Nyår jag (faktiskt) minns

Nyår.
Gott nytt år, då. Jag ställer in även denna högtid och tvättar istället. Samt vräker i mig choklad. Jag är egentligen inte särskilt svag för nyår, det är så mycket vånda för vad man ska göra, plus att jag alltid ångestpeakade på nyår när jag var yngre. Med tanke på hur mycket planering och ångest det är inför denna kväll varje år är det förvånansvärt få nyår jag faktiskt minns. Och då menar jag inte att det var för att jag var så full, snarare tvärtom.

Nyår jag (faktiskt) minns (fast jag kommer inte ihåg årtalet):

1. Milleniumskiftet
Maskerad och middag i Liquid Medias lokaler. Jag var queersmart och hade klätt ut mig till transvestit i glitterklänning, tiara och skitmycket smink. Det var det tyvärr ingen som fattade. På denna fest var även snubben som virkat sin egen riddarbrynja – varenda ring i brynjan hade han dessutom själv sågat till. Vid tolvslaget halkade vi runt i snödrivor i Vita bergsparken och Anna dök på förvånade främlingar och sjöng ”Hey hey we’re the monkeys!”

2. Jag, Ylva och Erik K drack typ en bag in box var och åkte på fest i ett märkligt kollektiv som jag tror ägdes av Svante Tidholm. Vår gamla kursare Ariel skulle också ansluta men kollade på fyrverkerier med Timbuktu istället (jag tror att de kom till festen efter tolvslaget, men då var vi för fulla för att hitta dem). Hur som helst, vi blev givetvis bängfulla, var äldst på festen och ramlade vid upprepade tillfällen nerför en upphöjning, men kidsen var så snälla och hjälpte oss alltid upp och frågade bekymrat hur det gick. Svärmorsdrömmen Erik som vanligtvis är den sundaste personen i hela världen spydde i köket och skylle på nån annan när en person kom in.

3. Förra nyår. Se tillhörande blogg från första januari 2006.

4. Extract. Nån som minns det stället? Stockholm, tidigt nittiotal. Vi klädde upp oss till tänderna och räknade in det nya året med ett gäng transor. Sussi blev jagad av en jättestor transa med en dildo i handen. På tunnelbanan på väg dit var vi helt hysteriska, dök på alla stackars oskyldiga människor och skrek: ”Gott nytt år, det här kommer att bli det BÄSTA året i hela ditt liv.”

5. Konsert i gamla Kennedyskolan i Portland, Oregon
Minns det mest för att när vi skulle åka hem dök G aldrig upp, så Jake fick gå in och leta rätt på honom. När de så småningom kom till bilen såg G övernöjd ut medan Jake bara verkade perplex – han hade hittat G på scenen ... rappandes för medlemmar i bandet som spelat tidigare på kvällen.

Sällskapsspel

Finns det fortfarande folk som spelar sällskapsspel? Och då menar jag inte bara med tanke på konkurrensen från skitroliga tv- och dataspel utan också att det alltid bara är max en person i varje familj som faktiskt tycker att det är roligt (tillväxten på nya sällskapsspelare blir därmed rätt dålig). Jag var den personen i min familj. Oftast var det min syster som tvingades bli motspelare. Hon tyckte också att det var jättekul. I ca fem minuter. Sedan sa hon irriterat: ”Ja, ja, vi bestämmer väl att du vinner då så slipper jag fortsätta med det här tråkiga spelet.” Särskilt om jag faktiskt ledde.

Nu spelar jag bara yatzy med Anna ibland (och Anna vinner alltid, utan undantag, så egentligen borde det väl inte vara roligt) och gin rummy och alfapet med Peter (fast oftare Betapet på nätet). Men jag saknar det faktiskt. När jag var sådär trettonårig nördtjej hade jag och mina polare Sara och Anna en kortspelsturneringar – vi satsade med godis och den Annan förlorade rubbet. Jag tyckte förstås det var toppenkul, men när de vägrade göra om det någon mer gång insåg jag så sakteliga att de inte direkt delade den entusiasmen. Fan, man kanske skulle ha blivit rollspelare i alla fall (apropå rollspelare såg jag FCZ Andreas – han som jämför sin kroppsbyggnad med en taxs – jäkta runt på Akademibokhandeln med håret på ända idag).

Sällskapsspel jag minns:

1. Den försvunna diamanten
Förstås. Och alla dessa eviga käbbel om huruvida man fick flyga in i mål eller inte när man hade hittat diamanten.

2. Hundspelet
Spelet som ingen i hela världen tyckte var roligt utom jag. Man traskade runt en spelplan, gjorde av med pengar på hundmat och vaccinering och valpavgifter och nya hundar, och då och då hamnade man på en hundutställning där ens hundar skulle tävla mot varandra (man snurrade en pil och fick på så sätt poäng – vår snurra var helt defekt och trillade alltid av). Det tog hundra år att spela färdigt, ingen vann någonsin eftersom man alltid slutade innan det var klart. Och ingen av oss ville någonsin köpa dvärgpudlarna, men pundarschäfrarna stod högt i kurs.

3. Mastermind
Kanske världens tråkigaste spel. Det gällde att lista ut i vilken ordning ens motspelare placerat sina färgpluttar.

4. Chackalack (eller vad det heter)
En ny upptäckt – påminner om Fia och är nåt gammalt indanspel som vi alltid spelar när jag är i USA. Alla blir superelaka och börjar kalla varandra fucking whore och beskyller genomsnälla mamma Kathy för att vara en beräknande bitch – jätteroligt!

5. Tjuv och polis
Ännu ett tråkigt spel. Så länge man fick vara tjuv var det okej, men tvingades man på polisrollen blev det mördande tråkigt. Ingen borde behöva vara polis, men hela spelidén byggde på att någon samvetsgrann anmälde sig frivilligt.

Sporadisk juleblogg

Nu har vi haft släktsammankomst i dagarna två, Rufus har fått enorma mängder julklappar och jag och Peter känner oss som onda föräldrar som inte köpte en enda julklapp till honom (vadå, han får ju så mycket hela tiden av oss, dessutom är det inte direkt som att han uppskattar det han får nu – han tycker det är roligare att stirra på affischen för Göteborgs filmfestival än att gosa med nåt påkostat mjukdjur). Men sen, när han blir större, kommer jag att förköpa mig på julklappar, det är ju så satans kul att köpa leksaker.

Mina stygn ser ut som metallhäftklamrar och verkar inte alls vara på väg att upplösas – som de sa på sjukhuset. Vad är det förresten för skum metall som bara kan upplösas sådär? Jag tror de har lurat mig, och så får jag gå runt med de äckliga stygnen i flera år, tills de rostar sönder.

Serier som gärna får försvinna:
1. Let’s dance
2. Nanny
3. Alla en miljard amerikanska serier om urtråkiga jättesminkade botoxade kriminaltekniker.
4. Las Vegas
5. Den där kristna serien med asläskiga barn

(som sagt ... mitt liv består mest av tevetittande nuförtiden - hade jag haft tid skulle jag skriva jätteroliga motiveringar, men nu börjar det skrikas.)

En skön jul och några borden

En skön julafton. Vi är vuxna nu, så vi får stanna hemma själva och ha det lugnt och vräka i oss choklad. I och för sig hör jag till den lilla skaran som faktiskt gillar julen, jag gillar till och med att åka hem och fira den med mina föräldrar. Men att åka tåg i värsta julrusningen med barnvagn och kolikbarn känns oöverstigligt. Plus att jag fortfarande inte fixar det där med att amma offentligt.

Att det blir lite spridda skurar med bloggar nu för tiden har inte bara att göra med att det är svårt att komma åt, jag har fan inget att skriva om (som inte är totalt ointressant för alla andra) nu när jag är mammaledig – hur kul är det att läsa om mjölkspyor och diarré (jo, det förstås, om det t.ex. handlar om när G bajsade på sig är det en anekdot som kan upprepas i oändlighet, men ...)

Jag borde ...
1. Hitta en daglig rutin för romanskrivandet – det har inte alls blivit av sedan R föddes
2. Åka in till stan oftare och typ fika
3. Spela in en massa filmer som de visar nu i jul
4. Sortera ut alla barnkläder som redan är för små – så att jag inte än en gång släpar fram dem och försöker pressa in stackars Rufus i dem.
5. Läsa mer än rubrikerna i de kvällstidningar jag envisas med att köpa var och varannan dag.

Nostalgiblogg

Tog en rejäl promenad med Rufus i vagn längs elljusspåret här i Skäris. Det var skymning, och kanske var det kombinationen av lamporna på spåret – det där konstiga brandgula ljuset som ändå lyckas se kallt ut, lukten av skog, snön och knasterisen och den totala ödsligheten, men jag fick såna grymma flashbacks till Svärdsjö och barndom att det kändes i hela kroppen. Plingandet från teven under Tipsextra (Var det när det var halvtid? Eller var det när de visade resultatet i någon annan match? Jag kollade ju aldrig, minns bara ljudet). Pistagepinnar. Svenska hjärtan. Min söndertvättade frottémorgonrock. The Cosbyshow. Alla dessa hårda ostmackor och koppar med te efter skolan hemma hos Therese (hennes specialare var att doppa hårdmackan i teet tills osten smälte, då sög hon i sig oststrängarna). Julgranskulorna när vi pyntade stallet – kylan som fått den blanka ytan att krackelera. Självlysande band. Fullmånen över bergen.

Och jag blev sådär bitterljuvt nostalgisk. Alltså, jag är den första att skriva under på att det på många sätt är för jävligt att vara ung. Men så finns de där mysiga stunderna, och det är något med den mysigheten som inte längre går att uppnå när man är vuxen, hur mycket man än försöker med tända ljus och soft musik:

1. Bilsemester till västkusten. Bilen är fullpackad redan kvällen innan, jag och min syster har köpt bilgodis på Shellmacken, sådana där hårda som räcker länge (och egentligen inte är särskilt goda). Vi går upp tidigt, tidigt i sommargryningen för att ”hinna före trafiken”, allt vi behöver packa på morgonen är våra kuddar och den bok vi för närvarande läser, och så kryper vi upp skavfötters i baksätet och hugger in på godiset innan vi ens nått Falun.

2. Höst, vi har ridit en lång tur i skogen och precis gjort färdigt allt i stallet, hästarna står och mumsar på sitt käk och det luktar hö. När vi cyklat hem finns det kantarellmackor till kvällsmat och på teven är det Bagen där Alpahville ligger etta med Forever Young.

Äsch. Denna högstämda blogg – som jag började på igår – blev avbruten av att Rufus ville amma oavbrutet i typ tio timmar. Och när jag nu ska avsluta den är jag inte på samma humör längre. Så det blir en jävligt kort lista.

Förresten – kolla på den amerikanska actiondokusåpan Amazing Race ikväll. De är i Skärholmen i dagens avsnitt! 18.35 på femman.

Dagsåpor

Jag kommer att bli kungen av dagssåpor under min föräldraledighet – eftersom Rufus vill amma oavbrutet finns det just inte så mycket annat man kan ta sig för under tiden. Konstigast är The Days of Our Lives som bara går och går, år efter år, och det står liksom skrivet i ansiktet på skådisarna att de tänker: ”Jag gör bara det här för att komma in i branschen, det här ska bli breaket som leder till något annat.”

På nätterna läser jag istället. Just nu en mycket konstig – men bra – bok: Set this house in order. Jag fick den av en kvinna i Seattle när jag berättade att romanen jag själv skriver på delvis utspelar sig i Seattle (det gör den här boken med). Vad hette hon nu igen, hm, Julie tror jag. Hon hade den sortens utseende som gjorde att det var omöjligt att avgöra hennes påbrå – hon kunde vara indian, hon kunde vara från Hawaii (hennes hus kryllade av Hawaiiblommor och hon brukade åka till Hawaii och surfa varje år). Fast till slut fick vi veta att hennes mamma var från Japan. Och hon är själva sinnebilden för det där jag gillar så jävla mycket med USA. Vi fick låna lägenheten bredvid hennes (det var ett duplexhus – alltså två lägenheter i en villa) av en kompis kompis som vi aldrig hade träffat (mot att vi var kattvakt) och vi sov där två nätter. Trots att vi bara var där i tre dagar kändes det på en gång som om vi var gamla polare med Julie, hon bjöd in oss på vin och ost bland alla blommorna och hennes betydligt tuffare katter brukade smita in till vår whimp till perserkatt. Allt kändes väldigt mycket amerikansk teveserie. Och så fick jag då alltså den här boken som handlar om något så bisarrt som två personer med multipla personligheter. Att både läsa den här boken och sova max två timmer i stöten på nätterna gör att man känner sig lite ... konstigt.

