lördag 29 december 2007

What a waste of ledighet ...

Så. Det var den julen.
Har jag ...
... läst alla de där böckerna jag längtat efter, mumsat kakor och praliner och njutit av att vara ledig?
Svar: Nej.
... städat den sunkiga lägenheten, rensat ut bland Rufens för små kläder och satt ihop lagerhyllan till källarförrådet så att nämnde Ruf äntligen kan få sitt rum, nu belmarat med bråte?
Svar: Nej.
... jobbat hårt på romanen, gjort research, funderat på hur jag kan skriva om vissa grejer och få bättre balans?
Svar: Nej
... umgåtts med släkt och vänner och Ruf?
Svar: Nej.
... jobbat undan grejer så det inte blir så stressigt när jag kommer tillbaka till jobbet EFTER jul?
Svar: Nej.

Så vad har jag gjort då?
Haft fucking streptokocker! Haft så ont i halsen att jag levt på te och glass och varma koppen och försökt sova bort eländet. Svajat runt i pyjamas och tyckt synd om mig själv och haft feberfrossa och ont i hela kroppen. Och nu är jag NÄSTAN frisk men ändå så sjuk att jag inte kan göra någonting och jag håller på att bli tokig av frustration och rastlöshet.
Så nu bloggar jag utan att ha NÅNTING att skriva om. Tänkte att det skulle lätta på frustrationen. Men det gjorde det inte.
What a waste of ledighet ...

fredag 21 december 2007

Svensk maffia

Anledning till den senaste tidens bloggtorka är INTE att jag i godan ro mumsat praliner och tagit det lugnt, inte heller att jag är fast på Facebook (tvärtom börjar nyhetens behag lägga sig, appsen blir bara mer och mer långsökta, nej tack, jag vill inte definiera mina vänner, än mindre SJÄLV bli definierad och veta att jag ligger på typ hundrasjuttionde plats över ”trevligast” eller ”roligast” eller ”snyggast” i bekantskapskretsen bestående av 171 personer) utan:

A: Vårt jävla bredband funkar inte, har inte funkat på flera veckor (den här bloggen skrev jag för tre dagar sen, men först NU funkar vår uppkoppling). Com hem kallade det ”ett intressant problem”, skickade några loja hantverkare som gjorde halva jobbet och sedan drog och nu är omöjliga att få hit igen.

B: Sömnbristen är konstant pga att stackars Rufsen nu får ångestattacker när han ska sova (han förknippar väl det med att få akuta magsmärtor mitt i natten) och föredrar att vara uppe och leka på nätterna. Jag vet att alla som varit med nostalgiskt säger ”åh, du kommer att längta tillbaka till den här tiden, vänta du bara tills han är tonåring och du ligger vaken om natten för att han är ute på stan och aldrig ringer.” Men jag kan inte låta bli att längta efter den dag då han somnar av sig själv på kvällen och sover hela natten (och gärna en bra bit in på dagen också när det är helg).

C: På grund av den konstanta sömnbristen blir jag glömsk och missar en massa skitviktiga saker. Så som att betala in avgiften till Hundgrottan där det var meningen att våra överviktiga katter skulle fira jul. Så nu är de avbokade. Fan, fan, fan.

E: Att-göra-innan-jul-listan på jobbet växer för varje dag. Fattar inte hur jag ska hinna allt. Och inte blir det bättre av att jag inte kan låta bli att springa runt och hojta (och störa alla andra i kontorslandskapet) med min nya kompis Annika halva dagarna.

D: Jag är HELT fast i boken Svensk maffia – om olika kriminella gäng i Sverige. Jodå, Skäris har sin plats på kartan. Dels förstås för att juggegangstern Ratko blev skjuten här nere på Bodholmsplan (fast där har författarna inte riktigt koll på miljön – medborgarkontoret och Ignis begravningsbyrå ligger på två olika torg. Ju.), dels för att Werewolf legion har sitt fäste här. För att få veta mer om nämnda glada gäng – som har satt ett klistermärke här nedanför huset - googlade jag dem och fick givetvis hundratals träffar på flashback.com. Herregud vilket sajt det är. Framförallt gillar jag trådinläggen av typen: ”Du, du ska inte säga ett ont ord om de killarna för du vet inte vad du snackar om. Jag känner faktiskt dem. De är grabbar med hjärtan av guld som suttit inne för bankrån och mord och misshandel och grova narkotikabrott.” Så mycket klokare blev jag inte. Nu väntar jag med spänning på att Norstedshuset ska bli utsatt för en bomb el. dyl efter att ha publicerat boken (fast det mest dramatiska som hänt so far är att en krossad pepparkaka hittades ute på gatan).

