En äkta Skärholmenbo

Igår kom en journalist från ETC Stockholm hit och gjorde en lååång intervju. Och jag blev återigen påmind om att jag är helt oförmögen att någonsin avsluta ett resonemang sedan Anton föddes. Jag tappar tråden HELA tiden. Och alla de där smarta slutsatserna jag skulle leverera var som bortblåsta. I alla fall. En extra källa till nervositet i just det här fallet var att journalisten ifråga var lika gammal som jag - och uppväxt här i Skärholmen. Alltså nder exakt den tid som delar av boken utspelar sig. Det blev lite som ett facit. Och jag hade inte alla rätt ...

Saker om Skärholmen jag önskar att jag hade vetat när jag skrev boken:

1. Att ungarna på Äspholmsvägen/terassen hängde rätt mycket uppe på Ekholmsvägen eftersom det var mycket bättre ytor där för fotbollsspel etc. (ytor som försvunnit nu eftersom det byggts nya bostadshus).

2. Att pissgången - dvs gången som ledde fram till hissen upp till Ekholmshöjden, där bergbanan ligger nu - var en källa till skräck för kvarterets barn.

3. Att många av barnen i mitt beskrivna område hängde betydligt mer i skogen än vad som framgår i min bok. Typ, mer i skogen än i centrum. Och att skogen präglade området för de boende betydligt mer än betongen - som var utifrånbilden.

4. Att ett skogsparti som man ser (men nästan inte kan ta sig till) på väg från Skärholmen till Ikea var känt som den mytomspunna Limsniffarkullen (tror jag det var den kallades, eller om det var limsniffarskogen).

5. Att det är en dödssynd att skriva "Skärholmen utanför Stockholm" - Skärholmen ligger i Stockholm - det vet alla som växt upp här.

Efteråt

Jamen det gick ju bra det där. Även om jag inte fått sådär jättemånga recensioner. Det är lite samma känsla som den jag hade inför julafton när jag var liten. Man var så himla laddad, hysteriskt förväntansfull, precis som om det skulle inträffa en stor och fantastisk och bestående förändring bara för att det var julafton. Och jag skrev långa önskelistor om vad jag helst ville ha. Och sen tomheten så fort det var över. För även om jag hade fått precis det jag ville ha (en strålande DN-recension i det här fallet) så lunkade ju allt på precis som vanligt igen nästa dag och egentligen var det ingenting som hade förändrats av att jag fått det jag ville. Och just nu är jag så satans stressad att jag inte ens hann njuta medan det pågick.

Det finns en så himla skum lägenhet på Ekholmsvägen som jag går förbi då och då. Varenda fönster är övertäckt med kartong - precis som i Låt den rätte komma in. Dessutom är ett av fönstren trasigt (det skedde efter att kartongerna sattes upp) och har varit det i flera månader. Idag såg jag en bok ligga utanför kartongerna i fönstret och var givetvis tvungen att gå dit och glutta vad det var. Det visade sig vara en mattebok för åk 9. Så sorgligt. Bor det den femtonåring där? Varje gång jag går förbi fantiserar jag vad som egentligen pågår därinne:

1. Det är ett methlab.
2. Personen/erna som bor där är vampyrer och tål inte dagsljus. Alternativt har en psykos och tror att han eller hon inte tål dagsljus.
3. Lägenheten står tom och outhyrd.
4. Någon/några gömmer sig därinne
5. Det är en hemlig bordell.

Nedräkning

Okej, nu har nedräkningen börjat. Första recensionsdag på Jag vet ingenting om dig imorgon. Som förvisso inte behöver betyda att någon recenserar den. Men man måste ju ha något att fokusera sin nervositet kring.
Här är min facebooksida om boken där jag bl.a planerar att lägga ut recensioner.

Wish me luck!

FöräldraLEDIG - up my ass

Okej, jag tar tillbaka det där om att Anton skulle vara så lugn och stillsam att jag skulle få oceaner av tid under föräldraledigheten. Han har bara väntat på att Rufus ska försvinna till dagis, då kräver han sin rättmätiga access. Jag är så slut. Och har inte haft en chans att blogga.

Några jobbiga prylar med att vara föräldraledig tvåbarnsmorsa:

1. Alla sysslor som man överhuvudtaget kan utföra måste utföras med en hand, sittandes i soffan med en unge hängande i bröstet.

2. Amningshormoner i kombination med konstant sömnbrist gör att det känns som om man går på kraftigt nedåttjack. Vilket kanske vore mysigt. Om man inte hade tusen saker att göra hela tiden.

3. Det är ett skämt att tro att man ska kunna skriva eller göra något annat kreativt. Någonsin.

4. När man väl är två vuxna människor hemma, dvs på helgen, måste man lägga all sin sammanlagda tid på att städa sin totalt nedsunkade lägenhet. Ärligt, hur fan hinner småbarnsföräldrar städa? Och innan man väl städar irriterar man sig hela dagarna på hur det ser ut hemma. Samt snubblar runt på alla saker som ligger överallt.

5. Så fort det andra barnet kommer hem från dagis är HELA tiden åtminstone något av barnen missnöjt.

Utö

En hel semestervecka till i betongen kändes lite tungt, så glada i hågen bokade vi tre nätter i en fin stuga på Utö i skärgården. Det är ju så lätt att ta sig dit också. Bara t-bana. Och pendeltåg. Och buss. Och båt. Så vi begav oss iväg som två packåsnor med barnvagnar och jätteryggsäck och rullväska och mindre ryggsäck och skötväska och åtminstone till en början ett glatt humör. Fast snart blev det värre. Först av allt: pisshissen på centralen. Vad är det för jävla idiot som har konstruerat den? En jättelång smal gång leder fram till hissdörren, och knapp till hissen finns först i mitten av gången. Om någon ska av på samma plattform som man själv tänkt kliva på måste man backa ut hela vägen och sedan KASTA sig fram och försöka hinna öppna dörren innan hissen åker iväg igen. I två fall av tre misslyckas man och hissen hinner åka tom. Så blev det nu. Med resultatet att vi nästan missade pendeltåget till Västerhaninge. Vi RUSADE med skumpande väskor och en barnvagn var rakt emot alla mötande människor som förskräckta hoppade åt sidan. Men vi hann. Med typ en minut till goda. Fast väl framme i Västerhaninge var det dags för nästa dust med SL-hiss. Och alltid står där någon förvirrad pensionär och ska åka först, och alltid är hissarna för små för två barnvagnar. Så när vi äntligen tagit oss ut från pendeltågsstationen båda två upptäckte vi att vi hade missat bussen till Årsta brygga. Om vi tog nästa buss skulle vi missa färjan. Ack, så nära men ändå så fjärran … Jag fick givetvis ett hysteriskt utbrott och skrek och grinade och stackars Anton var skithungrig och ville egentligen äta och skrek i vagnen och Peter sa sammanbitet att om vi åkte hem nu så orkade han fan inte göra samma tur imorgon igen. Så vi ringde en taxi som dock inte kunde säga när den skulle komma och under tiden såg vi tiden till färjans avgång krympa obönhörligt medan vi var fast på en skitful Konsumparkering i Västerhaninge.
DÅ hände diverse saker som föranleder dagens lista:

Snällast på väg till och på Utö

1. Taxichauffören
Av en underlig slump kom det faktiskt en taxi - som inte var den vi hade beställt - till parkeringen. När vi förklarade situationen för kvinnan som körde föreslog hon oss att ringa färjan och be den vänta. Under tiden fick vi stuva in oss i taxin allihopa och åka iväg. Det saknades bilbarnsstolar och Rufus VÄGRADE ha på sig bälte, men hon bara garvade och sa: "Äh, vi är på landet nu. Jag kör försiktigt." Extra festligt att hon visade sig jobba som lärare i serbiska i just Skärholmen i vanliga fall.

