Look-a-likes

Oj, oj, oj, nu har vi både en Dr Bombay look-a-like och en Snoop Dog look-a-like (fast med en festlig, lockig page!) som stryker runt här bland höghusen. Vad blir det härnäst? Vanilla Ice?

Tio svenska kändisar jag inte vill läsa ett ord till om:

1. Pernilla Wahlgren
Eller egentligen hela klanen Wahlgren. Kan de inte bara emigrera?
2. Blondinbella
Varför vet jag ens vem hon är? Vad har hon för rätt att uppta minne i min hjärna? Grejen med bloggar är ju att folk ska få söka sig dit frivilligt, så varför är hon med i varenda tidning man ser helt plötsligt?
3. Brolle Jr
Har det någonsin stått nåt intressant om honom någonstans? Nej.
4. Malin Berghagen
Inklusive stylade barn - på framsidan av varenda hopplös mammatidning som finns.
5 +6: Måns Zelmerlöv & Marie Sernholt
Är det bara jag som tror att de i själva verket är kloner eller androider?
7-8: Systrana Graaf
Se punkt 4.
9: Filippa Reinfeldt
Se punkt 6. Extra läskigt eftersom hon dessutom har makt.


Och fem det står alldeles för lite om (alla mina positiva kändislistor innehåller av någon anledning ungefär samma personer):
1. Leila K
DEN självbiografin skulle jag vilja läsa. Till skillnad från de flesta andra av svenska kändisar. Åh vad jag önskar att hon kunde göra storstilad comeback och slå världen med häpnad.
2. Thorsten Flinck
Mannen som är den största moderna myten vi har - trots att han fortfarande är i livet.
3. Leif GW Persson
Jag blir på gott humör bara jag tänker på honom.
4. Stig Larsson
De senaste åren har det stått på tok för mycket om Stieg och alldeles för lite om Stig. Alla som kan orsaka folkstorm förtjänar att vara med på min positiva kändislista.
5. Ken Ring
Varför är HAN aldrig med på några vimmelbilder?

Under tiden någon annanstans – vad jag gjorde under katastrofen

Jag ska inte säga att det här är min egen tanke för jag har läst den både här och där, men det finns vissa tragiska händelser – t.ex när Palme blev skjuten eller 11 september eller när Kurt Cobain sköt sig själv – som nästan alla har ett starkt minne förknippat med. Ofta ska folk ha varit med om storslagna/livsomvälvande saker just när dessa saker hände. Men det ÄR något med katastrofer eller vissa människors död som verkligen får minnet att fästa. Tyvärr kan jag inte skryta om att jag gjorde särskilt spännande grejer, men jag MINNS exakt när, var och hur jag fick reda på det:

1. Discoteksbranden i Göteborg
Jag hade sovit över i ett kollektiv i Malmö och just upptäckt att jag supit bort min plånbok kvällen innan. Teven stod på och jag krälade runt under soffor och bakom gardiner för att leta när någon plötsligt uppmärksammade vad det egentligen var de pratade om på alla dessa extrainsatta nyhetsinslag och alla som var vakna satte sig tysta på golvet framför teven.

2: 11 september
Jag satt och gapade hos tandläkaren, som hade radion på. Var fullt koncentrerad på borttagandet av tandsten när tandläkaren (som nästan aldrig säger nånting, vilket är ett av skälen till att jag gillar honom) bara la ifrån sig grejerna och utbrast: ”Herregud, vad är det som händer i världen.” Samtidigt fick jag sms från G som skrev att världen håller på att gå under (oh yes, he can be such a drama queen).

3: Mattias Flincks dödsskjutning i Falun
Minns inte vad jag gjorde när jag fick reda på det, däremot klart och tydligt vad jag gjorde medan det hände. Jag bodde nere i Skåne, men var i Svärdsjö (utanför Falun) hos mina föräldrar. Hela den natten satt jag och spelade ett skittråkigt spel (nåt slags Shuffleboard) på min systers uråldriga Mac, jag satt helt apatiskt och spelade mot olika monster medan det ljusnade på himlen ovanför åkern utanför. Nästa dag ringde folk från Skåne för att kolla så att jag levde.

4: Kurt Cobains död
Jag gick på folkhögskola i urtrista Svalöv och hade en rätt deppig period. Har för mig att några av mina bästa kompisar därnere hade åkt till Lund för att gå på Smålands, att jag inte följt med och att jag därför kände mig extra tråkig. Jag gick till den pyttelilla affären nära skolan för att köpa godis och på löpsedlarna stod det att Kurt Cobain tagit livet av sig.