Serier man inte längre trodde gick
– men på dagtid lever och frodas de (och jag följer dem alla, mer eller mindre motvilligt):
1. Hem till gården
2. The days of our lives
3. Tre kronor
4. Våra värsta år

Julens storfilm

”En film om en ovanligt varm sommar, den första kärleken, en pappa och hans son, en bilolycka, en lanthandel och en gisten eka.”
Japp, där satt den, beskrivningen av ”julens svenska storfilm”. Har någon hört det förut? Alla svenska storfilmer är en jävla gisten eka i motljus, folk som bor i enorma sekelskiftesvillor vid havet och cyklar på gamla ommålade mormorscyklar på grusvägar. Och så släng in en Michael Nyqvist som står och vrålar över livets orättvisor i gryningen så är succén given. Inte ens jag – som ändå tillbringat mina 18 första år på värsta dalalandsbygden – känner igen mig. Suck.

Nere i Skäris centrum idag var det förstås helt hysteriskt – och så slänger de in nån två meter lång mimartist mitt i smeten så det riktigt ska bli proppar överallt. Jag köpte en isbjörnsliknande overall till Rufus. Hm ... vi ger vår son ett djurnamn och köper kläder med öron på, det är lite ... sjukt.

Överskattat:
1. Joan Didion – Ett år av magiskt tänkande
2. Moulin Rouge (okej, jag vet, sådär tio år försent, men jag såg den faktiskt först nu).
3. Povel Ramel (nej, han är inte, har aldrig varit och kommer aldrig att bli ett geni).
4. Han som vann idol

Extremvänstern

BVC-tanten var David Brent idag – bara jag sa ont i magen nickade hon menande mot det skitfula vykortet på en knallröd bebis som skriker och håller en utsjasad minimamma i handen. Nu har hon nickat menande mot det där vykortet säkert tio gånger. Och inte kommit med ett enda konkret råd.

G var här igår. Han åker till USA om fyra dagar och är beyond stress. Givetvis blev det fel på hans pizza när jag skulle introducera det storslagna restaurangtorget – han fick inga pinjenötter och ingen färsk basilika. När han gick tillbaka och påpekade detta insisterade snubben på restaurangen att pizzan VISST innehöll de ingredienserna – och så pekade han på peston. Jag ska nog aldrig mer ta med G till nån restaurang som jag har hittat.
G berättade även att hans nya boyfriend kallar honom för extremvänster. G hade aldrig ens hört uttrycket men sa att han skulle kolla på (gårdag)kvällens Insider för att ta reda på vad han/extremvänstern var. Jag kollade också. Och insåg att jag nog också varit extremvänster en gång i tiden. Dock tillverkade jag aldrig någon bomb. Det här var så länge sen att jag tror (hoppas) att brotten numer är preskriberade – för övrigt är det så mesiga brott att ingen skulle bry sig i alla fall:

Mitt liv som extremvänster:

1. Jag har både hällt lim i låset och sprayat ”Päls är mord” på lite olika pälsaffärer.

2. När jag var på anarkistfest i Stockholm kapade vi en SL-buss. Fast vi skramlade ihop pengar till chauffören.

3. Jag har ägt tre olika Jello Biafra t-shirts med politiska slagord.

4. Jag har lagt en gatsten på tröskeln till en porrbutik. Och varit med när en annan person krossade ena lyktan på en sån där Studio Anna bil. En tredje person tog på sig skulden – ”som ett skämt” och höll på att åka på stryk av den biffiga chauffören.

5. Jag har stulit en julgran från Domkyrkan i Lund och burit den hela vägen till vårt mögeldoftande kollektiv där det bara bodde extremvänstermänniskor och pundare. Och Mirre.

Underbarnet

Genomgick idag det stora eldprovet och tog med Rufus hela vägen till Gamla stan för att visa upp honom på jobbet. Det brann i ett gammalt hus på Lilla Nygatan, väldigt dramatiskt, som i en film, brandmännen högt däruppe i en sån där kran, polisavspärrning och folk som samlades för att titta på. Och bland gränderna låg svedda Carl Larsson-julkort och handskrivna manuskript.
Hur som helst. Det gick bra. Han uppförde sig exemplariskt. Så nu vågar jag nog åka tunnelbana med honom igen. Konstigt att komma till jobbet och se hur allt pågår precis som vanligt samtidigt som ens egen tillvaro helt har förändrats.

På tillbakavägen tyckte jag mig se Underbarnet – jag har inte tänkt på honom på flera år. Underbarnet var yngre än jag och pluggade litt.vet samtidigt som jag och Ylva och var alla de manliga lärarnas våta dröm. När de pratade om honom sa de saker som: ”Det finns en elev som jag faktiskt känner mig intellektuellt underlägsen.” Man såg honom ofta spankulera runt på campus med en lärare i ivrigt samspråk över olika akademiska spörsmål. Han hade en jävla svada. Och han var sååå tråkig. Men folk hade något slags underlig respekt för honom – förmodligen för att lärarna hypat honom så – och därför fick han hållas oemotsagd på lektionerna. När min kompis Michaela skulle opponera på en C-uppsats tog han över hela oppositionen och allt slutade med att han och läraren satt och hade ett lärt samtal över allas huvuden, samtalet hade inte ens särskilt mycket med uppsatsen att göra om jag minns det rätt.. Jag har aldrig sett henne så arg (helt rättmätigt!) som efter den oppositionen – hon hade förberett sig skitmycket och fick inte ens gå igenom hälften. Det var mycket snack om Underbarnet. Han var typ på väg att doktorera samtidigt som han skrev D-uppsats, dessutom hade han fått en roman antagen. Givetvis hade han en forskarplats vikt åt sig trots att det var i princip intagningsstopp på litt. vet. institutionen. Fast jag har inte sett skymten av vare sig doktorsavhandling eller roman. Å andra sidan är jag ju inte särskilt nere med den akademiska världen längre.

Jag undrar vad han gör nu. Och jag undrar vad det är med manliga lärare och utvalda skyddslingar, jag har sett det så ofta. Är det sig själva som unga de tycker sig se? Fattar de inte att det bara slutar med att de andra eleverna både hatar läraren och underbarnet?

Och i rymden kan han stanna

Min första dag som ensam hemmafru med Rufen, och shit vad stressigt det är. ”Wow, han sover i en minut, jag hinner tömma tvättmaskinen!” Fast igår kväll var Karin, Mette, Annika och hennes sju veckors barn Tyra här, och när Annika berättade att de inte ens har en tvättmaskin insåg jag att vissa grejer har vi det i alla fall bra med. Nu ligger han lugnt bredvid mig på soffan så nu får jag speedblogga i fem minuter. Annars är det enda som funkar (förutom att amma) att flumdansa till Bob Marley med honom i famnen – vi kanske borde köpa en liten sån där utbuktande skinnmössa för dreadlocks till honom i julklapp. Så nu kan hela huset mitt emot mig se mig dansa runt i sunkig morgonrock (med den karakteristiska lukten av sur mjölk). Om de nu bryr sig (JAG brukar titta med intresse på folk som typ står i bar överkropp och dricker mjölk i huset mitt emot).

Äntligen har de skjutit ut Fuglesangen i rymden, där kan han gott stanna. Jag drabbas fan av tristesskoma bara jag ser namnet nu, och så står det saker som att han borde bli årets svensk, att han är en lysande representant för Sverige. Jo, tjenare, vem utanför landet bryr sig? Hallå, Kazakstan hade fan en man i rymden för flera år sedan, Kazakstan! Någon som minns den händelsen, någon som tänkte: ”Åh, nu skickar Kazakstan en man till rymden, det verkar vara ett spännande land, dit skulle man kanske åka.”

Filmer man ALLTID kan se om:
1. This is Spinal Tap
2. Ghostworld
3. På drift mot Idaho
4. Heathers
5. Donnie Darko

Jag möter bröderna Birro

Eftersom jag gick en flummig tvåårig estetisk linje på gymnasiet så hade vi inte ett stort ambitiöst teoretiskt specialarbete, vi skulle istället göra slutproduktioner i de olika estetiska ämnena. Jag, Karin, Sussi, Jenny och Anna Tysse skrev och satte till exempel upp pjäsen Hälsa Benny som bland annat gick ut på att vi allihopa skulle se så jävliga ut som möjligt och där jag fick leva ut min emetofobi genom att fejka en spya bakom en soffa. Konstigt nog var det mest killar på typ fordonsteknisk linje som senare kom fram på fyllan och förklarade vilket intryck pjäsen gjort på dem.

Min filmslutproduktion skulle bli en djup sak om dörrar. Ja, alla som gått estetisk – eller någonsin kommit i kontakt med en estet – känner säkert igen den originella och pubbepretantiösa idén – dörrarna som symboler för människor bla bla bla. Men jag måste ha drabbats av ett visst mått självinsikt innan det var försent, för jag avbröt projektet innan det var färdigt och bestämde mig istället för att göra en film om Dala rock – då kunde jag ju få fribiljett och backstagepass.

Tyvärr fick jag inte filma på de större scenerna, bara campingscenen, så närjag inte irrade runt ensam backstage och inte vågade mingla så filmade jag på campingscenen, bl.a. en hel konsert med Moneybrothers dåvrande band Superwed som spelade där, inklusive tjejer i gula regnkappor som dansade Missiondansen längst fram. Och så filmade jag de – i mitt tycke - enormt karismatiska bröderna Birro som läste poesi. Peter B var apfull och höll på att trilla ner från scenen. Han var bättre än sin bror, men vad spelade det för roll när Markus B hade långt svart rockershår och var djup och gravallvarlig och mycket snyggare (enligt den måttstock mitt sjuttonåriga jag hade). Tyvärr förstörde jag hela deras uppläsning. Det var bara en massa bonniga fyllon som råkade befinna sig vid scenen, och de tyckte att min filmkamera var betydligt intressantare än Birrolyrik och började därför skrika och hojta och tjoa om att jag var från MTV ända tills Markus B fick ett vredesutbrott och stormade av scenen.

När jag senare åter irrade runt och kände mig bortkommen backstage fick jag till min stora lycka se Markus B sitta och se svår ut vid ett bord. Så jag gick dit och bad om ursäkt å bönnernas vägnar och ljög och sa att hans lyrik var fantastisk. Jag fick slå mig ner där vid bordet och sen satt jag och pratade med honom typ hela natten. Eller, det var väl mest han som pratade. Höll tal. Bittra tal om alla orättvisor och alla idioter här i världen. Ibland kom Peter B förbi och sluddrade något och välte vårt bord. Det piggade upp. Herregud, jag hade backstagepass till en festival där självaste Ringo Starr var, och mitt största starmoment var att sitta och höra Markus B hålla bittra tal. För nej, han var inte ett dugg intresserad över att ragga upp mig – den sortens snubbar brukar liksom inte vara det.

Vad jag är glad att jag är vuxen nu. Vad jag är glad över att jag aldrig längre står ut med att sitta tyst och snäll och förstående och lyssna till den sortens tal. Hade jag varit med om samma kväll och natt en gång till hade jag alla gånger valt att ragla runt med Peter B istället (ja, för Ringo var liksom aldrig ett verkligt alternativ, han satt ju inte direkt och drack slasköl ur plastglas vid träborden i Hedemora).

Förresten så gjorde jag aldrig färdigt den där slutproduktionen heller, men jag har kvar alla banden med råmaterial. Man tappar lätt motivationen när idén från början bara var att få ett backstagepass.

Deprimerande bebisblogg

Varför är det ingen som varnar en? Så fort man berättar att man är gravid borde andra småbarnsföräldrar – istället för att hojta grattis – skaka på huvudet och säga: ”Du inser hur satans jobbigt det är, va? Tänk efter ordentligt om du verkligen pallar med det här.” Han bajsar, skriker och ammar, i den ordningen, dygnet runt. Och de där åh-vad-mysigt-det-är-med-spädbarn och åh-vad-mysigt-det-är-att-amma-hormonerna som ska drabba en och göra en pigg och lycklig trots att man bara får sova två timmar per natt tycks ha hoppat över mig. Att amma är bland det tråkigaste jag varit med om. Det där om att spädbarn sover 20 timmar om dygnet är ett skämt. Rufus betyder den röde, och det passar ju bra, för hans stackars röv är det rödaste som finns och följdaktigen blir han argast i världen när vi ska byta blöja, och eftersom han skiter oavbrutet måste vi byta blöja typ en gång i timmen.

Hoppades på BVC - där vi hade tid idag -, jag menar, är det inte det de finns till för? Men tanten där är den värsta goddag-yxskaft-människa jag träffat på. Rufus skrek förstås oavbrutet genom hela besöket, både jag och Peter var så trötta att vi var svimfärdiga och dialogen såg ut ungefär såhär:

1. Kloka BVC-råd om amning:
Jag: Om han får bestämma skulle han amma dygnet runt, det är bara då han är lugn, han vill äta hela tiden.
Hon (med sagotantslen röst): Ja, men då tror jag tror helt enkelt att han får för mycket mat. Att det är därför han skriker. Han får ont i magen.
Jag: Men hur ofta ska jag amma honom då?
Hon: Ja, det måste han själv få bestämma. Han säger till när han vill amma. Du får rätta dig efter honom.

