Jaha, det var ju otippat. Jag har förstås blivit besatt av Facebook. Är där JÄMT. Den där omedelbara responsen är som socker – instant satisfaction.
På måndag börjar jag jobba och vi har fortfarande inte tagit tag i den kedja av åtgärder som ska till för att Rufus ska få sitt rum. Vi måste handla Gorm hyllkombination på IKEA så att vi kan lasta in mer i vårt minimala källarförråd. Tyvärr har vi ingen bil att forsla skiten i. Och så länge vi inte har utrymme i källarförrådet bygger vi väggarna i Rufus rum fulla med urväxta barnkläder, babysitters som vi inte längre använder och annat skit.
Fan vad jag längtar efter att åka utomlands, dricka mig full, äta middag på restaurang. spela playstation i timmar. Fan vad jag inte längtar efter att styra upp i vårt källarförråd.
Sorgligaste affärsverksamheterna i Skäris
1. Frukt och brödståndet på baksidan av centrum (är det Måsholmstorget det heter?)
Ingen handlar där. Någonsin. Som om det inte måste vara nog deppigt att stå och frysa utomhus i ett stånd.
2. Woken på restaurangtorget
Eller snarare skylten ”Börja köa här”. Det är torgets minst besökta restaurang och jag har ALDRIG sett en kö där.
3. Björn Borg-affären på övre plan i centrumet
Där har jag heller aldrig sett en enda kund. Bara en grymt uttråkad expedit. Tyvärr gäller det Denim for girls också.
fredag 31 augusti 2007
tisdag 28 augusti 2007
Har blivit helt obsessed av en tävling på Nestlé där man kan vinna en bil. Det är dessutom en sådan där tävling där man ska svara snabbt på frågor OCH får tävla hur många gånger man vill (bara man har en streckkod att skriva in). Vilket är perfekt för oss med OCD (vi som har OCD har givetvis samlat streckkoder sedan dagen barnet fick sin första smakportion). Och givetvis helt fördärvligt. Rufus hänger i mina pyjamasbyxor och gnäller men jag är helt fokuserad på att köra den lilla tecknade bilen i snigelfart till nästa fråga. Det vore väl själva fan om jag inte vann den där bilen, jag har spelat säkert femtio gånger nu, listat ut perfekt tid på dagen för att spela, hur jag ska ställa muspekaren så att jag har närmast till svaret – och så vidare.
Och förutom det har jag givetvis fastnat på Face Book. Det är så gulligt på något vis – som ett The Sims fast med folk man känner. Särskilt gillar jag den lilla rutan där alla skriver in vad de gör. Typ: ”Sara äter hallonpaj. G har ont i halsen.” Fast G är på mig om det jävla akvariet. Man skapar ett akvarium och så har man ett visst antal poäng att köpa fiskar för, man kan även skicka fiskar till sina vänner. G påstår att om man har ett tomt akvarium tittar folk på det (medlidande!) och tänker: ”Vilken loser, hon har inga vänner.” Men vad fan, jag har ju inte ens hunnit skriva in mina intressen, då kan jag väl inte hålla på med några jävla fiskar som ändå bara ”lever” i fem sex dagar. JAG går då aldrig in och kollar på folks akvarium. Fula är de också. Fiskarna alltså.
Gud, jag börjar JOBBA igen på måndag, det känns helt bisarrt.
Fem jobbiga saker med att börja jobba (ursäkta pappaordvitsandet):
1. Jag kan inte gå och lägga mig och sova en timme till när Rufsen börjar bli trött vid halv nio, nio-tiden.
2. Jag måste börja tänka flera timmar i sträck fastän jag är skittrött. Och helst säga något vettigt ibland också.
3. Rufen är i sin absolut bästa ålder hittills – man kan skoja med honom! Och leka björn i sängen. Nu får jag bara träffa honom typ en timme om dagen.
4. Jag kommer inte längre dagligen få frossa i att shoppa mat (jag har kommit på att jag är livsmedelshopaholic).
5. Jag måste åka tunnelbana och träffa människor när vinterkräk börjar gå.
Och förutom det har jag givetvis fastnat på Face Book. Det är så gulligt på något vis – som ett The Sims fast med folk man känner. Särskilt gillar jag den lilla rutan där alla skriver in vad de gör. Typ: ”Sara äter hallonpaj. G har ont i halsen.” Fast G är på mig om det jävla akvariet. Man skapar ett akvarium och så har man ett visst antal poäng att köpa fiskar för, man kan även skicka fiskar till sina vänner. G påstår att om man har ett tomt akvarium tittar folk på det (medlidande!) och tänker: ”Vilken loser, hon har inga vänner.” Men vad fan, jag har ju inte ens hunnit skriva in mina intressen, då kan jag väl inte hålla på med några jävla fiskar som ändå bara ”lever” i fem sex dagar. JAG går då aldrig in och kollar på folks akvarium. Fula är de också. Fiskarna alltså.