5. Tsunamin
Jag bodde på hotell i Seattle med G, Charlie och Jake. Jake tog som vanligt hundra år på sig att bli klar, så vi andra gick ner i lobbyn och satte oss och slöglodde på teve. Det var nyheter och det handlade bara om Tsunamin. Först fattade vi inte varför de bara intervjuade svenskar på plats, sedan sa reportern något om att det här var ett stort trauma för Sverige, att en stor del av de omkomna var svenskar. Jag och G bara kollade på varandra och sa: ”Känner du nån som är i Thailand nu?” Och vi insåg att vi hade absolut ingen koll var folk vi kände befann sig.

Bästa tobaksaffären

Beställde tre böcker idag – Curtis Sittenfields nya (längtar!), Matildas katter av Jan Lööf och Stephen Kings Att skriva (den sista har jag redan, men jag beställde ett ex till en mycket ung författare som man kan säga att jag handleder, jag tycker att den är skitbra i sin genre). När jag skulle skicka beställningen upptäckte jag till min förtjusning att man kunde hämta ut paketet på Ritas tobak och spel i Sätra. I love den affären. Någon som minns (den i och för sig skittråkiga) teveserien Goda grannar? Så är den affären! Den ligger dessutom perfekt till vid tunnelbanan.

Sju sköna saker med Ritas spel och tobak

1. Rita själv (antar jag)
En förtjusande kvinna i 40-års åldern som verkar vara lika vänlig mot precis ALLA som handlar där. Det står alltid nån tomte nånstans i affären och pratar med henne när man kommer in.

2. De har svingott kaffe att köpa med sig för en tia.

3. Kidsen som hänger där på väg till skolan. Har bland annat hört följande dialog vid godishyllorna mellan tre typ fjortonåriga killar:
Kille 1: (melodramatiskt) Jag vill ha godis!
Kille 2: Men köp godis då.
Kille 1: Det kan jag ju inte, det är ju Ramadan.
Kille 3: Amen man behöver faktiskt inte fasta om man är under femton.
Kille 1: Nä, nä, men … Åh vad jag är sugen på godis! (det sista vrålas fram, lidelsefullt.)
Kille 3: Vad fan håller du på och fastar för när du inte måste?

4. De har Dr Pepper (den godaste och kanske mest missförstådda läsken)

5. Alla söta små kitschsaker framme vid kassan (som alltså inte är till salu utan bara står där som prydnad) – små Hello Kitty-figurer, guldhästar, ett litet glasträd (har jag för mig, men nu kanske jag bara spinner loss här).

6. Billigt snus. 26 spänn för en dosa Catch Dry (ja, ja, suck, nu avslöjar jag att jag snusar en av de töntigaste sorterna av dem alla)

7. De öppnar redan halv sju på morgonen.

Synd bara att hela byggnaden där tunnelbanan ligger ALLTID stinker sopor. Man får göra det bästa av det och låtsas att man är i NY.

Dokusåpabrudar och Bob Hansson

Var på Kvarnen igår för första gången på en evighet, och herregud, vad har hänt? Jag minns när jag var strax över 20 och jag och min kompis Karin hängde där vareviga kväll en sommar i hopp om att bli stammisar (det blev vi inte). Nu skulle det vara som att ha hamnat i hallen till helvetet att tvingas tillbringa vareviga kväll där.
Vi hamnade bredvid två tjejer som såg ut som deltagare i Paradise Hotel och givetvis blev den ändan av bordet så trångt av fulla, brölande snubbar att det knappt gick att andas för allt testosteron. Alla ville prata med dokusåpatjejerna, men när de väl fick igång ett samtal med dem stod någon i gänget och gjorde bla-bla-bla-gester med handen som för att visa alla vilket nödvändigt ont det var att tvingas prata med de här brudarna, som de allesammans råstötte på. Själva så de oerhört intelligenta saker, så som: ”Vadå, menar du att du är över 18? Men du ser ut precis som 18!” Då lackade Anna O ur (and I love her for that!) och gick fram till testosteronsnubbarna och läxade upp dem för den där gesten, sa att det var jävligt otrevligt och oförskämt. Tyvärr ledde det här bara till att snubbarna började hänga över valda delar av oss istället, (då hade iofs brudarna gått, annars hade de nog inte orkat bry sig) allt för att visa vilka ”trevliga” killar de var innerst inne.
Jag fick nypa mig i armen för att fatta att vi var på Kvarnen, i Stockholm, och inte på ett disco i Falun eller … tja, Säter. Det var ju precis sånt här jag trodde att jag hade flyttat ifrån.
Sedan hamnade vi på Mosebacke där något slags klezmer Tom Waits-band med en sångare som såg ut som han i the Poodles spelade, och där var hela klientelet Bob Hansson istället. Jag vet ärligt talat inte vart jag känner mig mest alienerad – på småstadsdiscot med blonderade dokusåpabrudar eller på en klezmerkonsert där alla är Bob Hansson i olika åldrar och av olika kön. Vi borde nog ha hållit oss till ursprungsplanen och gått på Carmen istället. Vi var hur som helst alldeles för fulla, alldeles för trötta och alldeles för gamla för att stanna särskilt länge.