2: Kaptenen på färjan
Under tiden fick jag tag på kaptenen på färjan. Jag förklarade situationen och frågade om han möjligtvis kunde hålla färjan åt oss i fem, tio minuter (samtidigt som jag kände mig skitdum och tänkte: fet chans att han går med på det). Men han sa glatt att: “Ja, det ska väl inte vara några problem. Jag ringer om ett tag och hör hur långt ni har kommit.” Så vi kom med färjan! Helt jävla otroligt.

3. Hovmästaren på värdshuset
Efter den här hysteriska färden var vi tvungna att slänga in grejerna i stugan och skynda oss att traska de 2,7 kilometrarna till Gruvbyn innan Ica stängde. Sedan segade vi oss fram till värdshuset för att äta middag. Rufus ville förstås inte ta en tugga av sina pannkakor utan röjde runt som fan med sina bilar istället. Väl färdigätna började vi gå den långa vägen hem till stugan - och blev plötsligt omkörda av en bil tillhörande Utö värdshus som stannade vid oss. Det var hovmästaren som kört ikapp oss bara för att lämna en bil som Rufus glömt.

4. Värdparet
På tisdagen ösregnade det till och från hela dagen. Så fort vi gjort oss i ordning för att gå och handla mat kom det en ny skur. Till slut bad vi att få hyra en cykel av värdparet så att en kunde spurta iväg och handla käk mellan skurarna. Det var inga problem - vi behövde inte ens betala för den. Dessutom fick Rufus ta med sig en badboll som han förälskat sig ifrån stugan.

5. Tanten med MC-museet
Som trots att det helt klart var hennes makes projekt, den där mc-samlingen i garaget, snällt ställde upp och visade den för oss när det passade oss. Tanten fick fö inte en syl i vädret - Rufus pratade oavbrutet, han var så exalterad att han nästan exploderade och ville aldrig lämna stället.

Utflykter i närmiljö

En av de jobbigare grejerna med att bo i lägenhet i betongen med barn är att man måste hitta på utflykter varenda jävla dag på semestern. Man kan liksom inte bara släppa ut dem bland bilarna och pitbullarna (i alla fall inte om de är under tre) och att stanna inne i den kvava lägenheten hela dagen är inte en option. Nu när man har en spädis som jag inte vill exponera för allt för mycket folk så här tidigt begränsas valmöjligheterna för utflykter ännu mer - allt ska ju helst ske så nära hemmet som möjligt. Ännu svårare blir det av att vi har en åsikt om vad en bra utflykt består i och Rufus har helt andra önskemål:

Mina och Peters förslag på roliga och bra sysslor i närmiljön när solen skiner:

1. Sätra strandbad
Bada, bygga sandslott och äta glass. Klassisk sommar.

2. Parkleken i Aspudden
Klappa kaniner, titta på getter och höns, leka, bada i plaskdammen och äta glass.

3. Gå till skogen
och plocka blåbär - nu när det finns.

4. Konditori Lyran
Sitta i skuggan på deras uteservering med en kopp kaffe och en fet bakelse och kolla på båtarna som far förbi.


Tyvärr överensstämmer de inte riktigt med Rufus förslag på roliga och bra sysslor i närmiljön när solen skiner:

1. Ekholmsvägen
Stå länge och titta på en brummande maskin - en slamsugare eller vad det nu är. Diskutera huruvida det är en Scania eller något annat bilmärke. Efter en lång stund förflytta sig några meter och stirra i evigheter på en lastbil med rostiga järnrör på flaket. Diskutera huruvida det är en Scania eller något annat bilmärke.

2. Ikea, Kungens kurva
Raskt ta sig upp till Barnens Ikea där de byggt upp en liten och jättetråkig tågbana - det är egentligen inte mer än en oval med en bro. Stanna där resten av dagen. Bli asförbannad och lägga sig på golvet och vråla om något annat barn så mycket som vågar titta på tågbanan.

3. Lekplatsen här på höjden
Eller egentligen inte så mycket lekplatsen som en skåpbil som står där. Där ska vi sedan stå och diskutera huruvida skåpbilen är en Mercedes eller något annat bilmärke.

4. Pressbyrån
Vilken som helst. Där ska obegränsade mängder Kinderegg inhandlas.

5. Lägenheten
Omväxlande ställa upp alla bilar på rad och diskutera vilka märken de är av, samt hoppa i sängen och kasta mjukislamm på varandra.

Tillbaka - nu som tvåbarnsmor

Jag hade nästan glömt hur gränslöst intellektuellt uttråkad man lätt blir av att vara hemma med spädis. Och det hjälper inte ens att läsa sjukt mycket böcker och kolla igenom ALLT man sparat på dvd:ns hårddisk medan man ammar (vilket man gör HELA tiden, dygnet runt).
Så jag måste helt enkelt börja blogga igen. Lite i smyg. Än så länge är det mest kaos hela dagarna eftersom Rufus inte börjat på dagis än och kräver konstant uppmärksamhet. Vi försöker förtvivlat ta oss ur betongen och göra UTFLYKTER till naturen varje dag, vilket har resulterat i att vi allihop är konstant utmattade. Rufus har dessutom börjat med den underbara vanan att gå upp ca halv sex på morgonen.
Bebis nummer två har efter två veckor äntligen fått ett namn: Anton. Han gör inte så mycket väsen av sig än, men är mjuk som en persika på huvudet och väldigt söt. Och det är förstås inte bra att han är lite gul, men det ser ju onekligen snyggt ut. Lite solbränt sådär.

Spektakulära händelser på Huddinge sjukhus vid kejsarsnittet:

1. Val av tidningar i väntrummet
I väntan på att få komma in till operation fick vi sitta i ett väntrum som av diverse informationstexter på väggen att döma mest användes av föräldrar vars barn skulle opereras. Eftersom vi fick sitta där ett tag och jag var både skitnervös och aptörstig började jag rota igenom tidningshyllan. Hittade Hus & Herrgård (tror jag den hette), Tidningen Jakt och – bäst av allt – tidningen Vildsvin. Som alltså var en hel glassig tidning som enbart handlade om vildsvinsjakt. Precis vad man känner för att läsa om när ens barn ska genomgå reparation. Peter skulle just börja läsa den när det var dags för oss att gå till operation.



(annons ur senaste numret av tidningen Vildsvin)

2. Narkosläkaren
Dagen innan hade vi fått träffa en narkosläkare som var så laidback att han var i det närmaste medvetslös. Han typ suckade inför varje fråga han var tvungen att ställa. Givetvis var det även honom vi fick vid snittet. Han kom insläntrande och såg gravt uttråkad ut. Fast det gjorde inte så mycket för han var en jävel på att sätta ryggbedövning.

3. Tvillingar
Samtidigt som vi låg på BB var det FYRA tvillingpar som hade fötts. Nattbarnmorskorna såg lite lagom stressade ut när man ringde på dem.

4. Morfin
Första dygnet efter snittet pumpar de verkligen i en morfin. Hur skönt som helst. Jag tror jag ska joina Thorsten Flinck och bli morfinist.

5. Maten
Tydligen är det rätt viktigt att inte käka gasbildande mat när man just gjort snitt. Så vad fick man då för specialkost för att hantera detta? Rå vitkål, kikärtor, bönor och ärtor.