söndag 9 december 2007

Downshifing (up my ass)

Ibland blir jag bara så jävla trött på DN. Oftast DN Bostad, med ”inspirerande” reportage om vad man kan göra med sin 16 rums sekelskiftesvilla i skärgården o dyl. Men dagens ”inspirationsartikel” var fan snäppet värre. I DN Jobb. Det handlade om ”Downshifting”. En tjusig leende lattemamma i dyra kläder får tala ut om hur modigt det var att säga upp sig från sitt jobb som framgångsrik kommunikationskonsult för at få tid över till det viktiga här i livet. Nu funderar hon på att utbilda sig till florist istället (jag spyyyr!).
”Livet blir enklare nu. Vi får närmare till allt och kan till exempel svänga förbi golfbanan för att slå några bollar när andan faller på.”
Men det är inte bara lätt, familjen får minsann göra några uppoffringar också:
”Det är klart att vi måste dra ned på spontanköp och dyra resor och vi kan inte ha två bilar.”
DN ger även inspirerande tips på hur man själv kan göra för att bli en downshiftare, t.ex. ”Skapa det liv du vill ha och ett jobb som passar det livet. Gör ett aktivt val att arbeta mindre eller kanske helt byta jobb.”.
Vad fan lever man för liv om man på allvar kan sitta och skriva en sådan artikel? Hur många par med barn har råd att låta den ena halvan glida runt och förverkliga sig själv? ”Gör ett aktivt val att arbeta mindre”. Eh? Ja, för det har ju alla råd med. Not. Tror DN att det är en slump att alla de där ”inspirerande hjältarna” som förverkligar sina drömmar har en partner med välbetalt jobb eller en förmögenhet på något konto?

Eftersom Peter är pappaledig och jag jobbar 80% kan man väl säga att vi för närvarande också är downshiftare. Det gör dock inte att vi tar en sväng förbi golfbanan och slår några bollar, men det påverkar vårt liv bl.a. såhär:

1. Frakt från IKEA
Eftersom vårt stackars källarförråd är ett enda kaos och det ständigt blir översvämningar i vårt ruttna miljonprogramshus så att allt som står på golvet där blir fuktskadat har vi idag gjort slag i saken och köpt IKEAs billigaste förvaringssystem. Om vi hyrt en bil för att frakta hem skiten hade vi inte haft råd att köpa julklappar, så istället körde vi Skärholmen style och släpade hem gud vet hur många kilo bräder på en sån där rasslande IKEA-vagn (och vi HADE faktiskt tänkt släpa tillbaka vagnen). Av någon anledning lutar alla trottoarer i Skärholmen märkte vi. När vi äntligen var hemma var vi så jävla färdiga att vi inte orkade skruva ihop den. Så nu är Rufus rum belamrat igen.

2. Julklappar
Jag köper i år så gott som alla mina julklappar på Tradera.

3. Resor
Aldrig, aldrig har jag varit så avundsjuk på folk som åker till NY och Egypten och Thailand och Sydafrika som nu (och alla jag känner har just åkt eller är på väg att åka). Det finns inte på kartan att vi kan flyga längre än till Kalmar den här vintern.

4. Körkort
Mitt påbörjade körkort får frysa inne tills jag har bättre ekonomi, det är helt enkelt för dyrt att ta körlektioner (nåja ... just DEN biten gråter jag kanske inte blod över, det är faktiskt rätt skönt att ha en ursäkt till att inte köra på ett tag).

5. Skriva
T:et på datorn funkar nästan inte efter att Rufus har lyckats pilla in något skräp i tangentbordet, och jag kommer att tvingas be min förläggare eller redakör att köra sök och ersätt för att få manuset konsekvent - min dator lägger nämligen ner när jag försöker köra det kommandet, eller om jag överhuvudtaget försöker öppna en bild. Fast jag kan inte köpa en ny dator på några månader.

