Ruf har börjat med helt fantastiska liknelser (dessutom ser han extremt tankfull ut stunden innan han kläcker dem). Idag var något ”starkt som bubbelvatten” och när vi var och handlade för några dagar sen och han fick en sån där tjock dinkelpepparkaka vred och vände han på den en stund innan han sa: ”Den är tjock som en stenbumling.”
Suck, nu blir det sådär hopplöst mammabloggigt igen, men vad ska jag göra, jag är ju bara hemma och vabbar hela tiden, får knappt nån annan input.
Såg This is England igår. Den var helt okej, men jag förstår inte att folk var så överlyriska när den kom, sättet att kontrastera blev stundtals så grovt att det blev helt parodiskt (som när de snälla skinsen sitter och dricker te och vänligt säger ”nice to meet you” till Shauns mamma som kommer för att läxa upp dem, medan de onda skinsen hotar en affärsinnehavare med machete och försöker bajsa på golvet). Men en sak som jag gillar i många brittiska filmer är hur jävla sunkigt de bor. Man behöver aldrig sitta och haka upp sig på hur fint de har det hemma (som i flertalet svenska filmer, enligt svenska regissörer bor typ ALLA svenskar i genomdesignade innerstadslägenheter från sekelskiftet eller stora hus vid havet).
Fler fantastiska brittfilmer med sunkiga hem:
1. Min sköna tvättomat
Åh vad jag vill se den igen. Den är så fin. Men jag hittar den ingenstans.
2. Beautiful things
Riktigt grå engelska miljonprogramsområden. Där utspelar sig de finaste filmerna.
3. Billy Elliot
Jag kan inte hjälpa det. Jag gråter varje gång jag ser den. Och jag blir så rörd av att min pappa (som vanligtvis enbart intresserar sig för sport) också grät floder när han såg den.
4. The Office
Okej, det är ingen film. Och man får väl egentligen aldrig se någons hem. Men det är den bästa serie som någonsin gjorts. Och jag börjar plötsligt tycka att kontorslandskapet där JAG jobbar är höjden av mysighet.
5. Ladybug, ladybug
Riktigt präktig socialrealism om en mamma som förlorar vårdnaden om alla sina barn, så sorglig att det SKÄR i hjärtat.
lördag 31 januari 2009
onsdag 28 januari 2009
Alla dessa vabb-dagar ...
Inget dränerar mig så på energi som en hel veckas vabbande när båda har skitmycket att göra på jobbet och det liksom blir en kamp om vems viktiga som är viktigast och vem som har vabbat mest tidigare. Och så lallar man runt härhemma, skittrött och stressad, och Ruf är mammigare än någonsin och lägger sig på golvet och gallskriker varje gång jag inte låter honom dra mig till exakt den del av lägenheten han för tillfället känner för.
Idag körde jag den urdåliga kompromissen att ta med honom till jobbet på förmiddagen (Han var hostig och snorig men hade inte feber. Alltså. För dålig för dagis, men helt okej för en halvdag på jobbet. Trodde jag.) Det finns nästan inget ställe som Ruf älskar att vara på så mycket som mitt jobb (det skulle vara IKEA, då), han röjer runt och tjoar och släpar runt på allt han ser och njuter av all uppmärksamhet, plundrar våra fruktkorgar och tycker verkligen att han ÄGER Norstedtsborgen. Han blev bland annat skitsur när det var möte i stora caféet så han inte fick rusa in och härja på scenen, som han brukar.
Och gissa hur mycket jobb jag fick gjort.
Och allt härjande på jobbet tröttade visst ut honom så totalt att han nu är ÄNNU sämre än igår. Alltså, ännu mer vabbande to come. Eller som Sara V så tjusigt parafraserade: ”Alla dessa vabb-dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet …”
Talesätt som ger mig panik (särskilt när man vabbar ihjäl sig och vet att man samtidigt obönhörligt närmar sig en jobbpeak):
1. Idag är första dagen i resten av ditt liv.
2. Lev livet nu, det går inte i repris.
3. Life is what happens to you while you’re busy making other plans
4. De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje sekund..
5. Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Vad gör du?
Idag körde jag den urdåliga kompromissen att ta med honom till jobbet på förmiddagen (Han var hostig och snorig men hade inte feber. Alltså. För dålig för dagis, men helt okej för en halvdag på jobbet. Trodde jag.) Det finns nästan inget ställe som Ruf älskar att vara på så mycket som mitt jobb (det skulle vara IKEA, då), han röjer runt och tjoar och släpar runt på allt han ser och njuter av all uppmärksamhet, plundrar våra fruktkorgar och tycker verkligen att han ÄGER Norstedtsborgen. Han blev bland annat skitsur när det var möte i stora caféet så han inte fick rusa in och härja på scenen, som han brukar.
