Tolvslaget i en taxi

Gott nytt år!
Efter en rolig kväll hos Anna lyckades jag fira tolvslaget i en taxibil. Det hela berodde på en felkalkylering från min sida. Jag trodde att det enda sättet att överhuvudtaget få tag på en taxi ikväll var att ringa fem i tolv. Så då gjorde jag det. Och tänkte att taxin väl åtminstone skulle ta en tio minuter på sig. Men nej, den dök upp så fort vi lämnade porten på Folkungagatan, så det var bara att hoppa in och dra. Har man spyfobi är det nämligen ingen vidare klok idé att åka tunnelbana på just nyårsnatten.

När jag sa att jag skulle till Skärholmen sa chauffören:
”Skönt att komma bort från det här helvetet, snart får vi väl en bomb på bilen.” Och jodå, folk raglade ut på gatan, sköt raketer hej vilt, struntade i om det var grön gubbe och shit vad jag inte skulle vilja köra taxi en sån kväll. Chaffisen gasade på utav bara helvete, och just när vi kom upp på krönet av Skanstullsbron exploderade himlen av fyrverkerier. Och så fortsatte det hela vägen hem. Den mörka himlen, den alldeles tomma vägen och alla dessa fyrverkerier. Det var … magiskt. Lite som en dikt av Bruno K. Och jag insåg att min missberäkning på ett sätt gett mig det vackraste tolvslag jag någonsin sett.

Och i Skärholmen var det som vanligt på nyår en krigszon av fyrverkerier, långt efter att resten av stan slutat. Hela himlen är grå av rök, det stinker krut och det tjuter fortfarande lika intensivt, halv ett på natten. Det har sin skönhet, det med.

Dragonhouse

Tillbaka i stan och mol alena i lägenheten efter att Peter och Rufus flygit till Kalmar. Det är så tyst … Eller, det är det ju inte alls det, eftersom de unga kvartersligisterna oavbrutet skjuter raketer och teven står på och jag lyssnar på alla fina julklappsskivor jag fått och den övergödda katten springer runt och jamar, men ändå.
Som vanligt inbillar jag mig att jag ska hinna oändligt mycket bara för att jag är ensam hemma, t.ex. göra färdigt romanen, städa hela lägenheten, köpa en skrivare, fira nyår, klippa mig, käka lunch med G, käka middag med G, köpa en ny barnvagn, fynda på mellandagsrean, måla om i vardagsrummet, plantera om blommor. Och spela playstation.

När jag slösurfade efter tänkbara lunchställen hittade jag Dragonhouse fantastiska meny. Någon måste ha haft väldigt roligt när hon gjorde menyn. Fast fan vet om jag vill äta där.

Best of Dragonhousemenyn:

1. ”Tusenårsägg” 68 kr
Obs! Speciellt marinerade ägg, vilket ”åldrar” dom c:a 1000 år! Effekten är densamma som ”naturlig” åldring. Dock tycker ca 80 % av västerlänningar inte om sådana ägg.

2. "Ekorrfisk" 268 kr
Hel benfri gös (ca 0,8kg) som friterats med sötsur bönsås. Namnet kommer av att den färdiglagade fisken liknar en ekorre.

3. Chili-kyckling (Mycket stark 118 kr
Bitar av ungkyckling friterade med chili och Szechuanpeppar. Här finner ni kycklingen i ett hav av chili, men se upp – risken finns att hela munnen bedövas. Lycka till!

4. ”Myror som klättrar i träd” 138 kr
Wokade glasnudlar (”träden”) blandat med fläskfärs (”myrorna”).

5. Frasig Gristarm (stark) 158 kr
Äckligt? Tvärtom, och även vanlig korv är ju gjord med tarmar!

24 december 1997

Nej, han har inte hört av sig. Känner mig fånig. Att komma tillbaka & träffa gemensamma vänner om allt går åt helvete, eller om han t.o.m. är för skraj för att höra av sig. Men vad skulle jag göra?! Jag var ju tvungen.
Julafton. Ganska okej, trots att situationen är konstig, med Solveig & allt. Hon är t.o.m. mer paranoid än jag och ältar till det oändliga. Tvingar samtidigt fram sidor hos m & P som de inte visar annars med allt sitt känslosnack. Fick en massa bra julklappar OCH har fått stipendium på 6000:- från Molanders fond.
Men nej, jag är inte glad.
Glögg & pratkväll med G igår. Det kändes i alla fall bra. Vi behövde nog det.

Kommentar från nutiden: Jaha, god jul då, det här var ju muntert.

23 december 1997

Ledsen. Sitter som en kåldolm i chicagobullstäcket, röker, ser på snyftfilmer & läser kioskromaner & börjar mer & mer förstå den där flyktaspekten.
Gud! En katt kom just hoppande upp på balkongen & höll på att skrämma LIVET ur mig!
Erikgrejen gör mig för tillfället mest livrädd. Är så rädd för att hela den här sorgsenheten jag vadar runt i samtidigt är någon sorts föraning. Han kommer hem imorgon.

Kommentar från nutiden: Jaha, ännu en snubbe jag är olyckligt kär i och har skrivit nåt långt tala-ut-brev till. Men jag tror faktiskt att det här var sista gången jag gjorde det (och det lyckades ALDRIG).
Misären fullbordas av att jag bor olagligt i en lokal med hysteriskt grisskära köksskåp i Drakenberg.

22 december 1995

Gick inte ut. Jag är förkyld. Har ont i magen, ont i huvudet, ont i hela kroppen. Ibland tror jag att jag ska dö alldeles för tidigt. Ibland tror jag att jag är i full färd med att slösa bort mitt liv. Har kollat på video om Astrid Lindgren& gjort marsipanfigurer. Mamma & pappa tjatar på mig om att ÄTA MER.
Men jag kan inte. Pappa stack en bok i handen på mig (”Göckelsdansen”) & sa att stilen i den påminde om stilen i min Gruppnovell. Började slöläsa den - & upptäckte det ena uttrycket efter det andra som VI använder. Ibland undrar jag över det där: människors intuition. Min far kan OMÖJLIGT veta att JAG har blivit utelåst från Skanstulls tunnelbanestation, lika lite som hur förtjust jag är i ”helikoptern”.
Fika med Karin imorgon.

Kommentar från nutiden: Men tänk om pappa verkligen hade räknat ut det? Hur förtjust jag var i "helikoptern" alltså.

21 december 1994

Har ÄNTLIGEN börjat skriva på analysen, det börjar lossna & det känns skönt. Började få panik. Och boken går fortfarande bra & det är om möjligt ännu mer skönt. Gerth och Anna ringde. Gerth verkade lite halvdeppig men sa att han inte ville förklara, han hade skrivit ett brev jag skulle få istället. Anna sa att jag fått en massa brev, varav ett var uppskickat hit först och saknade mitt efternamn och såg ut att innehålla två kassettband. Herr Död förmodar jag. Men jag ska inte klaga, det är ju samtidigt smickrande & jag är nyfiken på att se vad han skrivit, om han skrivit något. Mette har kommit hem från New York, jag ska fika med henne och Karin imorgon.

Kommentar från nutiden: Herr Död var en kille som brukade hänga på Smålands nation, iförd svarta tights och svart tight tröja (yes, full mimarutstyrsel) och ett helt vitsminkat ansikte. Av outgrundlig anledning var han under en period väldigt förtjust i mig. Minns särskilt en fest där han satt på golvet och pratade och jag låg full i sängen och somnade hela tiden. Han ruskade mig tills jag vaknade och pratade sedan vidare som ingenting. Han gjorde även förfärlig musik i det inte alltför kända bandet Endless Smile.

20 december 1994

Lite gladare trots at analysen inte går något vidare. Var till sta’n och fikade med Karin. Underbara Karin. Trots att vi träffas/hörs av allt mer sällan, är det ändå som om vi blir mer & mer samstämmiga, får allt lättare att prata & på något sätt börjar närma oss samma plan. Det känns skönt. När vi satt på Oscars kom Johan in tillsammans med två flickor. Jag kunde se redan i blicken på honom att även han såg att jag förändrats (till det bättre). Han strök mig över armen, log slemmigt & lämpade ner en porrserietidning framför ögonen på mig. Vad fan är det frågan om? Står ”KÖTT – förolämpa mig, var snuskig mot mig” skrivet i pannan eller? Och det gick BRA att skriva på boken idag! Nu är den 300:e sidan skriven och jag börjar ana ett mönster i kompositionen som inte ens jag själv såg först. NÅGOT gott har kanske analyserandet ändå gett. Den blir BRA, jag känner det på mig. Här är slutmeningen:
”Stäng inte grinden. Låt den vara öppen. Hunden är ändå död.”

Kommentar från nutiden: Och analysen är då INTE någon psykoanalys utan en litteraturanalys, kommer inte ihåg om vilken/vilka böcker.
Varför är det förresten så att man absolut måste peaka samtidigt i feminism och tråkighet? Vad gagnar det saken?

19 december 1993

Blir så trött. Varför upphör de aldrig att se ner på mig, varför är ”hemma” det enda stället jag fortfarande behöver spela roller för att räcka till, bevisa att jag kan något?! Pappa pratar (med stolthet i rösten) om ungdomar på skidgymnasium, hockeygymnasium, fotbollsgymnasium, gud vet allt gymnasium. Jämnåriga idrottsbegåvningar på väg i karriären, och om jag så får ge ut 10 romaner kommer han inte att tycka det är nåt särskilt. Mamma pratar om pengar & studielån. Får mig att känna dåligt samvete för att jag inte är självförsörjande.
- Jag mötte Therese på ICA Svärdsjö. Hon hade fått praktikplats på Svärdsjö ridklubb och skulle visst jobba i hemtjänsten efter det.
Och jag hör på hennes röst att hon tycker att det är det rätta, det vettiga. Jag är bara en fåfäng drömmare som flummar runt & tror att jag ska bli nåt. Och så Ulrika. När ska hon upphöra att sänka mig?! Duktiga, präktiga Ulrika med vacker pojkvän, V.G. på alla tentor & utstakad framtid. Fick kämpa med tårarna efter följande telefonsamtal:
T: - Jo, förresten Martin Theander (dåvarande redaktör för Nöjesguiden Malmö) var i skolan & kritiserade våra texter.
U: - Jaha?
T: - Han tyckte att min (dvs min text, dvs min intervju, dvs min intervju med Bodil Malmsten) var tänkvärd, bra & intressant. Sa att jag nog kunde sälja den till nån tidning om jag gjorde om inledningen.
U: - Men du har ju redan haft med den i Falu kuriren!
T: - Ja, men nu har jag skrivit om den. Lagt till en hel del & ringt henne för mer information.
U: - Då får du väl sälja den till Falu kuriren igen då, ha, ha, ha!

Här hemma tror de inte ett dyft på mig & vad de gör. Alla andra gör det, men inte de. De är min biologiska familj, men min riktiga familj är Gerth, Jenny, Sussi, Hanna, Bea och Karin. Har aldrig sett det så förut, men inser det mer och mer.

Kommentar från nutiden: Okej, nu börjar det här bli riktigt jobbigt. Och jag hoppas faktiskt att inte min familj läser det här. Året var alltså 1993, jag gick på Fridhems folkhögskolas skrivarlinje och hade nått nån sorts kulmen av min melodramatik - vilket bland annat manifesterade sig i såna här dagboksinlägg samt konstiga tala-ut-brev till vänner och förälskelser. Jag kan fortfarande RODNA bara jag tänker på den här tiden. För övrigt fick jag 2000 i månaden av min mamma att leva för (förutom inackorderingstillägg, som täckte lunch och boende), så helt unsupportive var de faktiskt inte.
Nu tycker jag att min systers kommentar "Då får du väl sälja den till Falu kuriren igen då" är fantastiskt rolig.

