Namnförslag

Vi försöker involvera Rufus i sitt nya syskon genom att be honom om namnförslag (han förkastar nämligen våra genom att vråla INTE, INTE!). Hittills har det gått sådär. Rufus heter ju lite Rufus efter Rufus Wainwright, så jag googlade upp de förebilder som han tänker sig att hans syskon ska ha.


1. Manya
Av vad jag kan döma är det någon tjusig Bollywoodstjärna. Och egentligen tror jag att han syftar på en tjej på dagis som heter Lanya.


2. Heran
Eh? Samma sak här, jag tror att han syftar på en söt tjej på dagis. Inte den här … mutanten eller vad det är.


3. Mulle Meck
Snacka om predestinerat öde, med det namnet. Jag menar, tänk när killen blir sjutton, arton år …


4. Heile
Är det ens ett namn? Eller menade han Haile? Haile Mulle Meck Elging ... Det förpliktigar.


4. Janne
Eller om det kanske är Janne Josefsson han menar.


5. Bebis
Ja, varför inte helt enkelt göra det lätt för sig och kalla saker för dess rätta namn.

Hello Saferide

Ja herregud, jag skulle ju ta och blogga nu när jag till och med tagit mig någon annanstans än till jobbet eller hemmet, var nämligen på konsert (Hello Saferide) i fredags. Och så är jag alldeles för trött för att göra det. Men en massa spännande saker hände, både innan, under och efter konserten, t.ex:

1. Lik
Vi såg två poliser stå och vakta en drunknad kropp vid vattnet på Riddarholmen när vi gick från jobbet till t-banan. Fast vi fattade inte vad det var utan såg bara en klump som vi konstaterade förmodligen var ”en häst eller något annat djur”. Sedan tänkte vi inte mer på det förrän det var en notis i DN om en människokropp som hittats i Riddarfjärden. En häst eller något annat stort djur? Snillen spekulerar …

2. George Costanza-moment
Innan konserten käkade vi svingod meze på Lebanon. Det enda som var lite märkligt med stället var att de hade en garderob med garderobsavgift. Jag hade givetvis glömt bort att ta ut cash och blev därför lite stressad över det här. Så när notan kom in och vi betalade med kort och jag hittade raden ”garderob” skrev jag gladeligen dit 10:-. Fast det kunde ju inte gubben i garderoben veta. Därför sa jag högt och ljudligt, flera gånger, ”ja, jag betalade ju garderoben på notan jag” som en idiot. Eller som en: What would George Costanza do? Jag tyckte ändå att gubben i garderoben kollade konstigt på mig.

3. Överklassbrud
På själva konserten hamnade vi precis bakom en brud som såg SÅÅÅ överklass ut. Sådär lite för blankt och lite för slätt blont hår, scarf, randig tröja och en förlovningsring som hon stolt visade upp för väninnorna. Cia, som stod närmast, rapporterade vad de pratade om. Först var det hennes inplanerade bröllop i sommar och så var det väninnornas undran om de skulle skaffa barn snart. Och sedan berättade hon att hon hoppades på att få jobb i garderoben under Timbuktus turné i sommar. Eh …

4.Hemresa
Klockan var halv tolv på natten och jag lyckades ta mig från Djurgården till Skärholmen på 40 minuter! Med kollektivtrafiken!! Utan färdplanerare!!! Och det var inte ens någon som spydde i min närhet. Mao. En perfekt avslutning på en lyckad kväll (men fan vad trist det är att inte få dricka nånting). Mao. Jag är officiellt en pensionär igen, som överhuvudtaget lägger någon vikt vid själva hemresan och tycker att den är bra - just för att ingenting händer på den.

Han?

Var på ultraljud på förmiddagen. Vi hade inte tänkt ta reda på kön, men när barnmorskan (eller vad nu de som sköter ultraljudsapparaterna har för titel) hade gått igenom att alla delar fanns på plats, gäspade visst ungen och hon kläckte ur sig:
”Oj, där gäspade han visst.”
Han? Var det en slentrianmässig felsägning, eller hade hon sett något som vi missat?