2. Kloka BVC-råd om blöjbyte
Jag: Ja, du ser hur röd han är. Vi försöker använda salva men ...
Hon: Ja, jag ska hämta lite salva som ni kan smörja på. Luftar ni honom?
Jag: Vi försöker, men han hatar det, han skriker oavbrutet.
Hon: Ni måste lufta honom efter varje blöjbyte, det tycker de om, och så stryker ni på salva på det röda. Se till att han torkar ordentligt först.
Jag: Men huden är så irriterad att salvan inte fäster, det spelar ingen roll hur mycket vi torkar honom ...
Hon: Ni måste torka honom ordentligt innan ni sätter på salvan.

3. Kloka BVC-råd om rapar
Jag: Och så undrar vi över det här med att rapa. Det är jättesvårt att få honom att rapa när han har ätit, vi brukar försöka att-
Hon: Rapar ni honom när han har ätit? Det är jätteviktigt, det kanske är därför han har ont i magen. Ni kan lägga upp honom på axeln såhär ...
Jag: Jo, alltså (här vill jag försöka säga att vi har fått lära oss tre olika tekniker för att få honom att rapa och att ingen funkar, men hon avbryter mig för att visa en av de metoderna som vi redan vet inte funkar.)

Kloka BVC-råd om babymassage
Hon: Egentligen borde ni använda babymassage på honom.
Peter öppnar munnen för att försöka säga att han har testat det genom att följa instruktionerna i en bok, men han hinner inte få fram ett ord förrän hon är på väg ut för att kolla om vi kan få plats på en kurs.

Och så ska tanten förstås bitcha om nappen och nappflaskan, hu så uselt, tills jag börjar grina och förklarar att jag fan inte ORKAR amma honom dygnet runt och då är napp och nappflaska det enda som hjälper. Då hummar hon något förstående men envisas med att det är napp och nappflaska som är ROTEN till det onda – det är därför han har ont i magen, det är därför han har knallröd stjärt - och om vi bara håller oss borta från det så kommer han att må hur bra som helst.

Vad är det för FEL på människor som jobbar med barn? Varför kan de inte bara vara profesionella?

Tack och lov såg vi en gråhårig ivrigt gestikulerande Sven Wollter nere vid tunnelbanan, hela omgivningen liksom tystnade och frös på stället när han kom ångande. En räddning denna usla dag.

Om tio år sådär

Jaha, nu ska det bli en grandios linbana mellan Skäris och Kungens kurva. Och Bert Karlsson vill bygga ett gigantiskt vattenland. Man kan riktigt höra ljudet av krossade visioner. Och när jag sitter och käkar på det genomdesignade, ursnygga och ekande tomma restaurangtorget – där all mat jag hittills ätit har varit både fräsch och supergod – tycker jag mig riktigt kunna se den där före och efterbilden – som i gamla uppslagsverk där vissa bilder hade plastfilm över sig med en tolkning av hur t.ex. ett romerskt badhus sett ut, och lyfte man på plastfilmen fanns fotot av de samtida ruinerna.

Chansera. Det kommer att chansera, bara en föraning innan centrum ens är klart och nyinvigt. Linbanan kommer att sluta funka – vagnarna stinka av piss. Restaurangerna kommer att slå igen, bytas ut mot McDonald’s och de vanliga kebabstånden, samtidigt som de fina borden med fotomotiv kommer att vara sönderklottrade, rispade. Och där kommer jag att gå med min son och berätta att året då han föddes, då fanns det storslagna visioner för området, och han kommer inte att tro mig när jag berättar att nästan den godaste pizzan jag smakat har jag köpt i Skärholmen.


Imorgon måste jag ringa familjerätten för att boka tid att ”fastställa faderskapet” till Rufus. Det känns rätt ... medeltida.

.hop louie

Har länge gått och undrat över de urfina hoplouie-målningarna som finns lite här och var i Skärholmen och på väg till Kungens kurva. Fast min favorit – Christer Pettersson i mosaik i trappan upp till Äspholmsvägen – har tyvärr blivit översprejad. Fattade inte vad det var för nåt. Så nu har jag äntligen googlat fenomenet och kom till den här sidan – där det bl.a. finns en konspirationsteoretisk kortfilm om bratifieringen av Skärholmen. Det är alltså en politiskt vänstervriden rörelse (det här kanske alla utom jag redan visste?).

Älskar som sagt målningarna, men andra delar i den här sortens vänsterrörelse gör mig rätt trött. Konspirationsteorin i kortfilmen går alltså ut på att man nu håller på att bratifiera Skärholmen. Med lyxrenovring av köpcentrumet och mängder av nya affärer körs arbetarklassen ut och istället försöker man locka hit den köpstarka medelklassen (onda människor som jag och Peter). Vad delar av vänstern missar är att det kommersiella och arbetarklassen inte alls är två oförenliga poler. Tvärtom. Hollywoodfilmer, Walt Disney, Food Courts, stormarknader och gallerior är väl betydligt mer arbetarklass än medelklass – medelklassen (inklusive den vänstervridna falangen av medelklassen) föraktar ju just den här sortens fenomen, de söker ju sig alltid bort från det massproducerade. Och visst, jag tror inte heller att den massiva upprustningen av Skärholmen som pågår just nu är ett resultat av att man bryr sig så himla mycket om Skärholmens (överlag väldigt fattiga) befolkning. Däremot VET jag att jag som boende här kan dra nytta av det. Jag säger bara restaurangtorget ... Och det är väl skitbra om man snyggar till runt husen också, jag skiter i VARFÖR de gör det, det är inte kul att bo i ett hus med sopberg utanför grovsoprummet och liklukt i trapphuset, fråga mig.

Det har ALLTID varit medelklassen som föredragit konstnärliga polska dockfilmer framför en disneyfierad Nalle Puh. Det är så jäkla tydligt, inte minst när man själv fått barn. Arbetarbarnens ”finsaker” har Disneytryck, medelklassbarnens ”finsaker” har tryck med Inger och Lasse Sandberg-figurer och naturvita kläder från Ekovaruhuset. Att bara racka ner på de här sakerna är ju att underkänna smaken hos de man säger sig tala FÖR. Att insinuera att arbetarklassen är oförmögen att hitta den ”sanna, berikande kulturen” och hjärndött låta sig luras av kapitalet. Det gör mig så pissed off (om någon undrar – Rufen har både Spöket Laban-body och Nalle Puh-mjukis från Disneyland). Okej, jag generaliserar nu. Men det gör radikalvänstern också.

Hatrepliker

Mor och far var här för att beskåda Rufus, tack och lov lämnade de ADHD-hunden i bilen (ADHD-hundens senaste tilltag var att springa med huvudet före rakt in i ett elstängsel). Och inte har jag hunnit jule/adventspynta, och inte har jag hunnit/orkat skriva på boken och inte har vi städat lägenheten på flera veckor och varje gång jag sätter mig ner och ska blogga bestämmer sig pojken för att han vill ha mat och jag försöker läsa In Cold Blood – den är skitbra men börjar kännas allt mer konstig eftersom jag alltid somnar och börjar drömma ihop egna konstiga parallellhandlingar när jag läser i den. Jag trodde att lättja och stress var två oförenliga tillstånd, men icke.

Mina hatklyschrepliker
(folk som säger såhär är INTE mina vänner):

1. ”Och läkarna vill ju bara skriva ut lyckopiller till alla. Nu för tiden FÅR man inte ens vara lite ledsen.”
2. ”Det är bara så himla svenskt. Kolla på tunnelbanan, folk som sitter helt tysta och undviker att se på varandra.”
3. ”Det säger du nu, ja, men vänta bara tills du själv får barn/kille/jobb.”
4. ”Men det är ju så. Tjejer kan inte samarbeta.”
5. ”Jag vill ju gå ut på krogen (- här är det alltså det andra ledet i repliken som jag avskyr - ), flirta, få bekräftelse.

Södermalm

Anna och Emma kom på visit igår och Rufus hälsade dem välkomna med en redig kaskadspya över min (tack och lov hopfällda) laptop. Men till och med jag får erkänna att såna där babyspyor är rätt odramatiska.

Tanten från BVC var på visit och meddelade att vi för närvarande är hennes enda ”helsvenska” familj i området. Så äntligen får vi vara lite exotiska. Tantens favorithatobjekt var för övrigt ”Södermalmsmammor”. Enligt henne sprang alla Södermalmsmammor på babybio och babydans dagarna i ände och bar runt sina barn i superkomplicerade bärsjalar som man behövde särskild utbildning för att kunna använda. Om vi sa något som hon tyckte verkade konstigt (typ – Peter frågade om man kunde gå någon särskild livräddningskurs för spädbarn, hur gör man Heimlichs manöver på en spädis?) såg hon skeptisk ut och sa: ”Var har ni hört om det där? Av någon som bor på Södermalm?” Fast det var inget större fel på henne.

Jag är så jävla, jävla trött ...

Trapphuslik

Peter sjunger den där gräsliga Cornelislåten ”Nudistpolka” för Rufus. Herregud, vad vill han uppnå med det? JAG vill i alla fall inte att vår son ska vara med i nån dokusåpa och bli känd som ”Naken-Rufus” på löpsedlar om fyrtio år.

När vi vandrade genom avgasmolnen till Kungens kurva idag eldade jag åter upp mig över puckoalliansen och trängselskatterna. Jag röstade ju ja till trängselskatten. Trodde i min enfald att pengarna skulle gå till den usla kollektivtrafiken – så som det var sagt. Det var i alla fall det jag röstade ja till. Borgarna har ju eldat upp sig som fan över att sossarna införde trängselskatten på försök trots att de sagt att de skulle låta bli. Och så gör de exakt samma sak – fast mycket värre eftersom de ändrar förutsättningarna brutalt EFTER folkomröstningen. Nu har jag nämligen inte längre röstat ja till trängselskatt som ska gå till kollektivtrafiken så att luften blir BÄTTRE, exempelvis här. Nej, helt plötsligt har jag utan min vetskap röstat ja till trängselskatt – som ska gå till nån jävla kringfartsled bl.a. HÄR i Skärholmen, så att luften blir ännu sämre där jag själv bor.

Och så kommer man hem och ska cocoona i godan ro i sitt julepyntade (nåja, jag har i alla fall satt upp två sådana där kulor med lysdioder i fönstret - och i huset mitt emot vårt har det till min stora lycka kommit upp två blinkande julegranar i en av lägenhetsfönstrena) hem, porten står på vid gavel, som för att hälsa oss hem.
Fast det visar sig snart att dörren står öppen bara för att hela trapphuset stinker lik. Eller vad det var. En stank som av spyor, ruttna ägg – totalt genomträngande, jag vet inte, ÄR det så lik luktar, Nanci? Vad kan det annars vara? Jag felanmälde på Stockholmshems hemsida och i förmiddags när man öppnade dörren luktade istället hela trapphuset simhall – totalt desinficerad (min favoritlukt – dö, bakterier, dö!). Nu spekulerar vi om vem det kan ha varit som har suttit och dött i nån lägenhet. Pensionären under oss (som vi i hemlighet har tänkt bekanta oss med för att tvinga honom att vara kattvakt)? Eller är det nåt gangstermord (jag vill ju gärna tro att allt här i hooden är gangsterrelaterat)?
Fast förmodligen var det nåt helt annat som stank. Och förmodligen kommer jag aldrig att få veta vad.

Stanker som inte går att stå ut med:
(Fråga mig inte varför jag gör den här listan, jag menar, alla punkter är ju rätt självklara – det är inte som att någon kommer att börja argumentera med mig – ”Nejmen hur KAN du ha med spya på din lista – det som luktar så gott”)
1. Spya
2. Surströmming
3. Urin
4. Bajs
5. Brutal alkoholandedräkt när man själv är nykter
6. Pundarsvett

Händelser på Huddinge

Jag kommer ihåg när jag var yngre och tvångsmässig dagboksskrivare. Man ältade sida upp och sida ner om sitt ickeliv, typ om moppekillen man var olyckligt kär i hade en ny tröja på sig i skolan. Och så, när något stort äntligen hände (sådär vart femte år) blev det ett stort glapp i dagboken, man hann inte skriva för att man för en gångs skull var mitt uppe i någonting. Och när allt återgått till den vanliga tristessen, eller när dagbokssamvetet slog till, blev det helt plötsligt skitjobbigt för det fanns så mycket man var tvungen att sammanfatta. Och om man tidigare ägnat tre sidor åt moppekillens nya tröja sade ens sunda förnuft att man var tvungen att ägna, tja, hundra sidor åt det stora nya. Givetvis blev uppgiften övermäktig och dagboksskrivandet tog därför slut under den period då man faktiskt HADE nåt att skriva om.