18 december 1991

De andra hade friluftsdag idag, men jag var hemma. Har skrivit på boken & snackat med Magnus som alltid låter glad & vanlig i telefonen. Men som i breven skriver med en närapå bitter ton. Han ska ge ut sina dikter, trycka dem själv till en bok, jag ska få fota omslaget!
Huvudet bara maler. Fan vad jag kommer att vara förslappad när jag börjar tvåan. Har äntligen fått röst nog att ringa till Marianne och Marit.

Kommentar från samtiden: Jag och Magnus hade tänkt oss att bli "konstnärer" och bo i en vit vindsvåning på Söder. Där skulle han sitta och skriva poesi och jag skulle svepa runt i långa svarta kjolar och träna monologer - eftersom jag ville bli skååådespelare. Herregud. Jag var en levande klyscha.

17 december 1991

Trött och stressad som vanligt. Kan fortfarande knappt prata.

Kommentar från nutiden: Jag tror att orsaken till min stumhet var att jag suttit och diskuterat militären en hel natt på någon hopplös fest. På den tiden trodde jag att jag kunde diskutera mig till olika snubbars intresse. Fast jag kan inte minnas att det funkade en enda gång.

16 december 1991

Magnus vill att jag ska komma ner under jullovet i alla fall. Jag gör kanske så, i alla fall några dagar. Inte för att jag vet om jag vill men …

Varför måste alltid jag vara ledaren, organisatören och ordergivaren? Känner hur alla djävla krav & förväntningar lägger sig på mina axlar och trycker ner mig till ingenting.

Har fortfarande inte fått tillbaka rösten, får lov att vara statist imorgon på teateruppspelningen.

Kommentar från nutiden: Herregud, jag låter så osympatisk att jag funderar på att säga upp bekantskapen med mig.

15 december 1991

Det känns aningen bättre idag, även om jag inte kan skriva för tillfället, även om jag inte åstadkommit ett skapandes dugg. Jag har åtminsonte kommit på två artikelidéer.

Magnus ringde, men jag har ju fortfarande ingen röst, lovade att ringa så fort jag kunde prata, han tolkade nog det som något annat.

HÄR visar sig krocken mellan fantasi och verklighet. Först, dagbok efter dagbok om nån snubbe som klippt sig, eller ätit två chokladbitar - alltså de snubbar som jag aldrig överhuvudtaget pratade med. Och sen - verkligheten. Magnus var min första riktiga pojkvän. Han bodde i Småland, jag i Dalarna, så det var inte sådär helt enkelt att ses. Vi var however två dramaqueens som överröste varandra med melodramatiska kärleksbrev och hade storslagna föreställningar om hur livet i en relation skulle vara. Givetvis blev vi snabbt alldeles utmattade av att hålla den klichébilden vid liv, så det tog slut rätt snabbt. Och aldrig att jag skrev i dagboken om hur många chokladbitar han ätit under en dag.

14 december 1990

Dagens sol: Var hos Sofia mellan ca 19.05 – 23.15. Det gick jättebra att snacka med henne & det var skönt att få lite omväxling från Sara och Anna. Hon berättade bla. att Enke också är sådär smart, men som bara slösar bort all ”talang”. Precis som Lasse och till viss del Daniel.
Dagens åskmoln: Fick bara en 3:a i Mk och Sh.

Kommentar från nutiden: Enke var killen som satte vår högstadieskola i rampljuset genom att kicka ner rektorn med en karatespark. Han var hårdrockare och THE badguy i skolan, givetvis som sådan oerhört lockande för alla små hormonstinna pubbetjejer. Inte ens att han kallades för Svett avskräckte någon.

13 december 1990

Lasse beter sej som en djävla nazist! Gör Hitlerhälsningar, säger ”sånt här skulle man hälla över judar” när vi håller på med saltsyra på labbet. Catrin och Millan var jättebakfulla i skolan idag.
Dagens sol: Jag har fått skolkatalogen!! Jippey!
Dagens mörka moln: Jag vet inte vad jag ska göra åt luggen medan jag väntar på att den ska växa ut. Hur jag än gör så ser det bara fånigt och/eller mesigt ut!

Kommentar från nutiden: Synd att det var just den här dagen jag var tvungen att ta dagboksutdrag, det gör det lite ... märkligt att i samma veva skriva att Lasse var min stora förälskelse när jag gick på social i gymnasiet. Skitsnygg skejtare och givetvis sådär hundra ligor över mig. Jag gjorde honom till och med till en av två huvudpersoner i en roman jag skrev - som tack och lov aldrig blev publicerad. Jag vet inte vad han hade för förvirrad period just den här veckan men de där nazitendenserna var inget han brukade plocka fram.

12 december 1989

Inget särskilt har hänt. Peter käkade 2 (eller egentligen 4, eftersom det är 2 pack) raider på rad. Är han ledsen? Han har ju halvdålig hy och av choklad blir den bara sämre. Dessutom behöver han väl pengar till moppen och epan. Ska upp kl. 1 och se Lucia rock, hårdrockscollage.


Kommentar från nutiden: Intrigen tätnar, hela skolan håller andan - VARFÖR käkade Peter två Raider på rad?!

11 december 1989

Peter hade klippt sej (det hade han på hea också, men då hade han kepa på sej så det syntes inte lika bra. Han var finare i halvlångt hår, men fin är han alltid. Jag har inte bytt kort med en enda grabb!

Kommentar från nutiden: Jepp, dags att rikta mitt samlade begär mot nästa totalt ointresserade moppekille. En sommar cyklade jag en mil varje dag för att eventuellt få en skymt av honom. Jeezus.

10 december 1989

Imorgon blir det kanske strejk. Hoppas! Då ska jag och Matilda verkligen jobba på pjäsen. Det är himla viktigt för mej så jag hoppas att alla ställer upp. Det MÅSTE bli något, jag hoppas så …


Jag har verkligen INGET minne av vad det var för pjäs vi jobbade på. Märkligt.

9 december 1989

Jaha. Så var den Hean avklarad också. Urtråkigt! Satt på en stol och grinade. Ingen brydde sej. Anna var med LillBacken. Teres och Micke såg så lyckliga ut sååå, Sara gick med Ture och Erik A (Lillis) var jättekär i henne. Gulligull. Varför måste just jag se ut som en apa. Jag kommer aldrig någonsin att få en grabb för ingen kommer någonsin att vilja ha mej. Igår fick jag ett kort brev (En lapp på ca 3 rader) från Anton Glanzelius. Allt är meningslöst.

Kommentar från samtiden: Hea var alltså suparstället för alla fjortisar i Svärdsjö. Det var här ALLA hånglade för första gången.
Fast jag hånglade inte. Jag satt hemma och skrev fanmail till Anton Glanzelius (okej, den här kalendern börjar bli pinsammare och pinsammare märker jag)efter att ha sett honom i Mitt liv som hund.

Lista över några av de märkligaste smeknamnen på min högstadieskola:
1. Torsk
2. Sumo
3. Boppen
4. Ture lur

8 december 1988

Imorgon ska Sofia sitta barnvakt med Teres. Jag duger väll inte. På julkalendern (Liv i luckan), är det en så fantastiskt gullig kille med. Han liknar Tompa lite och han har skitfina ögon. Gissa vad han heter? Johan! Ska du se något konstigt: Lars Johansson, Thomas Johansson, Johan Wallner, Johan ... Nej, jag är inte kär i honom, det kan man ju inte vara i en kille som man bara sett på tv, men killen är faktiskt VÄLDIGT söt. Walle var sjuk idag.

Kommentar från nutiden: Ok, så vad är definitionen på en nördtjej? Svar: någon som går i åttan och inte bara kollar på julkalendern fortfarande utan dessutom blir förälskad i en av barnskådisarna ...

7 december 1988

Jag, Sofia och Teres åkte in till stan idag, och på bussen in började vi snacka med Paola, som också var med bussen. Hon förklarade en sak så bra: ”Så hade jag sett en grabb och började va´ med honom och så. Han var snygg och schysst, och så berättade jag om honom för en kompis. Hon sa: Ja han är ju schysst och så, men han har så stor näsa, och när han skrattar ser han ut som en kanin. Då kände jag att jag inte KUNDE gilla honom på samma sätt utan mest bara som kompis.” Det stämmer på mej det där tror jag. Nu när Teres klagat spå hans näsa så mycket så ser jag bara den och den är inte särskilt fin. Så sa hon en till bra sak också: ”Det blir sådär fånigt för mej. Som jag kan träffa en kille som jag tycker är väldigt snygg och så då ser jag att han har snor i näsan eller någon annan småsak bara, men ändå känner jag att jag inte kan tycka om honom lika mycket mer, för jag tänker mej honom med snor i näsan hela tiden.”
Johans näsa …
Det hon sa förklarar nog dels varför jag inte är kär i honom mer. Det var rätt tråkigt i stan, och egentligen åkte vi dit bara för att dom trodde Forsa och Peter skulle åka hem på samma buss som oss. Det gjorde dom inte. Jag satt bredvid Sofi hem och kände mej som ett väldigt tråkigt sällskap.

Kommentar från nutiden: "Paola" i det här inlägget är alltså den sedermera kända Paola Bruna, som delar av sin uppväxt bodde i samma håla som jag i Svärdsjö, Dalarna. Paola var snyggaste bruden i skolan, var bara tillsammans med äldre killar som vi inte kände till (ja, förutom en sväng i femman, då, när hon var ihop med den tidigare nämnda poppiskillen Fredrik) och hade en air av spänning runt sig med sina kulturföräldrar, sina kompisar och släktingar i Stockholm och sina - i småhåle mått mätt - "udda" kläder. Fan vad jag ville vara hon när jag var fjorton. Jag tror att hon kunde ha sagt vad som helst under den där bussresan och jag hade ändå svalt det som det klokaste någon människa någonsin yttrat till mig

6 december 1988

Jag vet inte vad som flugit i mej, men jag är inte kär längre. Han är väldigt gullig ok, men jag är inte KÄR i honom. Men det kanske bara är en sådan där kort nyck. Förhoppningsvis. Klippte mig direkt på morgonen. Det blev bra bak.


Jag har ingen aning om varför jag ville fortsätta vara kär i en kille som uppenbarligen var totalt ointresserad av mig.

5 december 1987

Usch, jag känner mej så onödig, besviken, ledsen, förkyld. Men Hilda är underbar. Jag red henne idag och Ulrika red Börd. Jag hetsade Hilda så skulle vi ha gåtävling i rekordbacken, då stack hästarna. Hilda har aldrig sprungit så fort. Det var underbart men ändå hemskt. Så skrek jag. Då stannade Mino och Ulrika för att spärra vägen, men då bockade Mino och Hilda sparkade bakut gång på gång. Så ville hon kuta iväg igen och Ulrika skrek: sitt ner och såga!
Då äntligen lugnade hon sej. Hon var jättenöjd över det hon gjort.



Kommentar från nutiden: Jag och min syster älskade att ge alla våra djur en miljon olika namn. Hästen Marinio kallades också Mino, Börd, Birdie och säkert fem andra som jag inte minns. Vår jättefeta kanin som hette Pricka kallades för Pocka, Pockard, Puck, Pock.

4 december 1986

Idag efter gympan så höll Daniel och Martin på och viskade. Dom skulle säga något till Teres och Sofi. Men det tog lång tid innan dom sa det. Fasten Teres ropade vänta så gick jag. Sen fick jag veta vad det var. Martin och Sofi skulle byta ringar och Daniel och Teres detsamma.



Vi går i sexan här, Fredrik och Niklas har börjat på högstadiet inne i centrala Svärdsjö, så av praktiska skäl är Martin och Daniel de nya poppiskillarna

3 december 1985

Usch vad jag kände mej dum idag i skolan. Vi (=Jag, Lisa, Teres, Matilda, Anneli o Sofia) har på skoj startat en popgrupp. Så frågade Jonsson om hon fick vara med. Då sa vi att hon måste sjunga så högt som hon kunde först. Just då kom NG och FH in. Då sa hon att hon inte ville sjunga när dom var inne. Då sa jag: Jamen då måste du sjunga extra högt annars får du inte vara med. Då sa Niklas: Sjung själv då till mig. Jag blev knallröd och Fredrik sa: Spar på röd färgen. Fy fan!