Gud, jag börjar JOBBA igen på måndag, det känns helt bisarrt.
Fem jobbiga saker med att börja jobba (ursäkta pappaordvitsandet):
1. Jag kan inte gå och lägga mig och sova en timme till när Rufsen börjar bli trött vid halv nio, nio-tiden.
2. Jag måste börja tänka flera timmar i sträck fastän jag är skittrött. Och helst säga något vettigt ibland också.
3. Rufen är i sin absolut bästa ålder hittills – man kan skoja med honom! Och leka björn i sängen. Nu får jag bara träffa honom typ en timme om dagen.
4. Jag kommer inte längre dagligen få frossa i att shoppa mat (jag har kommit på att jag är livsmedelshopaholic).
5. Jag måste åka tunnelbana och träffa människor när vinterkräk börjar gå.
söndag 26 augusti 2007
Hur tänkte de här?
Nytt! Müslin för den pinsamma föräldern med noll koll på ungdomskultur! Eller som vi 65+are säger: Fet müsli det här.
(jag blir faktiskt djupt generad bara av att se müslihelvetet, vem kläckte idén?)
En vän till alla psykopater där ute. Observera: ”Emmy, av konstnärinnan Linda Webb, är den mest naturtrogna babydocka i miniatyrstorlek 25 cm Du någonsin skådat.” Jaså? Men jag tror mig minsann ha sett en babydocka i miniatyrstorlek 25 centimeter som var NÅGOT mer naturtrogen. Vad ska man ha den till? Nej, usch, jag vill inte ens tänka på det.
Och jag som trodde att Carola i den här rollen skulle kännas frikyrklig. Jag har svårt att tänka mig ett gräsligare von Trapp-par.
fredag 24 augusti 2007
Detta har hänt (istället för en lista, eftersom jag inte kommer på något bra att göra en lista om):
a1. Ha, ha, jag fick just följande sms från Ylva: ”Ett helt gäng Söderalkisar har fest i blecktornsparken. En ligger på rygg och spelar saxofon, en annan dansar med lövruskor. Herregud!”
2. Maras roman har kommit ut, jag är så sjukt sugen på att läsa den (har införskaffat den idag). Det enda knäckande i det hela är att vi började skriva på våra böcker typ samtidigt och min är inte ens halvfärdig. Åh, jag saknar att bli full med Mara!
3. G har varit nere i Skåne och cyklat runt med de engelska tantflatorna (som förövrigt har världens tjockaste katt, Candy. När jag, Anna, G och Annas amerikanska kompis Matthew bodde några dagar hos tantflatorna vaknade Matthew en natt med ett vrål av smärta av att katten stod och trampade, så som katter gör, på hans pung). När de var i Lund tog de en sväng förbi Saturnusgatan 11 – dvs huset där vi bodde i kollektiv och jag skrev större delar av snubbarna. Det är inte kollektiv längre utan uppköpt, Gaggarna (som ägde huset) har flyttat, en är till och med död. G såg dock till att bli inbjuden och återvände till Stockholm med idel skvaller. T.ex. var det de nya ägarna som sa till G: ”Vet du om att det har skrivits en roman om det här huset också?” (G svarade: ”Ja, jag är en av karaktärerna i den boken”). Någon som hette Måns hade kommit på visit till huset och överlämnat boken till de nya ägarna, samt sagt att det var hans vän Titti som skrivit den. Fast jag känner ingen Måns. Det FANNS en Måns som hängde i vårt hus på den tiden, han var lång och brukade läsa högt ur Clay Allison. Fast honom har jag ju inte pratat med på sådär femton år.
4. Anna, Gustaf och Walter kom över med en eminent födelsedagspresent i onsdags – en flaska Jack Daniels. Åh vad jag saknar att bli full med Anna! Jag hade köpt hem en Budapeststubbe till detta speciella tillfälle – en stubbe!- hur många pensionärspoäng ger inte det?
5. Dagen har varit rätt hysterisk. Peter fyllde år så jag bjöd honom på en halväcklig lunch på Mezzo – den konstiga restaurangen högst upp i Åhlénshuset. Hur f-n kan man ha en restaurang inne på Åhléns utan att ha en enda barnstol? Åhlénsrestauranger är ju själva sinnebilden av barnfamiljer och pensionärer. Efter det rusade vi in på Akademibokhandeln eftersom vi dagen till ära hade 20% rabatt. Tyvärr vaknade Rufen och gallskrek bara vi satte vår fot därinne, så en fick valla vagn medan den andra stresskollade. Och efter det gjorde vi något så lattemammigt som att gå på ”releasefesten” för Johanna Westmans Första och Andra mosboken på Rum för barn. Det var vi och en massa dyrklädda innerstadsmammor med Urban Jungle och Buggabovagnar och MeandI-klädda ungar, jag hade dessutom lyckats sätta på Rufus hans fulaste hängselbyxor som skär in i röven. Fast han stortrivdes. Så det blir Peter som får vara lattepappa och hänga där. Jag börjar jobba igen om en vecka. Herregud.
