söndag 25 februari 2007

Alla talar svenska

Det här har vi ätit i helgen:
4 semlor
2 påsar chips
1 chokladask
2 paket glass
1 påse bilar
1 chokladkaka
1 flaska cola
1 hemmagjord pizza

Gud, någon, anmäl mig till Du är vad du äter! Grejen är att jag blir så schlagerhysterisk. Hela dagen laddar jag för denna egentligen rätt menlösa tävling – sätter på Rufus hans schlagerbyxor med silverrevärer, handlar all denna skräpmat, försöker stissa upp alla i min omgivning. Det är som om själva tävlingen inte kommer till sin rätt om man inte har extra allt att äta till.


Alla talar svenska
- skitdåliga försvenskningar av amerikanska succéserier:

1. Ali G – Situation Magnusson
Jag har inte ens klarat av att se på den svenska varianten, bara trailern fick mig att vilja krypa ur skinnet för jag blev så generad. Vad den svenska varianten inte fattat är att det ska vara roligt också – inte bara pinsamt.

2. Vänner – En fyra för tre
- Hörni killar, på senaste tevemässan over there var visst den senaste grejen några ungdomar som hänger i en lägenhet. Ska vi inte ta och köra en svensk sitcomvariant? Med Göran ”Raspen” Gillinger som grädde på moset så kan det ju bara inte slå fel!

3. Oprah – Jihde
I Sverige räcker det med en ”fräck” frisyr, en skojig dialekt och hundögon för att få en egen talkshow. Men det är klart – sportjournalister är ju kända för att vara såna fantastiska människokännare hela bunten.

4. The Apprentice – Aspiranterna
Det som i USA var en kul dokusåpa med noggrant castade deltagare (self made man, snubben som gått på alla de finaste skolorna, bitchbruden, den superdrivna arbetarklasstjejen osv) blev i svensk variant ... ett gäng menlösa brats med kotlettfrisyr och några bimbobrudar som lät killarna styra allt.

5. Bachelor – Bachelor
Eh, bygger inte hela idén på att unkarlsslyngeln ska vara åtråvärd? Bachelor-Andreas var ... jag hittar inte ens ord att beskriver honom för han är så menlös. Träaktig? Urtråkig?

fredag 23 februari 2007

Oflyt

Jamen tack jävla sajt för att hela bloggen är full av konstiga tecken som gör att man inte pallar att läsa. Och tack för att det eventuella svaret på hur jag ska få bort dem står på tyska.

Å andra sidan är det en logisk följd av det totala oflyt jag hade igår. Skulle luncha med Ylva i Gamla stan. Först var det kö till hissen ner till torget – tanter med rullator och barnvagnar och folk som av outgrundlig anledning hellre väntade tio minuter på den pisstinkande hissen än att gå nerför trappen (som går på typ tre sekunder). Stressat balanserade jag vagnen nerför ramperna. Mitt självförtroende inför att käka lunch ute med Rufus i vagn har ökat (för mycket?) eftersom han sovit som en stock genom både lunch och kaffe-på-maten de senaste gångerna. Tji fick jag. Efter att ha baxat in vagnen på restaurangen så att vi blockerade alldeles för många platser mitt i lunchrusningen började han gallskrika. Tack och lov hade jag ersättning med mig, så jag fick vackert vänta med att äta tills han var klar (här tänkte jag skriva att han genast fontänspydde, men det är inte sant och spyor är alldeles för traumatiska för att ljuga om).

Allt gick ändå hyfsat bra tills jag kände en välbekant kväljande sötaktig lukt. Förstås fanns det inget skötbord på restaurangtoan – det är väl bara IKEA och Donken som har det (och ärligt talat – jag förstår mycket väl varför restauranger och caféer inte direkt ber om att få rykte om sig att vara barnvänliga. Att bli invaderad av småbarnsmammor med gigantiska vagnar kan inte vara särskilt lukrativt för verksamheten). Så jag fick stå i nåt slags omöjlig knäande ställning över toaletten, där han låg och krängde (och jag bad till gud att han inte skulle rulla ner i stengolvet) med benen i luften. Men det gick! Fan vad stolt man blir. ”Lika bra att passa på att bajsa när man är ute!” hojtade jag till Ylva när jag hade öppnat dörren och dessutom var helt rödflammig av ansträngning. Och fick en del konstiga blickar, så jag fick skynda mig att tillägga: ”Säger han alltså, inte jag.”