Här är han förresten, my precious (som f.ö. heilar lite oroväckande ofta):

Paus

Nej, här var det inte mycket aktivitet. Under påsken satt jag i och för sig datorlös i Kalmar. Här är några andra skäl:

1. Jag håller på att fixa det sista med romanen, vilket tar det mesta av den lediga tid som inte går åt till att slöglo på teve och äta kopiösa mängder godis.
2. Jag börjar bli jättegravid. Och är konstant skittrött.
3. Jag har en son som är i trotsåldern och får minst ett offentligt utbrott per dag. Det gör mig ännu tröttare.
4. Eftersom jag råkade avslöja vem som vinner Project Runway för Annika har hon gett mig som straff att själv utföra en uppgift varje vecka. Uppdrag ett är att virka ett pungskydd. Ja, ni fattar. Det kommer att ta tid …

Fast mest av allt har det börjat kännas lite som att ständigt pissa med öppen dörr. En massa folk vet att jag är jag. Så jag har börjat vakta min tunga. Eller mina fingrar blir det väl, när man skriver. Vilket rimmar illa med njutningen i att få frossa i Tourettes syndrom, när man nu har det.
Så jag tar en paus nu. Går under jorden i några månader. Startar en annan blogg nån annanstans där jag är helt anonym. Besöksantalet kommer väl att sjunka till ca en (vilsen!) besökare om dagen. Men jag kan å andra sidan skriva vad som helst utan att oroa mig för vad folk eventuellt ska tro och tycka.

Namnförslag

Vi försöker involvera Rufus i sitt nya syskon genom att be honom om namnförslag (han förkastar nämligen våra genom att vråla INTE, INTE!). Hittills har det gått sådär. Rufus heter ju lite Rufus efter Rufus Wainwright, så jag googlade upp de förebilder som han tänker sig att hans syskon ska ha.


1. Manya
Av vad jag kan döma är det någon tjusig Bollywoodstjärna. Och egentligen tror jag att han syftar på en tjej på dagis som heter Lanya.


2. Heran
Eh? Samma sak här, jag tror att han syftar på en söt tjej på dagis. Inte den här … mutanten eller vad det är.


3. Mulle Meck
Snacka om predestinerat öde, med det namnet. Jag menar, tänk när killen blir sjutton, arton år …


4. Heile
Är det ens ett namn? Eller menade han Haile? Haile Mulle Meck Elging ... Det förpliktigar.


4. Janne
Eller om det kanske är Janne Josefsson han menar.


5. Bebis
Ja, varför inte helt enkelt göra det lätt för sig och kalla saker för dess rätta namn.

Hello Saferide

Ja herregud, jag skulle ju ta och blogga nu när jag till och med tagit mig någon annanstans än till jobbet eller hemmet, var nämligen på konsert (Hello Saferide) i fredags. Och så är jag alldeles för trött för att göra det. Men en massa spännande saker hände, både innan, under och efter konserten, t.ex:

1. Lik
Vi såg två poliser stå och vakta en drunknad kropp vid vattnet på Riddarholmen när vi gick från jobbet till t-banan. Fast vi fattade inte vad det var utan såg bara en klump som vi konstaterade förmodligen var ”en häst eller något annat djur”. Sedan tänkte vi inte mer på det förrän det var en notis i DN om en människokropp som hittats i Riddarfjärden. En häst eller något annat stort djur? Snillen spekulerar …

2. George Costanza-moment
Innan konserten käkade vi svingod meze på Lebanon. Det enda som var lite märkligt med stället var att de hade en garderob med garderobsavgift. Jag hade givetvis glömt bort att ta ut cash och blev därför lite stressad över det här. Så när notan kom in och vi betalade med kort och jag hittade raden ”garderob” skrev jag gladeligen dit 10:-. Fast det kunde ju inte gubben i garderoben veta. Därför sa jag högt och ljudligt, flera gånger, ”ja, jag betalade ju garderoben på notan jag” som en idiot. Eller som en: What would George Costanza do? Jag tyckte ändå att gubben i garderoben kollade konstigt på mig.

3. Överklassbrud
På själva konserten hamnade vi precis bakom en brud som såg SÅÅÅ överklass ut. Sådär lite för blankt och lite för slätt blont hår, scarf, randig tröja och en förlovningsring som hon stolt visade upp för väninnorna. Cia, som stod närmast, rapporterade vad de pratade om. Först var det hennes inplanerade bröllop i sommar och så var det väninnornas undran om de skulle skaffa barn snart. Och sedan berättade hon att hon hoppades på att få jobb i garderoben under Timbuktus turné i sommar. Eh …

4.Hemresa
Klockan var halv tolv på natten och jag lyckades ta mig från Djurgården till Skärholmen på 40 minuter! Med kollektivtrafiken!! Utan färdplanerare!!! Och det var inte ens någon som spydde i min närhet. Mao. En perfekt avslutning på en lyckad kväll (men fan vad trist det är att inte få dricka nånting). Mao. Jag är officiellt en pensionär igen, som överhuvudtaget lägger någon vikt vid själva hemresan och tycker att den är bra - just för att ingenting händer på den.

Han?

Var på ultraljud på förmiddagen. Vi hade inte tänkt ta reda på kön, men när barnmorskan (eller vad nu de som sköter ultraljudsapparaterna har för titel) hade gått igenom att alla delar fanns på plats, gäspade visst ungen och hon kläckte ur sig:
”Oj, där gäspade han visst.”
Han? Var det en slentrianmässig felsägning, eller hade hon sett något som vi missat?

Väl tillbaka på jobbet visade jag bilderna för några kollegor som fick tolka om DE såg något som jag hade missat. Det gjorde de. De såg världens största pung(rent proportionerligt, alltså), de såg en navelsträng och de såg en av otaliga salta skumbananer jag satt i mig på sistone, som tydligen hamnat fel. Ja, ja, vi får väl se. Vissa får åttlingar, andra får ett barn med världens största pung.

Andra glada nyheter:
1. Äntligen! I detta nu står vår nya diskmaskin och hummar så vackert i köket. Jag tror det fortfarande knappt själv, måste kolla så att disken faktiskt är ren innan jag förstår att det är sant.

2. Restaurangen Vapiano har öppnat vid Gamla stans t-bana. Hurra! Ännu ett lunchställe. Har redan varit där två gånger på en vecka. Gud vad man inte är bortskämd med fräscha lunchställen när man jobbar i den här delen av stan. Den äckligaste Gamla stan-lunch jag ätit var nog en kletig tonfiskmacka på nåt slags croissantbröd. Jag kände mig liksom matförgiftad redan medan jag åt den.

3. Dessutom har de öppnat en liten livsmedelsaffär i bottenplanet. No more lång vandring till Konsum, Järntorget i snålblåsten.

Diskmaskinen, en följetong

Del 378 i serien TP vs alla instanser som ska se till att vi får en fungerande diskmaskin igen:
I fredags skulle poståkeriet köra ut den smalare diskmaskinen, den som förhoppningsvis får plats där det förhoppningsvis är meningen att maskinhelvetet ska stå.
På morgonen ringer de för att stämma av så att jag är hemma när de har tänkt komma. En timme senare ringer en man därifrån igen, aningen förbryllad, och säger:
”Eh, vi har TVÅ diskmaskiner till dig här, ska du ha båda två?”
Jag: (typ, vrålar): NEJ! Jag ska INTE ha två diskmaskiner! Bara den minsta.
Han: Men de är lika stora.
Jag: Kör bara ut en diskmaskin. EN diskmaskin! Okej? Jag vill INTE ha två diskmaskiner!
Och det gjorde de. Fast nu måste vi vänta på att det först ska komma en hantverkare och borra i skåpen under diskbänken och sedan en annan snubbe som ska koppla in den. Vilket väl med vår tur kommer att ta sådär två månader.

Helgens finest:

1. Eva (Peters syster) var här. Och diskade varenda dag! Och tog hand om Rufus. Och köpte mat till oss. Rufus var i extas, han dyrkar Eva.