2. Maras roman har kommit ut, jag är så sjukt sugen på att läsa den (har införskaffat den idag). Det enda knäckande i det hela är att vi började skriva på våra böcker typ samtidigt och min är inte ens halvfärdig. Åh, jag saknar att bli full med Mara!
3. G har varit nere i Skåne och cyklat runt med de engelska tantflatorna (som förövrigt har världens tjockaste katt, Candy. När jag, Anna, G och Annas amerikanska kompis Matthew bodde några dagar hos tantflatorna vaknade Matthew en natt med ett vrål av smärta av att katten stod och trampade, så som katter gör, på hans pung). När de var i Lund tog de en sväng förbi Saturnusgatan 11 – dvs huset där vi bodde i kollektiv och jag skrev större delar av snubbarna. Det är inte kollektiv längre utan uppköpt, Gaggarna (som ägde huset) har flyttat, en är till och med död. G såg dock till att bli inbjuden och återvände till Stockholm med idel skvaller. T.ex. var det de nya ägarna som sa till G: ”Vet du om att det har skrivits en roman om det här huset också?” (G svarade: ”Ja, jag är en av karaktärerna i den boken”). Någon som hette Måns hade kommit på visit till huset och överlämnat boken till de nya ägarna, samt sagt att det var hans vän Titti som skrivit den. Fast jag känner ingen Måns. Det FANNS en Måns som hängde i vårt hus på den tiden, han var lång och brukade läsa högt ur Clay Allison. Fast honom har jag ju inte pratat med på sådär femton år.
4. Anna, Gustaf och Walter kom över med en eminent födelsedagspresent i onsdags – en flaska Jack Daniels. Åh vad jag saknar att bli full med Anna! Jag hade köpt hem en Budapeststubbe till detta speciella tillfälle – en stubbe!- hur många pensionärspoäng ger inte det?
5. Dagen har varit rätt hysterisk. Peter fyllde år så jag bjöd honom på en halväcklig lunch på Mezzo – den konstiga restaurangen högst upp i Åhlénshuset. Hur f-n kan man ha en restaurang inne på Åhléns utan att ha en enda barnstol? Åhlénsrestauranger är ju själva sinnebilden av barnfamiljer och pensionärer. Efter det rusade vi in på Akademibokhandeln eftersom vi dagen till ära hade 20% rabatt. Tyvärr vaknade Rufen och gallskrek bara vi satte vår fot därinne, så en fick valla vagn medan den andra stresskollade. Och efter det gjorde vi något så lattemammigt som att gå på ”releasefesten” för Johanna Westmans Första och Andra mosboken på Rum för barn. Det var vi och en massa dyrklädda innerstadsmammor med Urban Jungle och Buggabovagnar och MeandI-klädda ungar, jag hade dessutom lyckats sätta på Rufus hans fulaste hängselbyxor som skär in i röven. Fast han stortrivdes. Så det blir Peter som får vara lattepappa och hänga där. Jag börjar jobba igen om en vecka. Herregud.
måndag 20 augusti 2007
It’s hard to be a saint in Svärdsjö
Japp, har tagit Rufen med mig och stuckit till Dalarna några dagar, inte minst för att kunna övningsköra (när jag körde till Vintjärn igår lyckades jag med konststycket att lägga i backen istället för femman, slå det i klumpighet den som kan!).
Fast större delen av dagen igår var vi på auktion. Keken - gubben som varit auktionsförrättare i sådär hundra år – hasade runt i Vegamössa och pollisar och såg ut som om han kunde vara med i Sopranos. Jag rycktes med av stämningen så till den grad att jag också började ge ”de där uppköparna” (som man känner igen på att de bjuder på allt som är allmoge) onda ögat.
Vi köpte en hutlöst dyr (och hutlöst smutsig) Fisher Price aktivitetstavla som Rufus hade förälskat sig i (i samma kartong låg även flera olika leksaker, samt en köttyxa) och så blev jag nostalgisk och ropade in tre sådana där Gustavsbergsplastmuggar med handtag och vit rand som ALLA födda på sjuttiotalet hade hemma när de var barn. Dessutom ropade jag på en skitsnygg golvlampa som jag inte fick. Sorgligaste föremålet var utan tvekan en inramad, torkad brudbukett (som förstås ingen ville ha).