Och gissa hur mycket jobb jag fick gjort.
Och allt härjande på jobbet tröttade visst ut honom så totalt att han nu är ÄNNU sämre än igår. Alltså, ännu mer vabbande to come. Eller som Sara V så tjusigt parafraserade: ”Alla dessa vabb-dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet …”
Talesätt som ger mig panik (särskilt när man vabbar ihjäl sig och vet att man samtidigt obönhörligt närmar sig en jobbpeak):
1. Idag är första dagen i resten av ditt liv.
2. Lev livet nu, det går inte i repris.
3. Life is what happens to you while you’re busy making other plans
4. De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje sekund..
5. Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Vad gör du?
lördag 24 januari 2009
Att skriva en säljande text
Familjeutflykten i kommersialismens tecken (Åhléns, Myrornas och dyrfika med dyrlatte som jag som vanligt inte hann dricka upp) slutade med att Rufus låg skrikande på golvet inne i gallerian eftersom vi inte förmådde låsa upp skyltfönstret på en guldsmedsaffär så att han kunde tjacka grejerna därinne (bl.a. två racerbilar i silver). Nog för att det är häftigt att ses som allsmäktig, men … Kanske blir det här ett tidigt minne som han kan återberätta när han åkt fast för att ha rånat nån guldsmedsaffär med sina värstingpolare om sisådär femton år. Han kan till och med dra in hela utvecklingen av Skhlm – the capital of shopping – och avsluta med något lätt bittert, typ: ”I den stunden förstod jag att affärerna i den här förorten inte var tänkta för såna som mig och min familj. Det var inte längre vår förort, vi som bodde här var parasiterna i shoppingparadiset.”
Att göra:
1. Läsa färdigt manuset som jag inte hann riktigt färdigt med igår.
2. Skriva ihop en säljande text om klädbytardagen som föräldrarådet på dagis ska anordna.
3. Torka upp en kattspya (ja, visst ÄR det mysigt med husdjur?)
4. Lägga Rufus. Vilket i praktiken innebär att han gör cirkus-cirkör moves från min mage och mina ben och när han äntligen lugnat ner sig lite måste jag läsa Jag kan köra alla bilar tio gånger i rad (medan Ruf bygger ut handlingen med "Pingu kör Volvon, Pingus pappa kör lastbilen, Pingus mamma kör Opeln"). Sedan försöker jag med vän stämma sjunga vaggvisor och då blir han skitsur och klarvaken och försöker lämna rummet i protest.
5. Skriva ihop en saga (=presenterande text som gärna får vara lite lagom säljande) om min egen roman.
Den sista punkten borde vara hur lätt som helst. Jag menar, det ingår i mitt dayjob att skriva sådana där sagor, jag har säkert skrivit flera hundra under mina sju (?)år som redaktör. Och nu, när jag ska skriva om min egen bok, som jag kan utan och innan, och jag dessutom får skriva vad fan som helst utan att ta hänsyn till någon upphovsman. Då blir det plötsligt jättesvårt. Kanske är det för att det är så mycket som dragits ifrån och lagts till och skrivits om, så många bihistorier och bakgrunder som läsarna aldrig kommer att få veta något om så att jag inte längre VET vad den handlar om. Eller vad som är viktigast. Är det kärlekshistorien? Är det den försvunna pappan som får huvudpersonen att åka till USA? Är det storasystern som blir mördad, och fallet med Green River killer, seriemördaren som faktiskt finns på riktigt? Är det barndomsbitarna? Är det föräldrar-barn-spåret, eller bästa vän spåret? Är det klasskildringen och känslan av att växa upp i periferin, misstanken om att man aldrig riktigt kommer att räknas?
Äh, fan, jag skriver nog den imorgon istället.
Att göra:
1. Läsa färdigt manuset som jag inte hann riktigt färdigt med igår.
2. Skriva ihop en säljande text om klädbytardagen som föräldrarådet på dagis ska anordna.
3. Torka upp en kattspya (ja, visst ÄR det mysigt med husdjur?)
4. Lägga Rufus. Vilket i praktiken innebär att han gör cirkus-cirkör moves från min mage och mina ben och när han äntligen lugnat ner sig lite måste jag läsa Jag kan köra alla bilar tio gånger i rad (medan Ruf bygger ut handlingen med "Pingu kör Volvon, Pingus pappa kör lastbilen, Pingus mamma kör Opeln"). Sedan försöker jag med vän stämma sjunga vaggvisor och då blir han skitsur och klarvaken och försöker lämna rummet i protest.