Lite så känns det nu med bloggen. Efter att ha ägnat flera bloggar åt Bridgeblandningens vara och ickevara blir det lite svårt att försöka sammanfatta ett kejsarsnitt, nästan en vecka på Huddinge sjukhus (min första sjukhusvistelse någonsin!) och att komma tillbaka med en fantastisk son. En kraftig bit på nästan fem kilo. Alltså, jag ska inte bli sådär mamma-barn religiös nu, kan bara inte bestämma mig för om jag ska dra allt nu eller dela upp det. Eller inte skriva om det alls.

Äh, jag gör en inte så fyndig Huddingelista. Vet inte om det är hormoner, allt kodein eller akut sömnbrist, men min formuleringsförmåga är inte den allra vassaste för tillfället.

Händelser på Huddinge

1. Läskigast med kejsarsnitt
Jag kommer nu att vara SÅ pro-kejsarsnitt (har i och för sig aldrig varit anti). Man förbereds som en fin middag, alla kommer in och presenterar sig och berättar vad som ska hända, och när det väl är dags står ett helt team redo att utföra operationen och alla är vänliga och lugna och verkar uppriktigt glada över att få vara med och plocka ut ungen. Jag hade världens snällaste manliga barnmorska som höll mig i handen och pedagogiskt berättade exakt lagom mycket (inklusive att en av läkarna på Huddinge vägrade att ta ett jobb norr om Slussen och kallade Danderyds sjukhus för ”Minkfarmen”), en poppig narkosläkare som ständigt sprutade in nya sköna droger och en med. kandidat som är en ex.kompis expojkvän (vi låtsades att vi inte kände igen varandra). Det enda som var riktigt läskigt var spinalbedövningen. Att känna hela benen fullständigt domna bort, inte ens kunna röra tårna. Där fick jag nästan panik.

2. Toppen med kejsarsnitt
Ja, förutom det uppenbara då – en halvtimme utan smärta istället för typ tre dygn av värkar och sedan spricka upp totalt.
Det är så bra att pappan får vara med så mycket från början. Så fort Rufus tjutit till och jag fått se honom en stund var det Peter som fick följa med och tvätta honom, mäta honom och ta hand om honom. Jag låg ju däckad på uppvaket och blev ompysslad av en superrar fyrtioårig bög. Men det fortsätter även efteråt. Efter över fyra dygn på Huddinge hade jag inte bytt en enda blöja! Jag kunde förstås ligga och fläka ut pattarna men det var Peter som fick fixa allt annat.

3. Reklamfilm
Ödets ironi. Sista dagen, bara nån timme innan vi skulle hem, kom en av våra barnmorskor ivrigt dragandes på en filmare (jag tror hon var lite hot på honom, hon var så väldigt uppspelt och samarbetsvillig). Han höll på att göra nån informationsfilm om Huddinge (typ, kolla vad spännande och härligt Huddinge kommun är, eh, reklamfilm kallas det kanske) och nu undrade barnmorskan och filmaren om vi tre kunde agera lycklig familj. Så där fick vi sitta och tindra över Rufus på en soffa – ”Så här härligt har vi det på förlossningen på Huddinge sjukhus”. Herregud, jag hoppas att jag ALDRIG behöver se den filmen – efter fem dagar på BB är man inte direkt sitt snyggaste jag. Och de skulle bara veta hur mycket jag dissat sjukhuset innan jag kom.

4. Konvalescentlivet
Det är något i det där med att hasa runt i tofflor och ett sunkigt landstingsnattlinne och få (i och för sig jävligt äcklig) mat serverad på bestämda tidpunkter, bli serverad mediciner samt i övrigt mest slöa som jag verkligen gillar. Lite som att gå på folkhögskola.

5. Resultatet
Och här är han:



Jonas, Rufus vill förstås HEMSKT GÄRNA vara med i den ärorika 23-klubben. Brucan, Jonas Bergh och Emma – en imponerande samling.
Alla som kommenterat – tack, fan vad kul att komma hem till!

SÅ overkligt

Det är så overkligt. Imorgon vid den här tiden har jag ett barn! Höll på att skriva ”ett litet barn” men så liten verkar ju nu han/hon inte vara. Hela dagen har varit en enda lång tvångstanke av sorten ”Det här är sista frukosten jag äter utan barn, det här är sista gången jag tvättar utan barn, det här är sista äckel-bitar-i-gelé-middagen jag ger katterna innan jag blir mamma.” Nä, jag vet, man blir väl inte en ny människa för det, men tillvaron KOMMER onekligen att bli annorlunda.

Försökte moderligt fixa i ordning vagnen men det slutade med ett stort vredesutbrott, fan, måste man vara ett tekniskt geni för att få en satans barnvagn att sitta ihop? Morr! Fan i helvete att jag inte bad min syster demonstrera det när hon ändå var här och fikade i söndags.

Nu måste jag gå och tvätta mig med bakteriedödande tvål innan Top Model. Det blir väl ett uppehåll på några dagar här. Och nästa gång jag skriver har jag ett barn (men jag lovar, det ska inte bli nån jävla supermammanblogg).

Filmer man helst inte bör titta på dagen innan förlossningen/kejsarsnittet:
1. Rosemarys baby
2. Storytelling
(vilket Nanci lyckat nog gjorde innan sitt snitt ...)
3. Omen
4. Alien
5. Valfri slashermovie (ljuden när man genomgår kejsarsnitt ska nämligen vara förbluffande lika)

Saker som gärna får försvinna

Fan vad jag hänger på Huddinge nu. Känns som jag börjar kunna förorterna Vårby Gård och Flemingsberg – det är där bussen från Skärholmen åker.
På MVC skickade de dit mig för att få tid för igångsättning. Korridorerna där är oändliga (eller är det bara jag som är ovan vid sjukhus?) - skulle funka att spela in en svensk version av Riket (varför man nu skulle göra det – den amerikanska versionen sög ju hästballe). Ännu ett varv med dessa ändlösa vänta-barn-barn-mamma-familjeliv-tidningar, kan knappt skilja dem åt. Och så fick jag träffa läkaren. Som sa att nej du, det här barnet är för stort, här blir ingen igångsättning. Fick nästan panik där, såg framför mig hur det skulle bli vecka 43, 44, 45 i graviditeten, hur jag bara växte och växte tills jag inte längre kunde gå.

Men då sa hon det magiska, efterlängtade ordet: Kejsarsnitt. Så nu har tjocka Polly/Rufus i natt, tisdag och onsdag på sig att ta sig ut på egen hand, om inte blir det kejsarsnitt på torsdag. Och det känns som en ljuvlig lösning. I alla fall om jag slipper ligga på morfinuppvak med folk som spyr i tio timmar.

Menlös mat som gärna får försvinna
(och som av en händelse är allt sånt som pensionärer ofta gillar):
1. Finska pinnar
Kanske världens mest menlösa kaffebröd.
2. Mandelkubb
Konstruerade så att det ska bli en torr massa som fastnar i gommen.
3. Fiskbullar
Världens vidrigaste maträtt. Och då har jag inte ens sett hur det går till när de tillverkas.
4. Bridgeblandning
Särskilt chokladkulorna med äcklig gele i.
5. Sill och strömming
Finns det nån som faktiskt gillar det?

Saker som försvann

För att belöna oss efter en hård dag av städning köpte vi pizza på nya italienska stället på restaurangtorget. Och vilken pizza! Jag blir salig. Det var snudd på Primokvalitét – botten smakade nybakat vetebröd, alla ingredienser var färska och precis som på Primo toppades den med färsk ruccola.

Peter sitter och velar om han ska köpa The hold steady eller inte. Enligt honom låter det som en ung Bruce Springsteen. Enligt mig låter det som en medelålders Lasse Winnerbäck.

Och jag håller på att klia ihjäl mig. Mina ben ser ut som jag rullat mig i brännässlor. Graviditet är verkligen en jävlig felkonstruktion vad det gäller fysiska funktioner.
Th
Goda saker som försvann (börja tillverka igen!)
1. Nougatpågar
2. Siastrutar lakrits
3. Dumle lakrits (nu måste man köpa mixpåsar på Överskottsbolaget och plåga i sig de äckliga med mango/apelsinsmak)
4. Spicy Rosé-chipsen (eller finns de fortfarande?)
5. Raketost – skojade bara ...

Var på sån där överbördskontroll på Huddinge idag. Och det visar sig att jag bär runt på en jätte. Efter ultraljudet kom barnmorskan glatt tillbaka med en utskrift och sa på pigg norska:
”Jaha, och där ser du barnets beräknade vikt – 4766 gram.”
Jag blev helt stum. Nästan FEM kilo! Själv hade jag fettvalkar över hela kroppen när jag föddes (jag såg ut som en tjock farbror) – och jag vägde ”bara” 4,3 kg.

Vi har nu invigt Skärholmens nya food court. Det är så obeskrivligt TOPPEN att den har öppnat. Fan vad jag och tjockisen kommer att hänga där. Testade räkor i gul curry på Sawadee men kan knappt bärga mig förrän jag får testa följande:

1. Grillade räkor, klyftpotatis och aioli på Alhambra
2. Stenungnsbakad pizza med bl.a. pinjenötter, körsbärstomater och pesto på det italienska stället
3. Spenatpajen och rörorna på libanesen
4. Sushin på Sawadee
5. Pieces of peace – veg.rätten på Wokstället.

Kanske världens tråkigaste tecknade serier

Dagen rivstartade med dramatik (nej, inget barn än, mitt eviga mantra). Var hos MVC för vanlig koll och det verkade som om ungens hjärta var slött. Så jag fick tid direkt på Huddinge och beordrades åka dit omedelbart. Fast det gjorde jag inte. Jag gick och köpte en blå Dalahäst (till Charlie) i en vikingaaffär först. Sen blev jag nojig för att de inte skulle ta mig på allvar på Huddinge för att jag kom bärande på vikingapåsen (överhuvudtaget blev jag rätt nojig över att möta folk när jag vaggade runt med en vikingapåse i handena – ”Ja, nu när jag ska föda när som helst passar jag på att köpa några Tors hammare till barnkammaren. Vi tycker ju att det är viktigt att vårt barn får riktigt urnordiska värderingar nu när vi bor i Skärholmen och allt”). Insåg dessutom att jag inte hade en jävla aning om hur man tar sig till Huddinge sjukhus. Inne vid datorerna på Seven Eleven stod en hel hord av turister framför datorerna (resten av Gamla stan var i princip tömt på folk) så inte kunde jag surfa in på sl.se heller. Nanci fick rycka ut som färdplanerare, och det regnade och var alldeles grått och jävligt deprimerande, och inte fick jag tag på Peter heller.

Efter en stunds irrande på Huddinge (så jävla STORT) hittade jag rätt och fick ligga ner med två grejer fastspända på magen och lyssna på ungens hjärtljud och ur maskinen kom det ett papper med två kurvor á la lögndetektor. Och alla där var så SNÄLLA. Vid det här laget hade jag fått tag på Peter och halvt skrämt livet ur honom. För det var ju inget fel alls på hjärtat. Ungen hade väl bara chillat där på morgonen – vem gör inte det?

Nej, hu, jag lovar – det här ska inte bli någon jävla mamma-barn blogg

Kanske världens tråkigaste tecknade serier:

1. Medelålders plus
En tant går runt och vattnar blommorna medan en gubbe kåtar upp sig över unga tjejer och tror att han är jätteattraktiv.

2. Älgen Hälge
En älg står bakom ett träd under älgjakten. Ibland förklädd. Har för mig att utställningen med originalteckningar från Älgen Hälge var den absolut populäraste utställningen på Seriegalleriet. MER populär än Hans Arnolds bilder. Skandal.

3. Baby Blues
En jättetråkig familj har två barn som kräks och bajsar på sig.

4. Katten Gustaf
En misslyckad snubbe har en fet katt som äter jättemycket.
Så här kul är den här serien – här kan man själv slumpa fram olika Gustafrutor till sin egen strip.

5. Nemi
En gothbrud dricker sig full och äter godis istället för mat. Hon tycker om tatuerade hårdrockare och gulliga djur också.

Usel gratisfilm

På grund av tristess trotsade jag tyngdlagen och vaggade iväg till Kungens kurva (ja, jag vaggar verkligen, som Vito – gaygangstern i Sopranos) för att ”komplettera”. Okej, oftast när jag ”kompletterar” nu för tiden är det i form av dyra bebiskläder med gulliga/skojiga djur på, dyra bebispåslakan med gulliga/skojiga djur på eller dyra leksaker (som är gulliga/skojiga djur). Fast den här gången behövde jag faktiskt en del grejer från IKEA och Babyland.