När vi skulle åka hem snöade det mer och mer. Det hade hänt nåt med tågen från Norsborg, så det var jätteförseningar = proppfullt på tunnelbanan. Så jag stretade iväg till Åhléns för att köpa porriga franslampor till fönstren. Där var hissarna givetvis trasiga, så genomsvettig blockerade jag rulltrappan upp till rätt våning. När vi sen skulle streta på till tunnelbanan var hissen avstängd så det var bara att åter blockera en rulltrappa ... och se tåget till Norsborg stänga dörrarna just när vi kom ner på perrongen. Nästa tåg – 12 minuter. Bestämde mig för att ta mig till stationen för att hämta ut tågbiljetter istället för att stå på perrongen och glo – det gäller att hålla sig i rörelse för att undvika gallskrik. När jag äntligen lyckades hitta en hiss gick dörrarnar just igen om en mamma med barnvagn. Hon åkte upp. Och åkte ner. Och åkte upp igen. På stationen hade snökaoset resulterat i en enorm folksamling. Fick ta jättevagnen och praktiskt taget meja ner folk för att ta mig fram till en biljettautomat. Och när jag väl – kallsvettig av stress, nu hade det gått flera timmar sen Rufsen fick mat och eftersom jag vägrar amma på t-banan var det bara att invänta hungersutbrottet – tagit mig ner på perrongen stängdes givetvis dörrarna om ett Norsborgtåg som susade iväg. Men min tappre son höll tyst ända tills Skäris, där han började skrika så fort vi kommit av tåget. Givetvis hade hissen upp till terassen gått sönder så vi fick gå omvägen via Ekholmsvägen.

Situationer som blivit apjobbiga sen man fått barn

1. Trasiga hissar
Speciellt i det egna huset – och det händer när man redan har gått ut och storhandlat med vagnen. Vissa bostadshus är dessutom så jävligt konstruerade att de har en trapp innan man kommer upp till hissen.

2. Kroppsvätskor från alla håll
(okej, det kanske är ännu jobbigare om det skulle hända en själv, barnlös eller inte).
Ungen ligger på skötbordet och viftar så frenetiskt med händer och fötter att det kommer gult bebisbajs över hela kroppen på honom, just innan har han spytt ner både en själv och soffan och när han ändå är igång passar han på att pissa ner hela badrummet.

3. Trånga ställen man måste in i
Affärer, restauranger, portar etc.

4. Folksamlingar
Jag vet att folk hatar när man kommer ångande med barnvagn, jag har själv hatat dessa jävla småbarnsföräldrar, men nu börjar jag fatta att ingen någonsin släpper fram en någonstans om man inte ångar på och kör över folk som inte har vett att flytta sig. Jag har blivit stående framför utgången på Zara, Drottninggatan säkert tio minuter och väntat på att någon på väg ut ska släppa fram mig.

5. Att glömma saker
Mjölkersättning, tvättlappar, extrakläder – varje utflykt är tusen potentiella katastrofer om man inte har förutsett ALLT innan.