God natt

TP hjärta FH = sant
FH hjärta TP = osant
eller …?

Kommentar från nutiden: Niklas och Fredrik gick i sexan och var THE poppiskillar i skolan. ALLA var kära i dem. En gång i fyran skickade jag ett anonymt kärleksbrev med utklippta tidningsbokstäver till Fredrik. Hela skolan pratade om det och jag avslöjade aldrig (förrän nu då ...) vem det var som skrivit det.

2 december 1984

I dag åkte Magnus och jag vagn med Hilda. Så var vi* på julskyltning till Falun. Så såg jag på tvkalendern och bagen. Alpahville låg etta nu också.

God natt
*Vi: Mamma, pappa, Ulrika och jag.
*Det tycker jag var bra.

Kommentar från nutiden: Magnus var en av mina bästa kompisar, men det var den outtalade regeln att vi bara fick umgås utanför skolan för att han inte skulle bli retad av sina killkompisar.

1 december 1984

I dag red Ulrika och jag långt upp i bengtsan. Hilda var alldeles våt av svett sen. Jag har sett på tvkalendern med staffanobengt och på fragglarna, barnjornalen och just nu rassel.
God natt
Obs. Imorgon ska vi på julskyltning



Kommentar från nutiden: Man behöver inte vara rik för att ha häst på landet. Men jävlar vad man får slita. Min syster var bara 7 när hon började sköta om shetlandsponnyn Hilda. När Hildas gamla ägare ville skicka henne till slakt fick vi köpa henne för ett par tusen. När min syster blev för stor för att rida henne fick jag ta över. Hela den storyn är som hämtat från någon av B. Wahlströms hästböcker.

Plågsam julkalender från och med imorgon

För några år sedan hade Johan Hilton en alldeles, alldeles underbar julkalender på sin blogg. Han publicerade utdrag ur sina gamla dagböcker, ett nytt utdrag för varje dag. Den idén måste jag förstås kopiera, fast givetvis på ett tvångsmässigt, ocd-sätt.
Eftersom jag har en STOR kartong med dagböcker som sträcker sig mellan 1983 och 1997 (de från 1982 strök med när vårt källarförråd svämmades över av vatten) ska jag plocka kronologiskt från dagböckerna så gott det går. Dvs, 1 december från 1983 förstås (då jag är 9 år) , och 24 december borde rimligtvis vara dagboksanteckningen från julafton 1997.
Eftersom jag på så sätt inte kan välja – eller välja bort – kommer det förstås att stundtals bli mer plågsamt än roligt. Enda gången jag får redigera är om jag riskerar att såra eller kränka människor jag gillar.
Tyvärr är en röd tråd genom ALLA de här åren (ja, ja, nästan i alla fall) att jag är olyckligt kär i nån snubbe. Det leder till mer av ältande och mindre av några djuplodande insikter om NÅGONTING.

Ja, ja. God jul på er då.
(om något tror jag att de här dagboksutdragen kommer att bevisa att allt faktiskt blir bättre med tiden …)

Hatord

Har varit hemma och vabbat i två dagar och omedelbart hamnat i mysbyxeträsket.
Hasade iväg till ICA igår och lyckades välta en stor hylla med potatisskalare och dataskärm och hela kittet, säkert två meter hög var den och jävlar vilket brak. Hela grönsaksavdelningen liksom frös på stället i några sekunder innan Rufus började gallskrika. (Han brukar skämta om att jag välter saker, men efter den fadäsen har han inte nämnt det där med att välta en enda gång. Däremot sneglade han oroligt mot HYLLAN när vi var på ICA idag). Sen fick en stackars frukt- och gröntkille ägna den följande timmen åt att montera hylla och hänga upp skalare istället för att plocka upp blomkål och broccoli.

Orden jag hatar mest för tillfället:
1. Livspusslet
2. Produktportfölj
3. Förtroendekapital

Nya glada upptäckter i Stockholm

1. Lakritsroten
En liten affär högt upp på Odengatan med nästan bara lakrits. Jag var lite skeptisk först, jag menar, vad fan, lakrits kan man ju köpa på vilken ICA som helst. Men jävlar vilken god lakrits de har där. Salta violkryptoniter som INTE smakar tvål, salta skumbläckfiskar som är perfekt mjuka, lakritsdumle. Nu vill jag åka dit och handla varenda vecka.

2. Arirang Vega
Koreansk restaurang i Vasastan med fantastisk bibimbap. Man blir liksom lätt sorgsen över att den ska ta slut redan medan man äter den.

3. Drinken Assburner på Roxy
Den ÄR god också (Jack Daniels, ingefära, ginger ale och chili … har jag för mig), men främst vill man förstås ha den för att förnedra den av sina vänner som erbjudit sig att gå fram och beställa.

Augustvinnare

Hemkommen från Augustgalan. Hade bara ett (eller, ett och ett halvt om man ska vara välvillig) rätt på min tippning. Jakob Wegelius vann i barn- och ungdomslitteratur grenen, Regi Bergman vann i fackklassen och PO Enquist vann vuxenklassen. Men coolast av alla var ändå Lyra Ekström Lindbäck som vann lilla August.

Festligast på Augustgalan:
1. När Lars Adaktsson (som delade ut fackpriset) först råkade säga ”Mina damer” istället för ”Mina damer och herrar” och i nästa mening sa ”2008-års Oscarsgala” istället för ”2008 års Augustgala” (man kunde riktigt se hur han hade stått och övat framför spegeln och liksom blivit överexalterad och börjat drömma sig bort).
2. Lyra Ekström Lindbäck – hur cool som helst och alldeles bedårande i all sin queerprakt. Försökte smita av scenen tre gånger.
3. När Kattis Ahlström intervjuade Lyra och de kom in på det här med att det oftare är killar än tjejer som vill visa upp vad de har skrivit.
Kattis Ahlström: ”Men vad tror du att det här beror på då?”
Lyra (närmast chockad över Kattis Ahlströms okunnighet): ”För att vi lever i ett patriarkat!”
(och senare satt hon där på scenen, omgiven av de andra pristagarna som alla var män)
4. När akapella gruppen Voces Nordicaesjöng – och alla såg sådär frikyrkligt galna ut, med färgmatchade kläder och hängslen och grejer - och Ylva böjde sig fram och väste: ”Okej, du MÅSTE ha sex med nån i den här gruppen, vem tar du?”

Jag hade lyckats ta på mig en blus där knappen strax under bysten HELA TIDEN gick upp, så Ylva fick göra ett snuskigt tecken varje gång den hade gått upp utan att jag märkte det. Plus att jag förstås spillde flottig potatissallad på mig när man skulle stå och balansera en tung tallrik med tillhörande vinglas. Jag är SÅ oglammig …

Och 2008 års Augustpris går till ...

Augustgalan imorgon. Jag kommer att vara på plats och givetvis blogga i efterhand om alla de skandaler som jag egentligen inte tror kommer att äga rum (Augustgalan brukar vara torrlagd på såväl glamour som skandaler. Man sitter nykter på bänkrader och lyssnar på halvkass musik. Sen säger man "jaha" och åker hem. Då är klockan max tio). Men redan nu kan jag säga hur det kommer att gå (det här är vad jag tror, inte nödvändigtvis vad jag själv hoppas):

Pris till årets fackbok:

Pillret av Ingrid Carlberg
För att den handlar om antidepressiva medel som kulturmänniskor älskar att hålla på att tjafsa om.
Utmanare: Regi Bergman av Paul Duncan & Bengt Wanselius
Amen hallå, vi snackar BERGMAN, kommentarer överflödiga, va.

Pris till årets barnbok:

Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius
För att den sticker ut och är nyskapande i formen. Och för att det tagit författaren sådär hundra år att färdigställa den.
Utmanare: I skogen av Eva Lindström
För att hon – i likhet med Per Nilsson för något år sen – blivit nominerad gång på gång på gång men aldrig vunnit.

Pris till årets skönlitterära bok för vuxna:

Svart som silver av Bruno K. Öijer
För att folk har klagat på att det aldrig är någon poet som får priset. Och för att bokhandlarna samtidigt vill ha en bok som kan sälja multum. Bruno K är båda infallsvinklarna i skön symbios.
Utmanare: Reglerna av Sara Mannheimer
För att den är så speciell, har fått lysande recensioner och dessutom är en snackis i kulturvärlden.

Reglerna

Läser Sara Mannheimers Reglerna, en fascinerande liten bok. På jobbet uppstod två läger när den boken kom på tal – de som tyckte den var fantastiskt rolig och de som tyckte den var jättesorglig. Jag vet ännu inte vilket läger jag tillhör(fast regeln om att båda hela tiden ska komma rusande när man är kära är väldigt rolig), ska bestämma mig när den är utläst.

Vad jag däremot vet är att jag är OCD:are och som sådan själv har haft många rigorösa regler som mitt liv kretsat kring. Särskilt när jag var yngre …(misstänker att jag bloggat om det här förut, men vad fan, inte ens jag kommer ihåg allt jag skrivit längre).

Regler
1. Lördagsgodis (regel när jag var 10-12 år)
Lördagsgodis får bestå av tre valfria av följande: Zoo-tablettask, Nickel, Gräddfras, Mentos, Lakrisal. Viktigt är att det är lätt att dela upp godiset i tre exakt lika stora högar (förmiddagsgodis, eftermiddagsgodis, kvällsgodis). I händelse av överblivna godisbitar ges dessa bort till storasyster eller annan familjemedlem. Jag får under inga omständigheter börja ta av (eller ge bort från) kommande hög. Det är däremot tillåtet att spara godis från exempelvis förmiddagshögen till eftermiddagen eller kvällen.

2. Läggdags senast 20:30 på vardagar(regel när jag var 10-11 år)
Absolut senast klockan 20:30 måste jag ligga i sängen, färdig att sova. Det är däremot tillåtet att läsa en stund innan sömnen. Vid aktiviteter som riskerar att fördröja sänggåendet måste jag helt enkelt avvika tidigare från nämnda aktivitet.

3. Springa i snön (regel när jag gick på högstadiet)
Om jag klarar av att springa barfota i snön tre varv runt huset kommer något fantastiskt att hända (av typen Lasse i 7D kommer att komma på att han är kär i mig, ett förlag kommer att höra av sig och vilja ge ut mitt romanmanus, jag kommer att få ett fantastiskt roligt sommarjobb, killen i klassen jag hatar kommer att flytta till okänd ort eller hastigt insjukna och bli konvalescent för resten av sitt liv). Syftet med denna övning får aldrig avslöjas, då kommer ingen av önskningarna någonsin att slå in.

4. Skriva Sju sköna snubbar (regel när jag var i 20-års åldern)
Minst tre handskrivna sidor om dagen – bra eller dåligt. Annars kommer något hemskt att inträffa. Inga undantag gäller.

5. Musik (regel när jag var ca 11-14 år)
LP-skivor och kassetter MÅSTE tryckas av innan de slår av sig själva – annars kommer något hemskt att inträffa. Gäller endast i hemmet och alltså inte på besök hos någon annan.

Familjeliv

Hemma igen, snorförkyld, efter två dagars facklig kurs på Djurönäset. Vi har gruppdiskuterat kollektivavtal och dunkat in förtroendemannalag och ätit kopiösa mängder mat och dessert och fikabröd. Vilken lycka att sen komma hem och hitta ett nytt, glassigt magasin på köksbordet – Familjeliv. Vad härligt att sjunka ner i soffan och läsa om de här godbitarna:

1. Jag får tre tips mot såriga bröstvårtor
2. Jag får veta att bröstmjölk håller i rumstemperatur cirka 4 timmar.
3. ”Det enda jag kan äta är frukt och grönt!” säger ”Anonym” som är i vecka 5 och starkt illamående.
4. Jag får också se Katrins ”fina gravidmage”.
5. Och så får jag veta att den bästa hjälpen mot depression under graviditeten är att motionera och undvika socker.