Väl tillbaka på jobbet visade jag bilderna för några kollegor som fick tolka om DE såg något som jag hade missat. Det gjorde de. De såg världens största pung(rent proportionerligt, alltså), de såg en navelsträng och de såg en av otaliga salta skumbananer jag satt i mig på sistone, som tydligen hamnat fel. Ja, ja, vi får väl se. Vissa får åttlingar, andra får ett barn med världens största pung.

Andra glada nyheter:
1. Äntligen! I detta nu står vår nya diskmaskin och hummar så vackert i köket. Jag tror det fortfarande knappt själv, måste kolla så att disken faktiskt är ren innan jag förstår att det är sant.

2. Restaurangen Vapiano har öppnat vid Gamla stans t-bana. Hurra! Ännu ett lunchställe. Har redan varit där två gånger på en vecka. Gud vad man inte är bortskämd med fräscha lunchställen när man jobbar i den här delen av stan. Den äckligaste Gamla stan-lunch jag ätit var nog en kletig tonfiskmacka på nåt slags croissantbröd. Jag kände mig liksom matförgiftad redan medan jag åt den.

3. Dessutom har de öppnat en liten livsmedelsaffär i bottenplanet. No more lång vandring till Konsum, Järntorget i snålblåsten.

Diskmaskinen, en följetong

Del 378 i serien TP vs alla instanser som ska se till att vi får en fungerande diskmaskin igen:
I fredags skulle poståkeriet köra ut den smalare diskmaskinen, den som förhoppningsvis får plats där det förhoppningsvis är meningen att maskinhelvetet ska stå.
På morgonen ringer de för att stämma av så att jag är hemma när de har tänkt komma. En timme senare ringer en man därifrån igen, aningen förbryllad, och säger:
”Eh, vi har TVÅ diskmaskiner till dig här, ska du ha båda två?”
Jag: (typ, vrålar): NEJ! Jag ska INTE ha två diskmaskiner! Bara den minsta.
Han: Men de är lika stora.
Jag: Kör bara ut en diskmaskin. EN diskmaskin! Okej? Jag vill INTE ha två diskmaskiner!
Och det gjorde de. Fast nu måste vi vänta på att det först ska komma en hantverkare och borra i skåpen under diskbänken och sedan en annan snubbe som ska koppla in den. Vilket väl med vår tur kommer att ta sådär två månader.

Helgens finest:

1. Eva (Peters syster) var här. Och diskade varenda dag! Och tog hand om Rufus. Och köpte mat till oss. Rufus var i extas, han dyrkar Eva.

2. På lördagen fick vi dessutom låna hennes bil och åka till IKEA medan hon stannade hemma med Ruf. Okej, jag kan ha yttrat repliken: ”Jag tänker aldrig mer åka bil med dig!” till Peter när vi körde vilse på vägen dit (ja, det går faktiskt alldeles utmärkt att åka vilse mellan Skärholmen och Kungens kurva, det är liksom inte planerat för att man ska göra den rutten med bil) och höll på att bli hysteriska båda två. Men på det hela taget var det en mycket angenäm upplevelse. Jag hade nästan glömt att det kan vara avslappnande att vara på IKEA.

3. Ett jobbprojekt som jag nästan hade börjat tappa hoppet om men som plötsligt tog en oväntad vändning och nu har potential att bli alldeles, alldeles lysande.

4. G är tillbaka från USA! Hurra! Tyvärr har jag varit för förkyld för att träffa honom men via telefon har han avrapporterat en hel del. Och jag får som vanligt grym Portland-craving. Mamma Kathy hade spelat in flera avsnitt av (det närmast antika) tävlingsprogrammet The Price is Right, så att hon och G kunde sitta i pyjamas och titta på det hela förmiddagen när han sov över i hennes och Big Charlies lägenhet. Och sedan fick han följa med dem på pensionärsbingo (”Och hela tiden tänkte jag: Det här skulle Titti verkligen ha uppskattat.”)

(Å andra sidan fick jag ett så jobbigt mejl i fredags att hela helgen nästan blev förstörd).

Horace och de saknade naanbröden

Jaha och vem kommer instormande med fladdrande rock och vilt stirrande ögon när jag, Annika och Ylva ska peta i oss en stilla lunch på den lokala indiska buffén? Jorå, allas vår Horace, som dessutom tänker tränga sig i kön som något alldeles självklart. ”Ursäkta, finns det fler naanbröd?” var de enda ord jag hörde honom yttra.