Varsågod, idag bjuder jag alla hugade insändarskribenter på en färdig argumentlista som får folk att verkligen tänka till om sakernas tillstånd. Instruktioner: Välj noggrant citat (som bygger på åsikter) ur en artikel om något av följande: mördarsniglar, fabriksgjord potatissallad, kamphundar, Stureplansbrats eller Björn "Läppen" Ranelid och avsluta insändaren med:
1. Tänk om man skulle byta ut ordet mördarsniglar mot judar/kvinnor i den meningen!
2. Tänk om man skulle byta ut orden ”fabriksgjord potatissallad” mot judar/kvinnor i den meningen!
3. Tänk om man skulle byta ut ordet kamphund mot judar/kvinnor i den meningen!
4. Tänk om man skulle byta ut ordet Stureplansbrats mot judar/kvinnor i den meningen!
5. Tänk om man skulle byta ut ordet Björn "Läppen" Ranelid mot judar/kvinnor i den meningen!
Fast större delen av dagen igår var vi på auktion. Keken - gubben som varit auktionsförrättare i sådär hundra år – hasade runt i Vegamössa och pollisar och såg ut som om han kunde vara med i Sopranos. Jag rycktes med av stämningen så till den grad att jag också började ge ”de där uppköparna” (som man känner igen på att de bjuder på allt som är allmoge) onda ögat.
Vi köpte en hutlöst dyr (och hutlöst smutsig) Fisher Price aktivitetstavla som Rufus hade förälskat sig i (i samma kartong låg även flera olika leksaker, samt en köttyxa) och så blev jag nostalgisk och ropade in tre sådana där Gustavsbergsplastmuggar med handtag och vit rand som ALLA födda på sjuttiotalet hade hemma när de var barn. Dessutom ropade jag på en skitsnygg golvlampa som jag inte fick. Sorgligaste föremålet var utan tvekan en inramad, torkad brudbukett (som förstås ingen ville ha).
Varsågod, idag bjuder jag alla hugade insändarskribenter på en färdig argumentlista som får folk att verkligen tänka till om sakernas tillstånd. Instruktioner: Välj noggrant citat (som bygger på åsikter) ur en artikel om något av följande: mördarsniglar, fabriksgjord potatissallad, kamphundar, Stureplansbrats eller Björn "Läppen" Ranelid och avsluta insändaren med:
1. Tänk om man skulle byta ut ordet mördarsniglar mot judar/kvinnor i den meningen!
2. Tänk om man skulle byta ut orden ”fabriksgjord potatissallad” mot judar/kvinnor i den meningen!
3. Tänk om man skulle byta ut ordet kamphund mot judar/kvinnor i den meningen!
4. Tänk om man skulle byta ut ordet Stureplansbrats mot judar/kvinnor i den meningen!
5. Tänk om man skulle byta ut ordet Björn "Läppen" Ranelid mot judar/kvinnor i den meningen!
torsdag 16 augusti 2007
Nästa nivå
På ett sätt är det precis som att spela tevespel att ha barn. Nu, t.ex., känns det som om jag precis tagit mig vidare till nästa nivå (som väl är, typ, nivå tre eller något lika nybörjaraktigt). Samtidigt som karaktären (aka Rufus) får nya skills, dyker nya faror upp. Lagom till ungen är tonåring kan man räkna sig själv som proffspelare och får vara med på dygnet-runt-turneringar tillsammans med en massa finniga, tab-sörplande WoW-kids.
Nytt för nivå tre:
1. Skill: Rullning och hasning har nu uppgraderats till krypning och sittning
Faror: klämning i dörrar, utslitande av kastruller, utspridning av kattmat över hela köket.
Lösning: Om du samlat på dig tillräckligt mycket bonus kan du uppgradera säkerheten på din karaktär genom att köpa dörrstoppar, plastpluttar att sätta in i stickkontakter och säkerhetsanordningar till skåpdörrar. Det här påverkar tyvärr snabbheten i spelet. Har du ÄNNU mer bonus kan du bygga en egen våning till katterna.
2. Skill: Äter mer avancerad mat än välling, gröt och puré
Faror: Kan sätta i halsen, rån och brödbitar som äter sig fast i golvet, bortglömda fruktbitar i något hörn kan locka till sig invasioner av bananflugor.
Lösning: Gå en livräddningskurs. Skaffa städhjälp. Ge upp tanken på ett hyfsat rent hem.
3. Skill: Orden ”gott” och ”katt” har utökats till mamma, pappa och vad är det? (nej, jag förmår bara inte att skriva den bebisvariant av meningen som han EGENTLIGEN säger, jag får kväljningar bara av att tänka på att sitta och skriva bebisspråk)
Faror: En viss leda kan infinna sig när man för hundrade gången förklarar att saken han pekar på och frågar om är en lampa. Annars – ännu inga faror (på den här nivån ...)
