvarnen, dock) och ser ut som om han äger förorten.