Och som om inte detta vore nog får jag en miljon annonser på skitdyra barnkläder, leksaker, tekniska prylar, samt en annons för barnmat med den störtcoola rubriken: ”Rockar fett!”

Seriöst. Det är såna här tidningar som får folk att låta bli att skaffa barn. Okej, jag har också suttit och sökt på grejer, först när jag var gravid, sen när Rufus var nyfödd (och blev i nio fall av tio mest trött på mänskligheten, och mödrarna i synnerhet), men grejen med den sortens undringar är att det ju är bruksinformation man letar efter. Man behöver veta något just då och söker därför upp det. En månad senare har man noll intresse för samma information. Att sitta och läsa om gravidillamående när man inte själv är mitt i det är ungefär lika intressant som att läsa annonser om dragkrokar till bilar utan att ha en egen bil (eller körkort). Jag ger den en kejsarsnittad hängmage av fem.

Fem saker jag EGENTLIGEN borde göra istället för att skriva den här bloggen

1. Jobba på romanen
Men jag var så satans effektiv i Dalarna att Det Svåraste Momentet närmar sig alldeles för fort, dvs det som inte ska jobbas om utan skrivas till. Att jobba om och stryka vissa ”darr-på-stämman”-meningar (som min förläggare så träffande kallar dem) is pure pleasure. Men att faktiskt skriva till är förknippat med viss ångest. I alla fall innan jag kommit igång.

2. Packa
Eftersom jag ska till Djurönäset på facklig grundkurs för förtroendevalda imorgon. Grejen är att jag ju nästan aldrig reser utan Ruf nuförtiden. Då måste man ha med en miljard grejer, typ böcker och leksaker som kan funka som förströelse, frukt och kakor och annat ätbart som kan funka som förströelse när böckerna och leksakerna inte längre hjälper, sjuttiofem ombyten, nappflaskor, Lambikuddar. Men nu, en natt på egen hand. Jag kan knappt komma på nånting jag behöver. En tandborste? En pocketbok?

3. Betala räkningar
ALLA våra räkningar är försenade nu. Och det är inte finanskrisens fel. Men de ligger alltid slängda över hela lägenheten, och när man väl har lite, lite fri tid är det verkligen bland det tråkigaste man kan göra att först leta rätt på de jävla räkningarna, sen leta rätt på sin koddosa, sen hoppas att internethelvetet ska funka och slutligen sitta där och knappa siffror i oändlighet.

4. Borsta katterna
Så att de slutar spy så mycket hår överallt. Samt klippa deras mördarklor. Jag minns på den gamla goda kattvaktstiden när man kunde beställa extra grooming av katterna för en nätt summa när snubben ändå skulle komma förbi och ge dem mat.

5. Gå och lägga mig.

För övrig tycker jag att Niklas Rådströms artikel i DN idag var skitbra. Piss off, alla nyliberaler.

Höst 2009

Sitter i Svärdsjö och småhuttrar. Det är ju så med de här villorna på landet - antingen iskallt eller kokhett (när man eldat ett tag i öppna spisen). Men jag får oändligt mycket hjälp med Rufus, plus god mat, plus att jag inte behöver tänka på saker som behöver åtgärdas i lägenheten, och det är kanske de bästa förutsättningarna för effektivt romanarbete. Jag har nämligen fått en deadline nu. Romanen ska förhoppningsvis komma ut redan till hösten (vilket är helt jävla fantastiskt, jag menar, våra listor för 2009 är så gott som färdigspikade, och jag gissar att det ser ut ungefär likadant på andra förlag). MEN då måste jag åtgärda vissa saker (däribland skriva till ett kapitel) och lämna omarbetat manus i början av året. Fast det är så jävla kul att jobba med den här boken. Jag tycker själv att det är det bästa jag någonsin skrivit (det tyckte jag iofs redan på den tiden då ingen annan tyckte att det höll … vilket jag själv också insåg efter att en viss tid förflutit).

De värsta momenten när man ger ut en bok:
1. När makuleringsbrevet kommer och man får frågan om man vill ha en del av restupplagan … som visar sig vara sådär ettusen tvåhundra ex av en tryckning på tvåtusen. Snacka om bokens död …
2. Att sitta och vänta på de första recensionerna och veta att ALLA runtomkring en kommer att läsa dem och tycka synd om en om de är usla.
3. Att få höra att någon gammal bekant från förr sitter i en annan del av landet och är skitsur för att han eller hon tror att någon av karaktärerna baseras på honom/henne. (Ja, det händer att jag använder folk jag känner som nåt slags utgångspunkt för en karaktär, men det är av någon anledning bara folk som överhuvudtaget knappt finns i mitt medvetande som läser in sig själva och blir sura.)
4. Stunden då man inser att boken inte kommer att bli pocket.
5. Att komma igång med nästa projekt.

Och inte blir det någon villa i vårt drömområde i Sätra. Det räckte med ett telefonsamtal till banken för att inse att det inte finns på kartan att vi ska kunna köpa villa just nu. Pantbrev, bla bla, avgift till staten, bla bla och sedan var nästan hela kontantinsatsen redan slut. Då spelar det ingen roll att villan nog inte kommer att gå för mer än 2,5 mille. Suck … vad är väl en villa i Sätra.

Mest om att skriva

Och så satt jag där på pendeltåget på väg från Biskops-Arnö där vi varit och pratat barn- och ungdomslitteratur, det var redan mörkt, det regnade och det hade varit en sån märklig känsla att vara där. Som om det var ett helt liv sen jag gick där själv (fast egentligen är det nio år sen). Och samtidigt rasade allt över mig igen. Hur det var. Tidig höst och sen vår finns det få ställen som är så vackra som Biskops-Arnö. Men i mitten av november är det fan inte alltid kul att bo där. Landet på gråslaskhösten är ingen angenäm upplevelse. Det är då man önskar att det åtminstone fanns lite neon som kunde spegla sig i vattenpölarna. Eller en värld därutanför som kändes verklig.
Vi hade stått där och dundrat på om genrer och avtal och saker som inte platsar i ett bra manus och andra krassa grejer, medan vissa av eleverna helt tydligt befann sig på en helt annan nivå. Och jag minns den ju själv. Den där tiden när man störtade rakt in i skrivandet på gott och ont, experimenterade, testade nya grejer och allt som ens var vagt generaliserande var ett stort hot mot både skapandet och ens egen identitet. Jag vet, det låter pretto, men när man satt isolerad på ön och hade som enda uppgift att skriva (vi behövde inte ens laga mat själva), läsa och prata skrivande och läsande med andra skrivande och läsande människor så var det en jävligt påtaglig känsla – stundtals helt fantastisk, stundtals bara kvävande.
Och alla rörde vi oss längre och längre ifrån någon typisk roman eller någon sammanhängande diktsamling eller novellsamling eller NÅNTING som ett förlag skulle kunna paketera som en bok.
Men jag tror att det var alldeles nödvändigt.
Vi var sjutton i klassen (om jag inte räknat fel). Nio av oss har gett ut böcker på etablerade förlag (och jag är säker på att antalet kommer att växa). En har varit Augustnominerad. En har vunnit katapultpriset.
Sen får folk säga vad de vill om s.k. skrivarskoleprosa. Jag vet att våra böcker skiljer sig väldigt mycket från varandra.
I alla fall. Där satt jag på pendeln (som av någon anledning alltid känns deprimerande, vart man än ska eller har varit) och tänkte på hur jag stått och tjatat om vikten av att kunna skriva om sina texter – en i sig ganska tråkig tanke när man är mitt uppe i något projekt, eller kanske bara håller på att söka sig fram till ett. Och då, då ringde mobilen. Det var min fantastiska förläggare som hojtade: ”Äntligen får jag tag på dig, jag har stalkat dig hela dagen!” Och så sa hon det, den magiska meningen: Vi vill ge ut din bok.
Efter fem års slit. Och fan vad det var värt det!

De bästa momenten när man ger ut en bok – utan inbördes rangordning
(och nu undantar jag själva skrivandet av den, för det skulle kräva en egen lista):

1. När man äntligen får den magiska meningen. Om att den blir utgiven alltså.
2. När första exet från tryckeriet dimper ner i brevlådan. Då är man (eller, i alla fall jag) lika fjantig som en nybliven mor. Bara sitter där, salig, och bläddrar och tittar och ryser lite över att nu, nu kan snart vem som helst läsa det här och jag har ingen kontroll över det längre.
3. När första recensionen kommer – det vill säga OM den är positiv och OM recensenten har fattat vad det egentligen är man vill.
4. När man får se de första omslagsskisserna.
5. Jag är så kluven – vill skriva: När folk har läst den och säger vad de tycker – för det ÄR ju fantastiskt och egentligen först då boken faktiskt börjar leva. Men samtidigt är just det momentet det allra, allra läskigaste.

Halalballe

Nu blir det en sån där smått outhärdlig föräldrablogg, så alla som är allergiska mot sådana kan sluta läsa omedelbart
Rufus ÄR så rolig nu. Jag önskar att jag hade fått en ögonblicksbild av den här tiden när han var nyfödd, ständigt hade kolik och mest skrek och åt (sov, däremot, gjorde han INTE) och jag gråtande av trötthet släpade runt med barnvagnen i snögloppet i min betongförort och kände det som att livet var slut nu. För det tar liksom inte när andra föräldrar intygar att det blir bättre.
Men nu, när han står och dansar i sängen under små lyckotjut, eller sitter i vagnen och spekulerar om saker som hänt på dagis eller kräver att inte bara bli kramad utan att få en puss också, då är han faktiskt bara toppen.
Och begåvad är han också. Förstås. Han har inte ens fyllt två men slänger sig med uttryck som aubergine, biltransportvagn, koriander och småbarnsavdelningen. Eftersom vi indoktrinerat honom med Lennart Hellsing från födseln har han även börjat uppfinna egna uttryck som låter sköna, så som:

1. Halalballe
Jag vet. Jag borde inte uppmuntra det. Jag borde inte skratta hysteriskt och hojta till Peter. Jag menar, vad ska de på dagis säga? Eller för den delen, tänk om han sitter och vrålar halalballe när vi går över torget här i Skärholmen?

2. Kukombär
Sådan mor, sådan son. Jag jobbar hårt på att även han ska få Tourettes, och det börjar ge resultat.

3. Päronbrum
Har ingen aning om vad det betyder, men vi har äcklifierat ordet totalt genom att fråga honom om han har päronbrum i blöjan när han har bajsat.

4. Nogga
Kommer sig av det där Nogg-nogg/nock-nock vrålet som Pingu kör med. Jag brukar vråla ”Nogg-nogg!” och kittla honom på magen, men nu har han gjort ett verb av ordet genom att skrattande hojta ”Inte nogga!” ibland när jag försöker.

Vi i villa

Vi gick (eller, gick och gick, snarare småsprang eftersom vi var ute i sista minuten) och kollade på det här huset idag:



Yes. En fristående villa. I det där övergulliga kvarteret i Sätra som man ser i jingeln till den gamla såpan Tre kronor. Acceptpris 2,5 mille, och jag drabbades av så mycket habegär att jag t.o.m. skrev på intresselistan. Nära till både skogen och stranden och Rufus dagis. På väg hem konstaterade vi att vi nu har blivit våra föräldrar. Bara det att det är en viss skillnad rent ekonomiskt att skaffa sig villa i Kalmar eller Svärdsjö mot i Stockholm och att vi ju därför egentligen inte har råd att leva som våra föräldrar. Men ändå. En villa. Med äppelträd och gillestuga och ENORMA förvaringsutrymmen.

Såhär ser illusionen ut:

1. Middagar
I vårt stora hus bjuder vi in till lyckade glada middagar med många människor (var nu de skulle komma ifrån, och varför folk helt plötsligt skulle orka ta sig till Skäris), maten är lyckad, stearinljusen tända och snön ligger vit ute i trädgården. Alt: om det är sommar: kulörta lyktor i äppelträdet och alla sitter ute.