2. På lördagen fick vi dessutom låna hennes bil och åka till IKEA medan hon stannade hemma med Ruf. Okej, jag kan ha yttrat repliken: ”Jag tänker aldrig mer åka bil med dig!” till Peter när vi körde vilse på vägen dit (ja, det går faktiskt alldeles utmärkt att åka vilse mellan Skärholmen och Kungens kurva, det är liksom inte planerat för att man ska göra den rutten med bil) och höll på att bli hysteriska båda två. Men på det hela taget var det en mycket angenäm upplevelse. Jag hade nästan glömt att det kan vara avslappnande att vara på IKEA.

3. Ett jobbprojekt som jag nästan hade börjat tappa hoppet om men som plötsligt tog en oväntad vändning och nu har potential att bli alldeles, alldeles lysande.

4. G är tillbaka från USA! Hurra! Tyvärr har jag varit för förkyld för att träffa honom men via telefon har han avrapporterat en hel del. Och jag får som vanligt grym Portland-craving. Mamma Kathy hade spelat in flera avsnitt av (det närmast antika) tävlingsprogrammet The Price is Right, så att hon och G kunde sitta i pyjamas och titta på det hela förmiddagen när han sov över i hennes och Big Charlies lägenhet. Och sedan fick han följa med dem på pensionärsbingo (”Och hela tiden tänkte jag: Det här skulle Titti verkligen ha uppskattat.”)

(Å andra sidan fick jag ett så jobbigt mejl i fredags att hela helgen nästan blev förstörd).

Horace och de saknade naanbröden

Jaha och vem kommer instormande med fladdrande rock och vilt stirrande ögon när jag, Annika och Ylva ska peta i oss en stilla lunch på den lokala indiska buffén? Jorå, allas vår Horace, som dessutom tänker tränga sig i kön som något alldeles självklart. ”Ursäkta, finns det fler naanbröd?” var de enda ord jag hörde honom yttra.

Andra saker jag gått runt och surat över på sistone:

1. Kulturgubbar
Närmare bestämt kulturgubbar som i tid och otid ska hålla på och yra om vår tids fördumning och hur folk blir idioter av att se dokusåpor på teve. Det är en så jävla enkel åsikt att ha att jag inte fattar hur de ids. ”Fördumning” är nog det mest fördummande ord jag vet. För vad vet Ulf Lundell, Carl-Johan Vallgren och Stig Larsson om vad jag får ut av dokusåpor, varför jag tittar? Och är det inte de som är rätt korkade om de överhuvudtaget aldrig bryr sig om att ens tänka på varför folk kollar på det (jo, just ja, det är ju för att folk är idioter)? Och exakt vad var det som var så himla djupt och livsavgörande med kulturen ”förr i tiden”? Att det var ännu mer stängt för någon som inte tillhörde ett fåtal privilegierade att över huvudtaget få yttra sig?

2: Lönesänkning
Nej, vi har inte fått det förslaget på mitt jobb. Men bara tanken på det får mig att se rött. Fine, jag sänker gärna min lön. Om jag och företagets chefer tjänar lika efter lönesänkningen. Kör för fan med platt lönesättning och inga bonusar om nu företaget ska räddas.

3. Diskmaskinen
Posten. Stockholmshem. Elgiganten. Se föregående gnällinlägg. Nej, vi har fortfarande inte en fungerande diskmaskin.

4. Marskatter
Våra tjockisar springer runt och ylar på nätterna, galna av kåthet. Herregud, de har ju inte ens en pung, borde inte den sortens känslor ha skurits bort under själva kastrationen?

5. Snark
Nu går jag runt med plastring i näsan igen. Men inte fan hjälper det. Jag snarkar så våldsamt att jag väcker både mig själv och Rufus jag vet inte hur många gånger per natt (och dessutom misstänker jag att det är därför jag har skitont i huvudet nästan varenda dag).

Dagar utan diskmaskin - ett jävligt gnälligt blogginlägg

Har inte bloggat på ett tag. Mitt liv består nämligen enbart av diskrelaterade saker just nu. Att något så fånigt kan tillåtas ockupera ens liv så totalt. Okej, här kommer all de … eh … festliga turerna:

1. Vår bänkmaskin börjar brumma underligt och slutar plötsligt fungera. Eftersom vi pratat i typ ett år om att skaffa stor diskmaskin och dessutom fått ekonomiskt bidrag från mina föräldrar i julklapp var det så äntligen dags att slå till. Peter hade pratat med en norska på Stockholmshem som fått hela projektet med golvdiskmaskin att framstå som hur krångligt som helst. Jag hade pratat med två andra personer på Stockholmshem som fått det att låta hur lätt som helst – bara man hade en sån där engreppsblandare, typ.
Jag väljer givetvis att ignorera samtalet som Peter haft och beställer glad i hågen en ny diskmaskin från Elgiganten. Det blir lite dyrare än bidraget från föräldrarna. Plus, förstås, 500 spänn i frakt eftersom vi saknar bil.
Men vi drömmer oss bort i ljuva scenarior där vi skrattande och fria fyller vår stora diskmaskin och kvällarna breder sedan ut sig lediga redan före klockan 21.00.

2. Medan vi inväntar leveransen diskar vi. Och diskar. Och diskar. Det är inte klokt vad mycket disk tre personer lämnar efter sig. Jag ställer in alla kvällsaktiviteter eftersom ingen i världen pallar att först lägga unge i en timme och sen diska i två timmar.

3. Diskmaskinen kommer. Den är jättestor. MEN får plats finfint under den provisoriska bänken där vi tänkt ha den (i köksskåpet bredvid kan man dessutom se spår från någon tidigare hyresgäst som garanterat haft en diskmaskin där).

4. Jag kastar mig på telefonen och ringer Stockholmshem för att beställa installation av diskmaskinen. Det kommer att kosta tusen kronor, meddelar damen i telefon. Det är lugnt, det visste jag redan. Jag får inte boka in någon tid nu, meddelar hon också, vilket jag inte visste, då hade jag ju hört av mig för länge sen. Först ska hon skicka hem räkning och ett kontrakt jag fyller i.

5. Vi diskar. Och diskar. Och diskar.

6. Två dagar senare kommer kontraktet och räkningen. Där står att man kan ringa och boka in en tid för installation TIDIGAST en vecka efter att man betalat in sin tusenlapp och skickat kontraktet.

7. Så vi diskar. Och diskar. Och diskar. Vi ställer in alla kvällsaktiviteter. Vi skjuter upp besök av folk som har tänkt komma hit.

8. På pricken en vecka efter inbetalningen ringer en serviceman klockan 7 på morgonen. Han undrar om allt är i ordningsställt under diskbänken så att det bara är att ställa dit diskmaskinen. Jag förklarar att vi har tänkt ha den på kortsidan av diskbänken istället och han utbrister – förfärat – ”Men där får ni inte ha den. Jag har inte tillåtelse att installera en diskmaskin där!” Efter en stunds dividerande verkar det som om den plats som är den enda som diskmaskinen får stå på är ett ställe till vänster om diskbänken, där vi för närvarande har ett skåp. Jag ber att få höra av mig igen, lägger på och kastar mig efter ett måttband.

Jaha. Diskmaskinshelvetet visar sig vara åtta centimeter för bred för den ”rätta” platsen.