tisdag 20 februari 2007

Det postmoderna traumat del 1056

En konstig grej med att leva sitt liv via fiktionen (och då menar jag att det enda jag gör är att kolla på teveserier och läsa böcker – inte att jag sitter och SKAPAR fiktion hela dagarna) är att man börjar placera in allt man ser i nåt slags dramaturgi. Och det är som att hela tiden missa ett avsnitt av sin favoritserie när man aldrig får veta hur det går – vad händelse A egentligen leder till i huvudpersonens liv. Som igår. Hade (som vanligt) varit och handlat och tog omvägen via kyrkan för att Rufsen skulle falla i så djup sömn att han fortsatte sova även när vi kom in (vilket är en tämligen lönlös syssla – det händer aldrig). Då passeras jag på gångvägen av en riktig rastaman (med en sån där gigantisk skinnmössa) och hans svennekompis. Rastamannen pratar värsta gangstatugget, på engelska dessutom, typ: ”They can’t get us there, man, if we get there we’ll be safe.” Rätt som det är börjar de springa. Så saktar de in igen. Och jag blir åter passerad – denna gång av tre slickade securitassnubbar. Rastamannen ger dem fingret utan att vända sig om. Och jag kommer aldrig att få veta hur det gick eller vad som hade hänt! Det är SÅ frustrerande.

Eller senaste gången jag hyrde video av han vi kallar Dogge (han är inte ett dugg lik Dogge, men han pratar som han, och så verkar han vara sådär lite skönt skojig och dessutom tycks han känna precis hela Skärholmen) och hörde bara SLUTET av ett samtal mellan honom och en tjock kompis, fragment om att polisen hade jagat honom. Om jag vore med i en tv-serie där de här två sakerna hände skulle de givetvis betyda något för min karaktär – det skulle på något sätt vara en framåtdrivande rörelser i handlingen som dessutom skulle få sin förklaring så småningom. Nu får jag aldrig veta. Å andra sidan – om mitt liv faktiskt vore en film eller teveserie skulle det vara jordens tråkigaste. Fan, i filmen om Skärholmen förtjänar jag på sin höjd att vara statist.

Promenerade till Vårberg i snöstormen och fyndade böcker. Böcker är som mat för mig nu, orkar inte läsa nåt alltför seriöst. Vem behöver bokrean när loppisen finns? Fyndade följande böcker för sammanlagt 60 spänn!

Hinsehäxan av Lillemor Östlin
Inbillar mig att det ska vara lite tidig Birgitta Stenberg över den

Baby blues av Pia Hintze
Har fått den rekommenderad från flera håll när jag beklagat mig över kolik och sömnbrist.

En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna
Skildringar av arbetarklassen och överklassen är sååå mycket roligare att läsa än den typiska medelklassromanen om det gifta paret i sitt smakfulla hus/våning i Stockholms innerstad som verkar så lyckade men drömmer om något annat.

Hjärtan i Atlantis av Stephen King
Och aldrig var böcker mer njutbara att sluka än när jag var 13 och just hade börjat läsa Stephen King.

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood
Som jag faktiskt aldrig har läst, skam att säga

Och till Rufus:
Så funkar det
Vilket var helt och hållet ett nostalgiköp. När jag väl började bläddra i den upptäckte jag att den ju ser jättetråkig ut och har skitfula bilder.

Kackel i grönsakslandet + Pannkakstårtan av Sven Nordqvist
Pettsson och Findusböcker i mint condition för 10 spänn styck!

Längst ner i en hög med begagnade pocketar hittade jag även min egen debutbok. En underlig känsla ...

fredag 16 februari 2007

Praoväder

Praoväder; grått, slask, grus, nerpissad snö (ej att förväxla med sommarjobbsväder – som är strålande sol, perfekt värme och lugna brisar). Käkade lunch med Sara och pratade om hennes bokmanus igår. Herrejävlar vad skönt det var att göra något som liknade intellektuell verksamhet – dvs både läsa manuset och sedan prata om det. Nu outar jag det här: Sara Villius nästa bok kommer garanterat att bli en snackis. Fast ni får vänta till nästa år.

Försöker likt en desperat pensionär pricka in alla erbjudanden av typen ”Handla för 250 kronor så får du en ask Aladdinhjärtan” på stormarknaderna härikring. Och misslyckas varje gång – igår misslyckades jag få de sagda hjärtana på Ica gratis (för att osten jag hade tänkt handla hade bortriven streckkod), jag misslyckades köpa ett paket kaffe för fem kronor på Coop (för att jag släpat med fel sorts kaffe till kassan), och jag misslyckades få 25 kronor rabatt på blöjor (för att man skulle köpa två paket istället för ett). En mycket dålig shoppingdag. Jag måste träna tills jag blir pensionär på riktigt.