5. Skriva ihop en saga (=presenterande text som gärna får vara lite lagom säljande) om min egen roman.
Den sista punkten borde vara hur lätt som helst. Jag menar, det ingår i mitt dayjob att skriva sådana där sagor, jag har säkert skrivit flera hundra under mina sju (?)år som redaktör. Och nu, när jag ska skriva om min egen bok, som jag kan utan och innan, och jag dessutom får skriva vad fan som helst utan att ta hänsyn till någon upphovsman. Då blir det plötsligt jättesvårt. Kanske är det för att det är så mycket som dragits ifrån och lagts till och skrivits om, så många bihistorier och bakgrunder som läsarna aldrig kommer att få veta något om så att jag inte längre VET vad den handlar om. Eller vad som är viktigast. Är det kärlekshistorien? Är det den försvunna pappan som får huvudpersonen att åka till USA? Är det storasystern som blir mördad, och fallet med Green River killer, seriemördaren som faktiskt finns på riktigt? Är det barndomsbitarna? Är det föräldrar-barn-spåret, eller bästa vän spåret? Är det klasskildringen och känslan av att växa upp i periferin, misstanken om att man aldrig riktigt kommer att räknas?
Äh, fan, jag skriver nog den imorgon istället.
onsdag 21 januari 2009
En autentisk konversation från vårt köksbord
Jag: Du vet häromdagen, när jag satt uppe och kollade på teve, så kom Moggen (=vår feta kastrerade hankatt) och trampade på min mage sådär som han brukar. Och när han hoppade ner därifrån så var det en slemmig brun fläck på filten! Äckligt, va?
Peter: Vadå, en brun fläck?
Jag: Ja, jag vet inte om det var från röven eller från ... ja, nån annanstans, men visst är det äckligt?
Peter: Alltså du måste ju köra ner honom när han håller på sådär. Jag fattar inte varför du låter honom.
Jag: Jamen oftast trampar han ju bara en liten stund innan han ska lägga sig ner, inte för att snuska sig.
Peter: Jag skulle aldrig låta honom hålla på sådär. Du måste köra ner honom när han börjar trampa.
Jag: Tycker du att det är djursex?
Peter: Nej, jag tycker bara det är … ovärdigt. För både honom och dig.
Peter: Vadå, en brun fläck?
Jag: Ja, jag vet inte om det var från röven eller från ... ja, nån annanstans, men visst är det äckligt?
Peter: Alltså du måste ju köra ner honom när han håller på sådär. Jag fattar inte varför du låter honom.
Jag: Jamen oftast trampar han ju bara en liten stund innan han ska lägga sig ner, inte för att snuska sig.
Peter: Jag skulle aldrig låta honom hålla på sådär. Du måste köra ner honom när han börjar trampa.
Jag: Tycker du att det är djursex?
Peter: Nej, jag tycker bara det är … ovärdigt. För både honom och dig.
söndag 18 januari 2009
Liket i bilen
Natten till lördagen eldades en bil upp i ett garage på Brantholmsgränd här i Skärholmen. När branden var släckt visade det sig finnas ett lik i bilen. Brantholmsgränd gives me the creeps. Till exempel finns det en lägenhet där vartenda fönster är igentejpat med svarta sopsäckar och kartongbitar (eller vänta … hm, den lägenheten KAN ligga på Ekholmsvägen, det är lite luddigt med vilken gata som är vilken).
Innan vi fick den här lägenheten var jag och kollade på en lägenhet på Brantholmsgränd och hela området fyllde mig av den sortens vaga obehag som man kan få ibland i stora städer som man inte har riktig koll på. I och för sig var jag väl lite småskraj för hela Skärholmen innan jag flyttade hit, men jag tror ändå på den där magkänslan. I slutet av gatan har dessutom någon klottrat skitstort på just en garagedörr något om att här slutar lagen att gälla. Fast på engelska, då. Vilket kändes extremt töntigt ända tills det dök upp ett lik i en utbränd bil utan registreringsnummer i samma garagelänga.
Det riktigt vidriga (ja, förutom att placera någon – död eller levande – i en brinnande bil, då) är att det där garaget ligger under en jävla massa höghus. Fan, om de nu ska hålla på och bränna bilar som nåt slags statement så kan de väl hålla sig till badparkeringen, som de brukar.
Fan, man kanske borde börja skriva deckare i hembygdsmiljö.
Innan vi fick den här lägenheten var jag och kollade på en lägenhet på Brantholmsgränd och hela området fyllde mig av den sortens vaga obehag som man kan få ibland i stora städer som man inte har riktig koll på. I och för sig var jag väl lite småskraj för hela Skärholmen innan jag flyttade hit, men jag tror ändå på den där magkänslan. I slutet av gatan har dessutom någon klottrat skitstort på just en garagedörr något om att här slutar lagen att gälla. Fast på engelska, då. Vilket kändes extremt töntigt ända tills det dök upp ett lik i en utbränd bil utan registreringsnummer i samma garagelänga.
