The last golden frog

Märklig dag igår. Var och klippte mig och ser nu snarare ut som Dede Ramone än som Joey. Frisören sa: ”Jag gör såhär med luggen så blir det liksom lite rockigare.” Fast jag trodde ju förstås att hon menade någon kvinnlig rocker. Det är nog mitt öde att under hela livet gå igenom olika faser där jag i tur och ordning ser ut som alla i Ramones.
På kvällen gick vi på ett slags inför-vernissage för Helena Blomqvists The last golden frog. Alltså, de som faktiskt var inbjudna till den här kvällen var folk som kom dit för att möjligen köpa konst, men jag, G, Pernilla, Anneli och några andra av Helenas polare fick slinka med på ett hörn (och ja, man kunde räkna ut med rövhålet vilka som var hennes polare och vilka som var där för att köpa). Det började festligt redan när jag, G och Pernilla skulle välja blommor till buketten. G var noga med att poängtera att Helena gillade det stilrena, ”less is more.” Men jag och Pernilla blev som två glada transvestiter i en glitteraffär och började entusiastiskt peka ut tistlar, opiumvallmokapslar, tistlar, rosor, gräs, blad (och tyckte att vi var våldsamt roliga när vi skämtade om att vi skulle slänga i en gullig nalle i buketten och fick G att nästan svimma framme vid kassan). När vi frågade G vad han tyckte himlade han med ögonen och sa att vi fick bestämma nu, den här buketten var redan out of control. Så fort man klev in på galleriet kunde man riktigt känna doften av pengar. Såna där människor som det händer att jag läser om men egentligen inte tror existerar (JAG träffar då dem aldrig). Killar med back-slick och scarf. Damer med quiltade jackor och Saint-Tropez-bränna och såna där uppfluffade page-frisyrer. Herrar i kostym och den där speciella röda nyansen i ansiktet som bara riktigt rika människor har. Jag gömde min sunkiga ryggsäck bakom en designad stol och så satt vi där och drack oss fulla på gratisvinet och tog om av den goda gratismaten. Och tittade på utställningen förstås. Som var sååå himla fin! Jag vill ha varenda bild. Och mest av allt djuren som står och kollar på atombombsmolnet. Först blev jag löjligt upprörd över att det är De Där människorna som får ha hennes bilder på sina väggar. Fast. Fan vet. Det kanske är de som verkligen behöver dem.
Sen fick vi hänga med galleristen på Linn Fernström-vernissaget och DÄR var det ännu mer pengadoft, samt kändisspotting av Paggan och paret Billgren och säkert en massa andra konstkändisar som jag inte har pejl på. Behöver jag ens säga att Dede Ramone inte smälte in så fint? Jag och Pernilla vinglade runt och letade efter toaletten, på vägen hittade vi ett jättestort fat med kanske världens godaste choklad. Och jag är så glad att jag är vuxen nu. Att jag kan gå runt och vara helt fel och trashig och ha billiga kläder från H&M och bara ha roligt och skrocka åt alltihopa, och sen ta tunnelbanan hela vägen hem till Skärholmen och verkligen, verkligen känna att fan vad jag gillar min egen fulförort, det som finns kvar av den i alla fall, det som inte har hunnit bli The fucking capital of shopping.

Hej mögelbröd!

Tillbaka i Skäris efter semester till Kalmar och Öland. Hemma är allt kaos. Jag har fått 55 kg böcker som jag måste forsla hem på något vis, golven har fått en extra matta av katthår (förutom köksgolvet där mattan av uppblötta och sedan intorkade smörgåsrån dominerar), tvättberget har växt sig oändligt och Rufus jobbar på att göra det ännu större genom att raskt spy ner en filt och ett lakan, det finns inte en enda ren nappflaska när Rufen börjar gallskrika efter välling, i skafferiet har vi odlat mögel på brödet och i kylen står två liter sur mjölk. Välkommen hem, liksom.

Men semestern i sig var strålande. Vi fick en soldag på Öland när kidsen fick bada både ute på gräsmattan och i havet (Rufen tyckte det var så toppen att han började gallskrika varje gång vi skulle ta upp honom ur det det iskalla Kalmar sund). Vi åt mängder av smågodis men var alldeles för trötta för att dricka de mängder av vin som Anna handlat hem.