Peter mötte två kvinnliga poliser nere i trapphuset. De undrade om han hade sett ”någon skum person” i huset. Eh? Hur ser en skum person ut?

Jaha, så har man gnetat och sparat sju märken på juicepaketet och ska äntligen belönas med den utlovade filmen (det är sånt man orkar engagera sig i när man är hemma och är spränggravid). Loggar in, och ser att det bara finns tio filmer att välja på. Och vilka jävla filmer sen – Lassie, Rent, Så som i himmelen, Lilla Jönssonligan och stjärnkuppen, Basic Instinct 2. Va fan! Hade jag vetat det hade jag ju köpt godare juice än den man fick ett märke med.

Ja, jag är en pensionär del 2:
1. Se ovan (sparar på juicemärken för att få en dålig gratisfilm)
2. Ser till att alltid handla de varor på Vivo som ger extrapoäng
3. Tycker det är prisvärt och praktiskt att äta på IKEA.
4. Älskar Nougatpågar (R.I.P)
5. Pratar med mina katter.

Men kom nu då!

Åh vad jag är less på det här nu. Kan inte den jäkla ungen komma ut snart?! Allt är ju fixat och klart, jag har till och med köpt blöjor. Och jag börjar få gröt i hjärnan – frågade G om en persons ”alibi på nätet” idag (han skrattade ut mig) och det tog typ en timme innan jag insåg missen. Mer eller mindre bor på sajten Familjeliv för att följa trådar som ”Hur märkte ni att det var på G?” Där tar jag girigt till mig alla tips om hur man kan starta förlossningen. Färdknäppen känner väl alla redan till, nu testar jag följande tips:
1. Grape Tonic
2. Färsk ananas (ska inhandlas imorgon)
3. Fanta pineapple/grape (borde väl vara det ultimata? Eller funkar inte syntetfrukt?)
4. Röra mig mycket (nåja ... jag vaggar ner till Vivo i alla fall)
5. (Min egen teori) Planerar in saker för kommande dag.
6. (G:s tips: ”Men ät choklad då. Det är ju laxerande.” Eh ...)

Men i och med att jag börjat hänga på den sajten har det verkligen till fullo gått upp för mig vilken guldgruva såna här sajter är för folk som skriver. Innan jag blev så desperat som jag är nu följde jag andra trådar än ”Hur märker jag om förlossningen är på gång?” med betydligt större intresse och lärde mig mängder om t.ex. tillvaron med en sambo i fängelse och folk som hade erfarenheter av LVU. Ovärderlig förstahandsinformation!

Att stoppa en raket i röven

Jaha, så kom den då tillslut. Nej, inte ungen – vinterkräksjukan (eller vad det nu var). Pets hade dessutom lyckats hyra en Bukowskifilm där Matt Dillon spydde hela tiden som vi satt och kollade på när det drog igång. Fyfanfyfan! Fast idag har jag mått okej igen.

Dagens bästa nyhet måste ändå vara den om ljushuvudet som kom på att han skulle avfyra en raket ur röven – inspirerad av Jackass. Nu har han två hål där bak och säger att det känns som om han har ätit extremt stark curry. Filmbolaget bakom Jackass-filmerna är bekymrade och säger att de överväger att skriva tydligare varningstexter på sina filmer. Men hallå! Är man så vansinnigt blåst att man stoppar upp en raket i röven och tänder på, då får man faktiskt skylla sig själv – oavsett vad man har blivit ”inspirerad” av (detta f.ö. skrivet av kvinnan som en gång i tiden stoppade ner en skruvmejsel i en igångsatt brödrost – ”för att se vad som skulle hända” – och jag behövde inte ens titta på Jackass för att få det infallet).

Läser f.n. Snabba Cash av Jens Lapidus – mest för att Stig Larsson helt otippat tokhyllade den i Expressen. Kokssnortare vid Stureplan och Stockholms undre värld – fast än har bara Skärholmen bara figurerat för att en kokslangare har ett Shurgardförråd här. Eftersom jag dels läste den här boken, dels såg på Hombres när vks bröt ut kommer en betingad reflex göra attjag för evigt förknippar brats med spyor. Shit happens.

Program man inte vill vara med i

Suck och stön för McDonald’s i Skäris. Säg att vi har handlat där 20 gånger. Åtminstone 17 av de gångerna har det blivit fel. Nästan jämt glömmer de cheddardippen, eller så får man fel smak på milkshaken, eller så får man fel sorts fiskburgare. Och det spelar ingen roll när på dygnet man handlar heller – stressig lunchtid eller asloj kväll. Det spelar ingen roll att vi har börjat avsluta beställningen med att fråga typ: Och ni har lagt i cheddardip? Och milkshake? Och det är en fiskfilét och inte en Big fish? Vi har till och med börjat beställa exakt samma sak för att det ska bli lättare för dem, men det hjälper inte.

Jag vet att det är uselt betalt och skitdåliga arbetsvillkor och stressigt och att de som jobbar där är unga. Men hur svårt kan det vara? Nej, inget mer McDonken för mig. Dessutom börjar jag alltid tänka på Du är vad du äter när jag sitter där och tuggar på mina strips – jag ser framför mig det där stora bordet dignande av strips och glass och cheddardip och programledarens: ”Det här, Titti, är vad du äter under en vecka, skrämmande va? Nu ska vi köra lavemang på dig.”

Andra program jag inte vill vara med i:
1. Big Brother
Där spyr ju folk hela tiden.
2. Fear Factory
Där spyr ju folk hela tiden.
3. Insider
Min mardröm är att Aschberg ska komma stormande och sticka upp en mikrofon i ansiktet på mig. Vad jag skulle anklagas för vet jag inte riktigt. Att jag har varit djurrättsaktivist och ändå jobbar med barnböcker, kanske?
4. Idol
5. Floor Filler

Ps: Folk skriver så otroligt fina och snälla och roliga kommentarer att jag blir alldeles rörd, men nu har jag i alla fall min första bloggbeef, om någon vill läsa. Det är på inlägget jävla idiot@home

En folklig programledare

Ingen född och ingen död, Peter mår bättre och läget ser ljusare ut. Var tvungen att åka in astidigt till MVC på fastande mage för att ta nåt leverprov. Som alltid innan jag druckit dagens första kopp kaffe var jag helt borta. Väntade på hissen ner. Hissen kom sniglande men passerade mig eftersom passagernara - två män – skulle upp. Den ena började hojta till mig: ”Nejmen titta! Hej! Gick det bra?”
Mitt uttömmande svar, medan jag undrade vad i helvete det här var för tomtar och vad min koppling till dem var: ”Eeeeeehhh ... Va? ... Eh? Ja ...” Och först när jag bara såg fötterna på männen insåg jag att den hojtande mannen ju var Martin Timell (som försökte leka folklig?). Reflexmässigt fick jag dåligt samvete för att jag dissat honom här – precis som om han skulle ha en aning om det!

Skäris är nu det område i Norden med flest livsmedelsaffärer på minst area. Här är min första undersökning om fördel och nackdel med respektive affär:

1. Vivo
+ En gammal klassiker som håller måttet. Absolut billigast på trashiga saker – godis, chips och läsk. Har alltid partier med sjukt billigt godis som går ut om någon vecka. Väldigt multikulti, tror det är mest vi infödingar som handlar här.
- Kolla noga på sista förbrukningsdag – ibland säljer de saker som har gått ut. Folk har märkliga kösystem för sig – typ, markerar med korgen medan de går och plockar på sig fem andra grejer. Mycket rullatorer som blockerar gångarna. Uselt ekologiskt utbud.

2. Munirs livs
+ Också en Skärholmenklassiker. Goda oliver, olika fetaostar i lösvikt och mängder med butikspackade hyfsat billiga nötter (med festliga felstavningar). Bra frukt och grönsaker. Aldrig kö. ”Spännande mat”.
- ”Spännande mat” – man har inte en susning om vad man ska göra med större delen av sortimentet. Lätt att plocka på sig mängder med ”spännande” ingredienser som sen får stå och ruttna i kylen. Inte så stort utbud. Tar inte kontokort.

3. Coop
+ Enormt. Billigt – billigare än Vivo på mycket. Nästan alltid provsmakning på något. Okej ekologiskt utbud. Mycket färdigmat. Extrapris på Supremechips just nu! Och de har Doritoschips och Ben & Jerrysglass.
- Enormt – svårt att hitta. Räkna alltid med att få känna dig besvärlig i kassan eftersom det är mängder av varor som inte är registrerade så kassörskan/kassören inte har en aning om vad de kostar. Skitful typografi på skyltarna.

4. Ica Kvantum
+ Enormt. Enda affären med Bravo äpple/päronjuice (som jag är beroende av). Bra grönsaksdisk – bla olika lösviktssallader.
- Ganska dyrt. Helt hysteriskt på helgerna.

Misery, fucking misery

Det värsta hände i natt. Peter spydde. Vinterkräksjukan? Fick sån jävla ångest att jag inte kunde sova, låg bara och skakade. Som emetofob ä det ungefär det värsta som kan hända när som helst, men när det dessutom händer samtidigt som jag har mitt beräknade födelesedatum är det katastrof. Stackars Peter, jag behandlade honom som pestsmittad och typ skrek bara han kom i närheten av mig. Han har hög feber också men det är jag förstås inte lika rädd för.

Nu har vi delat upp lägenheten – skilda sovrum, skilda telefoner och skilda toaletter. Men det är så fruktansvärt! Barnmorskan sa att jag troligtvis inte kulle börja föda om jag fick den, men nu går jag förstås runt och är livrädd.

Och hela situationen är ett enda stort Moment 22. Och jag börjar gå över tiden. Grejen är – jag VILL ju så fruktansvärt gärna att Peter ska följa med på förlossningen, det verkar skitläskigt att föda ensam. Så därför hoppas jag att barnet dröjer med att komma tills han är frisk och inte smittar. Å andra sidan – om jag går över tiden med mer än en vecka och fem dagar så får jag inte föda på BB Stockholm utan måste åka till fucking Huddinge och bli igångsatt. Som om det inte var nog jobbigt att man ska krysta fram en unge – såna här saker borde inte få hända då.

Varför kan ingen uppfinna vacciner som funkar nån gång? Får nästan lust att börja med såna där tvångsmässiga löften som när jag var liten – såna där ”Käre Gud – om du bara gör så att jag blir sjuk på friluftsdagen så lovar jag att inte äta godis på en vecka, bädda sängen varje morgon ...” osv. Tyvärr funkade det ju inte ens på den tiden.

Att vara kulturtant

Ett av de mest bisarra grälen jag varit med om (eller snarare varit obekväm åhörare till) handlade om huruvida min amerikanska kompis Charlie är kulturtant eller inte.

Det var vinter. Vi satt på Edgefield och drack Ruby (mörkt hallonöl – betydligt godare än vad det låter) i ett av de mindre husen, med en sprakande brasa i ena hörnet. Edgefield har varit en massa grejer, bl.a. sinnesjukhus, men nu funkar huvudbyggnaden som hostel och restaurang, och så finns det en massa puttenuttsöta byggnader runt omkring som är krogar med lite olika inriktningar. De har ett eget bryggeri också.

I alla fall. Där sitter vi, i idyllen, vid brasan och dricker vårt öl när G bestämmer sig för att börja bitcha och förklarar för Charlie att han är ”what we in Sweden call kulturtant”. Det tar inte långt tid för Charlie att fatta att kulturtant knappast är något positivt i Gs värld och snart sitter G och hånflinar medan Charlie upprört och sårat frågar: ”fuck you, why do you have to be so MEAN? I am not a kulturtant!”

Den gången höll jag givetvis med Charlie. Men nu när jag tänker efter så är han faktiskt rätt mycket kulturtant på lite olika punkter. T.ex:
1. Hans favoritkanal är PBS (den amerikanska statliga kanalen helt utan reklam) med program som ”historiska detektiver” och dokumentärer om Afrika.
2. Senaste gången jag var över hade han två olika ”vinägerodlingar” – burkar med en slemmig klump som kallades ”the mother” som skulle stå mörkt i typ en månad innan man kunde använda den.
3. Han samlar på kokböcker med mat från hela världen – och kan sitta och bläddra i dem i timmar.
4. Han köper så långt det är möjligt enbart ekologisk mat.
5. Nu när vi ska ha en bebis och andra ger en nostalgi- (typ, Bamse, spöket Laban) eller tuffa kläder skickar han en sparkdräkt med indianinspirerat mönster och reklam för någon skola.

MEN kulturtant i den här kontexten får ju en helt annan innebörd. För att vara kille och kulturtant i konservativa Bushland måste ju vara något av det mest radikala och fritänkande man kan vara. Han är i alla fall min favoritkulturtant. G åker över dit 19 december och får fira jul i mysiga huset i Gresham. Jag är SÅ avundsjuk.