Det riktigt vidriga (ja, förutom att placera någon – död eller levande – i en brinnande bil, då) är att det där garaget ligger under en jävla massa höghus. Fan, om de nu ska hålla på och bränna bilar som nåt slags statement så kan de väl hålla sig till badparkeringen, som de brukar.
Fan, man kanske borde börja skriva deckare i hembygdsmiljö.
fredag 16 januari 2009
Bruden i båset bredvid
Nu i helgen kommer värsta omflyttningen att äga rum i jobb-borgen på holmen. Jag är mest glad för att Ylva, Cecilia, Lotta och Moa kommer ner till oss i landskapet. Men en sak är konstig. Så gott som hela Gammafongänget flyttar ut till ett hörnrum, utom Annika. Annika är alltså originalare på Gammafon och min eminenta båsgranne, och med tanke på hur mycket vi två stör de andra i landskapet borde de väl verkligen passa på att splitta på oss, när det dessutom finns en vettig ursäkt.
Fast jag är glad att de lät bli. Jag behöver liksom de där stunderna av att sitta och skratta så man gråter åt något dåligt skämt någon gång i veckan.
Annikas senaste grej är en bok med fakta om fisar. Varje dag läser hon upp ett eller flera visdomsord ur den för mig (med allvarlig stämma), vare sig jag ber om det eller inte (okej, jag har aldrig bett om det. Om jag ska vara ärlig). Och så slutar det med att vi sitter och berättar våra bästa fishistorier för varandra medan våra stackars medarbetare runt omkring oss försöker jobba.
Ett av hennes bästa skämt var annars att lura i mig att min närmsta chef ville prata med mig. Jag travade in till chefen, och så satt vi där och bytte artighetsfraser en stund innan vi tillslut började titta på varandra allt mer undrande och försökte lista ut vad den andra egentligen hade för ärende.
Fast jag hämnades nu på julfesten. Vi hade secret santa och jag fick reda på vem som skulle köpa hennes julklapp, samt vad den personen skulle köpa: en kukformad kakform. Så jag planterade hos Annika att jag hört slutet på ett samtal mellan vår chef-chef och hans sekreterare där det kunde tolkas som att det var han som skulle köpa Annikas present. För en gångs skull lyckades jag dessutom hålla mig för skratt, så hon köpte det faktiskt!
På själva julfesten slumpade det sig sedan så att Annika öppnade sitt paket sist, så ALLA satt och kollade på henne när hon slet upp kakformen, stormade fram till vår (något förbryllade) chef, stack kukformen under näsan på honom och hojtade: ”Jag vet att det är du som har köpt den här! Du är den enda som skulle kunna köpa en sån här grej!”
Jag skrattade så jag knappt fick någon luft.
Så nu är vi kvitt. Nu ger vi oss på andra istället.
Fast jag är glad att de lät bli. Jag behöver liksom de där stunderna av att sitta och skratta så man gråter åt något dåligt skämt någon gång i veckan.
Annikas senaste grej är en bok med fakta om fisar. Varje dag läser hon upp ett eller flera visdomsord ur den för mig (med allvarlig stämma), vare sig jag ber om det eller inte (okej, jag har aldrig bett om det. Om jag ska vara ärlig). Och så slutar det med att vi sitter och berättar våra bästa fishistorier för varandra medan våra stackars medarbetare runt omkring oss försöker jobba.
Ett av hennes bästa skämt var annars att lura i mig att min närmsta chef ville prata med mig. Jag travade in till chefen, och så satt vi där och bytte artighetsfraser en stund innan vi tillslut började titta på varandra allt mer undrande och försökte lista ut vad den andra egentligen hade för ärende.
Fast jag hämnades nu på julfesten. Vi hade secret santa och jag fick reda på vem som skulle köpa hennes julklapp, samt vad den personen skulle köpa: en kukformad kakform. Så jag planterade hos Annika att jag hört slutet på ett samtal mellan vår chef-chef och hans sekreterare där det kunde tolkas som att det var han som skulle köpa Annikas present. För en gångs skull lyckades jag dessutom hålla mig för skratt, så hon köpte det faktiskt!
På själva julfesten slumpade det sig sedan så att Annika öppnade sitt paket sist, så ALLA satt och kollade på henne när hon slet upp kakformen, stormade fram till vår (något förbryllade) chef, stack kukformen under näsan på honom och hojtade: ”Jag vet att det är du som har köpt den här! Du är den enda som skulle kunna köpa en sån här grej!”
Jag skrattade så jag knappt fick någon luft.
