Efteråt

Jamen det gick ju bra det där. Även om jag inte fått sådär jättemånga recensioner. Det är lite samma känsla som den jag hade inför julafton när jag var liten. Man var så himla laddad, hysteriskt förväntansfull, precis som om det skulle inträffa en stor och fantastisk och bestående förändring bara för att det var julafton. Och jag skrev långa önskelistor om vad jag helst ville ha. Och sen tomheten så fort det var över. För även om jag hade fått precis det jag ville ha (en strålande DN-recension i det här fallet) så lunkade ju allt på precis som vanligt igen nästa dag och egentligen var det ingenting som hade förändrats av att jag fått det jag ville. Och just nu är jag så satans stressad att jag inte ens hann njuta medan det pågick.

Det finns en så himla skum lägenhet på Ekholmsvägen som jag går förbi då och då. Varenda fönster är övertäckt med kartong - precis som i Låt den rätte komma in. Dessutom är ett av fönstren trasigt (det skedde efter att kartongerna sattes upp) och har varit det i flera månader. Idag såg jag en bok ligga utanför kartongerna i fönstret och var givetvis tvungen att gå dit och glutta vad det var. Det visade sig vara en mattebok för åk 9. Så sorgligt. Bor det den femtonåring där? Varje gång jag går förbi fantiserar jag vad som egentligen pågår därinne:

1. Det är ett methlab.
2. Personen/erna som bor där är vampyrer och tål inte dagsljus. Alternativt har en psykos och tror att han eller hon inte tål dagsljus.
3. Lägenheten står tom och outhyrd.
4. Någon/några gömmer sig därinne
5. Det är en hemlig bordell.