Överskattat
(eller: Det var ju inte alls så bra som jag hade hoppats, men lik förbannat följer jag varje serie slaviskt)
1. House
Kul med en bitter läkare, men ...
2. Life on Mars
Kul med murriga sjuttiotalsmiljöer, men ...
3. Men in trees
Exakt VAD är kul?
4. Entourage
Kul att Matt Dillons fulare brorsa spelar den snygga skådisens fulare brorsa, men ...
5. Desperate Housewifes
Kul med den onde bögsonen, men han är ju inte med längre

onsdag 14 februari 2007

Uppvigling

Jag har blivit så tråkig. Och då menar jag inte det faktum att jag aldrig går ut på krogen eller att jag mest sitter här hemma i Skäris och häckar i framför Seinfeld– det hör liksom till när man är mammaledig. Nej, det är mer NÄR jag faktiskt träffar folk. Jag inbillar mig att jag tidigare var en aldrig sinande källa av festliga anekdoter. Och nu hör jag mig själv – trots att jag svurit på att inte bli sån – sitta och prata om bajsvanor och sovrutiner (obs! inte mina egna dock – så illa har det inte gått än) och inte ha så våldsamt mycket mer att säga.

Det kanske är för att jag träffar A för sällan nu för tiden? Hon är nämligen mästaren på att uppvigla folk till att göra sjuka saker (så att man får lämpliga anekdoter att berätta sedan). En enda gång har jag lyckats uppvigla henne till något. Det var på Hyndans hörna-tiden. Ett läskigt par stod och råhånglade – det var ett sånt där Tommy Nilsson-par som liksom inte hånglar offentligt för att de bara måste, för att de inte kan hålla sig ifrån varandra eller nåt sånt – nej, de ställer sig och hånglar där de är som mest synliga för att de tycker att de är så himla fina i sin kärlek, självgodheten strålade likt en radioaktiv gloria runt deras skallar. Och jag uppviglade A till att gå fram och säga: ”Kan inte ni gå hem och knulla istället?” (jag har glömt vad hon tvingade mig att göra i utbyte). Paret blev asförbannat och sa något töntigt, som: ”Jag tror bara du är avundsjuk!”

Andra lyckade uppviglingar:

1. När vi var unga och radikala och alltid hängde på Smålands nation i Lund fick vi en kväll till vår stora lycka se en på den tiden mycket känd samtidsförfattare valsa runt, full och lång och glad. A uppviglade genast G att valsa efter samtidsförfattaren och ta ett stadigt grepp i skrevet på honom. Efter den händelsen blev samtidsförfattaren blek och nykter och gick hem. Sen skrev han en bok om manlighet.

2. En annan kväll i Lund var vi ett glatt gäng från kollektivet som klädde ut oss till tjackluder och spatserade gatan fram. Jag vet inte om det var A som uppviglade oss till det, men säkert var det i alla fall hon som fick G – som kvällen till ära var tjackludertransa i svart paljettklänning – att med basröst ropa ”Hi boys! Are you looking for fun? We can show you everything” när en bil packad med supersvenniga snubbar saktade in.

3. Jag vill åtminstone TRO att det var hon som uppviglade mig att knocka G skithårt i skrevet när han glad i hågen dansade runt på en fest.

4. På en Bombenfest (där vi var äldst och hopplöst passé redan som det var) uppviglade hon Peter att gå och önska Ice Ice Baby av dj:en – som trodde att han menade allvar och hånade honom hårt.

5. I Seattle fick hon en väldigt kortväxt (och full)indieregissör att dra ner brallorna, visa hela paketet och vråla ”Unleash the beaver!” inne på en rätt stylish gayklubb.