Så nu är vi kvitt. Nu ger vi oss på andra istället.
tisdag 13 januari 2009
Portland i mitt hjärta
Nu är romanen tillfixad och skickad och jag är ”ledig” på kvällarna. Vilket känns asskumt. Dessutom har jag printat ut en kopia till G som han fått lova att inte läsa förrän han är i Vietnam nästa vecka. Jag blir så nojig. Dels grejen med att det handlar om två gaykillar. Jag menar, vem är JAG att skriva om hur två gaykillar tänker och känner (och har sex). Tänkte jag tack och lov inte medan jag jobbade med den. Men efteråt. Dels har jag faktiskt skitdålig fantasi, så jag måste sno en massa yttre grejer från folk jag känner eller grejer jag läst och liksom baka in dem i mina litterära gestalter (fast obs! Inte sexscenerna). Till exempel skulle jag aldrig kunna låta någon viktig person bo i Bromma eller Danderyd eftersom jag knappt besökt de ställena, än mindre … tja, Östersund.
”Är det något du vill berätta om boken?” sa G när vi satt på franska bageriet och drack varm choklad, och egentligen menade han om det var någon speciell fråga jag ville att han skulle svara på, men i mitt paranoida sinne tänkte jag att nu var det dags att göra avbön och säga: ”Ja, du kommer troligtvis att hata mig när du har läst den och tycka att jag är tidernas värsta faghag.”
Fast bara för att jag blir så nojig tror han förstås att det är mycket värre än vad det är (jag menar, hallå, det HANDLAR inte om honom, han råkar bara vara gay), att jag typ skrivit ett nidporträtt baserat på enbart honom som går ut på att förnedra honom offentligt. Han erbjöd mig ändå storsint att använda honom i marknadsföringssyfte om han skulle råka omkomma i Vietnam. Oh, the drama!
Dessutom försöker han övertala mig att följa med till Portland i början av mars, biljetterna är tydligen hur billiga som helst (under 5000:- tur och retur). Aaarrgh! Jag längtar ju dit så jag kan bli tokig, men det funkar bara inte just nu. Jag måste verkligen försöka fokusera på det negativa här:
Varför det är en dålig idé att åka till Portland i mars:
1. Jag har egentligen ingen semester att ta ut.
2. Pga punkt ett kan jag inte heller vara borta särskilt länge. Typ någon vecka, bara. Och då hinner man ju inte ens vänja sig av vid jet laggen.
3. Det blir skitjobbigt för Peter att sköta hela ruljansen här hemma under så lång tid (med tanke på att vi inte har någon som kan avlasta oss).
4. Jag har just varit ifrån Ruf i en vecka och nu klamrar han sig fast vid mig som en liten apa och egoboostar mig bara han hör mig säga ordet ”åka”.
5. Lagom till avresedatum kommer vi alla tre här hemma att både ha vinterkräksjukan och influensan och ligga halvdöda.
6. Eftersom hela våren säkert kommer att gå åt till vabbande bör jag jobba så mycket jag bara kan när jag kan.
7. Portland avnjutes bäst på sommaren. På vinter och tidig vår är det svinkallt överallt. Även inomhus. Man blir liksom aldrig uppvärmd någonstans.
8. Mina kompisar där borta är för tillfället så fattiga att de får food stamps. Och jag är inte heller direkt rik. Så vi kommer inte att ha råd att göra någonting överhuvudtaget.
9. Jag är tjock redan INNAN jag åkt.
10. G kommer att hata mig så fort han läst romanen. Vi kommer därför att vara osams under hela resan.
Så. Nu känns det lite bättre.
”Är det något du vill berätta om boken?” sa G när vi satt på franska bageriet och drack varm choklad, och egentligen menade han om det var någon speciell fråga jag ville att han skulle svara på, men i mitt paranoida sinne tänkte jag att nu var det dags att göra avbön och säga: ”Ja, du kommer troligtvis att hata mig när du har läst den och tycka att jag är tidernas värsta faghag.”
Fast bara för att jag blir så nojig tror han förstås att det är mycket värre än vad det är (jag menar, hallå, det HANDLAR inte om honom, han råkar bara vara gay), att jag typ skrivit ett nidporträtt baserat på enbart honom som går ut på att förnedra honom offentligt. Han erbjöd mig ändå storsint att använda honom i marknadsföringssyfte om han skulle råka omkomma i Vietnam. Oh, the drama!
Dessutom försöker han övertala mig att följa med till Portland i början av mars, biljetterna är tydligen hur billiga som helst (under 5000:- tur och retur). Aaarrgh! Jag längtar ju dit så jag kan bli tokig, men det funkar bara inte just nu. Jag måste verkligen försöka fokusera på det negativa här:
Varför det är en dålig idé att åka till Portland i mars:
1. Jag har egentligen ingen semester att ta ut.
2. Pga punkt ett kan jag inte heller vara borta särskilt länge. Typ någon vecka, bara. Och då hinner man ju inte ens vänja sig av vid jet laggen.
3. Det blir skitjobbigt för Peter att sköta hela ruljansen här hemma under så lång tid (med tanke på att vi inte har någon som kan avlasta oss).