Lärare jag inte förmådde uppskatta

Nej, jag har inte fött nåt barn än. Går mest runt och har ont och är sur och jättetung och skräckslagen inför förlossningen. Min OCD-hobby är att bränna ner filmer från DVD-hårddisken till skivor. Och det är väl ungefär så mycket jag orkar nu.
Och det verkar som om Pågen har slutat tillverka Nougatpågar! Hur ska jag nu överleva?

Kollade på När lammen tystnar igår, fan vilken bra film. Och alltid när jag ser den kommer jag att tänka på vår gamla klassföreståndare och filmlärare från gymnasiet – Dofsan (hon skrev sin magisteruppsats om den). Grejen var att vi var alldeles för unga och dumma för att fatta hur jävla cool och smart hon var, och jag önskar att jag kunde åka tillbaka i tiden och ta mig ett snack med henne – om filmanalys och feminism och nästan vad som helst. Hon är inte kvar på min gymnasieskola längre, jag tror hon undervisar på DI.

Saker jag inte riktigt förmådde uppskatta med Dofsan när det begav sig:

1. Att hon tvingades oss att se praktiskt taget hela Grease i slowmotion för att kunna visa hur varje liten scen anspelar på sex (”Ser ni nu? Nu juckar de! Och vattnet de sprutar är givetvis en symbol för att det går för dem”).
Gökboet analyserades på samma omständliga sätt. Just då kändes det bara ... överdrivet. Men när jag så småningom började plugga litt.vet. på universitetet gick just litteraturanalyserna som en dans – jag hade ju redan redskapen.

2. Vi var såna hopplösa skolkare praktiskt taget hela klassen – folk hade så mycket skumt för sig som liksom KRÄVDE frånvaro: att hänga med transvestiter i Gävle och vårda sitt krossade hjärta och åka till Hans Scheikes spankingkollektiv och gå på indiefester t.ex. Men i betygen hade Dofsan dragit bort typ 2/3 av alla frånvarotimmar för varje person.

3. När jag och min anarkistkompis Anna Tysse bad om ledigt i två dagar för att åka på anarkistmöte i Stockholm sa hon ”Javisst, vad intressant” och kvitterade ut en av skolans filmkameror till oss så att vi kunde filma också.

4. När jag flera år senare började plöja mina feminstmåsten – Det andra könet, Under det rosa täcket och alla de – insåg jag att jag redan kände till en massa – från Dofsans lektioner.

5. Trots att många av oss i klassen hade våldsamt storhetsvansinne tog hon aldrig ner oss på jorden utan eldade tvärtom på våra egon och använde gärna ord som ”fantastisk” och ”mästerlig” under våra presentationer.

Stackars föräldrar

(sorry, A, jag var bara tvungen att blogga om det här, SÅ roligt ...)
För några dagar sen skickade mig en gammal klasskompis världens märkligaste mejl, nämligen det här:

”ja bara älska att vara berusad möt mig på puben 5:55 jag är på puben nu faktist och jag är så berusad och jag stavar jette dålikt när jag berusa [namnet] (jag älskar hej babe riba) kungen är så gullig där! ring mig på [mobilnumret] eller hem 12345678901012131415 möt mig på stampen i gamla stan jag bara är full ring mig gull gris!”

Eh, okeeej? Vad hade hänt? Något allvarligt konstigt var det i alla fall. Jag menar, vem i vår ålder säger ”jag älskar att vara berusad”? Och vilken författare särskriver gullgris?

Det gick en dag, det gick två, sen fick jag ett nytt mejl från samma person med rubriken ”Herregud”:
”Hej! Jätteledsen för detta mail, Gissa om min son kommer få indragen veckopeng och lite till för detta!
[Namnet]-älskar inte kungen och är inte berusad...”

Ha, ha, det är alltså SONEN som tagit sig in på sin mammas mejlkonto och skickat det översta mejlet till alla i hennes adressbok. Saker man inte tänker på kan hända när man skaffar barn.

Stackars mina föräldrar – saker barn också kan utsätta sina föräldrar för:

1. Jag var väl typ sju och lekte debattprogram. Ämnet var ungdomens hemska ordförråd. Som bekymrad programledare skulle jag skriva upp exempel på detta språkbruk – och skrev med versaler Kuk och fitta på mitt skrivbord. Med en spritpenna som inte gick att få bort ...

2. När jag var runt fem fick jag med mig min bästis Therese att ringa på dörren hos kvarterets ”arga tant”. När hon öppnade skrek vi: ”Knulla!” och sprang iväg.

3. På språkresan till Brighton söp jag mig så full att jag inte kunde stå upp, jag spydde ner hela mig själv och hade inte tanten vi bodde hos varit så naiv hade jag nog blivit hemskickad.

4. När vi för första gången skulle åka på semester utan min storasyster ställde hon till med värsta ff-festen a la ungdomsfilm – bygdevärstingarna dök upp, sprejade ner hela skolgården, hissade upp en piratflagga i Missionskyrkans flaggstång samt sabbade ugn och kyl och trädgårdsplattor.

5. Min hobby när vi åkte någonstans var att sticka iväg på egen hand så fort mina föräldrar vände ryggen till. Ett av mina tidigaste minnen är hur en dansk tant frågar mig nåt som jag inte förstår när jag har sprungit bort från mamma och pappa i Danmark och inte har en jävla aning om hur jag ska hitta dem igen (jag tror jag var tre-fyra år).

Jag tvingade för övrigt Peter att lova att hämta vårt barn på Maria Pol när han eller hon har blivit femton eller nåt och supit sig medvetslös för första gången. Och det blir lätt han som får vabba när ungen har magsjuka också.
Herregud, vad har jag gett mig in på?!

Socialkompisar från förr

Jävlar vad skraj jag var för att ungen skulle bestämma sig för att komma igår kväll. Alla bussar inställda, trafikkaos, omöjligt att få tag på taxi. Dessutom var Peter på konsert och hade glömt mobilen hemma. Jag menar, hade man varit en sån där ”myllrande roman” hade det ju definitivt inträffat. Fast just nu är jag är motsatsen till en myllrande roman, så jag fick sitta hemma i godan ro och kolla på Top Model och äta Nogger istället.
Det här är SÅ konstigt:

Kompisar från förr 1:
Sitter och bläddrar i Expressen och får syn på nästan en helsida med min gamla klasskompis Petter Godske, försmädligt flinande i en soffa. Hans band har blivit upptäckt av Steve van Zandt och har nu fått kontrakt på tre skivor i USA. Något jag inte ofta bloggar om är att jag gick mer än ett år på social linje på gymnasiet (jag blev en jävel på att skriva maskin/dator snabbt där, så helt bortkastat var det inte), och där gick alltså nämnda Petter – en störig och kortväxt hardcorekille. Som dessutom är ... hm, hur var det nu igen ... barnbarnsbarn eller nåt till konstnären Carl Larsson. Jag har inte tänkt på den här snubben på evigheter. Överhuvudtaget är det inte många från min gamla socialklass som jag tänker särskilt ofta på. Men ...

Kompisar från förr 2:
... så slår jag på trean och slökollar lite på den nya serien Lyxfällan. Och får syn på ÄNNU en gammal klasskompis från social, nämligen Martin, killen i dagens avsnitt. Tvekade ett tag om det verkligen VAR han (hittade inget efternamn nånstans), men när han började bräka på Falumål var det inte längre någon tvekan (har JAG pratat sådär? Eller är det när vissa människor flyttar ifrån Dalarna som de börjar bräka som värst?)
Han var rätt poppis, vill jag minnas. Vi växlade väl typ två ord på ett år.

Skärholmen housewife

Åh vad jag gillar mitt egenhändigt målade San Fransiscoblå arbetsrum. Romanen jag skriver på är min räddning från en fullständig hemmafrutillvaro. Och bara därför känner jag sånt jävla motstånd varenda gång jag ska sätta mig ner och skriva. Jag drar igång alla ritualerna – gör mitt vietnamesiska iskaffe, tänder Jesusljus, sätter på rätt musik, lägger kungen – och undrar hur i helvete jag ska fixa att skriva nåt idag. Men det är nåt med det där rummet som gör att det bara kommer. En timme flyter förbi. Det går så bra. Och jag skriver nytt nu, jobbar inte bara om. Allra bäst går det om det regnar och en av katterna ligger i fönstret och kollar mot neonskyltarna nere i centrum och de upplysta fönstren i höghuset mitt emot. Har bara lite mer än ett kapitel kvar på råmanus nu.

Skärholmen housewifelife (jepp, såhär spännande är mitt liv nuförtiden):
1. Rensar en hel kasse trattkantareller och gör sen trattkantarellsoppa. Med sherry.
2. Organiserar linneskåpet. Rullar alla påslakan prydligt. Ser till så att var sak får sin hylla, skiljer till och med på enkelsängslakan och dubbelsängslakan.
3. Ordnar alla bebiskläder i små plastlådor i IKEA-byrån
4. Tvättar. En maskin varje dag.
5. Planerar att frosta av frysen, städa ur kylen och rensa upp i skafferiet.

(Det värsta är att jag hoppas att barnet blir nån vecka försenat så jag hinner göra klart alla de här idiotgrejerna. Gröten i hjärnan kommer tidigt för somliga ...)

Därför hatar vi "goa" killar

Ur dagens Expressen – Fråga Katerina om Relationer och sex:
Rubrik: Varför uppskattas inte ”goa” killar?
Fråga: ”Jag är 26 år gammal och vill gärna beskriva mig som en väldigt trevlig, social och attraktiv kille som inte har problem med att träffa och umgås med tjejer. Mitt problem är att jag träffar tjejer som jag faller för, och som faller för mig i början, men som alltid bryter med mig efter drygt 6-7 veckor. Anledningen har i regel alltid varit att de tycker att jag är lite för schyst och inte står ut med det. (Nästan samtliga har sagt det så det måste ligga något i det.) (...) Vad gör att tjejer i regel inte uppskattar ”goa” killar? Varför är det alltid killarna som har noll innanför pannbenet som får de bra tjejerna? Jag känner att jag av ren princip snart kommer att börja gå ut på krogen och ta hem tjejer som vanligt men börja behandla dem med kyla och medveten egoism istället för tvärtom.”

Och så vidare ... Har vi hört den förut? Oftast brukar det dock inte vara en fråga utan en jävligt gnällig insändare om att tjejer minsann bara vill ha svin. Eller i Petra Vad-hon-nu-heters usla Metrokrönikor som alltid handlar om hur synd det är om killar eftersom tjejer väljer svin – ”men vänta ni bara, killar, hon finns därute för dig”. Och så får hon rosor och tack i respons sen – äntligen en tjej som har fattat.

Så vad svarar Katerina den goa killen i frågan ovan? Jo, hon är förstås försiktig och diplomatisk och pekar på att många vill ha lite motstånd – lika försiktig och snäll som brudarna som dumpat den goa killen säkert var.

Men hallå "goa" killar – fatta läget. Ni blir inte dumpade/ratade för att ni är för snälla eller för att tjejer vill ha svin. Troligtvis blir ni dumpade av någon av följande anledningar (men tjejerna ni hänvisar till har alltid varit för finkänsliga för att ta upp den verkliga orsaken till att de inte vill ha er):

1. När ni ser minst två tjejer i flock på krogen går ni fram, tränger er ner och avbryter deras samtal med repliken: ”Och här sitter ni alldeles ensamma?”

2. Ni spanar in den snyggaste tjejen i tjejgänget, går fram och limmar men är skitotrevlig mot snyggtjejens halvfula polare som verkar betydligt mer intresserad av er.

3. Ni lyssnar enbart på Bo Kaspers och Lasse Winnerbäck – ”för deras texter handlar ju verkligen om hur det är.”

4. Ni försöker gång på gång bevisa hur humoristiska ni är genom att återberätta samma sketch som ni har sett på teve – gärna i lite större sällskap där ni inte känner alla.

5. Ni skulle aldrig säga att ni har knullat eller haft sex, ni säger att ni har älskat, eller – om ni känner er lite Lundellinspirerade – haft älskog.

6. Om en tjej säger något surt om Victoria Silvstedt, Lena Ph, Emma Andersson eller någon annan ”snygg” tjej på teve så ler ni lite retsamt och säger: ”Vadå, är du avundsjuk? Hon är väl fin” (och på tonfallet kan man höra att ni brukar sitta och runka till bilder på just den tjejen).

7. Ni har noll självinsikt och än mindre självdistans. Det tycker ni inte att man behöver ha om man är så himla go och snäll som ni.