Lösning: Hitta på festliga synonymer för lampa så blir ungen antingen totalförvirrad eller poet.
4. Skill: Allmänt handviftande har uppgraderats till bestämt pekande
Faror: På t.ex. tunnelbanan kan det finns en viss fara i att peka för länge på vissa, agressiva individer och deras lyten.
Lösning: Titta åt ett annat håll.
Nytt för nivå tre:
1. Skill: Rullning och hasning har nu uppgraderats till krypning och sittning
Faror: klämning i dörrar, utslitande av kastruller, utspridning av kattmat över hela köket.
Lösning: Om du samlat på dig tillräckligt mycket bonus kan du uppgradera säkerheten på din karaktär genom att köpa dörrstoppar, plastpluttar att sätta in i stickkontakter och säkerhetsanordningar till skåpdörrar. Det här påverkar tyvärr snabbheten i spelet. Har du ÄNNU mer bonus kan du bygga en egen våning till katterna.
2. Skill: Äter mer avancerad mat än välling, gröt och puré
Faror: Kan sätta i halsen, rån och brödbitar som äter sig fast i golvet, bortglömda fruktbitar i något hörn kan locka till sig invasioner av bananflugor.
Lösning: Gå en livräddningskurs. Skaffa städhjälp. Ge upp tanken på ett hyfsat rent hem.
3. Skill: Orden ”gott” och ”katt” har utökats till mamma, pappa och vad är det? (nej, jag förmår bara inte att skriva den bebisvariant av meningen som han EGENTLIGEN säger, jag får kväljningar bara av att tänka på att sitta och skriva bebisspråk)
Faror: En viss leda kan infinna sig när man för hundrade gången förklarar att saken han pekar på och frågar om är en lampa. Annars – ännu inga faror (på den här nivån ...)
Lösning: Hitta på festliga synonymer för lampa så blir ungen antingen totalförvirrad eller poet.
4. Skill: Allmänt handviftande har uppgraderats till bestämt pekande
Faror: På t.ex. tunnelbanan kan det finns en viss fara i att peka för länge på vissa, agressiva individer och deras lyten.
Lösning: Titta åt ett annat håll.
tisdag 14 augusti 2007
Irriterande (om än inte katastrofala) saker som händer mig blott allt för ofta:
1. Jag hänger ut genom köksfönstret och ropar på våra feta kattkräk sent på kvällen när jag egentligen bara vill gå och lägga mig (samtidigt hör jag stackars grannar stänga fönstren på våningarna ovanför för att slippa lyssna till mig).
2. Just när jag sover som djupast vaknar Rufen och vägrar att somna om trots att jag sjunger Vyssan lull 48 gånger (med det ”poetiska” innehållet utbytt mot olika katter som går på vägen och är snälla, tjocka, bruna, vita och har krokiga svansar).
3. De där skitäckliga Enirodvärgarna med Smurfrösterna är på teve.
4. DVD-skivan (från hyrstället här i Skäris) hakar upp upp sig/hänger sig JUST när filmen är som bäst/läskigast/mest spännande.
5. När jag precis ska hugga in på middagen och blodsockernivån är så låg att jag skakar och bara kan fräsa som svar på allt ringer telefonen. I nio fall av tio är det någon telefonförsäljare från ett telefonbolag.
2. Just när jag sover som djupast vaknar Rufen och vägrar att somna om trots att jag sjunger Vyssan lull 48 gånger (med det ”poetiska” innehållet utbytt mot olika katter som går på vägen och är snälla, tjocka, bruna, vita och har krokiga svansar).
3. De där skitäckliga Enirodvärgarna med Smurfrösterna är på teve.
4. DVD-skivan (från hyrstället här i Skäris) hakar upp upp sig/hänger sig JUST när filmen är som bäst/läskigast/mest spännande.
5. När jag precis ska hugga in på middagen och blodsockernivån är så låg att jag skakar och bara kan fräsa som svar på allt ringer telefonen. I nio fall av tio är det någon telefonförsäljare från ett telefonbolag.
lördag 11 augusti 2007
Jaha. Så händer det igen. Jag besöker Helena och Jonas lägenhet (G bor där och bjöd på middag häromkvällen - det slutade med att vi drack öl på Embargo medan jag - hysteriskt fnissande - förklarade att jag skulle göra en almanacka till G med nakenfoton av hans amerikanska ex med jättekuken och han lite överseende undrade om jag möjligtvis var trött. "Nej, jag har tourettes." Borde jag ha svarat.) och kommer hem och vill bara göra om ALLT i vår lägenhet. Allt i deras lägenhet är så satans snyggt, smakfullt, väl utfört (och då ska jag inte ens nämna att den ligger på bästa läge vid Mariatorget) – med stora (levande!)trädliknande växter, fönsterbänk med fårfällar, balkong med bambustaket och prydligt lagda trätrall (själv har jag ju bara orkat slänga ut fyra plastmattor från IKEA – som de nu rear ut antingen för att säsongen är slut eller för att jag var den enda som köpte dem) och så förstås Helenas egna fantastiska foton på väggen.