4. Jag har just varit ifrån Ruf i en vecka och nu klamrar han sig fast vid mig som en liten apa och egoboostar mig bara han hör mig säga ordet ”åka”.
5. Lagom till avresedatum kommer vi alla tre här hemma att både ha vinterkräksjukan och influensan och ligga halvdöda.
6. Eftersom hela våren säkert kommer att gå åt till vabbande bör jag jobba så mycket jag bara kan när jag kan.
7. Portland avnjutes bäst på sommaren. På vinter och tidig vår är det svinkallt överallt. Även inomhus. Man blir liksom aldrig uppvärmd någonstans.
8. Mina kompisar där borta är för tillfället så fattiga att de får food stamps. Och jag är inte heller direkt rik. Så vi kommer inte att ha råd att göra någonting överhuvudtaget.
9. Jag är tjock redan INNAN jag åkt.
10. G kommer att hata mig så fort han läst romanen. Vi kommer därför att vara osams under hela resan.
Så. Nu känns det lite bättre.
fredag 9 januari 2009
Strömavbrott
Jag hade hämtat Ruf från dagis, handlat och lagat mat till honom. Vi stod och plockade ur diskmaskinen (eller, jag försökte plocka ut medan han snabbt som fan försökte smutsa ner den rena disken) när det plötsligt blev beckmörkt och alldeles knäpptyst. Vi har andra höghus åt båda hållen, och när jag kollade ut var de också svarta. Hela jävla Skärholmens centrum var svart (förutom stadsteaterns neonskylt, av outgrundlig anledning). Jag började förstås genast tänka på en massa katastroffilmer, frågan var bara om det var zombier eller utomjordingar som nu tänkte dra fördel av att man inte såg ett piss. Jag antar att det var beckmörkt inne i gallerian och i mataffärerna också, fatta paniken att vara där i mörkret.
När jag var liten tyckte jag att det fanns något så mysigt i strömavbrott, med levande ljus överallt. Men när jag var liten levde jag också i ett hus där allt alltid var i kopiös ordning, således var det ingen big deal att först plocka fram en ficklampa och sedan ställa fram ljusstakarna. Här, däremot … Ingenting ligger någonsin där man minns att man senast lagt det, det var därför ganska svårt att ta kontroll över situationen i beckmörker. Vi trevade oss fram, Ruf och jag, och jag låtsades att det var en jätterolig lek vi höll på med (vilket funkade, han tyckte till exempel att det var hysteriskt roligt när vi gick rakt in i en garderobsdörr. Det tyckte egentligen inte jag.)
Saker jag tenderar att glömma bort att man inte kan göra när det är strömavbrott:
1. Bada/duscha
Om man inte är störd nog att gilla iskalla bad. Det gjorde inte Rufus. Jag fattade inte varför han plötsligt började yla när jag tappade upp badvatten.
2. Göra kaffe
Jag trodde jag var listig när jag tänkte att jag ju kunde göra snabbkaffe. I själva verket var jag förstås efterbliven.
3. Sätta på teven
I väntan på bättre tider.
4. Tända lyset
Kanske en av de mest korkade reflexer man/jag har. Man har trevat sig fram i mörker i tio minuter och ska gå in i ett rum. Vad gör man? Knäpper på lysknappen. Döh.
När jag var liten tyckte jag att det fanns något så mysigt i strömavbrott, med levande ljus överallt. Men när jag var liten levde jag också i ett hus där allt alltid var i kopiös ordning, således var det ingen big deal att först plocka fram en ficklampa och sedan ställa fram ljusstakarna. Här, däremot … Ingenting ligger någonsin där man minns att man senast lagt det, det var därför ganska svårt att ta kontroll över situationen i beckmörker. Vi trevade oss fram, Ruf och jag, och jag låtsades att det var en jätterolig lek vi höll på med (vilket funkade, han tyckte till exempel att det var hysteriskt roligt när vi gick rakt in i en garderobsdörr. Det tyckte egentligen inte jag.)
Saker jag tenderar att glömma bort att man inte kan göra när det är strömavbrott:
1. Bada/duscha
Om man inte är störd nog att gilla iskalla bad. Det gjorde inte Rufus. Jag fattade inte varför han plötsligt började yla när jag tappade upp badvatten.
2. Göra kaffe
Jag trodde jag var listig när jag tänkte att jag ju kunde göra snabbkaffe. I själva verket var jag förstås efterbliven.
3. Sätta på teven
I väntan på bättre tider.