Hm. Nu märker jag ju att det ofta är den uppviglade G som utgör själva kärnan i de festliga anekdoterna. Det kanske också är en bidragande orsak till att jag är tråkig – att han är i Florida och plockar tomater.

måndag 12 februari 2007

Familjeliv

Ibland gör jag misstaget att gå in på forumet på siten Familjeliv – oftast när jag är desperat i någon Rufus-relaterad fråga. Allt för många inlägg är av sorten ”Kolla på min mage och gissa vilken månad jag är i” eller ”Bebbar födda i juli 2006”. De som skriver kallar sig dessutom saker som Pluttesnutt och Leons mamma. Det funkar mao inte ens som tidsfördriv. Men ibland dyker faktiskt de där intressanta frågorna av typen ”Någon som vet hur man får sitt barn att sova hela natten?” upp, och de är de svaren jag lusläser. Oftast till ingen nytta. Om frågan är ”Hjälp! Mitt 3 månaders barn vaknar en gång i halvtimmen hela natten och vill ha mat, vad ska jag göra, jag håller på att bli galen” kan svaren nämligen delas upp i tre kategorier:

A: Om du har ett så litet barn förstår du väl att han vill äta ofta, ge honom mat helt enkelt och njuuuuut av den här tiden.
B: Mitt eget tre månaders barn har sovit varje natt mellan 21.00 och 10.00 sen första dagen han kom hem från B.B.
C: Håll ut! Så var det med mitt barn också, nu är hon tre år och har precis börjat sova två timmar i stöten på natten, så det går över.

Värst och vanligast är de där självgoda – kategori B. Vad har man för nytta av ett sånt svar?! Det är väl det sista i världen man vill höra talas om när man håller på att gå åt av sömnbrist.

Har förresten spelat in 8 mile i uppbyggligt syfte. Tänkte om The Ruf vill bli Skärharlems enda vita rappare när han växer upp.

söndag 11 februari 2007

Frågor om nejden

Några frågor till er som växt upp här i nejderna – fanns Parkleken Kulan i Sätra på 80-talet? Hade de djur där som man fick klappa då också? Vad kunde man göra för ”familjeaktiviteter” i trakterna?

Måste veta till romanen jag håller på att skriva.

torsdag 8 februari 2007

Sverigedemokraterna och en kaskadspya

Igår hände det. Min värsta mardröm. Satt i godan ro och tittade på dokumentären om Sverigedemokraterna (eh, kanske något av en motsägelse, den meningen) med Rufus lutad mot knäna, när han plötsligt öppnar munnen och kaskadspyr över hela mig! Det kändes som om det kom flera liter mjölk. Jag tjöt så att Peter trodde att Rufus hade dött minst. Men okej, om jag nu ska köra kognitiv behandling för min fobi så var väl det här bättre än att råka ut för samma sak från en vuxen människa på tunnelbanan.

Nästan alla Sverigedemokrater kändes som det hopplösa fallet i klassen – typ, killen som är för tråkig för att vara poppis bland polarna, för tjock och ful för att gå hem hos tjejerna och för korkad för att vara bra i skolan. Grejen med de killarna var att de alltid skrek högst och argast när nåt nytt skulle inträffa – om det kom nån ny till skolan vägrade de prata med den personen, om man skulle göra saker tillsammans med någon annan skola eller annan klass var de skitneggiga och höll sig tjurigt för sig själva, och deras värsta mardröm var att splittra upp klassen och tvingas gå med NYA personer. Inte för att de var så satans nöjda med tillvaron som den var (eller jo, det var de kanske), men för att de visste att de bara kunde behålla någorlunda status om det inte dök upp någon ny och bättre. Så länge alla alltid var desamma kunde de fortsätta låsa in tjejer på toaletten och kalla dem fula och ändå få dansa tryckare på skoldansen. Är det inte samma sak som är Sverigedemokraternas grej? Alltså, inte rädsla eller avundsjuka utan ... slöhet. Om det inte finns nåt annat att välja på behöver man inte skärpa sig liksom.
Om nu kulturkrocken vore så fruktansvärd tycker jag att jag borde ha märkt det efter två år i Skärholmen. Men den mest dramatiska skillnaden hittills med att bo här har varit att folk faktiskt reste sig och lät en sitta på tunnelbanan när jag var höggravid och så tung att jag trodde jag skulle svimma.