2. Trädgården
Mina fingrar blir bara grönare och grönare och jag gör underverk med den rätt trista pensionärsträdgården. Anlägger en damm, planterar fruktträd som genast bär mängder av frukt, gör trädgårdsland med morötter och potatis och har fantastiska häckar som skyddar från insyn. På sommaren kan Rufus och nån polare tälta i trädgården och ligga och läsa serietidningar med ficklampan tänd.
(eh, och hur skulle vi billösa krakar få hem dessa träd och grejer? På en stulen kundvagn?)

3. Ordnung
På alla fantastiska förvaringsutrymmen skulle vi smälla upp smarta förvaringssystem och ordna allt vårt jäkla junk så att vi äntligen kunde bo någonstans där det inte är helt översållat av prylar överallt.

4. Reclaim the arbetsrum
Jag och Peter skulle ha ett varsitt arbetsrum, och på mitt rum skulle jag ha det precis så rent och städat och oplottrigt som jag drömt om. Där kunde jag sitta och se ut över skogen och vattentornet med alla saker prydligt på plats. Detta skulle givetvis i sin tur leda till att jag började skriva bästsäljande mästerverk.

5: Kyl och frys
Vi skulle äntligen ha plats för en stor frysbox, vilket i sin tur skulle leda till att jag började baka en massa och göra storkok och köra noggrant organiserade veckohandlingar.


Och såhär ser troligtvis verkligheten ut:

1. Varmvattenberedaren och andra tekniska saker
Något livsviktigt pajar och ingen av oss har en aning om hur prylen funkar eller hur man kan laga den. Inte heller vet vi vart man ringer för att få den fixad eller hur mycket det kostar att skaffa en ny. När vi väl MÅSTE ta tag i saken visar det sig vara så dyrt att alla sparpengar tar slut eller att vi måste ta ett lån. Eventuellt får vi vara med i Skuldfällan.

2. Inredning
Vi orkar inte ta tag i det där med målning och tapetsering, inte heller har vi råd att anlita en hantverkare som kan göra det. Istället går vi runt och lider i tysthet åt nålfiltsmattor och träpaneler och att hela vårt hus fortfarande ser ut att tillhöra en pensionär.


3. Trädgården
Gräsmattan hinner bli så vildvuxen att man måste försöka slå den med lie innan vi har lyckats skaffa en gräsklippare.

4. Handyman
Taket måste läggas om, eller grunden måste dräneras, och vi har ingen aning om hur man gör. Vi söker info på Internet, konstaterar att det är skitdyrt att anlita fackman och väntar så länge med att försöka göra det själv att det får katastrofala följder.

5. Ränta och amorteringar
Pga av amorteringar och ränta är vi fattigare än någonsin. Därför har vi varken råd att göra det fint eller ha de där fantastiska middagarna. Faktum är att vi inte har råd med någonting. Vi lever på rotsaker och köper alla våra kläder på Myrorna, jag får helt lägga av med skrivandet eftersom jag måste jobba extra för att ha råd att bo.

Pistagepinnar och annan barndom

På torsdagsfikat började jag och Karin prata om våra jävla havererade körkort. Om att man borde ha tagit det när man var arton och bodde hemma och ändå inte hade nåt att göra. ”Istället satt man där med sin påtår”, sa hon och suckade. Och det där ordet, påtår, jävlar vad många minnesbilder som virvlar upp bara jag hör det. Det är verkligen ett barndomsord, för aldrig att jag dricker någon påtår här i Stockholm, inte ens när jag kolkar i mig sju koppar kaffe på en dag dricker jag påtår.



Andra ord och begrepp som omedelbart försätter mig i barndom:

1. PistagepinnarKnallgrön marsipan med nån sorts spritsmak och ”boingandet” när något matchresultat dök upp i ena hörnet av tv-rutan under tipslördag.

2. Efter tre
Ulf Elvings mjuka stämma och perkulatorbryggarens suckar. Skymningen över snön därutanför som glittrade i blått, mörkret över bergen, gatlyktorna, ödsligheten.

3. Sidensvansar
Flockvis ute i rönnbärsträdet, jag har aldrig sett en sidensvans nån annanstans än i mina föräldrars trädgård, på vintern, såg dem aldrig komma heller, plötsligt var de bara där.

4. Varuhuset
Mest signaturmelodin, och folk som åkte i rulltrappor. Stockholmslängtan fastän jag knappt varit där, och hur mysigt det verkade vara att bo i en lägenhet i en stad. Sitta nyduschad efter att ha varit ute och ridit i skogen, och dricka te och käka ostmackor.

5. Lövskuret fläskkött och ris
Lördagsmat. Och jag hade lånat hem säkert femton böcker från biblioteket och så fort vi inte var hos hästarna låg jag hemma på min säng och läste (bäst var alltid de om ungdomar som började knarka), hade köpt godis i Bodviks handel (Nickel, Ako-kola, Gräddfras) som jag delat upp i tre exakt lika stora högar, en för förmiddagen, en för eftermiddagen, en för kvällen.

6. Skidträning
Pappa höll i den, så det var självklart att vi skulle vara med, jag och min syster. Springa runt elljusspåret, och lampljuset liksom flämtade och på ett ställe var ljuset nästan grönt. Försöka att inte titta för mycket på Skommartjärn, den såg så läskig ut på kvällen. Plocka äpplen, slemmet i halsen, skittråkigt att stretcha.

Skärholmen city

Minst en gång varje kväll blir min tvååriga son stående på soffan och tittar drömmande ner mot stadsteaterns röda neonljus som blöder fram mellan träden. Så säger han: "Skärholmen city. Jag bor i Skärholmen city." Yes son, you do, and be proud of it! (Fast kanske borde jag rätta honom och säga: "Nej min son, du bor i Skhlm - The capital of shopping!")

Ypperlig läsning

Skit också. Har fått inbjudan till W&W-fest som jag inte kommer att kunna gå på eftersom jag är på facklig grundkurs på Djurönäset med övernattning då. När jag ÄNTLIGEN ska få lite glamour i mitt liv (eller åtminstone eventuellt få en skymt av en livs levande Bruno K. Öijer, min idol) – då krockar det med det enda jag har inplanerat under hela november. Å andra sidan får jag hotellövernattning (hurra!) och bästa tänkbara sällskap (Ylva och Cia på mitt jobb). Suck. Vad är väl en fest på Sveavägen?

En sak som jag gjort under bloggtorkan är att läsa en massa ypperliga böcker. Bl.a. de här:


1: Aldrig God natt av Coco Moodysson
Jag ÄLSKAR Coco Moodysson. Och det här seriealbumet är en av de bästa uppväxtskildringarna jag läst – alla kategorier. Episoden när hon och hennes kompisar börjar hänga med två små punkkillar från förorten som de hittar via ett reportage i Kamratposten är absolutely heartbreaking.


2: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie
Okej, det här är eg. ingen bok jag bara läst utan en jag jobbat med. Men det är inte varje dag man får sitta och snyfta över sin jobbläsning (fast jag gör det förstås då och då, när jag känner mig blödig och nåt djur dör eller så). Skitfin uppväxtskildring av en nordamerikansk indian, om en nordamerikansk indiankille som sticker från reservatet och börjar på helvit medelklasskola där han blir det ”exotiska” inslaget.


3: Killing yourself to live av Chuck Klosterman
Jag vill bli bästis med Chuck Klosterman. Jag vill åka med honom tvärs över USA och besöka platser där rockstjärnor dött. Jag tror vi skulle ha hur kul som helst. Och det är det som också gör mig aningen … melankolisk. Grejen med Chuck Klosterman-killar är att nån som jag kan stå och dra mina bäste lyteskomikskämt tills jag blir blå i ansiktet och Chuck Klostermankillen kommer inte ens att märka min existens, han har för fullt upp med att spana olyckligt suktande efter tjejer med en viss sorts utseende (som inte på minsta sätt överensstämmer med mitt) eller sitta och skrocka åt lyteskomik med andra snubbar.
(Den andra saken som gör mig melankolisk är att den här företeelsen nästan får mig att förvandlas till en av de där gnällgubbarna som skriver skittråkiga insändare om att ”kvinnor vill minsann inte ha snälla och omtänksamma män, de vill bara ha svin.”


4. Vi i villa av Hans Koppel
Vem ÄR han, mannen med den geniala pseudonymen? Jag sitter på tunnelbanan och läser och småfnissar sadistiskt. Och jag som trodde att jag hatade medelklasskildringar.






5: Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Har jag iofs inte läst ut än, men shit vilken bok. De finfina metaforerna regnar över sidorna och det är lite uppdaterad En förlorad värld över den. Fast jag tycker extremt illa om pappan i boken som är nåt slags misantropiskt geni (mao en karaktär jag borde gilla.)

Ännu en ocd-syssla

Amen vad fan. Nu har jag passionerat kastat mig över en ny ocd-syssla som jag lägger all min lediga tid på. Nämligen att kopiera och klistra in ALLA gamla blogginlägg hit till nya bloggen. Plus att uppdatera somliga med bilder. Som ni ser har jag betat mig ner till december 2007. Det kommer att ta en evighet. Och det mest bisarra är att jag på ett sätt älskar den här sortens sysslor. ”Det är som att hitta en nål i en höstack” biter inte riktigt på mig, eftersom jag med nöje skulle lägga mig ner på golvet och metodiskt och med en dåres envishet flytta höstrå för höstrå tills nålen dök upp.




Andra ocd-sysslor jag hängett mig åt:

1: Skrivit B-uppsats i barn- och ungdomslitteratur om bilden av föräldrar i ALLA Astrid Lindgrens böcker (och de är fler än vad man först tror …)

2: Sorterat våra cd-skivor i bokstavsordning.

3: Importerat alla tillgängliga open type-typsnitt på jobbet till min (jobb)dator, samt printat ut exempel på dem och slutligen sorterat allt prydligt i en pärm (första dagarna efter semestern fanns det typ ingenting att göra …)

4: Organiserat vårt linneskåp exemplariskt med var sak på sin bestämda plats (okej, det här gjorde jag när jag vaggade runt och var höggravid och sjukskriven). Dessvärre är vi fler än en i det här hushållet, så ordningen har förfallit en hel del. MEN jag håller stenhårt på att fortfarande rulla ihop alla badlakan, lakan och örngott. Och det skär lite i hjärtat varje gång jag ser den havererade ordningen.

Och så drömmer jag om att en dag få sortera alla våra böcker i bokstavsordning. Men eftersom Peter är bibliotekarie misstänker jag att vi kommer att tjafsa en del om hur vi egentligen ska ordna dem (vi har åtta fulla bokhyllor med böcker, samt en hel del undanstuvade i källarförrådet). Så det får vara så länge – och aldrig hittar man den bok man letar efter.

Look-a-likes

Oj, oj, oj, nu har vi både en Dr Bombay look-a-like och en Snoop Dog look-a-like (fast med en festlig, lockig page!) som stryker runt här bland höghusen. Vad blir det härnäst? Vanilla Ice?

Tio svenska kändisar jag inte vill läsa ett ord till om:

1. Pernilla Wahlgren
Eller egentligen hela klanen Wahlgren. Kan de inte bara emigrera?
2. Blondinbella
Varför vet jag ens vem hon är? Vad har hon för rätt att uppta minne i min hjärna? Grejen med bloggar är ju att folk ska få söka sig dit frivilligt, så varför är hon med i varenda tidning man ser helt plötsligt?
3. Brolle Jr
Har det någonsin stått nåt intressant om honom någonstans? Nej.
4. Malin Berghagen
Inklusive stylade barn - på framsidan av varenda hopplös mammatidning som finns.
5 +6: Måns Zelmerlöv & Marie Sernholt
Är det bara jag som tror att de i själva verket är kloner eller androider?
7-8: Systrana Graaf
Se punkt 4.
9: Filippa Reinfeldt
Se punkt 6. Extra läskigt eftersom hon dessutom har makt.