4. Tända lyset
Kanske en av de mest korkade reflexer man/jag har. Man har trevat sig fram i mörker i tio minuter och ska gå in i ett rum. Vad gör man? Knäpper på lysknappen. Döh.
tisdag 6 januari 2009
Istället för arbetsläger
Jaha, det var det arbetslägret. Jag skulle ju stänga in mig i en vecka medan Rufus och Peter var i Kalmar, jag hade tänkt isolera mig, leva på snabbmat och skriva, skriva, skriva – liksom ta sista chansen att fullborda min roman(bland annat rensa bort vad min förläggare kallar ”överloppsmeningar” ibland och ”darr på stämman” ibland – dvs när jag försöker bli Jonas Gardell och upprepar vissa känslofyllda passager tre eller fyra gånger fastän man fattade alltsammans redan första gången det nämndes.). Det här är vad jag gjorde istället:
Mån: Följde med Peter och Rufus till Arlanda. Vilket tar åtskilliga timmar om man bor i Skäris. Svullade loss på chili cheeze från Burger King på vägen dit. Skojade med Peter om att jag skulle springa till Max på Arlanda och köpa en till förpackning i samma stund som jag vinkat hej då till dem. Sprang iväg och köpte en till förpackning på Max så fort de gått på planet. Somnade och snarkade så högt på flygbussen till Stockholm att kvinnan bredvid mig bytte säte.
Tis: Klippte mig. Gick runt och frös med G på Söder i flera timmar i jakt på ett enda öppet hyfsat hak att äta lunch på. Det slutade på Primo, vilket passade våra svullarmentaliteter utmärkt. Sedan spenderades ÄNNU mer tid på att åka till Lakritsroten och köpa kopiösa mängder lakrits som vi ska skicka till våra amerikanska vänner. Sedan var det redan kväll. Och säkert nåt på tv också.
Ons: Nyårsafton. Gick till Kungens kurva och köpte – ÄNTLIGEN – en enkel jävla svartvit laserskrivare som man inte behöver fyrtio olika (ständigt ihoptorkade) patroner för att skriva ut från. Blev stressad när jag insåg att SL-kortet gick ut igår. Kastade mig på första bästa buss, så lättad över att busschauffören inte sa nåt om kortet att jag först inte märkte att jag åkte åt fel håll. Hoppade av i ett industriområde. Fick till slut släpa hem skrivaren i famnen, kallt som fan var det också. Sprang runt i Skhlm – the capital of shopping i flera timmar i jakt på nyårsklänning och make och grejer. Eftersom det var rea passade jag på att kolla in annat också. Bakade fetaost och tomatpajer som tar hundra år att göra. Åkte hem till Anna på fest.
Tors: Städade lägenheten. Verkligen rubbet. Dammtorkade, skrubbade köket i två timmar, dammsög, gned på köksgolvets miljoner fläckar, våttorkade. Åkte ut till nåt område i Farsta och köpte en begagnad Emmaljunga Scooter (som alltså är en barnvagn, inte en sån där fånig sparkcykel). Gick givetvis vilse på vägen tillbaka till tunnelbanan. Frös som fan.
Fre: Käkade lunch med Ylva och Moa. Fikade med Marianne och Maria på Bokslukaren, vilken underbar liten bokhandel! På Mariannes gata hade en gangstersnubbe blivit nerskjuten dagen innan, så jag fick äntligen ge henne rätt i att Söder ibland kan vara lika ghetto som Skäris. På kvällen kom G – vi handlade på Ica Kvantum (vårt gemensamma intresse) och hade just den sortens svullarkväll som nästan bara jag och G klarar av nuförtiden. Hemgjord pizza (tomatsås, chilioliver, fetaost, grillade marinerade kronärtskockor, körsbärstomater och västerbottenost, mmmm), plus Remikakor, plus cola, plus chips och dipp, plus choklad, plus glass (som vi iofs inte orkade tillslut). Samt den bottenlöst usla svenska vampyrfilmen Frostbiten. Eftersom G precis blivit utsatt för ett inbrottsförsök kände han sig tvungen att släpa med sig sin nya ögonsten – en svindyr Macbook. Kanske inte så bra att stå och flasha med en sån på Skärholmens tunnelbana klockan ett på natten, dock, så han fick låna en väl inskrynklad Ikeakasse att gömma den i på vägen hem. Jag kunde riktigt känna hur mycket det plågade hans sinne för stil och klass.
Lör: Frostade av frysen. Och handlade. Och sedan var dagen på något underligt sätt slut.
Sön: Kom de hem igen. Jag åkte ut till Arlanda för att möta.
Rufus är så galet rolig just nu. När jag sjunger Mr Bombastic blir han helt vild och skrattar så han skriker. Hans andra hobby är att ta sats från andra sidan rummet och sedan rusa mot mig och kasta sig på mig. Jag vet inte vem av oss som kommer att bryta ett revben först.
Imorgon börjar jobbet igen. Och jag är INTE färdig med romanen än.
Dagens låt: Dirty Dancing med Frida Hyvönen (skandal att hon inte är grammisnominerad!)
Dagens bok: Diablo Codys strippbok – hysteriskt rolig, men jag önskar att jag hade läst den på engelska istället.