Varenda gång jag besöker dem vill jag bara riva ut allt i vår överkulörta lägnhet och ... börja om. ”Man kan ju säga att ni har lite olika stilar i era lägenheter”, som G diplomatiskt uttryckte det efter att först ha förklarat hur mycket han älskar att bo i Helena och Jonaslägenheten. Och jag kan inte ens säga ”Vänta bara tills de får barn ...” med något skadeglatt i rösten, för de har redan barn, i värsta gå runt och kladda-åldern dessutom. Jag vet inte hur det kommer sig att deras skitsnygga mattor varken har stora gröt- och blåbärsfläckar eller är helt uppklösta av katter (för de har katter också. Katter som inte hårar och/eller ligger och fiser på fårfällarna).
Ja. Jag är så jävla avundsjuk. Men eftersom det bor en oförlöst projektledare i mig så började jag genast undersöka om vi åtminstone inte kan fixa lite omtapetsering med det ”valfria lägenhetsunderhåll” som vårt bostadsbolag skryter med att kunna erbjuda. Och det var ju inte så lite knäckande. Hyresgästerna innan oss såg nämligen till att samtliga rum fick jättetråkiga tapeter, sedan flyttade de genast härifrån. Och låter oss betala av eländet på hyran fram till år 2011! Jag upprepar: 2011! Kanske kan vi fira Peters fyrtioårsdag med en omtapetsering. Vill vi ha det omtapetserat tidigare än så måste vi - förutom tillägget på hyran för de nya tapeterna - först lösa ut den gamla skulden. Så nu får vi sitta här, i vårt beigerandiga vardagsrum, och längta till 2011.
Dessutom fick jag en extra ångestklump när jag åter läste det där om att den händiga får måla och tapetsera själv ”om det utförs på ett profesionellt sätt”. Om det INTE blir sådär jätteprofesionellt blir man betalningsskyldig. Undrar om de tjocka spackelådrorna på väggen i den rödmålade hallen möjligen kan anses som profesionellt utförda?
(De mest akuta) sakerna jag vill ändra på i vårt hem:
1. Äntligen få till den där trätrallen på balkongen istället för bastmattor som möglar varje säsong eller grälla plastmattor som rullar upp sig.
2. Klinkers, trägolv och parkett i samtliga rum istället för de brunfläckiga plastmattorna vi nu har (som i och för sig är tacksamma ur fläcksynpunkt).
3. Nymålade/nytapetserade väggar i varenda rum.
4. Fina förvaringsgrejer uppskruvade på väggarna istället för tio Billyhyllor (i olika färger) med alla våra böcker i.
5. Hålla möblerna i ETT träslag (och inte sex, som i vardagsrummet) i varje rum.
6. Fina mattor utan fläckar av obestämbart innehåll.
Nä, usch, jag inser att den här listan kan bli hur lång som helst. Jag måste sluta och lägga mig i sängen och deppa istället.
Varför kan inte bara något av alla dessa inredningsprogram komma hem till oss och fixa allt?
Varenda gång jag besöker dem vill jag bara riva ut allt i vår överkulörta lägnhet och ... börja om. ”Man kan ju säga att ni har lite olika stilar i era lägenheter”, som G diplomatiskt uttryckte det efter att först ha förklarat hur mycket han älskar att bo i Helena och Jonaslägenheten. Och jag kan inte ens säga ”Vänta bara tills de får barn ...” med något skadeglatt i rösten, för de har redan barn, i värsta gå runt och kladda-åldern dessutom. Jag vet inte hur det kommer sig att deras skitsnygga mattor varken har stora gröt- och blåbärsfläckar eller är helt uppklösta av katter (för de har katter också. Katter som inte hårar och/eller ligger och fiser på fårfällarna).
Ja. Jag är så jävla avundsjuk. Men eftersom det bor en oförlöst projektledare i mig så började jag genast undersöka om vi åtminstone inte kan fixa lite omtapetsering med det ”valfria lägenhetsunderhåll” som vårt bostadsbolag skryter med att kunna erbjuda. Och det var ju inte så lite knäckande. Hyresgästerna innan oss såg nämligen till att samtliga rum fick jättetråkiga tapeter, sedan flyttade de genast härifrån. Och låter oss betala av eländet på hyran fram till år 2011! Jag upprepar: 2011! Kanske kan vi fira Peters fyrtioårsdag med en omtapetsering. Vill vi ha det omtapetserat tidigare än så måste vi - förutom tillägget på hyran för de nya tapeterna - först lösa ut den gamla skulden. Så nu får vi sitta här, i vårt beigerandiga vardagsrum, och längta till 2011.