Och fem det står alldeles för lite om (alla mina positiva kändislistor innehåller av någon anledning ungefär samma personer):
1. Leila K
DEN självbiografin skulle jag vilja läsa. Till skillnad från de flesta andra av svenska kändisar. Åh vad jag önskar att hon kunde göra storstilad comeback och slå världen med häpnad.
2. Thorsten Flinck
Mannen som är den största moderna myten vi har - trots att han fortfarande är i livet.
3. Leif GW Persson
Jag blir på gott humör bara jag tänker på honom.
4. Stig Larsson
De senaste åren har det stått på tok för mycket om Stieg och alldeles för lite om Stig. Alla som kan orsaka folkstorm förtjänar att vara med på min positiva kändislista.
5. Ken Ring
Varför är HAN aldrig med på några vimmelbilder?

Under tiden någon annanstans – vad jag gjorde under katastrofen

Jag ska inte säga att det här är min egen tanke för jag har läst den både här och där, men det finns vissa tragiska händelser – t.ex när Palme blev skjuten eller 11 september eller när Kurt Cobain sköt sig själv – som nästan alla har ett starkt minne förknippat med. Ofta ska folk ha varit med om storslagna/livsomvälvande saker just när dessa saker hände. Men det ÄR något med katastrofer eller vissa människors död som verkligen får minnet att fästa. Tyvärr kan jag inte skryta om att jag gjorde särskilt spännande grejer, men jag MINNS exakt när, var och hur jag fick reda på det:

1. Discoteksbranden i Göteborg
Jag hade sovit över i ett kollektiv i Malmö och just upptäckt att jag supit bort min plånbok kvällen innan. Teven stod på och jag krälade runt under soffor och bakom gardiner för att leta när någon plötsligt uppmärksammade vad det egentligen var de pratade om på alla dessa extrainsatta nyhetsinslag och alla som var vakna satte sig tysta på golvet framför teven.

2: 11 september
Jag satt och gapade hos tandläkaren, som hade radion på. Var fullt koncentrerad på borttagandet av tandsten när tandläkaren (som nästan aldrig säger nånting, vilket är ett av skälen till att jag gillar honom) bara la ifrån sig grejerna och utbrast: ”Herregud, vad är det som händer i världen.” Samtidigt fick jag sms från G som skrev att världen håller på att gå under (oh yes, he can be such a drama queen).

3: Mattias Flincks dödsskjutning i Falun
Minns inte vad jag gjorde när jag fick reda på det, däremot klart och tydligt vad jag gjorde medan det hände. Jag bodde nere i Skåne, men var i Svärdsjö (utanför Falun) hos mina föräldrar. Hela den natten satt jag och spelade ett skittråkigt spel (nåt slags Shuffleboard) på min systers uråldriga Mac, jag satt helt apatiskt och spelade mot olika monster medan det ljusnade på himlen ovanför åkern utanför. Nästa dag ringde folk från Skåne för att kolla så att jag levde.

4: Kurt Cobains död
Jag gick på folkhögskola i urtrista Svalöv och hade en rätt deppig period. Har för mig att några av mina bästa kompisar därnere hade åkt till Lund för att gå på Smålands, att jag inte följt med och att jag därför kände mig extra tråkig. Jag gick till den pyttelilla affären nära skolan för att köpa godis och på löpsedlarna stod det att Kurt Cobain tagit livet av sig.

5. Tsunamin
Jag bodde på hotell i Seattle med G, Charlie och Jake. Jake tog som vanligt hundra år på sig att bli klar, så vi andra gick ner i lobbyn och satte oss och slöglodde på teve. Det var nyheter och det handlade bara om Tsunamin. Först fattade vi inte varför de bara intervjuade svenskar på plats, sedan sa reportern något om att det här var ett stort trauma för Sverige, att en stor del av de omkomna var svenskar. Jag och G bara kollade på varandra och sa: ”Känner du nån som är i Thailand nu?” Och vi insåg att vi hade absolut ingen koll var folk vi kände befann sig.

Bästa tobaksaffären

Beställde tre böcker idag – Curtis Sittenfields nya (längtar!), Matildas katter av Jan Lööf och Stephen Kings Att skriva (den sista har jag redan, men jag beställde ett ex till en mycket ung författare som man kan säga att jag handleder, jag tycker att den är skitbra i sin genre). När jag skulle skicka beställningen upptäckte jag till min förtjusning att man kunde hämta ut paketet på Ritas tobak och spel i Sätra. I love den affären. Någon som minns (den i och för sig skittråkiga) teveserien Goda grannar? Så är den affären! Den ligger dessutom perfekt till vid tunnelbanan.

Sju sköna saker med Ritas spel och tobak

1. Rita själv (antar jag)
En förtjusande kvinna i 40-års åldern som verkar vara lika vänlig mot precis ALLA som handlar där. Det står alltid nån tomte nånstans i affären och pratar med henne när man kommer in.

2. De har svingott kaffe att köpa med sig för en tia.

3. Kidsen som hänger där på väg till skolan. Har bland annat hört följande dialog vid godishyllorna mellan tre typ fjortonåriga killar:
Kille 1: (melodramatiskt) Jag vill ha godis!
Kille 2: Men köp godis då.
Kille 1: Det kan jag ju inte, det är ju Ramadan.
Kille 3: Amen man behöver faktiskt inte fasta om man är under femton.
Kille 1: Nä, nä, men … Åh vad jag är sugen på godis! (det sista vrålas fram, lidelsefullt.)
Kille 3: Vad fan håller du på och fastar för när du inte måste?

4. De har Dr Pepper (den godaste och kanske mest missförstådda läsken)

5. Alla söta små kitschsaker framme vid kassan (som alltså inte är till salu utan bara står där som prydnad) – små Hello Kitty-figurer, guldhästar, ett litet glasträd (har jag för mig, men nu kanske jag bara spinner loss här).

6. Billigt snus. 26 spänn för en dosa Catch Dry (ja, ja, suck, nu avslöjar jag att jag snusar en av de töntigaste sorterna av dem alla)

7. De öppnar redan halv sju på morgonen.

Synd bara att hela byggnaden där tunnelbanan ligger ALLTID stinker sopor. Man får göra det bästa av det och låtsas att man är i NY.

Dokusåpabrudar och Bob Hansson

Var på Kvarnen igår för första gången på en evighet, och herregud, vad har hänt? Jag minns när jag var strax över 20 och jag och min kompis Karin hängde där vareviga kväll en sommar i hopp om att bli stammisar (det blev vi inte). Nu skulle det vara som att ha hamnat i hallen till helvetet att tvingas tillbringa vareviga kväll där.
Vi hamnade bredvid två tjejer som såg ut som deltagare i Paradise Hotel och givetvis blev den ändan av bordet så trångt av fulla, brölande snubbar att det knappt gick att andas för allt testosteron. Alla ville prata med dokusåpatjejerna, men när de väl fick igång ett samtal med dem stod någon i gänget och gjorde bla-bla-bla-gester med handen som för att visa alla vilket nödvändigt ont det var att tvingas prata med de här brudarna, som de allesammans råstötte på. Själva så de oerhört intelligenta saker, så som: ”Vadå, menar du att du är över 18? Men du ser ut precis som 18!” Då lackade Anna O ur (and I love her for that!) och gick fram till testosteronsnubbarna och läxade upp dem för den där gesten, sa att det var jävligt otrevligt och oförskämt. Tyvärr ledde det här bara till att snubbarna började hänga över valda delar av oss istället, (då hade iofs brudarna gått, annars hade de nog inte orkat bry sig) allt för att visa vilka ”trevliga” killar de var innerst inne.
Jag fick nypa mig i armen för att fatta att vi var på Kvarnen, i Stockholm, och inte på ett disco i Falun eller … tja, Säter. Det var ju precis sånt här jag trodde att jag hade flyttat ifrån.
Sedan hamnade vi på Mosebacke där något slags klezmer Tom Waits-band med en sångare som såg ut som han i the Poodles spelade, och där var hela klientelet Bob Hansson istället. Jag vet ärligt talat inte vart jag känner mig mest alienerad – på småstadsdiscot med blonderade dokusåpabrudar eller på en klezmerkonsert där alla är Bob Hansson i olika åldrar och av olika kön. Vi borde nog ha hållit oss till ursprungsplanen och gått på Carmen istället. Vi var hur som helst alldeles för fulla, alldeles för trötta och alldeles för gamla för att stanna särskilt länge.

Fem anledningar till varför jag nästan aldrig orkar gå ut längre (och då undantar jag självklara anledningar som att jag har småbarn och ständigt har fått för lite sömn):

1: Folk spyr på tunnelbanan. Särskilt om det är lönehelg. Och det kostar så jävla mycket att åka taxi från stan och ut till Skärholmen. Dessutom hamnar jag allt för ofta med taxichaufförer som vill diskutera märkliga ämnen, så som att det är mammans fel om hennes spädbarn har kolik och inte kan sova.

2: Jag orkar inte stå hela kvällen. Och så vill jag höra vad folk säger. Ja. Jag är en pensionär. And I’m proud of it.

3: Jag varken orkar eller hinner vara bakfull en hel dag. Att lojt ligga hemma och käka pizza och kolla på dvd när man är bakfull är nästan en njutning. Att stressflammig och varm gå och handla med en arg tvååring när man är bakfull är tortyr.

4: Jag har ingen som helst koll på ställena längre (eh, som om jag någonsin har haft det …)

5: Jag har aldrig någonting att ta på mig. Min garderob består av tre sorters plagg: hemmakläder (oftast innefattande outplånliga fläckar, katthår och kraftigt häng vid bakhöjd och knähöjd), skittråkiga kontorskläder samt FÖR festliga klänningar (använda en gång, vid typ ett bröllop el. dyl.).

Du vet att din familj kommer ur skiktet "lägre tjänstemän" när ...

Sådär ja, då var manuset ivägskickat, så nu kan jag börja blogga som en normal människa igen.
Sitter och tänker på det här med den stora klicken av lägre tjänstemannafamiljer – som nästan ALDRIG skildras vare sig på film eller i böcker, förutom som karikatyrer då. Jag antar att just det klasskiktet anses som alldeles för grått. Överklassen har sin dekadens och sina skandaler, medelklassen har sina Norénska neuroser, arbetarklassen har sin mustighet och sina ”original”. I fiktionen alltså. Vad har skiktet av lägre tjänstemännafamiljer? Gråsossar? Kanske är det för att det där gränslandet mellan medelklass och arbetarklass är alldeles för diffust. Kanske är vi helt enkelt alldeles för tråkiga, för vaga.Nånstans fattar jag att det var EN av många anledningar till att jag tyckte så jävla mycket om Inger Edelfeldts ungdomsböcker när jag var yngre – för en gångs skull kände jag igen mig i den fullständigt vardagliga familjesituationen. För jävlar vad det kryllar av skönt bohemiska konstnärstyper som ränner runt barfota och spelar udda instrument och levererar livsvisdomar på hög i barn- och ungdomslitteraturen (i alla fall gjorde det det när jag var liten).
Du vet att du är född i en lägre tjänstemannafamilj om …
1. … du inte fattar vad folk snackar om när de säger att de upptäckte den och den musiken genom att gå igenom sina föräldrars skivsamling. När du kollade igenom vad dina päron hade på sina vinyler hittade du mest dansband och underliga muzakorgelinspelningar av gamla hits.
2. … du flera gånger fått svara på frågan: ”Men vad blir man av det då?” när du berättat att du ska plugga nån kurs på universitet.
3. … och sedan överkompenserade som fan när du väl började plugga, hade vg på varenda tenta och hade kursens överambitiösaste källförteckning på alla uppsatser.
4. … du (om du är tjej i alla fall) på högstadiet varken tillhörde tjejerna som alla killar ville ha sex med men som fick usla betyg, eller tjejerna som alltid hade äldre killar och toppbetyg utan snarare var nörden med mellanbetyg (som i hemlighet blev smickrad om en full moppekille kom fram på det lokala diskoteketoch frågade om du ville knulla ).
5. Identifierar dig själv starkt med minst en av följande: A: Huvudpersonen i Prep B: Tim i The Office C: Kim i Julianne och jag
6. Har föräldrar som följer minst en av följande tv-serier: A: På spåret B: Let’s Dance C: Doobidoo (eller kanske följer du rent av själv – om du inte är i full färd med att kompensera även här och hänger på Dramaten och Operan var och varannan kväll)