9. Jag ringer Elgiganten och frågar om jag kan få byta maskin (har kollat in en smalare till samma pris) och helst då att de tar med den för stora diskmaskinen samtidigt som de levererar den nya så att jag åtminstone bara behöver betala för EN frakt till.
Oh, nej, det går inte. De måste först ta in den gamla maskinen och se så att den är okej innan de levererar en ny. Jag förklarar att jag inte rört maskinen, den är fortfarande lika inplastad som dagen då vi fick den. Det går ändå inte. Jag frågar om jag i så fall kan beställa returfrakt via dem. Det kan jag inte. Jag måste ringa posten.
Jag ringer posten och försöker beställa hämtning. De säger att Elgiganten måste ansvara för det, och det är bäst jag ringer Elgiganten och stämmer av med dem. Jag ringer Elgiganten. De säger att det här får jag ordna själv med Posten. Jag ringer Posten igen, gråtfärdig nu, vad fan ska jag göra med 54 kg diskmaskin som inte får installeras? Posten suckar och låter mig beställa en tid för hämtning nästa dag, samt säger att jag och Elgiganten kan göra upp om räkningen senare.

10. Vi diskar. Och diskar. Etc.
11. Jag jobbar hemma i väntan på postmannen. Postmannen kommer, gör sig redo att ta diskmaskinen och frågar var jag har adresslappen. Jag pekar på den gamla och säger att den ska gå i retur till Elgiganten. Den snälla postmannen skakar på huvudet och säger att då kan han tyvärr inte ta den, jag måste ha en adresslapp med rätt streckkod och hela kitttet. Sedan åker han.

12. Jag ringer Posten, lätt hysterisk, och förklarar läget. ”Om du är privatperson får du bara skicka upp till 20 kg”, förklarar personen jag pratar med, ”därför är det Elgiganten som måste ge dig adresslapp.” Jaha? Och varför kunde ingen förklara DET från första början då?

13. Jag ringer Elgiganten, på krigsstigen nu, och en snäll äldre dam säger att andra har haft samma problem som jag och att hon mejlar över adresslapp på pdf direkt. Jaha? Och varför kunde ingen ha gjort DET från första början? Nu ska postmannen komma på måndag igen. Och vi diskar och diskar och diskar …

Och jag kommer att få betala 500 spänn för returfrakt och 500 spänn för frakt av den nya och jag vågar knappt tro på att det ska funka med den nya diskmaskinen heller, det finns säkert sjuttio jävla paragrafer om varför vi inte kan ha den nånstans i den här gudsförgätna miljonprogramslägenheten. Och vi har fått ställa in den planerade resan till Kreta eftersom alldeles för mycket pengar redan runnit bort i hela den här skiten.

Och jag är konstant skitsur och på väg att bli rättshaverist. Jag hatar att diska. Hatar det.

Kur mot kroglängtan

Nu har jag hittat den perfekta kuren mot kroglängtan (som det är mycket lätt att drabbas av när man vaggar runt och är tjock och gravid och inte får röka eller supa eller göra nåt annat man vanligtvis tycker är roligt). Nämligen att titta på Den rätte för Rosing. Jag klarade nästan inte av att titta och satt och skrek och utstötte äcklade läten över snubbarna de skrapat fram. Och plötsligt mindes jag ju med förfärande tydlighet vad som EGENTLIGEN händer på krogen mellan drinkarna och cigaretterna. Alltså. Det här är INTE den sortens snubbar som raggar på mig, däremot ser jag dem ofta, ihärdigt raggande med idel sliskiga repliker på snyggare tjejer, samtidigt som de ger varandra menande blickar och miner så fort tjejen som utsatts för raggattacken tittar bort. Peter kunde givetvis inte heller låta bli att titta (särskilt inte när jag satt och skrek hela tiden) och det var blott allt för lätt att hitta på talande namn på dem allihopa: seriemördaren (alltså, han med silverhåret i hästsvans), tjackpundarn, vettvillingen, runkaren.

Och som om inte äckelkvoten redan vore fylld måste man se den där Pirate Bay-mannens enorma fittskägg varthän man vänder blicken.

Nikotinbegär

Sitter i mitt gamla flickrum i Svärdsjö och längtar ihjäl mig efter en cigg. Eller i alla fall en snus. Med nikotin. Antar att det delvis är nåt slags betingad reflex. Alla tre av mina romaner har delvis kommit till när jag suttit här på glasverandan under sommarkvällar och kedjerökt över manusbuntarna eller skrivboken eller laptopen. Och nu är mamma och pappa ute med Rufus, och det är väl också en betingad reflex – att skynda sig att göra det man vet att man inte får när föräldrarna är borta. Men framförallt skulle jag behöva det eftersom jag just fått två psykbryt på rad i rad nu på Rufus. Först en timmes skitjobbig läggning, sen en timmes kamp för att få honom att äta något. Den första kampen vann jag. Den andra kampen vann han. Det är vid såna tillfällen jag börjar tro att jag är sjuk i huvudet som ska ha en unge till. Men det ska jag alltså. Och får därför vackert nöja mig med en totalmesig Onico istället för en härlig, nervlugnande cigg.

Sjukast just nu:
Brevlådan i Året Runt. Eller, inte hela brevlådan, men ett speciellt inlägg i förra numret. Tyvärr har jag ingen scanner så ni kan inte se bilden utan får nöja er med själva texten:

Mysan låter matte leka
Jag har arrangerat en bild med små leksaksmöss som diar min katt Mysan. Hon har varit kattmamma många gånger förr och drömmer sig säkert bort till den tiden, skriver matte Solveig i Upplands Väsby.

Herregud.

Ah, vad vore väl arbetsdagen utan lite Tourettes?

Eftersom Rufus hållit mig vaken halva natten med rafflande historier om Pingu och Pingus pappa och Pingus mamma och Pingus syster Pinga som gör diverse saker i en lastbil (alltså inget snuskigt, mer att de ritar och äter gröt och sånt) tillsammans med bland annat Bamse och Mannen med den gula hatten, var jag framåt eftermiddagen mer än lovligt lättroad. Så när Annika började tjafsa om att någon sprutlackerat hennes bildskärm tolkade jag det förstås genast som att någon manlig anställd (eller chef, för den delen …) gjort något som … eh … bara män kan. Och så var vi igång, helt hysteriska, fantiserande om hur hon skulle ringa till personalansvarig och dryfta frågan och ta upp den på förlagsmöten (jag vet, jag vet, vi ÄR sjuka i huvudet). Jag skrattade så jag grät, tillslut kom en kollega i ett bås i närheten fram och frågade om det inte fanns något liknande en snarkklämma, fast för fnissanfall.

Fler sköna Tourettögonblick på jobbet i mitt och andras liv:

1. Vi hade stort förlagsmöte med hela huset på morgonen. En av punkterna på dagordningen innehöll en presentation av en workshop som flera i huset varit på där de bland annat fått rita, klistra och klippa för att komma med kreativa idéer. Medan en kvinna pratade entusiastiskt om dagen visades en PowerPointbild med exempel på vad folk gjort. Och längst fram ståtade en bild med olika cirklar och streck … och i ena hörnet, en liten sprutande kuk som personen ritat dit i stundens ingivelse. Jag blev förstås eld och lågor när jag såg det och var tvungen att genast delge de kolleger som satt närmast.
Jag: Ylva, kolla, det är nån som har ritat en kuk på ett av workshoppapperen!
Ylva: Ja, jag såg det, det är visst loggan de gjort om.
Jag: Annika, kolla, har du sett kuken på papperet längst fram på bilden?
Annika: Du, den såg jag för länge sen.