Andra saker jag gått runt och surat över på sistone:

1. Kulturgubbar
Närmare bestämt kulturgubbar som i tid och otid ska hålla på och yra om vår tids fördumning och hur folk blir idioter av att se dokusåpor på teve. Det är en så jävla enkel åsikt att ha att jag inte fattar hur de ids. ”Fördumning” är nog det mest fördummande ord jag vet. För vad vet Ulf Lundell, Carl-Johan Vallgren och Stig Larsson om vad jag får ut av dokusåpor, varför jag tittar? Och är det inte de som är rätt korkade om de överhuvudtaget aldrig bryr sig om att ens tänka på varför folk kollar på det (jo, just ja, det är ju för att folk är idioter)? Och exakt vad var det som var så himla djupt och livsavgörande med kulturen ”förr i tiden”? Att det var ännu mer stängt för någon som inte tillhörde ett fåtal privilegierade att över huvudtaget få yttra sig?

2: Lönesänkning
Nej, vi har inte fått det förslaget på mitt jobb. Men bara tanken på det får mig att se rött. Fine, jag sänker gärna min lön. Om jag och företagets chefer tjänar lika efter lönesänkningen. Kör för fan med platt lönesättning och inga bonusar om nu företaget ska räddas.

3. Diskmaskinen
Posten. Stockholmshem. Elgiganten. Se föregående gnällinlägg. Nej, vi har fortfarande inte en fungerande diskmaskin.

4. Marskatter
Våra tjockisar springer runt och ylar på nätterna, galna av kåthet. Herregud, de har ju inte ens en pung, borde inte den sortens känslor ha skurits bort under själva kastrationen?

5. Snark
Nu går jag runt med plastring i näsan igen. Men inte fan hjälper det. Jag snarkar så våldsamt att jag väcker både mig själv och Rufus jag vet inte hur många gånger per natt (och dessutom misstänker jag att det är därför jag har skitont i huvudet nästan varenda dag).

Dagar utan diskmaskin - ett jävligt gnälligt blogginlägg

Har inte bloggat på ett tag. Mitt liv består nämligen enbart av diskrelaterade saker just nu. Att något så fånigt kan tillåtas ockupera ens liv så totalt. Okej, här kommer all de … eh … festliga turerna:

1. Vår bänkmaskin börjar brumma underligt och slutar plötsligt fungera. Eftersom vi pratat i typ ett år om att skaffa stor diskmaskin och dessutom fått ekonomiskt bidrag från mina föräldrar i julklapp var det så äntligen dags att slå till. Peter hade pratat med en norska på Stockholmshem som fått hela projektet med golvdiskmaskin att framstå som hur krångligt som helst. Jag hade pratat med två andra personer på Stockholmshem som fått det att låta hur lätt som helst – bara man hade en sån där engreppsblandare, typ.
Jag väljer givetvis att ignorera samtalet som Peter haft och beställer glad i hågen en ny diskmaskin från Elgiganten. Det blir lite dyrare än bidraget från föräldrarna. Plus, förstås, 500 spänn i frakt eftersom vi saknar bil.
Men vi drömmer oss bort i ljuva scenarior där vi skrattande och fria fyller vår stora diskmaskin och kvällarna breder sedan ut sig lediga redan före klockan 21.00.

2. Medan vi inväntar leveransen diskar vi. Och diskar. Och diskar. Det är inte klokt vad mycket disk tre personer lämnar efter sig. Jag ställer in alla kvällsaktiviteter eftersom ingen i världen pallar att först lägga unge i en timme och sen diska i två timmar.

3. Diskmaskinen kommer. Den är jättestor. MEN får plats finfint under den provisoriska bänken där vi tänkt ha den (i köksskåpet bredvid kan man dessutom se spår från någon tidigare hyresgäst som garanterat haft en diskmaskin där).

4. Jag kastar mig på telefonen och ringer Stockholmshem för att beställa installation av diskmaskinen. Det kommer att kosta tusen kronor, meddelar damen i telefon. Det är lugnt, det visste jag redan. Jag får inte boka in någon tid nu, meddelar hon också, vilket jag inte visste, då hade jag ju hört av mig för länge sen. Först ska hon skicka hem räkning och ett kontrakt jag fyller i.