Jag längtar efter:

1. En hel natts obruten sömn
2. Att snusa och dricka öl (ja, jag vet, det går lätt att uppfylla, men det hänger ihop med punkt ett, punkt två känns inte rolig förrän man är hyfsat utvilad)
3. Att vara i USA
4. Wienerbröd med gult klägg (fan att jag inte köpte ett när jag handlade idag)
5. Sommar

tisdag 6 februari 2007

I närbild: Kukorvar

Fick ett paket med fina Po.p-kläder av min barndomskompis Therese. I paketet hade hon även stoppat ner två nummer av Bump – tidningen jag brukade göra till henne när jag var tio, elva år. Herregud, Tourettes, jag säger bara det.
Medan andra tjejer i min ålder träffade killar, åkte in till stan och kollade på kläder, lyssnade på musik eller hängde på skolgården, satt jag hemma och ”författade” intervjuer med Kukorvar:

I närbild: Kukorvar:
Hejsan Kukorvar! Hur träffades egentligen du och Olle P?
- Det var på en bordell*. Olle och jag slogs om samma tjej.
Vad har du för intressen?
- Kukar, tjejer, hattar m.m.
Hur kommer det sig att du är på pricken lik en kuk?
- Jag antar att det är mössan och axelvaddarna som gör det.
Varför kallas du Kukorvar?
- Det var när jag och Olle bråkade. Jag heter ju Orvar. Så slog jag Orvar på kuken och då skrek han: - Jävla Kukorvar!
Tack och hej då då
- Hej då
*=horhus

På framsidan av detta nummer har jag klistrat en massa svettiga människor i badbyxor och bikini. Och i intervjun med Bamse svarar han gietvis: ”Att ha samlag med Brummelisa” på frågan Vad njuter du mest av? Plötsligt förstår jag varför jag hade så svårt för att prata med folk jag inte kände väldigt väl.

Känner mig helt drogad av trötthet eftersom Rufus i natt blev absolut klarvaken varenda gång jag försökte flytta ner honom från min arm.

Kommer ni ihåg - fula långhåriga killar som tänkte att de skulle få ligga mycket om de spelade in en smörballad:
1. White Lion med When the children cries
2. Mr Big med den där gitarrlåten med gräslig video
3. Whitesnake med Is this love
4. Poison med Every rose has it´s thorn
5. Gary Moore med Empty rooms

söndag 4 februari 2007

En farlig frikyrkoschlager

SVT borde inrätta något slags system så att man kunde se vad folk har röstat på i Melodifestivalen. Jag tror det är enda sättet om man vill undvika att något så hiskeligt frikyrkligt som Tommy Nilsson-låten ska gå till final. Vem vågar öppet stå för att han eller hon har röstat på den låten? Okej, INGET bidrag igår var något vidare – ta bara Anna Book: VARFÖR är det okej att sjunga nåt slags påhittat bebisspråk bara för att det är melodifestival? Fast som Peter sa – ”Anna Book är ju bara lite skojig, men Tommy Nilsson, han är farlig på riktigt.”

Äntligen, äntligen har en rutin fallit på plats så att jag kan skriva på boken igen. Fre, lör, sön, när Peter också är hemma, får han ta ut Rufen på långpromenad i minst 40 minuter så att jag kan skriva under tiden. Och det funkar. Faktiskt BÄTTRE än när jag var sjukskriven och hade hur mycket tid som helst. Okej, det går långsamt. Och det kommer att bli en tjock bok. Men nån gång blir den faktiskt färdig. Och bara jag vet att jag har den här tiden blir det toppen att vara med Rufen – som är lång och ståtlig som en tre månaders-bebis och ler så lyckligt åt sin kaninmobil att jag blir alldeles tårögd. (alltså, mobil som i hängande saker, inte mobiltelefon som min kära mor först trodde att jag önskade mig till min nyfödde son).