2. Rufus har av outgrundlig anledning börjat kalla balja för balle (vilket han säkert kommer att fortsätta med också, eftersom han märker hur lycklig hans mor blir varje gång). Givetvis var jag tvungen att berätta detta för kollegorna. En av kollegorna kom genast på den briljanta idén att göra om boken Max balja till Max Balle. Onekligen en rafflande historia: Titta Max. Titta Max balle. Max drar ballen. Kommer vovven …

3. Det finns en utmärkt lexikonsajt som är hyfsat ny och alldeles gratis att använda, nämligen Norstedts ord
När X upptäckte den testade han på skoj att skriva in ord som ståkuk, sladderfitta, grupprunk och andra festliga uttryck för att se om han fick något resultat (ja, ja, jag erkänner att jag fanns på plats och kom med pigga förslag). Problemet är bara att sajten kommer upp med en liten meny över ord man sökt på tidigare när man går in där. X vill SÅ gärna visa sina kollegor sajten från sin dator men vågar inte eftersom de då kommer att se vad han tidigare sökt på. (okej, jag erkänner, historien hade blivit bättre om han aningslöst HADE visat dem, men nu ska jag för en gångs skull inte ljuga …)

4. Z hade av någon anledning valt lösenordet monsterkuk.xl på sin jobbdator i tron att ingen annan någonsin skulle få veta det. Så fick han problem med att ta sig in och var tvungen att ringa till it-avdelningen … som visade sig ha tillgång till allas lösenord och i och med problemet genast lokaliserade hans …

Simhallen

Var i simhallen med Rufus (medan Peter var hemma och städade) och holy smoke, jag är HELT färdig (och då har jag inte ens simmat … eller … jag kan ju inte simma, så det är ju inte så jättekonstigt). De har en skitbra småbarnsavdelning med rutschkana, liten bubbelpool, vattenstrålar som man själv kan trycka igång, en jättepingvin och något slags vattenkulspruta som de lite äldre kidsen missbrukar. Jag är den enda föräldern som plumsar runt och åker i vattenrutschbanan och trycker ner mig själv i bubbelpoolen (försöker undvika att tänka på hur mycket kiss det måste vara i de där poolerna). Mammorna brukar sitta påklädda på kanten eller stå en bit bort och se uttråkade ut. Papporna står antingen och hejar på eller ligger som strandade sälar i någon av minipoolerna. Jag var tvungen att muta Rufus med choklad för att få upp honom tillslut.

Värst i veckan
1. Alla vidriga artiklar om VKS där årets virus beskrivs som det värsta och mest aggressiva någonsin och ohyggligt smittsamt. Samt alla handfasta bevis på gator, tunnelbaneperronger och i köpcentrum att det faktiskt är så. Fan att man som emetofob ska behöva vara skräckslagen åtminstone fem månader om året i det här jävla landet.
2. Vår diskmaskin har pajat. En ny är beställd, men innan den är installerad får vi spendera timmar varje dag med att diska. Så jävla tråkigt. Hela helgen har bara varit disk och tvätt och städ. Fattar inte hur andra människor med småbarn hinner med något annat.
3. Alla hjärtans dag. Allt är vidrigt med den traditionen. Och då är jag inte ens singel.
4. Att jag fortfarande ser mer fet än gravid ut. Kanske för att jag ÄR mer fet än gravid.
5. G är i Portland, Or. Och jag är inte där. Trots att det nästan inte finns något ställe jag hellre skulle vara på.

Kroppen i den brinnande bilen och frågor om att jobba på förlag

Du som första gången svarade på mitt inlägg "Liket i bilen" om den döda mannen på Brantholmsgränd (och gav mig rätt dåligt samvete ...), någon försöker kontakta dig via den här bloggen, se kommentar på det nämnda inlägget.

Och du som mejlade mig och frågade om hur förlag antar och jobbar med debutantmanus, jag råkade deletea ditt mejl innan jag hade svarat, sorry. Vad jag TÄNKTE svara är dels att det är bättre om du frågar en förläggare istället (jag är redaktör), dels att jag kan tänka mig att det främst är vuxneboksmanus ni skriver om och jag jobbar på ett barnboksförlag, det kan hända att processen skiljer sig åt en del.

Deckartristess

Jag har som typ sista person i världen nu börjat läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den är väl ok, men jag är inte hooked. Festligast är daterade upplysningar som: ”Hon gick in på siten http://www.google.com och sökte på …” Eller: ”Han öppnade mailprogrammet Eudora …”
Jag vet inte vad det är med mig och deckare, men jag fastnar ALDRIG för någon (eller, okej, när jag var elva slukade jag Olov Svedelids Roland Hasseldeckare, men efter det är det tomt). Vilket är lite märkligt med tanke på att jag dyrkar True Crime-böcker. Och det är inte som att jag bara tycker mig ha utbyte av fiiinare litteratur. Jag blir helt enkelt bara uttråkad.

Varför jag så lätt ledsnar på deckare (jag försöker rannsaka mig själv här):
1. Alla dessa detaljerade beskrivningar av rum, vägar, personers utseende, vad någon äter – som sedan visar sig ha noll betydelse för handlingen.
2. Personerna utvecklas ju aldrig. De är liksom gjutna i sten från första sidan. Och gjutningen är sällan särskilt nyanserad.
3. Den enda person jag ibland blir lite intresserad av är offret, och han eller hon har ju inte mycket att säga till om.
4. I alla fall i de svenska deckarna figurerar det alltid en massa kända maktmänniskor som man fattar bygger på verkliga personer, och jag sitter bara och grubblar över vilka förebilderna är och blir skitirriterad.

Lika som bär ...

Katten Moggen

Hamstern i filmen Bolt

... enligt min tvååriga son.

Just nu har jag grymma cravings på:
1. Sån där Vitamin defence-dryck med äppelsmak
2. Apelsin
3. Turkisk peppar
4. Tomatjuice
5. Chilicheeze

Frågor som inställer sig VARJE ÅR under Melodifestivalen?

1. Varför är de förinspelade humorinslagen så fruktansvärt tråkiga?
2. Varför måste alltid någon med ett ”rockigt” bidrag envisas med att klämma in sig i någon gräslig skinnutstyrsel?
3. Varför plockar de alltid in en menlös kille i dokusåpafrisyr som sjunger en totalt menlös låt som kommer sist eller näst sist?
4. Varför fortsätter jag att titta?

Säljtext

Jag kan ju inte hålla mig, måste lägga ut säljtexten på romanen som en preview. Nu har dessutom min eminenta förläggare fixat med den. Omslaget kommer också så småningom. Det här är eg. bokens saga, dvs den text som används internt och som i första hand används av säljarna. Men skit samma. Jag lägger ut den ändå:


Jag vet ingenting om dig
Det är sommar 1983 i Seattleförorten Renton. Tioåriga Sean följer tidningarnas rapporter om nya lik efter unga kvinnor som hittats i skogarna kring Seattle. Det ryktas om en seriemördare som riktat in sig på unga prostituerade. Men Seattle är så långt bort ibland och nyheterna om liken är bara en kuslig historia bland andra. Än är allt som vanligt. Än har har hans storasyster Debbie inte rymt hemifrån. Än står hon inte på listan över potentiella offer för Green River mördaren. Än har inte mamma begravt sig i sovrummet i sorgen efter sin försvunna dotter.

Det är vinter 1983 i Stockholmsförorten Skärholmen. Tioåriga Jon står på balkongen och räknar upplysta fönster i höghuset mitt emot. Inne i vardagsrummet sitter mamma och dricker vin och skrattar gällt med en främmande man i fula byxor. Det är som vanligt Jons storasyster Sanna som hittar honom där, som föser in honom och fräser åt mamma att ta hand om sina barn. Än är allt som vanligt. Än har inte Sanna packat sin väska och flyttat. Än har inte mamma skickat iväg Jon till sommarfamiljen i Dalarna, där ingenting blir som han tänkt det.

Det är sommar 2004. Sean har flyttat till Sverige för att leva ihop med Jon. De är kära. De skulle kunna vara tvillingsjälar. Det borde vara fantastiskt. Men kärleken är sårig, svartsjukan vakar över varje rörelse och ingenting är självklart. Båda vet hur ont det gör när den som betyder mest försvinner. Och hur liten man blir av att vara den som alltid lämnas kvar.