Som nördbrud VILLE man fan bli kallad hora

Igår på lunchen med Sara och Ylva började vi prata om det rätt udda beteendet vi haft under en tid på högstadiet (och som jag har förstått det var vi ändå rätt nördiga alla tre): Att ta på sig så utmanande kläder som bara möjligt, och då helst i situationer eller på ställen där det var HELT fel(typ, totalt mansdominerade miljöer). Själv städade jag på Försäkringskassan, iförd den kortaste kjol som bara går att tänka sig. Nere på vaktmästeriet – där det förstås bara jobbade gubbar – blev alltid nån av männen stående och glodde medan jag torkade golv. Fast det ultimata var förstås om man var flera stycken fjortisbrudar och nån gubbe uppmärksammade en. För målet var förstås inte att faktiskt bli utsatt för något sexuellt, jag vet knappt om det var den berömda bekräftelsen man sökte. Och vi var knappast så oskyldiga att vi inte hade en aning om vad vi höll på med. Nej, vad vi ville var ju att få bryta ihop i en skrattattack tillsammans och sedan diskutera snuskgubben i oändlighet: ”Och han bara ....!” ”Och SÅG du hur han kollade på dig när du ...” ”Jag veeeet, så JÄVLA äcklig!”

Jag blev aldrig kallad hora på högstadiet (jo, en gång, av en kompis på ett disco, men då lappade jag till henne svinhårt) så jag vet förstås inte hur jag hade reagerat, jag hade kanske känt mig jättekränkt. Men jag tror inte det. Jag var ju som sagt nördbrud, att ens bli sammankopplad med något sexuellt var positivt. Jag blev svärmiskt förälskad i vilken äckelkille som helst som typ kom fram och frågade om man ville knulla på det lokala discot. I debatten om tonårstjejer nu handlar det alltid om det här – vägra kallas hora. Sexualiseringen av fjortisbrudar lyfts fram som det enda problemet som existerar för den gruppen människor – i alla fall om man får tro de betydligt äldre som för deras talan. Är det tidsandan som har förändrats? Är det för att jag växte upp på landet men nu följer debatten från storstäderna? Är det för att jag var nördbrud och aldrig riktigt kände av problemet (men nördbrudar är väl något tidlöst – de måste väl ha andra kriser nu som då)? Eller har debattörerna helt enkelt missat något väsentligt?

Saker som kändes betydligt värre att höra än att man var en hora när man var fjortis:
1. ”Fy fan vad ful du är!”
2. ”Du är så jävla torr, vet du det?”
3. ”Det är okej att du inte följer med dit, va? För de andra tycker att du är så himla tråkig.”
4. ”Kolla på henne, så jävla äcklig!”
5. ”Vad ska du med bikinitopp till, du har väl inga bröst?”

Konsertmissar

Bloggen har blivit lite som ett dåligt minne – kommer inte längre ihåg vad jag har skrivit om och orkar inte kolla upp det. Så, med risk för att upprepa mig (och vara en sån där jävel som berättar samma tråkiga episod varje gång man ses):
En av mina favoritkonserthistorier har jag fått höra från min kollega Marianne. På sjuttiotalet bodde hon i Brighton, som då var något av en ”teststad” för band och artister från London. Det var alltså aslätt att få tag på gratisbiljetter till konserter med up-and-coming-artister som spelade på rätt intima ställen. En lördagkväll har Marianne fått biljetter till två olika konserter – dels ett coverband som hon vet vilka de är, dels en okänd kille som heter David Bowie. Så vad väljer hon att gå på? Coverbandet ...

Konsertminnen

1. Kent
Det ganska okända "indiebandet" Kent spelar på Lunds nation (tror jag det var). Jag är hemma och är deprimerad men Anna och Mirre går. Anna kommer stormande hem från konserten och svär om att det fan är det sämsta hon någonsin har sett. Bandet har bl.a. – på fullt allvar – använt mikrofonerna som piskor: ”Som nåra jävla mimare!” tror jag att hon säger. Eller så är det bara önsketänkande från min sida. Att hon säger så alltså. Det med piskorna är sant.

2. Thåström
På återträffen efter min (katastrofala) språkresa har STS fixat så att Thåström av alla människor spelar. Jag och mitt nördgäng sitter demonstrativt i den tomma matsalen under spelningen och någon fäller repliken: ”De kunde väl åtminstone ha valt Pernilla Wahlgren” (jag tror att det här var 1990). Ett år senare dyrkar jag marken Thåström går på – och grämer ihjäl mig över att jag inte kollade på den där konserten.

3. Primal Scream v/s Levellers
Primal Scream har släppt Scremadelica och är typ världens häftigaste band. Jag är på Hultsfred (eller om det var Roskilde). Primal Scream ska spela. Går jag dit och tittar? Nej. Jag väljer att gå och ställa mig och vänta vid ett kravallstaket vid en annan scen. Där ska nämligen de ekologiska träskrockarna Levellers spela om en timme.

4. Docenterna
(Det här är jag nästan säker på att jag skrivit om förut, på någon annan lista, men skitsamma). Docenterna på Hultsfred. Jag, Karin, Sussi och G står allra längst fram (G diggar glatt och frågar efter en stund om det är Nirvana vi kollar på). När Jakob Hellman – Karins gamla kärlek, hon döpte till och med sin asjobbiga duva efter honom – kommer in på scenen nyper Karin mig så hårt i armen att jag får stora blåmärken. SVT är där och filmar. När dokumentärfilmen sänds är vi på klassresa i London. Mamma ringer till hotellet för att tala om att de har sett mig på teve – ”Det var en lååång närbild på dig” säger hon förtjust. Mina föräldrar har på min begäran även spelat in programmet, så förstås är jag dödligt nyfiken när jag kommer hem. Jag kollar. Docenterna. Joppe Pihlgren sjunger något ”sexigt” och gräver sig i skrevet. Klipp. Närbild på mig (i hysteriskt fånig frisyr, jag har håret uppsatt i i en jättestor prickig rosett mitt på huvudet ) som flinar förtjust med halvslutna ögonlock.

5. All tomorrows parties
All tomorrows parties på UCLA. Sonic Youth är värdar (och har valt artister) – say no more. Wilco och Papa M är helt fantastiska (men man sitter i bänkrader i en aula och kollar - vilket förtar lite av stämningen). I övrigt upprepar sig ungefär samma mönster: Publiken flockas förväntansfullt vid ännu en japansk/svensk/amerikansk experimentmusikartist (som oftast spelar med ryggen vänd mot publiken). Sen står folk ut i max tre ”låtar” (eller – who am I kidding – det var ju inte som att oväsendet var uppdelat i klart definierade låtar, det bara pågick i oändlighet, det var endel av det experimentella) innan de diskret smiter ut, och kvar framme vid scenen står tillslut nästan bara den gänglige Thurston Moore och diggar.

Stoppa valfriheten!

Idag öppnade inte EN utan TVÅ gigantiska stormarknader här i Skäris centrum. Coop och Ica Kvantum. Jag testade Coop. Det var som att komma till USA, fast aningen bisarrare, för i ett hörn stod en Linda Bengtzing-wannebee och sjöng country. Till och med diskarna liknade dem i amerikanska varuhus, med såna där stora frysskåp med mängder av färdigmat. Och de hade ett helt skåp med Ben & Jerrys glass.
Samtidigt blev jag lätt deprimerad där bland alla tokshoppande människor med jättekundvagnar, tänkte på Gilbert Grape, scenen där han tvingas åka till det enorma varuhuset för att köpa tårta. Hur ska det nu gå för Munirs livs? När jag gick förbi där var det helt tomt, kassörskorna bara satt och väntade i sina kassor. Och det märktes att Coop-människorna varit där på studiebesök – Coop hade till och med köpt in samma märken av t.ex. hoummos, de satsade stenhårt på färska dadlar och nötter och grejer.

Men ... Ben & Jerrysglass ... Bravos äpple/päronjuice – såna där grejer jag får grym craving efter men som inte finns på Vi Prisma, än mindre på Munirs. Jag hatar valfrihet. Fem livsmedelsaffärer på fem minuters gångavstånd. Tur att allt på Lidl ser så äckligt och tyskt och sönderkonserverat ut att det inte ens är en valmöjlighet.

Andra saker jag inte vill välja:
1. Försäkringsbolag
2. Elbolag
(men det har tack och lov Peter valt med den äran – vi har nåt litet elbolag med jättebillig el).
3. Pensionsfonder
4. Telebolag
(jag blir ALLTID lurad, och nu när jag är höggravid är jag alla utesäljares givna måltavla – kanske för att jag inte hinner springa undan längre. Blev senast lurad av nån jävla Comviqkille utanför IKEA - "Vadå, VILL du inte ringa billigare?" Nej. Jag vill ha det enkelt, jag vill inte ödsla tid och energi på sån skit som vilket telefonbolag jag ska välja.)
5. Lunch/middags-ställe

Insomnia

Andra natten i rad med bara några timmars sömn. Man kan bli galen av mindre. Är det fullmåne eller nåt? Pets kan inte heller sova. Konstigt nog somnar jag lättare helt hopknölad i en Klippansoffa, men då känner jag mig å andra sidan helt steloperarad i nacken nästa dag. Men det är fint med gryningen över Skärholmen, alldeles stilla, höstlöv på träden och röda neonskyltar i det grå.

Saker att göra istället för att sova:
1. Läsa true crime-böcker om seriemördare
Och sen bli för mörkrädd för att kunna sova
2. Sortera alla cd-skivor i bokstavsordning
3. Kolla på nattserierna på tv
Flera av de bästa går ju vid tre-fyrasnåret, t.ex. Reno 911 och Buffy
4. Läsa tråkiga föräldrahandböcker
5. Spela tv-spel
Fast då är allt hopp om att kunna somna ute, jag blir helt speedad istället.

Dubbelmoral

97% av barnen i förskolan här i Skärholmen har ett annat förstaspråk än svenska. 97%!!! Å andra sidan, har man en pappa som är bibliotekarie och en mamma som är barnboksredaktör och författare vore det väl en bragd om man INTE utvecklar sitt språk. Och om inte ens vi vågar sätta vår unge på dagis härute av rädsla för att han/hon ska bli usel på svenska – vem ska då våga och känna att förutsättningarna hemma är så pass bra att man vågar chansa? Fast det blir nog dagis i Sätra där det ”bara” är 82% som har annat förstaspråk än svenska.

Nu är magen så stor att inga resårbyxor sitter uppe längre.

Kollar på Faktum och blir åter så jävla förbannad över hur nåt slags snedvriden ”moral” uppifrån hindrar folk från att leva hyfsat normala liv med subutex eller metadon. Det är som det där argumentet att det skulle bli fler narkomaner om det delas ut fria sprutor. ”Åh, kolla, man får fria sprutor här, då måste jag passa på att testa heroin.”

Moralens träskområden:

1. Narkomanvården

2. Amning
Det råder typ tystnadsplikt om hur man bär sig åt om man inte kan eller vill amma. Nämn ”mjölkersättning” för en barnmorska och hon tittar på dig som om du vore ett barnmisshandlande monster och börjar hyperventilerande med sitt mantra: ”Alla kan amma, det handlar bara om teknik.”

3. Antidepressiva mediciner
Folk som aldrig har haft en depression i hela sitt liv älskar att plädera för att ”i dagens samhälle får man inte längre vara ledsen ibland, man måste ta lyckopiller och vara glad hela tiden.” Eller: ”Läkare bara skriver ut lyckopiller när man egentligen behöver prata med någon.”
Nej. Man blir inte konstant lycklig av lyckopiller. Däremot kan man ha och behålla ett jobb, man kan klara av att gå utanför lägenheten, man slipper vara paniskt rädd för att ringa ett telefonsamtal – kort sagt, leva ett hyfsat normalt liv. Varför är det så jävla provocerande?

4. Den kristna högern (huvudsakligen i USA, men believe me, det kommer att sprida sig här med)
Hur kan man vara emot abort med argumentet att man inte har rätt att ta någon annans liv och samtidigt vara högljudda förespråkare för dödsstraff?

5. Vår nya regering

Favoritaffärer

Grått och regn och höst och när jag gick till gallerian för att klippa mig fick jag värsta flashbacken till Valbo köpcentrum utanför Gävle. Det var det absolut roligaste jag visste när jag var liten – att åka dit (jäpp, konsumtion rules). Dealen var att det skulle regna, annars åkte vi inte dit. Haken var att man var tvungen att gå på astråkiga ställen, som IKEA och Wessels kläder. Men det var det ändå värt, för jag och min syster fick lite pengar var och åtminstone en timme att uppsöka våra favoritplatser i köpcentrumet: djuraffären, godisaffären och krimskramsaffären med porslinsfåglar och sidenblommor. Det kommer aldrig någonsin att bli så roligt att shoppa som det var då, i Valbo köpcentrum. När jag tänker efter var det nog till och med mindre än Skärholmen centrum. Men det kändes oändligt.