Fem anledningar till varför jag nästan aldrig orkar gå ut längre (och då undantar jag självklara anledningar som att jag har småbarn och ständigt har fått för lite sömn):

1: Folk spyr på tunnelbanan. Särskilt om det är lönehelg. Och det kostar så jävla mycket att åka taxi från stan och ut till Skärholmen. Dessutom hamnar jag allt för ofta med taxichaufförer som vill diskutera märkliga ämnen, så som att det är mammans fel om hennes spädbarn har kolik och inte kan sova.

2: Jag orkar inte stå hela kvällen. Och så vill jag höra vad folk säger. Ja. Jag är en pensionär. And I’m proud of it.

3: Jag varken orkar eller hinner vara bakfull en hel dag. Att lojt ligga hemma och käka pizza och kolla på dvd när man är bakfull är nästan en njutning. Att stressflammig och varm gå och handla med en arg tvååring när man är bakfull är tortyr.

4: Jag har ingen som helst koll på ställena längre (eh, som om jag någonsin har haft det …)

5: Jag har aldrig någonting att ta på mig. Min garderob består av tre sorters plagg: hemmakläder (oftast innefattande outplånliga fläckar, katthår och kraftigt häng vid bakhöjd och knähöjd), skittråkiga kontorskläder samt FÖR festliga klänningar (använda en gång, vid typ ett bröllop el. dyl.).

Du vet att din familj kommer ur skiktet "lägre tjänstemän" när ...

Sådär ja, då var manuset ivägskickat, så nu kan jag börja blogga som en normal människa igen.
Sitter och tänker på det här med den stora klicken av lägre tjänstemannafamiljer – som nästan ALDRIG skildras vare sig på film eller i böcker, förutom som karikatyrer då. Jag antar att just det klasskiktet anses som alldeles för grått. Överklassen har sin dekadens och sina skandaler, medelklassen har sina Norénska neuroser, arbetarklassen har sin mustighet och sina ”original”. I fiktionen alltså. Vad har skiktet av lägre tjänstemännafamiljer? Gråsossar? Kanske är det för att det där gränslandet mellan medelklass och arbetarklass är alldeles för diffust. Kanske är vi helt enkelt alldeles för tråkiga, för vaga.Nånstans fattar jag att det var EN av många anledningar till att jag tyckte så jävla mycket om Inger Edelfeldts ungdomsböcker när jag var yngre – för en gångs skull kände jag igen mig i den fullständigt vardagliga familjesituationen. För jävlar vad det kryllar av skönt bohemiska konstnärstyper som ränner runt barfota och spelar udda instrument och levererar livsvisdomar på hög i barn- och ungdomslitteraturen (i alla fall gjorde det det när jag var liten).
Du vet att du är född i en lägre tjänstemannafamilj om …
1. … du inte fattar vad folk snackar om när de säger att de upptäckte den och den musiken genom att gå igenom sina föräldrars skivsamling. När du kollade igenom vad dina päron hade på sina vinyler hittade du mest dansband och underliga muzakorgelinspelningar av gamla hits.
2. … du flera gånger fått svara på frågan: ”Men vad blir man av det då?” när du berättat att du ska plugga nån kurs på universitet.
3. … och sedan överkompenserade som fan när du väl började plugga, hade vg på varenda tenta och hade kursens överambitiösaste källförteckning på alla uppsatser.
4. … du (om du är tjej i alla fall) på högstadiet varken tillhörde tjejerna som alla killar ville ha sex med men som fick usla betyg, eller tjejerna som alltid hade äldre killar och toppbetyg utan snarare var nörden med mellanbetyg (som i hemlighet blev smickrad om en full moppekille kom fram på det lokala diskoteketoch frågade om du ville knulla ).
5. Identifierar dig själv starkt med minst en av följande: A: Huvudpersonen i Prep B: Tim i The Office C: Kim i Julianne och jag
6. Har föräldrar som följer minst en av följande tv-serier: A: På spåret B: Let’s Dance C: Doobidoo (eller kanske följer du rent av själv – om du inte är i full färd med att kompensera även här och hänger på Dramaten och Operan var och varannan kväll)