Jag vet ingenting om dig är en kärlekshistoria, en uppväxtskildring och en delvis sann kriminalhistoria om en av USA:s värsta seriemördare.

Kul på jobbet (och lite efteråt)

1. Eriksson & Lindgren fick ett spontanmanus från … eh … oväntat håll. Nämligen från en av Sveriges mest kända brottslingar som sitter på Hall just nu. För er som inte vet så är E&L ett pyttelitet kvalitetsbilderboksförlag som för närvarande består av bara en person (eller, bara och bara, Moa är fan så bra och sliter så hårt att hon borde ha två personers lön) och ger ut tunga barnkulturnamn som Barbro Lindgren, Lennart Hellsing, Pernilla Stalfelt och Lena Andersson. Vilket uppenbarligen inte den här snubben hade full koll på eftersom han skickade sin självbiografi med lockande kapitelrubriker, så som Helvetets portar.

2. Lotta, vår toppenredaktör vars vikariat skulle gå ut om en månad har blivit inlasad och fått tillsvidaretjänst. Hurra! Nu kan jag vara alldeles lugn när jag drar iväg och föder barn i sommar.

3. Jag och Annika satt och spånade ihop ännu ett lysande jobbskämt. Jag ska inte dra alla detaljer nu, men det skulle inkludera en viss sorts illaluktande insekter instängda i kryddburkar med lufthål, samt sommargulliga vykort med texten: ”En doft av sommaren som varar länge … ” Som vanligt blev vi helt hysteriska och fnissade så att vi grät.

4. Lunch på Arirang med Ylva och Cia. Och hur fullt det än är får vi alltid samma hörnbord. Det är som om vi nu mer har vårt eget lilla stambord med namnskyltar på. Dessutom beställer vi tvångsmässigt samma sak varje gång vi är där.

5. Två färska ananser för 18:- på Prisma! I och för sig visade sig i alla fall den första vara så sur att tungan krullade sig. Men ändå! Två för 18:-!

Två fettos

Jag vet inte vem som för närvarande är mest besatt av mat och ätande, vår tjocka katt Moggen (obs! Nu med bildbevis!) eller jag. Vi försöker banta ner honom genom att bara ge mat på vissa tider – vilket resulterar i att han ständigt går och jamar jävligt missnöjt, tvångstrampar på min mage (jamen fatta hur tung det känns när HAN står där och trampar) och dammsuger golvet på smulor och matrester.
Och så jag då. På mitt skrivbord på jobbet har jag ett berg av nötter, halstabletter, turkisk peppar, syltad ingefära, frukt. Och varje dag tar jag en tur förbi det förrädiska mat-på-jobbet-skåpet och tjackar på mig mer. Annika i båset bredvid hojtar: ”Fan, din arm går ju som nån jävla pistong mellan påsarna och munnen”, och nu har hon dessutom hotat med att sätta ett streck på ett särskilt papper varje gång jag stoppar något i munnen (”Fast då får jag fan hämta nåt blädderblock för att det ska få plats med alla streck”). Vilket förstås innebär att jag varje gång Annika lämnar sin plats hetsäter och sedan, när hon kommer tillbaka, låtsas som ingenting.
Okej, jag är gravid, men det är bara löjligt att påstå att allt det här skulle handla om cravings. Vad det i själva verket rör sig om är att jag ju vet att jag ändå kommer att bli stor som ett berg och inte kunna ha mina kläder, och vad är det då för poäng med att inte äta?
Imorgon bitti ska jag dessutom gå på nåt dödstråkigt glukosbelastningstest på vårdcentralen vilket innebär att jag inte får äta eller dricka på hela kvällen eller morgonen. Så nu kan jag bara tänka på vad jag känner för att äta.
Så pratade P och jag om att han skulle gå ner och köpa nåt riktigt mumsigt på Ica, typ semlor, bara för att fresta mig. Han: ”Och så köper jag med mig sån där god dricka också.”
Jag: ”Vadå för dricka?”
Han: ”Cuba cola.”

Ha, ha, så talar en sann vänsterman, INGEN på denna jord kan väl på allvar tycka att Cuba cola är gott.

Britt-sunk

Ruf har börjat med helt fantastiska liknelser (dessutom ser han extremt tankfull ut stunden innan han kläcker dem). Idag var något ”starkt som bubbelvatten” och när vi var och handlade för några dagar sen och han fick en sån där tjock dinkelpepparkaka vred och vände han på den en stund innan han sa: ”Den är tjock som en stenbumling.”
Suck, nu blir det sådär hopplöst mammabloggigt igen, men vad ska jag göra, jag är ju bara hemma och vabbar hela tiden, får knappt nån annan input.

Såg This is England igår. Den var helt okej, men jag förstår inte att folk var så överlyriska när den kom, sättet att kontrastera blev stundtals så grovt att det blev helt parodiskt (som när de snälla skinsen sitter och dricker te och vänligt säger ”nice to meet you” till Shauns mamma som kommer för att läxa upp dem, medan de onda skinsen hotar en affärsinnehavare med machete och försöker bajsa på golvet). Men en sak som jag gillar i många brittiska filmer är hur jävla sunkigt de bor. Man behöver aldrig sitta och haka upp sig på hur fint de har det hemma (som i flertalet svenska filmer, enligt svenska regissörer bor typ ALLA svenskar i genomdesignade innerstadslägenheter från sekelskiftet eller stora hus vid havet).

Fler fantastiska brittfilmer med sunkiga hem:

1. Min sköna tvättomat
Åh vad jag vill se den igen. Den är så fin. Men jag hittar den ingenstans.

2. Beautiful things
Riktigt grå engelska miljonprogramsområden. Där utspelar sig de finaste filmerna.

3. Billy Elliot
Jag kan inte hjälpa det. Jag gråter varje gång jag ser den. Och jag blir så rörd av att min pappa (som vanligtvis enbart intresserar sig för sport) också grät floder när han såg den.

4. The Office
Okej, det är ingen film. Och man får väl egentligen aldrig se någons hem. Men det är den bästa serie som någonsin gjorts. Och jag börjar plötsligt tycka att kontorslandskapet där JAG jobbar är höjden av mysighet.

5. Ladybug, ladybug
Riktigt präktig socialrealism om en mamma som förlorar vårdnaden om alla sina barn, så sorglig att det SKÄR i hjärtat.

Alla dessa vabb-dagar ...

Inget dränerar mig så på energi som en hel veckas vabbande när båda har skitmycket att göra på jobbet och det liksom blir en kamp om vems viktiga som är viktigast och vem som har vabbat mest tidigare. Och så lallar man runt härhemma, skittrött och stressad, och Ruf är mammigare än någonsin och lägger sig på golvet och gallskriker varje gång jag inte låter honom dra mig till exakt den del av lägenheten han för tillfället känner för.

Idag körde jag den urdåliga kompromissen att ta med honom till jobbet på förmiddagen (Han var hostig och snorig men hade inte feber. Alltså. För dålig för dagis, men helt okej för en halvdag på jobbet. Trodde jag.) Det finns nästan inget ställe som Ruf älskar att vara på så mycket som mitt jobb (det skulle vara IKEA, då), han röjer runt och tjoar och släpar runt på allt han ser och njuter av all uppmärksamhet, plundrar våra fruktkorgar och tycker verkligen att han ÄGER Norstedtsborgen. Han blev bland annat skitsur när det var möte i stora caféet så han inte fick rusa in och härja på scenen, som han brukar.
Och gissa hur mycket jobb jag fick gjort.
Och allt härjande på jobbet tröttade visst ut honom så totalt att han nu är ÄNNU sämre än igår. Alltså, ännu mer vabbande to come. Eller som Sara V så tjusigt parafraserade: ”Alla dessa vabb-dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet …”

Talesätt som ger mig panik (särskilt när man vabbar ihjäl sig och vet att man samtidigt obönhörligt närmar sig en jobbpeak):
1. Idag är första dagen i resten av ditt liv.
2. Lev livet nu, det går inte i repris.
3. Life is what happens to you while you’re busy making other plans
4. De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje sekund..
5. Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Vad gör du?