Dessutom fick jag en extra ångestklump när jag åter läste det där om att den händiga får måla och tapetsera själv ”om det utförs på ett profesionellt sätt”. Om det INTE blir sådär jätteprofesionellt blir man betalningsskyldig. Undrar om de tjocka spackelådrorna på väggen i den rödmålade hallen möjligen kan anses som profesionellt utförda?
(De mest akuta) sakerna jag vill ändra på i vårt hem:
1. Äntligen få till den där trätrallen på balkongen istället för bastmattor som möglar varje säsong eller grälla plastmattor som rullar upp sig.
2. Klinkers, trägolv och parkett i samtliga rum istället för de brunfläckiga plastmattorna vi nu har (som i och för sig är tacksamma ur fläcksynpunkt).
3. Nymålade/nytapetserade väggar i varenda rum.
4. Fina förvaringsgrejer uppskruvade på väggarna istället för tio Billyhyllor (i olika färger) med alla våra böcker i.
5. Hålla möblerna i ETT träslag (och inte sex, som i vardagsrummet) i varje rum.
6. Fina mattor utan fläckar av obestämbart innehåll.
Nä, usch, jag inser att den här listan kan bli hur lång som helst. Jag måste sluta och lägga mig i sängen och deppa istället.
Varför kan inte bara något av alla dessa inredningsprogram komma hem till oss och fixa allt?
fredag 10 augusti 2007
onsdag 8 augusti 2007
Konstgjord andning (jag rear ut min själ)
Jag har räddat några lådor av mina dödsdömda romaner som jag nu rear ut till den som känner sig manad att köpa. Skaver är inbunden, Sju sköna snubbar finns både i s.k. mjukband (ser ut som en stor, lyxig pocket) och i vanlig pocket.
Sju sköna snubbar mjukband 50:- plus porto (30:-), pocket 30:- plus porto (20:-)
Skaver 50:- plus porto (30:-)
Eller paketpris: Båda dyrversionerna för 100:- portofritt! Mejla din beställning, inklusive din adress, till Tittster@hotmail.com
Baksidestext:
Det finns ett alldeles speciellt hus utanför staden: ett stort och fint men smutsigt hus med många rum och gömda skrubbar.
På golvet i det violetta rummet sitter Richard och talar på tok för länge i telefon. Och där, i det fula gula rummet, bor Gabriel som skriver världomvälvande insändare och komponerar kampvisor på sin gitarr. Felicia har intagit det ljusblå rummet och Teresia ligger på sängen i sitt orangea rum och läser Sexy Westerns. Jonny häckar i det gröna rummet och under Snobbentäcket i sitt mjukt röda rom sover Kim, sover hårt fastän solen har stigit upp för länge sen.
Och där irrar Mano, bort från sitt mörkblå rum, genom hela huset och ut i den vildvuxna trädgården. Vad är det hon yrar om? Något om änglar på skrivbord, något om onda fasaner, om att finna ett tecken eller åtminstone en hållbar mening med sitt liv.
Stig på. Känn dig som hemma, men behåll skorna på.
Dagens bok.com hatade den och skrev bl.a. såhär:
”Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med.”
Dagens Nyheter älskade den och skrev bl.a. såhär:
”Det tar ett tag innan jag till slut kommer underfund med vad Titti Perssons prosa påminner mig om. Det är barndomens fiktionsvärldar som här målas fram på nytt. Det är de lätt surrealistiska barnprogrammen, de fantastiska och anarkistiska bildberättelserna där katter kan prata och möbler har känslor. Det är Mervyn Peakes monumentala Gormenghast-trilogi sedd genom Lewis Carolls spegel. Framförallt är det det den positivt naiva språklusten och den grafomaniska glädjen som här möter ett akut samtidstema: frågan om att välja mellan allt för många ömsesidigt uteslutande livsvägar utan att förlora sig själv på kuppen.
Titti Persson övertygar mig om att det faktiskt finns en plats bortom falukorvsprosan i den unga, svenska romanen.”
Baksidestext:
Skaver är en by i Dalarna, så lik många andra bortglömda byar i Sverige. Här trängs femton viljor i samma skolklass, från lekis till nian. Vi får följa dem som sexåringar, fjortonåringar och tjugosexåringar. Under den tiden förändras hierarkier, laddade platser pumpas fulla med ny betydelse, men byn förblir densmamma.
Det handlar om att höra ihop och längta bort. Det handlar om att stå uppklädd vid en ödslig busshållplats en gnistrande kall januarikväll och vänta på en buss som aldrig kommer.
Det handlar om vänskap som ibland är det vackraste som finns och ibland bara skaver.