Dagens TV: Top Model har börjat igen! Och de har en transexuell deltagare som är helt fantastisk. Känner dock på mig att hon kommer att vara bland, tja, de sista fem och sedan brädas av nån trist vit helylletjej.
Mån: Följde med Peter och Rufus till Arlanda. Vilket tar åtskilliga timmar om man bor i Skäris. Svullade loss på chili cheeze från Burger King på vägen dit. Skojade med Peter om att jag skulle springa till Max på Arlanda och köpa en till förpackning i samma stund som jag vinkat hej då till dem. Sprang iväg och köpte en till förpackning på Max så fort de gått på planet. Somnade och snarkade så högt på flygbussen till Stockholm att kvinnan bredvid mig bytte säte.
Tis: Klippte mig. Gick runt och frös med G på Söder i flera timmar i jakt på ett enda öppet hyfsat hak att äta lunch på. Det slutade på Primo, vilket passade våra svullarmentaliteter utmärkt. Sedan spenderades ÄNNU mer tid på att åka till Lakritsroten och köpa kopiösa mängder lakrits som vi ska skicka till våra amerikanska vänner. Sedan var det redan kväll. Och säkert nåt på tv också.
Ons: Nyårsafton. Gick till Kungens kurva och köpte – ÄNTLIGEN – en enkel jävla svartvit laserskrivare som man inte behöver fyrtio olika (ständigt ihoptorkade) patroner för att skriva ut från. Blev stressad när jag insåg att SL-kortet gick ut igår. Kastade mig på första bästa buss, så lättad över att busschauffören inte sa nåt om kortet att jag först inte märkte att jag åkte åt fel håll. Hoppade av i ett industriområde. Fick till slut släpa hem skrivaren i famnen, kallt som fan var det också. Sprang runt i Skhlm – the capital of shopping i flera timmar i jakt på nyårsklänning och make och grejer. Eftersom det var rea passade jag på att kolla in annat också. Bakade fetaost och tomatpajer som tar hundra år att göra. Åkte hem till Anna på fest.
Tors: Städade lägenheten. Verkligen rubbet. Dammtorkade, skrubbade köket i två timmar, dammsög, gned på köksgolvets miljoner fläckar, våttorkade. Åkte ut till nåt område i Farsta och köpte en begagnad Emmaljunga Scooter (som alltså är en barnvagn, inte en sån där fånig sparkcykel). Gick givetvis vilse på vägen tillbaka till tunnelbanan. Frös som fan.
Fre: Käkade lunch med Ylva och Moa. Fikade med Marianne och Maria på Bokslukaren, vilken underbar liten bokhandel! På Mariannes gata hade en gangstersnubbe blivit nerskjuten dagen innan, så jag fick äntligen ge henne rätt i att Söder ibland kan vara lika ghetto som Skäris. På kvällen kom G – vi handlade på Ica Kvantum (vårt gemensamma intresse) och hade just den sortens svullarkväll som nästan bara jag och G klarar av nuförtiden. Hemgjord pizza (tomatsås, chilioliver, fetaost, grillade marinerade kronärtskockor, körsbärstomater och västerbottenost, mmmm), plus Remikakor, plus cola, plus chips och dipp, plus choklad, plus glass (som vi iofs inte orkade tillslut). Samt den bottenlöst usla svenska vampyrfilmen Frostbiten. Eftersom G precis blivit utsatt för ett inbrottsförsök kände han sig tvungen att släpa med sig sin nya ögonsten – en svindyr Macbook. Kanske inte så bra att stå och flasha med en sån på Skärholmens tunnelbana klockan ett på natten, dock, så han fick låna en väl inskrynklad Ikeakasse att gömma den i på vägen hem. Jag kunde riktigt känna hur mycket det plågade hans sinne för stil och klass.
Lör: Frostade av frysen. Och handlade. Och sedan var dagen på något underligt sätt slut.
Sön: Kom de hem igen. Jag åkte ut till Arlanda för att möta.
Rufus är så galet rolig just nu. När jag sjunger Mr Bombastic blir han helt vild och skrattar så han skriker. Hans andra hobby är att ta sats från andra sidan rummet och sedan rusa mot mig och kasta sig på mig. Jag vet inte vem av oss som kommer att bryta ett revben först.
Imorgon börjar jobbet igen. Och jag är INTE färdig med romanen än.
Dagens låt: Dirty Dancing med Frida Hyvönen (skandal att hon inte är grammisnominerad!)
Dagens bok: Diablo Codys strippbok – hysteriskt rolig, men jag önskar att jag hade läst den på engelska istället.
Dagens TV: Top Model har börjat igen! Och de har en transexuell deltagare som är helt fantastisk. Känner dock på mig att hon kommer att vara bland, tja, de sista fem och sedan brädas av nån trist vit helylletjej.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
