lördag 5 september 2009

En äkta Skärholmenbo

Igår kom en journalist från ETC Stockholm hit och gjorde en lååång intervju. Och jag blev återigen påmind om att jag är helt oförmögen att någonsin avsluta ett resonemang sedan Anton föddes. Jag tappar tråden HELA tiden. Och alla de där smarta slutsatserna jag skulle leverera var som bortblåsta. I alla fall. En extra källa till nervositet i just det här fallet var att journalisten ifråga var lika gammal som jag - och uppväxt här i Skärholmen. Alltså nder exakt den tid som delar av boken utspelar sig. Det blev lite som ett facit. Och jag hade inte alla rätt ...

Saker om Skärholmen jag önskar att jag hade vetat när jag skrev boken:

1. Att ungarna på Äspholmsvägen/terassen hängde rätt mycket uppe på Ekholmsvägen eftersom det var mycket bättre ytor där för fotbollsspel etc. (ytor som försvunnit nu eftersom det byggts nya bostadshus).

2. Att pissgången - dvs gången som ledde fram till hissen upp till Ekholmshöjden, där bergbanan ligger nu - var en källa till skräck för kvarterets barn.

3. Att många av barnen i mitt beskrivna område hängde betydligt mer i skogen än vad som framgår i min bok. Typ, mer i skogen än i centrum. Och att skogen präglade området för de boende betydligt mer än betongen - som var utifrånbilden.

4. Att ett skogsparti som man ser (men nästan inte kan ta sig till) på väg från Skärholmen till Ikea var känt som den mytomspunna Limsniffarkullen (tror jag det var den kallades, eller om det var limsniffarskogen).

5. Att det är en dödssynd att skriva "Skärholmen utanför Stockholm" - Skärholmen ligger i Stockholm - det vet alla som växt upp här.

2 kommentarer:

Unknown sa...

Grattis till de fina recensionerna önskar en skrivande träl på Ekholmsvägen

Ivona Tinkle sa...

Kom tillbaks, denna världen var så underbar! (Förlåt för det smaklösa citatet)