The last golden frog

Märklig dag igår. Var och klippte mig och ser nu snarare ut som Dede Ramone än som Joey. Frisören sa: ”Jag gör såhär med luggen så blir det liksom lite rockigare.” Fast jag trodde ju förstås att hon menade någon kvinnlig rocker. Det är nog mitt öde att under hela livet gå igenom olika faser där jag i tur och ordning ser ut som alla i Ramones.
På kvällen gick vi på ett slags inför-vernissage för Helena Blomqvists The last golden frog. Alltså, de som faktiskt var inbjudna till den här kvällen var folk som kom dit för att möjligen köpa konst, men jag, G, Pernilla, Anneli och några andra av Helenas polare fick slinka med på ett hörn (och ja, man kunde räkna ut med rövhålet vilka som var hennes polare och vilka som var där för att köpa). Det började festligt redan när jag, G och Pernilla skulle välja blommor till buketten. G var noga med att poängtera att Helena gillade det stilrena, ”less is more.” Men jag och Pernilla blev som två glada transvestiter i en glitteraffär och började entusiastiskt peka ut tistlar, opiumvallmokapslar, tistlar, rosor, gräs, blad (och tyckte att vi var våldsamt roliga när vi skämtade om att vi skulle slänga i en gullig nalle i buketten och fick G att nästan svimma framme vid kassan). När vi frågade G vad han tyckte himlade han med ögonen och sa att vi fick bestämma nu, den här buketten var redan out of control. Så fort man klev in på galleriet kunde man riktigt känna doften av pengar. Såna där människor som det händer att jag läser om men egentligen inte tror existerar (JAG träffar då dem aldrig). Killar med back-slick och scarf. Damer med quiltade jackor och Saint-Tropez-bränna och såna där uppfluffade page-frisyrer. Herrar i kostym och den där speciella röda nyansen i ansiktet som bara riktigt rika människor har. Jag gömde min sunkiga ryggsäck bakom en designad stol och så satt vi där och drack oss fulla på gratisvinet och tog om av den goda gratismaten. Och tittade på utställningen förstås. Som var sååå himla fin! Jag vill ha varenda bild. Och mest av allt djuren som står och kollar på atombombsmolnet. Först blev jag löjligt upprörd över att det är De Där människorna som får ha hennes bilder på sina väggar. Fast. Fan vet. Det kanske är de som verkligen behöver dem.
Sen fick vi hänga med galleristen på Linn Fernström-vernissaget och DÄR var det ännu mer pengadoft, samt kändisspotting av Paggan och paret Billgren och säkert en massa andra konstkändisar som jag inte har pejl på. Behöver jag ens säga att Dede Ramone inte smälte in så fint? Jag och Pernilla vinglade runt och letade efter toaletten, på vägen hittade vi ett jättestort fat med kanske världens godaste choklad. Och jag är så glad att jag är vuxen nu. Att jag kan gå runt och vara helt fel och trashig och ha billiga kläder från H&M och bara ha roligt och skrocka åt alltihopa, och sen ta tunnelbanan hela vägen hem till Skärholmen och verkligen, verkligen känna att fan vad jag gillar min egen fulförort, det som finns kvar av den i alla fall, det som inte har hunnit bli The fucking capital of shopping.

Hej mögelbröd!

Tillbaka i Skäris efter semester till Kalmar och Öland. Hemma är allt kaos. Jag har fått 55 kg böcker som jag måste forsla hem på något vis, golven har fått en extra matta av katthår (förutom köksgolvet där mattan av uppblötta och sedan intorkade smörgåsrån dominerar), tvättberget har växt sig oändligt och Rufus jobbar på att göra det ännu större genom att raskt spy ner en filt och ett lakan, det finns inte en enda ren nappflaska när Rufen börjar gallskrika efter välling, i skafferiet har vi odlat mögel på brödet och i kylen står två liter sur mjölk. Välkommen hem, liksom.

Men semestern i sig var strålande. Vi fick en soldag på Öland när kidsen fick bada både ute på gräsmattan och i havet (Rufen tyckte det var så toppen att han började gallskrika varje gång vi skulle ta upp honom ur det det iskalla Kalmar sund). Vi åt mängder av smågodis men var alldeles för trötta för att dricka de mängder av vin som Anna handlat hem.

Semesterns ...
... läskigaste: Gustaf och Anna hade lagt Walter för natten i den gillestuga där de camperade. De hade en sån där babylyssnare som då och då sprakade till, och så hörde man Walter jollra eller mumla något. Plötsligt sprakar det till och vi hör värsta demonvrålet. Två gånger! Gustaf kastar sig ut till stugan och Anna säger, något tveksamt, ”Han leker nog bara hund eller nåt.”
... läsning: När man vässar vargars tänder av Carina Rydberg. Först sträckläste Frida den och nu har jag fått ta över den. Och sträckläser. Psykosframkallande läsning som raskt försätter en i ett konstigt tillstånd.
... byxor: Franks dr Alban/kroppsbyggarbrallor i en miljard färger och mönster.
... konstigaste sammanträffande: Peter satt och läste en bok av Ulf Eriksson (bara det, hur ofta ser man någon läsa en bok av Ulf Eriksson? Ungefär lika ofta som man ser någon läsa en bok av mig) och klagade på att den var tråkig. En stund senare upptäckte jag att Ulf Eriksson satt snett framför oss på andra sidan gången.

Rufen var en ängel nästan hela tiden, han tycker det är så toppen att flänga runt och hänga med fler människor än oss (på tunnelbanan hem stirrade han dyrkande ut en jamaican som sa ”In Jamaica, if he done that, I show I’m a man and kill him” – dock inte om Rufen).

Men SJ gjorde det inte direkt lättare för oss. Peters teori är att nu när människor blivit miljömedvetna fattar SJ att de kan bete sig hur slappt och jävligt som helst – folk kommer ändå att åka tåg.

Jävla kuk-SJ (samt lokaltåget mellan Kalmar och Alvesta):

1. Eftersom tre toaletter är avstängda (en stänger visst av sig själv efter att en tjock, skäggig snubbe panikslaget tagit sig ut efter några fasans minuter av baklås på dörren) är det ständigt kö vid varenda toalett.

2. På den enda toalett som är lite större (tillika den enda med skötbordssymbol) – så att man ska kunna byta blöjor på en sprattlig unge – är skötbordet trasigt och hänger som en slak manslem när man fäller ner den.

3. I Alvesta har vi mindre än tio minuter på oss att byta (och det är LITE när man ska trassla sig av och på tåg med en barnvagn inklusive jättebebis, två rullväskor, en kasse leksaker, en skötväska, en fullproppad ryggsäck och en annan axelremsväska). Men där finns i alla fall en sån där vagnslägeskylt. VAD JÄTTEBRA då att SJ har bytt ordning på vagnarna så att den vagn som enligt skylten ska vara längst fram är längst bak när tåget väl rullar in.

4. Alla resenärer har med sig gigantiska väskor. Och det finns ingen plats alls att ställa dem på. Än mindre en jävla barnvagn. Men när det faktiskt FINNS en något större tom yta i en vagn så ställer SJ in ett köksbord med fyra stolar där.

5. På ett av lokaltågen har man helt glatt bestämt sig för att stänga av dörrparet i vagnen längst bak.

Pungsvett och galna ex

Okej, nu när jag praktiskt taget fått en blogg serverad på silverfat av en vän måste jag förstås bryta stiltjen med ett inlägg. Vi kan kalla vännen X.

Såhär: X går på högstadiet och träffar Y – en lite äldre, snygg kille. De blir tillsammans. Han är skittaskig mot henne på många sätt, får henne att känna sig ful och mindre värd, och eftersom han tar amfetamin är sexlivet inte direkt strålande (jag vill minnas att han överhuvudtaget inte kunde komma, men det här kan vara något som jag själv lagt till). Men hon går på högstadiet, och istället för att göra slut direkt och be honom dra åt helvete, är hon tillsammans med honom ett tag fastän han får henne att må skit. Eftersom det dessutom är hennes första riktiga förhållande sätter det sina spår i flera år efteråt.

Många, många år senare – när X redan är vuxen – är hon och hälsar på sina föräldrar. Hon och hennes mamma sitter och kollar på ett program som heter något i stil med ”Att leva med schizofreni” på UR. I ett av inslagen sitter en ung man på en bergstopp och talar ut om hur det är att leva med nämnda sjukdom. Men herregud, tänker X, det är ju Y som är mannen på bergstoppen! Varvid hennes mamma säger:
”Har inte du varit tillsammans med den där killen, X?”

Ytterligare flera år senare är X åter och hälsar på sina föräldrar (hon hade varit hem några gånger dess emellan får man hoppas). Och åter igen sitter hon och hennes mamma och tittar på UR (jag vet inte varför de kollar på UR hela tiden). Den här gången heter programmet: ”Att leva med DAMP”. I ett av inslagen sitter en man på en bergstopp och talar ut om sitt liv med DAMP. Och jodå, visst är det kära gamla Y igen!

Givetvis började vi omedelbart spåna om vilken sjukdom han skulle tala ut om i nästa UR-program.


För övrigt har jag för första gången sedan rökstoppet satt min fot inne på Debaser. Herregud! Det var som att gå in i en vägg av pungsvett, ölandedräkt och surfisar. Och det här var INNAN stället hade öppnat för kvällen.

"Får jag köpa dina trosoar?"

Egentligen har jag tillfälligt tagit ledigt från bloggen. Inte för att leva livets glada och/eller sköna dagar (även om jag råkar ha semester) utan för att jag sliter som en liten gnu med att jobba om den roman som har legat i träda det senaste halvåret. Och det är faktiskt KUL att vara sin egen elaka redaktör – stryk den här skiten, vad tillför det? Jamen det här är ju bara FÖR klyschigt, det här kapitlet får du faktiskt skriva om helt. Men herregud så högstämd du blir här då, ta bort den där liknelsen. Men i princip all vaken tid som jag inte spenderar med Rufus eller diverse hushållssysslor (samt förstås, med att se på livsviktiga tv-serier så som Project Runway och Dexter) jobbar jag med boken. Därav bloggtorkan.
MEN igår satt jag och läste obehagliga artiklar i Aftonbladet om Anders Eklund (som för övrigt påminner mycket om Gary Ridgeway – Green River Killer – i sin framtoning, vilket bara gör honom ännu läskigare). Vissa detaljer i artikeln fick mig att minnas diverse bisarra män jag mötte i min barndom och ungdom, när jag var så godtrogen att det borde vara straffbart. Och det är fan ett under att jag ALDRIG blivit utsatt för vare sig våldtäkt eller misshandel eller mord:

1. ”Får jag köpa dina trosor?”
I en av artiklarna om Eklund beskrivs hans hem (man får även se en interiörbild på hans lovely skinnsoffa med olika paintbrushbilder på hoppande delfiner ovanför). Det står att man har hittat mängder av trosor, både använda och nya. Vilket fick mig att minnas mannen som ringde till mig när jag var 9-10 år. Han sa att han hade sett min brevvänsannons i Metallarbetaren och undrade om inte han och jag kunde ”telefonväxla” istället. Eftersom jag var tämligen blyg för okända vuxna pep jag väl fram ett ”ja”. Första samtalet frågade han en massa om jag hade pojkvän, om jag var oskuld (och jag svarade lydigt ärligt på varje fråga). Andra samtalet kom han med ungefär samma frågor, men han undrade också om han kunde få köpa trosorna jag hade på mig för en hundralapp. Vilken mysig kille! Jag hade inte berättat om honom för mina föräldrar, men när han ringde andra gången var min storasyster hemma. Hon märkte nog att det var något skumt, för när trosfrågorna började dyka upp slet hon åt sig luren och vrålade åt snubben att om han någonsin ringde mig igen skulle hon se till att han blev tagen av polisen. Sen ringde han aldrig mer. Min syster må ha varit bara 13-14 år, men hon hade en jävla pondus redan då.