5. Vi diskar. Och diskar. Och diskar.

6. Två dagar senare kommer kontraktet och räkningen. Där står att man kan ringa och boka in en tid för installation TIDIGAST en vecka efter att man betalat in sin tusenlapp och skickat kontraktet.

7. Så vi diskar. Och diskar. Och diskar. Vi ställer in alla kvällsaktiviteter. Vi skjuter upp besök av folk som har tänkt komma hit.

8. På pricken en vecka efter inbetalningen ringer en serviceman klockan 7 på morgonen. Han undrar om allt är i ordningsställt under diskbänken så att det bara är att ställa dit diskmaskinen. Jag förklarar att vi har tänkt ha den på kortsidan av diskbänken istället och han utbrister – förfärat – ”Men där får ni inte ha den. Jag har inte tillåtelse att installera en diskmaskin där!” Efter en stunds dividerande verkar det som om den plats som är den enda som diskmaskinen får stå på är ett ställe till vänster om diskbänken, där vi för närvarande har ett skåp. Jag ber att få höra av mig igen, lägger på och kastar mig efter ett måttband.

Jaha. Diskmaskinshelvetet visar sig vara åtta centimeter för bred för den ”rätta” platsen.

9. Jag ringer Elgiganten och frågar om jag kan få byta maskin (har kollat in en smalare till samma pris) och helst då att de tar med den för stora diskmaskinen samtidigt som de levererar den nya så att jag åtminstone bara behöver betala för EN frakt till.
Oh, nej, det går inte. De måste först ta in den gamla maskinen och se så att den är okej innan de levererar en ny. Jag förklarar att jag inte rört maskinen, den är fortfarande lika inplastad som dagen då vi fick den. Det går ändå inte. Jag frågar om jag i så fall kan beställa returfrakt via dem. Det kan jag inte. Jag måste ringa posten.
Jag ringer posten och försöker beställa hämtning. De säger att Elgiganten måste ansvara för det, och det är bäst jag ringer Elgiganten och stämmer av med dem. Jag ringer Elgiganten. De säger att det här får jag ordna själv med Posten. Jag ringer Posten igen, gråtfärdig nu, vad fan ska jag göra med 54 kg diskmaskin som inte får installeras? Posten suckar och låter mig beställa en tid för hämtning nästa dag, samt säger att jag och Elgiganten kan göra upp om räkningen senare.

10. Vi diskar. Och diskar. Etc.
11. Jag jobbar hemma i väntan på postmannen. Postmannen kommer, gör sig redo att ta diskmaskinen och frågar var jag har adresslappen. Jag pekar på den gamla och säger att den ska gå i retur till Elgiganten. Den snälla postmannen skakar på huvudet och säger att då kan han tyvärr inte ta den, jag måste ha en adresslapp med rätt streckkod och hela kitttet. Sedan åker han.

12. Jag ringer Posten, lätt hysterisk, och förklarar läget. ”Om du är privatperson får du bara skicka upp till 20 kg”, förklarar personen jag pratar med, ”därför är det Elgiganten som måste ge dig adresslapp.” Jaha? Och varför kunde ingen förklara DET från första början då?

13. Jag ringer Elgiganten, på krigsstigen nu, och en snäll äldre dam säger att andra har haft samma problem som jag och att hon mejlar över adresslapp på pdf direkt. Jaha? Och varför kunde ingen ha gjort DET från första början? Nu ska postmannen komma på måndag igen. Och vi diskar och diskar och diskar …

Och jag kommer att få betala 500 spänn för returfrakt och 500 spänn för frakt av den nya och jag vågar knappt tro på att det ska funka med den nya diskmaskinen heller, det finns säkert sjuttio jävla paragrafer om varför vi inte kan ha den nånstans i den här gudsförgätna miljonprogramslägenheten. Och vi har fått ställa in den planerade resan till Kreta eftersom alldeles för mycket pengar redan runnit bort i hela den här skiten.

Och jag är konstant skitsur och på väg att bli rättshaverist. Jag hatar att diska. Hatar det.