"Får jag köpa dina trosoar?"

Egentligen har jag tillfälligt tagit ledigt från bloggen. Inte för att leva livets glada och/eller sköna dagar (även om jag råkar ha semester) utan för att jag sliter som en liten gnu med att jobba om den roman som har legat i träda det senaste halvåret. Och det är faktiskt KUL att vara sin egen elaka redaktör – stryk den här skiten, vad tillför det? Jamen det här är ju bara FÖR klyschigt, det här kapitlet får du faktiskt skriva om helt. Men herregud så högstämd du blir här då, ta bort den där liknelsen. Men i princip all vaken tid som jag inte spenderar med Rufus eller diverse hushållssysslor (samt förstås, med att se på livsviktiga tv-serier så som Project Runway och Dexter) jobbar jag med boken. Därav bloggtorkan.
MEN igår satt jag och läste obehagliga artiklar i Aftonbladet om Anders Eklund (som för övrigt påminner mycket om Gary Ridgeway – Green River Killer – i sin framtoning, vilket bara gör honom ännu läskigare). Vissa detaljer i artikeln fick mig att minnas diverse bisarra män jag mötte i min barndom och ungdom, när jag var så godtrogen att det borde vara straffbart. Och det är fan ett under att jag ALDRIG blivit utsatt för vare sig våldtäkt eller misshandel eller mord:

1. ”Får jag köpa dina trosor?”
I en av artiklarna om Eklund beskrivs hans hem (man får även se en interiörbild på hans lovely skinnsoffa med olika paintbrushbilder på hoppande delfiner ovanför). Det står att man har hittat mängder av trosor, både använda och nya. Vilket fick mig att minnas mannen som ringde till mig när jag var 9-10 år. Han sa att han hade sett min brevvänsannons i Metallarbetaren och undrade om inte han och jag kunde ”telefonväxla” istället. Eftersom jag var tämligen blyg för okända vuxna pep jag väl fram ett ”ja”. Första samtalet frågade han en massa om jag hade pojkvän, om jag var oskuld (och jag svarade lydigt ärligt på varje fråga). Andra samtalet kom han med ungefär samma frågor, men han undrade också om han kunde få köpa trosorna jag hade på mig för en hundralapp. Vilken mysig kille! Jag hade inte berättat om honom för mina föräldrar, men när han ringde andra gången var min storasyster hemma. Hon märkte nog att det var något skumt, för när trosfrågorna började dyka upp slet hon åt sig luren och vrålade åt snubben att om han någonsin ringde mig igen skulle hon se till att han blev tagen av polisen. Sen ringde han aldrig mer. Min syster må ha varit bara 13-14 år, men hon hade en jävla pondus redan då.

2. ”Men jag säger ju inte att jag suttit i fängelse. Men att jag hade varit utan sex ett tag”
Säger Eklund när han berättar om kvällen då han mördade Pernilla Hellgren i Falun.
EXAKT så sa en snubbe jag mötte i London när jag var sjutton år (han var betydligt äldre) och hade rest dit ensam en vecka. Det var konsert i någon park, jag gick dit, den här snubben dyker upp från ingenstans och börjar snacka. Och säger att han varit utan kvinnor ett bra tag nu, att han varit utan sex och har saknat det så mycket. Och jag minglar glatt på om att jag är från Sverige och är i London ensam. Men när han försöker få med mig på fest hos några polare på andra sidan stan är jag åtminstone smart nog att avböja.
Fast efteråt ångrar jag mig lite och tänker att det ju kunde ha blivit värsta ÄVENTYRET ju. Jo, tjenare.

3. ”Vill du åka med?”Jag är typ arton och står och väntar på bussen mot Teckomatorp i den skånska hålan Svalöv när plötsligt en svart bil stannar, passagerardörren öppnas och en man säger:
”Vill du åka med? Hoppa in!”
Och vad gör jag? Hoppar in! Sedan följer förstås de obligatoriska frågorna om den icke-existerande pojkvännen. Och han kör som en jävla dåre. Jag får extremt konstiga vibbar av honom och blir – om jag minns det rätt – skitskraj. Men han släpper av mig (i Teckomatorp, antar jag) och inget händer. (Inget händer någonsin i Teckomatorp. Men det är en annan historia.)

Lagar om alltings jävlighet sista jobbveckan innan semestern

1. Alla projekt du måste hinna få färdigt kommer att ta minst tio gånger så lång tid som du räknat med. Detta beroende på att allt som kan strula till sig KOMMER att göra det.

2. Alla utomstående du måste ha hjälp av för att överhuvudtaget ro projekten i land är redan på semester och kommer tillbaka i augusti.

3. Eftersom de som redan ÄR på semester haft en precis lika jobbig sista-veckan-innan-semestern som du själv kommer även deras misstag att studsa tillbaka och lämnas till dig och dina kolleger att lösa på något sätt.

4. Minst en person i din omedelbara närhet kommer att bryta ihop och/eller bli sjuk och behöva ditt stöd under just den här veckan.

5. Du lurar dig själv att du faktiskt har tänkt ut en riktigt bra lösning när du går in till din närmsta chef och säger: "Men jag kommer in på semestern och fixar det här." Först när du andats ut en kort stund över den lösningen kommer du ihåg att du ju faktiskt inte har någon barnvakt och alltså inte bara måste lösa väl valda jobbproblem på din semester, du måste även göra det samtidigt som en överaktiv toddler kommer att stå och dra dig i armen och kräva din uppmärksamhet och störa alla de som har SIN sista vecka innan semestern.