Mina favoritaffärer i Falun när jag var liten:

1. Smink och presenter
Som allmänt kallades för Snusk och presenter. Det var här man fick tag på typ samma snuskprylar som i Scantrend-katalogen – bröstformade salt- och pepparkar, små snoppar som hoppade fram över bordet när man skruvade upp dem. Jag köpte hälften av alla min julklappar här.

2. Lek & hobby
Första stället i Falun som sålde lösgodis som man fick självplocka, bl.a. salta och sura boxhandskar. Fantastiskt urval av luktsudd. Det var också här man kunde köpa scratch and sniff-klistermärken som luktade as (det är sant, det fanns såna – hur tänkte marknadsmänniskan som kläckte den idén?).

3. Gobiten
Hade bland annat såna där groteskt stora sega råttor som hästtjejerna äter i Marianne Ahrnes ungdomsserie Den tredje lyckan. Fast mest köpte jag korkskruvar med fruktsmak. Smakade bara socker men såg ju så festliga ut.

4. Blids bokhandel
Enda gången i hela mitt liv jag har snattat något i en affär var på Blids bokhandel. En jätteful liten blommig adressbok. Herregud, vilken mes man var.

5. Hemköp Svalan
Stället där mina föräldrar alltid veckohandlade. Det bästa var serietidningarna. Och en installation med en logvägg och en massa halm där en plasthöna ruvade på ägg. Senare, på gymnasiet, hängde vi här JÄMT. Det var nämligen den mataffär som låg närmast elevhemmet. En av våra lyckodrömmar var att tillbringa en natt på Hemköp. Fast jag kommer inte längre ihåg varför vi tyckte det var så fantastiskt.

Runkrelaterat del 2

Åh, dagens höjdpunkt – Mercireklamen! Den är så underbart ... kristdemokratisk!
Nej. Man har inte så mycket att blogga om när man är hemma och är sjukskriven.

Pets har börjat ha en massa undervisning på sitt jobb. En dag skulle han berätta om hur RSS fungerade. Pedagogiskt visade han upp sin egen sida med olika RSS-bevakade sajter, däribland min blogg.
”RSS fungerar jättebra på sajter som ofta uppdateras, t.ex. bloggar”, sa han och skulle använda min blogg som exempel. Där dagens post hette Runkrelaterat. Jag slutar aldrig att skrocka åt det där. Den prydlige bibliotekarien som kör RSS på nån noga utvald porrsajt och kallar posten för ”runkrelaterat.”
Nu måste han först fråga ”Har du nån snuskig rubrik på bloggen idag?” när han ska undervisa.

Från högstadiet och framåt jobbade jag jämt på loven. När jag började plugga pluggade jag sjukt mycket och såg till att ytterligare eliminera alla chanser till liv genom att städa på Östermalm varje kväll. Okej, Biskops-Arnö var aslyxigt, men där var det så mycket prestationsångest och klaustrofobi som förstörde. Efter det har jag jobbat heltid och försökt få färdigt mina romaner och haft en massa skrivrelaterade extrajobb på kvällarna. Visst, jag har ont och är tung och sover skitdåligt på nätterna, men min tillvaro nu känns ändå så oändligt lyxig.

Det bästa med att vara sjukskriven:
1. Man får sova länge på morgnarna
2. Man kan gå och handla/åka tunnelbana på andra tider än majoriteten av Stockholms befolkning.
3. När kräksjukan börjar gå kan man hålla sig hemma.
4. Man hinner läsa en massa böcker som blivit liggande.
5. Man hinner. Man slipper.

Pappaskämt

Tack och lov för Ramadan – då finns det i alla fall bra frukt på Munirs livs. Frukten på torget just nu är bedrövlig; möglig, mjölig, övermogen – bananflugeheaven.

Stressade in på Oneoff för att se om de hade ramnumret på min stulna cykel. I affären hängde små bedårande söta skatebarn, och i högtalarna spelade de Ted Gärdestad, det blev nästan för mycket. Fast ramnumret lyckades expediten inte hitta – de hade just bytt datasystem. Och efteråt, när jag träffade Peter, uppstod det obligatoriska missförståndet.
Jag: Jag var in på Oneoff för att kolla upp min cykel.
Peter: Va? Köpte du den där?
Jag: Ja, de har ju inte cyklar där längre, men de hade det då. Och så var det SÅ söta skatebarn som hängde i affären.
Peter: Men varför gjorde de det? Varför hängde de där?
Jag: Tja ... inte vet jag. Men det är ju alltid skatebarn som hänger i den affären. De kanske hade prao?
Peter ser mer och mer förvirrad ut och tillslut klickar det.
Jag: Alltså, jag pratar om ONEoff, skateaffären på Vasagatan, inte ONoff.

Vi var på studiebesök på BB Stockholm. Jag tror de hade pumpat ut nåt slags bullbakslukt i lokalen för att droga oss till trygghet. En tjock pappa skämtade oavbrutet, t.ex: ”Jag tar en whiskey, tack” (när barnmorskan pratade om bedövning) och ”Det är där vi pappor kommer att hänga” (om sittbadkaret med tillgång till lustgas). Samt tusen skämt om att hans tjej var beroende av lustgas. Jag pratar dalmål när jag härmar honom, Peter pratar småländska. Fast jag tror faktiskt att han pratade Stockholmska.

Vad som kännetecknar ett pappaskämt:
1. Ordvits
2. Måste dras VARJE gång ett visst ämne kommer på tal
3. Var inte ens roligt första gången
4. Innehåller oftast ett tjatmoment
5. Är ibland lånat från Povel Ramel, ibland bara inspirerat av Povel Ramel

Eager Beaver

Hade ett riktigt Papphammar/Benny Hill/George Costanza-moment när jag käkade lunch med Ylva, Sara och Jenny (som f.ö. en gång i tiden hette Wolfenstein i efternamn – fatta vad coolt!). Lyckades vända handväskan upp och ner så att allt rasade ur, satt stönande på huk med jättemagen och försökte fösa ihop böcker och plånbok och näsdukar och tuggummin (de andra var och tog sallad, de stod inte hånskrattande och tittade på om någon undrar) och när jag ÄNTLIGEN lyckats och skulle ta mig upp fällde stolen som jag tog stöd mot ihop sig så jag höll på att ramla.
Ylva fick äntligen sin födelesdagspresent – Eager Beaver som dansar och sjunger ”Sit on my face”. Så nu kan jag tryggt lita på att hon blir nya David Brent på jobbet.

Avbröt min stackars barnmorska mitt i ett möte för att testa om jag har havandeskapsförgiftning (vilken härligt brutal diagnos), men allt såg bra ut, den jävla huvudvärken jag haft i fem dagar nu beror troligtvis på att jag snarkar mig till en usel sömn.

För övrigt så tycker jag inte att Anders Borg är olämplig som minister för att han betalat barnvakten svart. Jag tycker att han – liksom majoriteten av ministrarna – är helt fel som ministrar eftersom de bara verkar känna till sin egen överklassverklighet. Ta bara uttrycket ”höginkomsttagare”. Hur mycket ska man tjäna för att vara en höginkomsttagare? Moddarna verkar räkna folk som tjänar 400 000 om året som ”arbetare”. Det gör inte jag. Om jag tjänade 400 000 om året skulle jag se mig själv som en höginkomsttagare. Nu tjänar jag betydligt mindre. Och ändå tjänar jag SÅ mycket mer än t.ex. en snabbköpskassörska eller en fritidspedagog. Varför ska såna som jag – och folk som tjänar mer – få skattesänkning? Det är ju inte vi som behöver det. Det kommer överhuvudtaget inte att påverka mitt liv.

To do-lista:

1. Polisanmäla cykelstölden, plus anmäla det till försäkringsbolaget. Kolla med cykelaffären om de har registrerat ramnummer.

2. Sätta ut annons på blocket om det jävla databordet som nu står och är ivägen i hallen.

3. Packa upp alla babykläder jag fått av min syster.

4. Skriva färdigt min roman (ha, ha, vilket skämt)

5. Börja göra sjukgymnastik dagligen

Mer skit

Det borde vara en fantastisk skön dag, min första dag som sjukskriven. Lagom höstgrått väder, massor med bra böcker att läsa och inspelade program att kolla på. Men det händer så mycket skit. T.ex:

1. Budgeten
Vilken jävla mardröm. Fattar folk vad de har röstat fram? Störst skattesänkning för höginkomsttagare OCH halverad förmögenhetsskatt samtidigt som de sänker alla bidrag – och höjer avgiften till a-kassan, slopar ALLA avdrag som folk överlag kan utnyttja - med den härliga motiveringen: ”Det blir en drivkraft att komma ut i arbetslivet.” Jaha, är det SÅ nya jobb uppstår? Är det såhär de fixar folk till sina satans hushållsnära tjänster, eller? Ja, det kommer nog att pressa ner lönerna så att man har råd med vit städerska fastän man bara tjänar 17 miljoner. Taktiskt att se till så att facket blir totalt urholkat samtidigt.

2. Cykeltjuv
Min underbara, fina Electracruiser är borta! Snodd ur cykelrummet fastän jag hade låst fast den i väggen. Och jag som har fått en pakethållare i födelsedagspresent ... Förhoppningsvis får jag ut på försäkringen, men nu vet jag inte längre om jag vågar ha en så bra cykel, what’s the point om den ändå ska bli stulen?

3. Lambert
Katten Lambert – han som spann så han nästan kvävdes - på farmen i Gresham är död. Det var samma äckliga grannhund (grannarna är republikaner som kör runt på fyrhjulinga, de säljer säkert meth också) som dödade honom som den andra katten, Racecar.

4. Avlopp
Det luktar fortfarande lök ur avloppet. Jag trodde det var det avloppskillarna skulle fixa.

5. Fucking Martin Timell
Sätter mig tillrätta för att kolla på två inspelade avsnitt av Carl-Jans änglar. Tyvärr har jag gjort fel när jag spelat in och vad jag istället får är ... Martin Timell och Äntligen hemma. Hur uttråkad och sysslolös jag än blir är ALLT bättre än att kolla på Martin Timell och Äntligen hemma.

Ännu en Skärholmenlista

Sista dagen på jobbet igår och det bjöds på delikat chokladtårta (det var som chokladtryffel på nötbotten ungefär) från Grillska vid Stortorget och fantastiska fulfina mjukisdjur till barnet. En märklig känsla – separationsångest och lättnad i ett. Ungefär som sista dagen innan sommarlovet - om man hade gillat sin klass - inbillar jag mig.

En ganska osorterad Skärholmenlista:

1. Raskatt
Man fattar att området håller på att få ökad status när en american curl (=raskatt med lustiga, nervikta öron) smyger runt mellan hyreshusen. Jag hoppas att inte Kosmos spöar skiten ur den. Kosmos är större än alla andra katter här och har kommit hem med både fläskläpp och såriga öron.

2. Hustak
Kidsen har upptäckt att man kan ta sig upp på taket till grovsoprummet om man bara ställer en kundvagn i det lägsta hörnet och klättrar på den. Jag förstår dem – huset har ett asfint green roof (finns säkert nåt ord för det på svenska, men jag vet inte den korrekta benämningen) och är alldeles platt, man vill bara sitta där och äta picnic. Jag är uppväxt i en sjuttiotalsvilla med platt tak. På vintrarna brukade jag och min syster klättra upp på taket och hoppa ner i snövallarna nedanför. Det gjorde vi ända tills min syster stukade foten. Typiskt storasyskon att förstöra det roliga.

3. Bilar
Ni vet den där grejen om att invandrare skulle glassa runt i dyra Mercedesar (och att man därför ska rösta på Sverigedemokraterna)? Well, det stämmer i alla fall inte på den här gatan. Gud vilka risiga bilar som står parkerade här. Den festligaste är katolikbilen, med vindrutan helt proppfull av helgongrejer och jungfru Maria ljus och radband. Gangsterbilen (jag vet att det är en gangsterbil eftersom jag dels sett polisen genomsöka den i en razzia här på gatan, dels för att någon hade skrivet GANGSTER i dammet på motorhuven) är vit och ser helt fallfärdig ut.

4. Vivokaos
Stackars vivokassörskorna idag! Hela affären var proppfull med folk, köerna var hur långa som helst – och så blir det nåt fel med kortläsarterminalen så att folk inte kan använda sina kontokort längre. Arlas nya mezeyoughurt har förresten blivit en succé här. Gubben framför mig i kön köpte till exempel tio liter.

5. Fler affärer
Snart öppnar både Coop och Ica Kvantum här nedanför. Coop skryter med ”över 600 specialartiklar på temat Världens mat”. Hoppas att de samlar allt i en fin, stor hörna – som på Ica Globen. Och båda har öppet till tio på kvällen. Vi kommer att bli SÅ tjocka.