Arbetarbladet hatade den och skrev bl.a:
”Ändå läser jag Skaver med en växande känsla av trötthet. Visst, detta är en hyfsat välskriven och genomarbetad roman, men den förmår sällan lyfta till något starkt och engagerande. Personerna och händelserna är för allmänna, för lättigenkännliga och därmed förutsägbara. Persson är ingen Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg eller Cecilia Davidsson, hon saknar den där avgörande intuitiva fingertoppskänslan som gör en text mer än medelmåttig. Med andra ord: detta författarskap tycks i maklig takt fortsätta framåt i den breda vägen mellan magplask och succé.”
Svenska Dagbladet älskade den och skrev bl.a:
”Det låter som en kliché, och det är det väl också. Men Titti Perssons skildring är långt ifrån slentrianmässig, utan tvärtom en av de mest närgångna jag läst i genren på länge. (...) Hennes prosa är säker och orädd, de sparsamt använda metaforerna är sällan överraskande men tar precis där de skall. ”
Sju sköna snubbar mjukband 50:- plus porto (30:-), pocket 30:- plus porto (20:-)
Skaver 50:- plus porto (30:-)
Eller paketpris: Båda dyrversionerna för 100:- portofritt! Mejla din beställning, inklusive din adress, till Tittster@hotmail.com
Baksidestext:
Det finns ett alldeles speciellt hus utanför staden: ett stort och fint men smutsigt hus med många rum och gömda skrubbar.
På golvet i det violetta rummet sitter Richard och talar på tok för länge i telefon. Och där, i det fula gula rummet, bor Gabriel som skriver världomvälvande insändare och komponerar kampvisor på sin gitarr. Felicia har intagit det ljusblå rummet och Teresia ligger på sängen i sitt orangea rum och läser Sexy Westerns. Jonny häckar i det gröna rummet och under Snobbentäcket i sitt mjukt röda rom sover Kim, sover hårt fastän solen har stigit upp för länge sen.
Och där irrar Mano, bort från sitt mörkblå rum, genom hela huset och ut i den vildvuxna trädgården. Vad är det hon yrar om? Något om änglar på skrivbord, något om onda fasaner, om att finna ett tecken eller åtminstone en hållbar mening med sitt liv.
Stig på. Känn dig som hemma, men behåll skorna på.
Dagens bok.com hatade den och skrev bl.a. såhär:
”Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med.”
Dagens Nyheter älskade den och skrev bl.a. såhär:
”Det tar ett tag innan jag till slut kommer underfund med vad Titti Perssons prosa påminner mig om. Det är barndomens fiktionsvärldar som här målas fram på nytt. Det är de lätt surrealistiska barnprogrammen, de fantastiska och anarkistiska bildberättelserna där katter kan prata och möbler har känslor. Det är Mervyn Peakes monumentala Gormenghast-trilogi sedd genom Lewis Carolls spegel. Framförallt är det det den positivt naiva språklusten och den grafomaniska glädjen som här möter ett akut samtidstema: frågan om att välja mellan allt för många ömsesidigt uteslutande livsvägar utan att förlora sig själv på kuppen.
Titti Persson övertygar mig om att det faktiskt finns en plats bortom falukorvsprosan i den unga, svenska romanen.”
Baksidestext:
Skaver är en by i Dalarna, så lik många andra bortglömda byar i Sverige. Här trängs femton viljor i samma skolklass, från lekis till nian. Vi får följa dem som sexåringar, fjortonåringar och tjugosexåringar. Under den tiden förändras hierarkier, laddade platser pumpas fulla med ny betydelse, men byn förblir densmamma.
Det handlar om att höra ihop och längta bort. Det handlar om att stå uppklädd vid en ödslig busshållplats en gnistrande kall januarikväll och vänta på en buss som aldrig kommer.
Det handlar om vänskap som ibland är det vackraste som finns och ibland bara skaver.
Arbetarbladet hatade den och skrev bl.a:
”Ändå läser jag Skaver med en växande känsla av trötthet. Visst, detta är en hyfsat välskriven och genomarbetad roman, men den förmår sällan lyfta till något starkt och engagerande. Personerna och händelserna är för allmänna, för lättigenkännliga och därmed förutsägbara. Persson är ingen Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg eller Cecilia Davidsson, hon saknar den där avgörande intuitiva fingertoppskänslan som gör en text mer än medelmåttig. Med andra ord: detta författarskap tycks i maklig takt fortsätta framåt i den breda vägen mellan magplask och succé.”
Svenska Dagbladet älskade den och skrev bl.a:
”Det låter som en kliché, och det är det väl också. Men Titti Perssons skildring är långt ifrån slentrianmässig, utan tvärtom en av de mest närgångna jag läst i genren på länge. (...) Hennes prosa är säker och orädd, de sparsamt använda metaforerna är sällan överraskande men tar precis där de skall. ”
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