Semesterns ...
... läskigaste: Gustaf och Anna hade lagt Walter för natten i den gillestuga där de camperade. De hade en sån där babylyssnare som då och då sprakade till, och så hörde man Walter jollra eller mumla något. Plötsligt sprakar det till och vi hör värsta demonvrålet. Två gånger! Gustaf kastar sig ut till stugan och Anna säger, något tveksamt, ”Han leker nog bara hund eller nåt.”
... läsning: När man vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Först sträckläste Frida den och nu har jag fått ta över den. Och sträckläser. Psykosframkallande läsning som raskt försätter en i ett konstigt tillstånd.
... byxor: Franks dr Alban/kroppsbyggarbrallor i en miljard färger och mönster.
... konstigaste sammanträffande: Peter satt och läste en bok av Ulf Eriksson (bara det, hur ofta ser man någon läsa en bok av Ulf Eriksson? Ungefär lika ofta som man ser någon läsa en bok av mig) och klagade på att den var tråkig. En stund senare upptäckte jag att Ulf Eriksson satt snett framför oss på andra sidan gången.

Rufen var en ängel nästan hela tiden, han tycker det är så toppen att flänga runt och hänga med fler människor än oss (på tunnelbanan hem stirrade han dyrkande ut en jamaican som sa ”In Jamaica, if he done that, I show I’m a man and kill him” – dock inte om Rufen).

Men SJ gjorde det inte direkt lättare för oss. Peters teori är att nu när människor blivit miljömedvetna fattar SJ att de kan bete sig hur slappt och jävligt som helst – folk kommer ändå att åka tåg.

Jävla kuk-SJ (samt lokaltåget mellan Kalmar och Alvesta):

1. Eftersom tre toaletter är avstängda (en stänger visst av sig själv efter att en tjock, skäggig snubbe panikslaget tagit sig ut efter några fasans minuter av baklås på dörren) är det ständigt kö vid varenda toalett.

2. På den enda toalett som är lite större (tillika den enda med skötbordssymbol) – så att man ska kunna byta blöjor på en sprattlig unge – är skötbordet trasigt och hänger som en slak manslem när man fäller ner den.

3. I Alvesta har vi mindre än tio minuter på oss att byta (och det är LITE när man ska trassla sig av och på tåg med en barnvagn inklusive jättebebis, två rullväskor, en kasse leksaker, en skötväska, en fullproppad ryggsäck och en annan axelremsväska). Men där finns i alla fall en sån där vagnslägeskylt. VAD JÄTTEBRA då att SJ har bytt ordning på vagnarna så att den vagn som enligt skylten ska vara längst fram är längst bak när tåget väl rullar in.

4. Alla resenärer har med sig gigantiska väskor. Och det finns ingen plats alls att ställa dem på. Än mindre en jävla barnvagn. Men när det faktiskt FINNS en något större tom yta i en vagn så ställer SJ in ett köksbord med fyra stolar där.

5. På ett av lokaltågen har man helt glatt bestämt sig för att stänga av dörrparet i vagnen längst bak.

Pungsvett och galna ex

Okej, nu när jag praktiskt taget fått en blogg serverad på silverfat av en vän måste jag förstås bryta stiltjen med ett inlägg. Vi kan kalla vännen X.

Såhär: X går på högstadiet och träffar Y – en lite äldre, snygg kille. De blir tillsammans. Han är skittaskig mot henne på många sätt, får henne att känna sig ful och mindre värd, och eftersom han tar amfetamin är sexlivet inte direkt strålande (jag vill minnas att han överhuvudtaget inte kunde komma, men det här kan vara något som jag själv lagt till). Men hon går på högstadiet, och istället för att göra slut direkt och be honom dra åt helvete, är hon tillsammans med honom ett tag fastän han får henne att må skit. Eftersom det dessutom är hennes första riktiga förhållande sätter det sina spår i flera år efteråt.

Många, många år senare – när X redan är vuxen – är hon och hälsar på sina föräldrar. Hon och hennes mamma sitter och kollar på ett program som heter något i stil med ”Att leva med schizofreni” på UR. I ett av inslagen sitter en ung man på en bergstopp och talar ut om hur det är att leva med nämnda sjukdom. Men herregud, tänker X, det är ju Y som är mannen på bergstoppen! Varvid hennes mamma säger:
”Har inte du varit tillsammans med den där killen, X?”

Ytterligare flera år senare är X åter och hälsar på sina föräldrar (hon hade varit hem några gånger dess emellan får man hoppas). Och åter igen sitter hon och hennes mamma och tittar på UR (jag vet inte varför de kollar på UR hela tiden). Den här gången heter programmet: ”Att leva med DAMP”. I ett av inslagen sitter en man på en bergstopp och talar ut om sitt liv med DAMP. Och jodå, visst är det kära gamla Y igen!

Givetvis började vi omedelbart spåna om vilken sjukdom han skulle tala ut om i nästa UR-program.


För övrigt har jag för första gången sedan rökstoppet satt min fot inne på Debaser. Herregud! Det var som att gå in i en vägg av pungsvett, ölandedräkt och surfisar. Och det här var INNAN stället hade öppnat för kvällen.