Låtar som för närvarande driver mig till vansinne:
1. Bockarna Bruse (igen ...)
2. Rockspindeln
3. Samba sambero
4. Trollmors visa med Nina och Kim (som sjunger ”fint”)
5. Möllers total-reklamen
(vi hade ett sant Seinfeldtskt ögonblick pga den reklamen: Kompis A träffade kompis B:s pojkvän för första gången, fråga mig inte hur men de kom in på den här reklamen och det visade sig att pojkvännen faktiskt gillade den. Så när jag frågade kompis A hur pojkvännen var, var det det första hon berättade. Nästa gång jag träffade kompis B var jag – förstås – tvungen att ta upp det här: att jag hade hört att pojkvännen (som jag f.ö. aldrig träffat) gillade Möllers total-reklamen. Kompis B visste inte ens vilken reklma jag pratade om och tyckte inte att det var så underligt om pojkvännen råkade gilla den, att jag och kompis A hade diskuterat det, däremot ... Äsch, fan vad svamligt det blir när man ska berätta en historia utan att lämna ut några namn. Att jag försöker återge den tämligen ointressanta historien på min blogg är måhända det sjukaste av alltihop.)

fredag 2 februari 2007

Casting i hemmet

Nu på morgonen var det casting här. Alltså inte för mig eller Rufus eller ens våra feta katter (även om varje regissör med självaktning borde ha med dem i åtminstone en biroll, kan man tycka), utan för lägenheten. Ett produktionsteam har nämligen tapetserat lyktstolparna här i kvarteret med efterlysning av en Skärholmenlägenhet till inspelningen av filmen Ett öga rött. Och eftersom jag numer är en uttråkad hemmafru (och verkligen gillar den boken) svarade jag givetvis. Så i morse var en snubbe här och fotade och filmade alla rum. När jag undrade om de kanske var ute efter lite mer skinnsoffor och glasbord svarade han att det snarare var tvärtom. Så kanske, kanske att vår lägenhet har en chans till en mindre roll.

Drabbades givetvis av arbetarklassbruden inom mig så fort jag fick veta att de skulle komma och stressade runt och städade som en tok (precis som om de skulle bry sig). Av någon anledning är jag totalneurotisk med att folk ska se vår lägenhet när den är som sunkigast, medan jag tillåter mig själv att bli – och gå ut – hur jävla sunkig som helst.

En bra grej med att amma halva dygnet är att jag har börjat läsa romaner igen. Innan Rufus kom hade jag nåt slags tvångstanke om att jag inte skulle kunna sova om jag läste skönlitteratur på kvällen, alltså gick allt utom fackböcker bort. Men nu hänger jag på Myrornas för att köpa nya – eller jag menar gamla - pocketböcker var och varannan dag. Läser dessutom såna där romanromaner som jag inte riktigt gett en chans förut – som Aprilhäxan av Maj-Gull Axelsson. Och för första gången på mycket länge har jag fått tillbaka lite av den där känslan jag hade när jag var typ elva och läste böcker. Att helt försvinna in i dem, sluka dem, längta till den världen och de karaktärerna. Det är så jävla skönt. Jag antar att det är så folk läser deckare, men jag vet inte vad det är med deckare – hittills har jag bara blivit uttråkad av alla jag försökt mig på.

Läser i en reklamfolder att Skärholmen Centrum ska byta namn till Shoppingstaden. Fattar inte riktigt om det ska vara själva namnet eller mer som en slogan. Herregud, behöver inte ens vara socialist för att tycka att det är ett idiotiskt och jävligt krystat förslag. Om man prompt ska byta - varför inte ta Dogge Doggelitos hederliga gamla Skärharlem i sann Sofo-anda?