2. ”Men jag säger ju inte att jag suttit i fängelse. Men att jag hade varit utan sex ett tag”
Säger Eklund när han berättar om kvällen då han mördade Pernilla Hellgren i Falun.
EXAKT så sa en snubbe jag mötte i London när jag var sjutton år (han var betydligt äldre) och hade rest dit ensam en vecka. Det var konsert i någon park, jag gick dit, den här snubben dyker upp från ingenstans och börjar snacka. Och säger att han varit utan kvinnor ett bra tag nu, att han varit utan sex och har saknat det så mycket. Och jag minglar glatt på om att jag är från Sverige och är i London ensam. Men när han försöker få med mig på fest hos några polare på andra sidan stan är jag åtminstone smart nog att avböja.
Fast efteråt ångrar jag mig lite och tänker att det ju kunde ha blivit värsta ÄVENTYRET ju. Jo, tjenare.

3. ”Vill du åka med?”Jag är typ arton och står och väntar på bussen mot Teckomatorp i den skånska hålan Svalöv när plötsligt en svart bil stannar, passagerardörren öppnas och en man säger:
”Vill du åka med? Hoppa in!”
Och vad gör jag? Hoppar in! Sedan följer förstås de obligatoriska frågorna om den icke-existerande pojkvännen. Och han kör som en jävla dåre. Jag får extremt konstiga vibbar av honom och blir – om jag minns det rätt – skitskraj. Men han släpper av mig (i Teckomatorp, antar jag) och inget händer. (Inget händer någonsin i Teckomatorp. Men det är en annan historia.)

Lagar om alltings jävlighet sista jobbveckan innan semestern

1. Alla projekt du måste hinna få färdigt kommer att ta minst tio gånger så lång tid som du räknat med. Detta beroende på att allt som kan strula till sig KOMMER att göra det.

2. Alla utomstående du måste ha hjälp av för att överhuvudtaget ro projekten i land är redan på semester och kommer tillbaka i augusti.

3. Eftersom de som redan ÄR på semester haft en precis lika jobbig sista-veckan-innan-semestern som du själv kommer även deras misstag att studsa tillbaka och lämnas till dig och dina kolleger att lösa på något sätt.

4. Minst en person i din omedelbara närhet kommer att bryta ihop och/eller bli sjuk och behöva ditt stöd under just den här veckan.

5. Du lurar dig själv att du faktiskt har tänkt ut en riktigt bra lösning när du går in till din närmsta chef och säger: "Men jag kommer in på semestern och fixar det här." Först när du andats ut en kort stund över den lösningen kommer du ihåg att du ju faktiskt inte har någon barnvakt och alltså inte bara måste lösa väl valda jobbproblem på din semester, du måste även göra det samtidigt som en överaktiv toddler kommer att stå och dra dig i armen och kräva din uppmärksamhet och störa alla de som har SIN sista vecka innan semestern.

Misery, fucking misery (igen)

JAG tyckte jag var ute jättelänge igår (halv två sådär) men Anna tyckte jag var en mes som bangade hundra öl till på Kellys. Idag har jag fått lida. Fast det var värt det. Nu har jag t.ex. en bild på min mobil där det ser ut som om Anna kikar fram mellan någons skinkor.
Att gå upp vid sju och vara pigg och stimulerande morsa och samtidigt vara helt efterbliven av bakfylla är dock ingen vidare kombo.
För det är en sån där jobbig grej – bland många andra jobbiga grejer – som hänt på sistone. Efter en riktig hundvecka på jobbet (där jag insåg att typ varenda bok jag ansvarade för skulle bli sen till tryck) var det dags för utvecklingssamtal på dagis. Efter allt kasst som hänt på sistone trodde jag att åtminstone DET skulle bli lite glädjande (jag menar, hur mycket dålig karma kan man dra på sig egentligen). Men det var det inte. För visserligen bekräftade hans pedagog att han åt bra (no shit!) och så, men de var också bekymrade över att han var så asocial och ointresserad av andra barn, samt att han ofta verkade försjunka i sig själv när han lekte. Så vi fick en lång lista med aktiviteter vi kunde/borde göra hemma för att stimulera honom. Och det var väl fint. Men jag får andnöd bara jag tänker på hur fan jag ska hinna allt. Så resultatet är att jag springer runt – helt hysterisk – och sjunger ”Klappa, klappa händerna!” vare sig Ruf vill klappa några händer eller inte. Hur ska man hinna andas? Resultatet har blivit att jag känner mig rätt usel på ungefär vartenda område – jag misslyckas med att leverera på jobbet, jag misslyckas med att skriva om min roman, jag misslyckas med att ta körkort, jag misslyckas med att stimulera min son, jag misslyckas med att umgås med mina vänner. Det enda jag lyckas med är att programmera dvd:n så att jag nån gång ska kunna se de program jag inte hinner se när de går på teve.

Men för att få ett slut på detta misärältande kommer här en lista på senaste tidens halleluja-stunder. Mest företeelser som väl alla andra upptäckte för nåt år sedan, när jag missade det för jag var för stressad med annat.

1. Mina redaktörskollegor
Fan vad de har sejvat mitt arsle de senaste veckorna genom att glatt hoppa in och redigera och korrläsa och kolla pdf:er och hjälpa mig med baksidestexter när jag har varit så stressad att jag tittat i kors – inte för att någon beordrat dem utan för att de tycker att det hör till att man hjälper varandra. De är verkligen bäst i världen. Jag blir helt gråtmild bara jag tänker på det. Dessutom säger de: ”Äsch, jag har ändå inget särskilt att göra nu” och de säger det så övertygande att jag nästan tror på dem. För ärligt, är man redaktör på ett förlag har man ALLTID något att göra.

2. Säkert!
Fan vilken skiva! Vilken brud! Vilka texter! Jag kapitulerar – varför skriva en hel roman när hon kan uttrycka exakt det jag vill säga i en tre minuter lång låt? Jag frestas nästan att ta till det hopplöst övaranvända ”Tänk om jag hade hört den här skivan när jag gick på högstadiet” (hallå, hade jag hört den på högstadiet hade jag kategoriskt avfärdat den, jag lyssnade ju bara på hårdrock då.)

3. Jonas Hassen Khemiri
Fan vilka böcker! Vilken snubbe! Vilket språk! Jag har äntligen läst Montecore (och sitter och halvhåller på Invasion eftersom jag inte vill slösa bort den för fort) och är helt hänförd. Han är så jävla skicklig att jag tappar andan. Dessutom den kanske roligaste svenska prosan överhuvudtaget just nu (Fredrik Strage undantagen – han skriver ju reportage). Extra festligt att han växt upp i sunkiga Drakenberg (och inte alls någon förort som många ville få det till när Ett öga rött kom) – det enda ställe på Söder där jag har haft (och någonsin kommer att få, skulle jag gissa) en lägenhet (eller, en lokal som man egentligen inte fick bo i, i ärlighetens namn).

Wicker Man i Svärdsjö

Tillbaka i stan efter midsommar i självaste Dalom. Jajamen. Vi var till och med på majstångsresning på gGammelgården i Svärdsjö (fast vi stack innan själva stången var rest – då hade Rufus klättrat upp på scenen tre gånger medan en kvinna höll tal, samt attackerat alla med något ätbart på hela stället). Det var väldigt Wicker Man när värsta långa tåget med spelemän och pensionärer i folkdräkt kom tågande från kyrkan för att under massivt stånkande resa den blomsterprydda fallossymbolen.
På tåget till Dalarna försökte jag lura i Peter att mina föräldrar hade fixat en masdräkt till honom, men tyvärr var jag så nöjd med mitt eget skämt att jag började fnissa innan jag ens pratat färdigt.

Och där, i Svärdsjö, när jag skulle rota fram bilderböcker att läsa för Rufus, ramlade jag rakt på tre av mina värsta ångestbilderböcker (jag får fortfarande en vag känsla av ångest och förtvivlan när jag ser dem). Är det någon mer än jag som minns dem?

1. Kom in i min natt, kom in i min dröm av Stefan Mählqvist och Tord Nygren
En stackars unge hemsöks av en bister, knallgrön alv som leder honom in vad som är att likna vid en syratripp. Jodå, när Stefan inte satt och var myskägg i sin regnbågssoffa och tipsade barn om böcker totade han ihop såna här historier. Vill minnas att det även var han som skrev Drakberget, där man fick se små barn som slavade som djur i en gruva till gagn för kapitalisterna. Fast den boken fick jag märkligt nog inte ett dugg ångest av.

2. Ägget av Lennart Hellsing och Fibben Hald
Ett ägg med en massa existentiella funderingar om vad som ska hända här i livet. På en sida blir det mosat av en sked, på en annan kokt. Trots att jag numera har sett Lennart live in person vid åtskilliga tillfällen (och inte minst känt lukten av hans cigaretter när han är på jobbet – han är den enda författare inom koncernen som fortfarande får röka inomhus) har jag aldrig vågat konfrontera honom med min ångest inför den här boken som eventuellt kommit att prägla mitt liv.

3. Flykten från kaninfabriken ???
Nej, så hette den inte, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg titeln, trots att jag tittade på den i förmiddags. Det är i alla fall en författare som heter Jürg nånting och en illustratör som också heter Jürg nånting.
Jätterealistiska, starkt ångestframkallande bilder, bland annat från en fabrik. En ung kanin och en gammal kanin lever i samma pyttelilla bur på en kaninfabrik (de är alltså slaktdjur, eller om de ska säljas som försöksdjur, minns inte exakt) Den unga är rebellen som uppviglar gamlingen till att rymma. De gnager sig ut ur fabriken och springer till skogs. Men gamlingen får bara ångest av den här nya friheten, och tillsist bestämmer den sig för att återvända till fabriken – även om det innebär döden - för tillvaron är så mycket bekvämare där. Lillkaninen är helt ensam ända tills den blir polare med en igelkott. Varenda sida utstrålar total övergivenhet. ”Jamen så blev du ju djurrättsaktivist också”, som min storasyster krasst konstaterade.

Just nu känns livet mest som Petter Hansson

Alltså, fotbollen. Man blir bara deprimerad. Men Zlatan såg ju halvdöd ut redan innan avspark – han påminde om hur jag började se ut efter någon av Rufus sömnlöshetsveckor, sådär grå i ansiktet och med stora påsar under ögonen och något dimmigt i blicken. Fast jag skulle inte tippa på att han – trots spädbarn i hemmet – utsatts för barnskrik de senaste nätterna innan match.
Och som om inte matchen är nog deprimerande måste de visa bilderna på deppande svenska supporters i tokroliga utstyrslar. Just de där tokroliga perukerna och vikingahjälmarna är nog det värsta av allt i sammanhanget, värre än själva förlusten. En deppande hord idioter i vikingahjälm i plast är nästan läskigare än clowner.
G, som är totalt ointresserad av fotboll, konstaterade torrt att våldet mot oskyldiga människor ute på stan eskalerar under stora fotbollsevenemang (jag betvivlar dock att han har någon statistik på det) – den där frustrationen vid förlust måste väl ut nånstans (om de fortfarande har på sig vikingahjälmar i plast när de misshandlar någon förtäljer inte historien).

Ända sen matchen mot Grekland har jag haft som tvångstanke att om jag vore målskytt i landslaget skulle jag snarare vara Petter Hansson än Zlatan. Inte mörk och snygg, med elegant spel som avslutas med ett urtjusigt mål, nej, knallröd i ansiktet och genomsvettig skulle jag av misstag snubbla in ett mål.

Jag vet, jag har varit usel på att blogga. Men det har inte varit så kul på sistone. Om det vänder snart så lovar jag att skriva lite flitigare också. Och imorgon drar jag till Dalom för att fira en hederlig midsommar (min mamma trodde att jag skämtade när jag sa att vi skulle åka in till Gammelgården på majstångsresning)