6. Katternas mat
Vi måste sluta ge katterna såna där äckliga bitar i gelé i påse. De brukar få dela på en påse per dag (förutom torrmaten alltså) och det är deras bästa stund på hela dagen.
(Okej då, den verkliga anledningen till att vi slutar med det är att veterinären blev helt chockad när hon såg dem och beordrade oss att banta ner Moggen 2,2 kg och Kosmos 1 kg, annars skulle de typ dö av övervikt.).

Det suger verkligen kattanal att vara fattig.


MEN! Jag är färdig med romanen! I alla fall så färdig jag kan bli på egen hand. Mejlade den till min förläggare nu på kvällen. Herregud vad konstigt det känns, nästan tomt. Men nu får jag i alla fall lite mer tid att blogga.

söndag 2 december 2007

Kaoskalas och högar med junk

En vecka försent hade vi äntligen Rufus ettårskalas. Jag hade bjudit typ alla jag kände i Stockholm som har barn (vilket är ungefär samma sak, nästan alla jag känner nu för tiden HAR barn), plus några utan som inte kunde komma.
Vi hade städat järnet inför kalaset. Inte bara synlig smuts utan tagit bort allt jävla junk som ligger överallt i stora högar.

Exempel på junk:

1. Högar med böcker som eventuellt ska slängas, eventuellt skänkas till Myrorna men INTE sättas in i hyllan igen (om ett par bor i en lägenhet och den ena jobbar på bokförlag och den andra på bibliotek blir det ganska många sådana högar. Ganska ofta.).

2. Enorma högar med betalda räkningar etc. som ännu inte sorterats och satts in i pärm (räkningar som ingen någonsin kommer att titta på igen, jag vet fortfarande inte varför jag sätter in dem i en pärm).

3. Kvitton på saker som eventuellt ska bytas någon gång men troligtvis kommer att förbli kvar hemma eftersom det är så jobbigt att byta.

4. Kläder som befinner sig i stadiet mitt emellan ”helt rena” och ”bör tvättas”.

5. Tuggummipåsar med ett eller två tuggummin kvar.
Ja, ni fattar? Det tar helt enkelt en jävla tid. När man dessutom måste rolla hela sitt hem eftersom allt är täckt av kattpäls så tar det ännu längre tid. Men vi var så gott som klara, jag tittar på klockan, det är en kvart till folk ska börja komma – då slår det mig att jag ju måste ställa fram grejer också. Koka kaffe. Värma glögg. Ställa fram en miljon muggar. Hitta tillräckligt många skedar. Stressen slår plötsligt till. DÅ hör jag ena katten sitta och ulka under köksbordet, på väg att spy (jag menar, självklart måste han få spy om han nu vill det, men han kan ju låta bli att göra det på en matta). Jag skriker och gormar och viftar – katten sitter kvar och ulkar men stackars Rufen blir livrädd av mitt stressade gastande och börjar grina, Peter får släppa allt han har för händer och trösta honom. Tillslut springer katten iväg – och spyr på en annan, renare och mer synlig matta.
Ännu mer stressad torkar jag kattspya och fortsätter göra i ordning. Peter har äntligen fått Rufus lugn och är på väg ner i cykelrummet med våra två barnvagnar som tar all plats i hallen. Då hör jag ett brak från vardagsrummet, och så Rufen som börjar storgråta igen. Jajamen, kattfan har vält ner en blomkruka, det är jord över hela golvet och i leksaksbacken och Rufus är otröstlig igen.
Fast det gick ju ändå på något vis. Folk kom, barn sprang runt och det blev ett trivsamt kaos. Alla pappor såg av någon anledning ut att hålla på att dö av trötthet. G hade tagit med sig två tårtor från chokladfabriken.
Lugnet nu är helt overkligt. Det känns nästan tomt att inte ha något att stressa mot.

Förresten - något helt annat. Vet någon vad det var som hade hänt här i Skäris i tisdagskväll? När jag skulle hem från jobbets julfest stannade inte tunnelbanan här "på polisens order" och jag har grubblat sen dess. Det var så lagomt mysigt att knata hem i mörkret från Vårberg när polisen uppenbarligen letade i hooden efter någon typ som kunde ha gjort vad som helst.