Att skriva en säljande text

Familjeutflykten i kommersialismens tecken (Åhléns, Myrornas och dyrfika med dyrlatte som jag som vanligt inte hann dricka upp) slutade med att Rufus låg skrikande på golvet inne i gallerian eftersom vi inte förmådde låsa upp skyltfönstret på en guldsmedsaffär så att han kunde tjacka grejerna därinne (bl.a. två racerbilar i silver). Nog för att det är häftigt att ses som allsmäktig, men … Kanske blir det här ett tidigt minne som han kan återberätta när han åkt fast för att ha rånat nån guldsmedsaffär med sina värstingpolare om sisådär femton år. Han kan till och med dra in hela utvecklingen av Skhlm – the capital of shopping – och avsluta med något lätt bittert, typ: ”I den stunden förstod jag att affärerna i den här förorten inte var tänkta för såna som mig och min familj. Det var inte längre vår förort, vi som bodde här var parasiterna i shoppingparadiset.”

Att göra:
1. Läsa färdigt manuset som jag inte hann riktigt färdigt med igår.
2. Skriva ihop en säljande text om klädbytardagen som föräldrarådet på dagis ska anordna.
3. Torka upp en kattspya (ja, visst ÄR det mysigt med husdjur?)
4. Lägga Rufus. Vilket i praktiken innebär att han gör cirkus-cirkör moves från min mage och mina ben och när han äntligen lugnat ner sig lite måste jag läsa Jag kan köra alla bilar tio gånger i rad (medan Ruf bygger ut handlingen med "Pingu kör Volvon, Pingus pappa kör lastbilen, Pingus mamma kör Opeln"). Sedan försöker jag med vän stämma sjunga vaggvisor och då blir han skitsur och klarvaken och försöker lämna rummet i protest.
5. Skriva ihop en saga (=presenterande text som gärna får vara lite lagom säljande) om min egen roman.

Den sista punkten borde vara hur lätt som helst. Jag menar, det ingår i mitt dayjob att skriva sådana där sagor, jag har säkert skrivit flera hundra under mina sju (?)år som redaktör. Och nu, när jag ska skriva om min egen bok, som jag kan utan och innan, och jag dessutom får skriva vad fan som helst utan att ta hänsyn till någon upphovsman. Då blir det plötsligt jättesvårt. Kanske är det för att det är så mycket som dragits ifrån och lagts till och skrivits om, så många bihistorier och bakgrunder som läsarna aldrig kommer att få veta något om så att jag inte längre VET vad den handlar om. Eller vad som är viktigast. Är det kärlekshistorien? Är det den försvunna pappan som får huvudpersonen att åka till USA? Är det storasystern som blir mördad, och fallet med Green River killer, seriemördaren som faktiskt finns på riktigt? Är det barndomsbitarna? Är det föräldrar-barn-spåret, eller bästa vän spåret? Är det klasskildringen och känslan av att växa upp i periferin, misstanken om att man aldrig riktigt kommer att räknas?
Äh, fan, jag skriver nog den imorgon istället.

En autentisk konversation från vårt köksbord

Jag: Du vet häromdagen, när jag satt uppe och kollade på teve, så kom Moggen (=vår feta kastrerade hankatt) och trampade på min mage sådär som han brukar. Och när han hoppade ner därifrån så var det en slemmig brun fläck på filten! Äckligt, va?
Peter: Vadå, en brun fläck?
Jag: Ja, jag vet inte om det var från röven eller från ... ja, nån annanstans, men visst är det äckligt?
Peter: Alltså du måste ju köra ner honom när han håller på sådär. Jag fattar inte varför du låter honom.
Jag: Jamen oftast trampar han ju bara en liten stund innan han ska lägga sig ner, inte för att snuska sig.
Peter: Jag skulle aldrig låta honom hålla på sådär. Du måste köra ner honom när han börjar trampa.
Jag: Tycker du att det är djursex?
Peter: Nej, jag tycker bara det är … ovärdigt. För både honom och dig.

Liket i bilen

Natten till lördagen eldades en bil upp i ett garage på Brantholmsgränd här i Skärholmen. När branden var släckt visade det sig finnas ett lik i bilen. Brantholmsgränd gives me the creeps. Till exempel finns det en lägenhet där vartenda fönster är igentejpat med svarta sopsäckar och kartongbitar (eller vänta … hm, den lägenheten KAN ligga på Ekholmsvägen, det är lite luddigt med vilken gata som är vilken).
Innan vi fick den här lägenheten var jag och kollade på en lägenhet på Brantholmsgränd och hela området fyllde mig av den sortens vaga obehag som man kan få ibland i stora städer som man inte har riktig koll på. I och för sig var jag väl lite småskraj för hela Skärholmen innan jag flyttade hit, men jag tror ändå på den där magkänslan. I slutet av gatan har dessutom någon klottrat skitstort på just en garagedörr något om att här slutar lagen att gälla. Fast på engelska, då. Vilket kändes extremt töntigt ända tills det dök upp ett lik i en utbränd bil utan registreringsnummer i samma garagelänga.
Det riktigt vidriga (ja, förutom att placera någon – död eller levande – i en brinnande bil, då) är att det där garaget ligger under en jävla massa höghus. Fan, om de nu ska hålla på och bränna bilar som nåt slags statement så kan de väl hålla sig till badparkeringen, som de brukar.

Fan, man kanske borde börja skriva deckare i hembygdsmiljö.

Bruden i båset bredvid

Nu i helgen kommer värsta omflyttningen att äga rum i jobb-borgen på holmen. Jag är mest glad för att Ylva, Cecilia, Lotta och Moa kommer ner till oss i landskapet. Men en sak är konstig. Så gott som hela Gammafongänget flyttar ut till ett hörnrum, utom Annika. Annika är alltså originalare på Gammafon och min eminenta båsgranne, och med tanke på hur mycket vi två stör de andra i landskapet borde de väl verkligen passa på att splitta på oss, när det dessutom finns en vettig ursäkt.
Fast jag är glad att de lät bli. Jag behöver liksom de där stunderna av att sitta och skratta så man gråter åt något dåligt skämt någon gång i veckan.
Annikas senaste grej är en bok med fakta om fisar. Varje dag läser hon upp ett eller flera visdomsord ur den för mig (med allvarlig stämma), vare sig jag ber om det eller inte (okej, jag har aldrig bett om det. Om jag ska vara ärlig). Och så slutar det med att vi sitter och berättar våra bästa fishistorier för varandra medan våra stackars medarbetare runt omkring oss försöker jobba.

Ett av hennes bästa skämt var annars att lura i mig att min närmsta chef ville prata med mig. Jag travade in till chefen, och så satt vi där och bytte artighetsfraser en stund innan vi tillslut började titta på varandra allt mer undrande och försökte lista ut vad den andra egentligen hade för ärende.
Fast jag hämnades nu på julfesten. Vi hade secret santa och jag fick reda på vem som skulle köpa hennes julklapp, samt vad den personen skulle köpa: en kukformad kakform. Så jag planterade hos Annika att jag hört slutet på ett samtal mellan vår chef-chef och hans sekreterare där det kunde tolkas som att det var han som skulle köpa Annikas present. För en gångs skull lyckades jag dessutom hålla mig för skratt, så hon köpte det faktiskt!
På själva julfesten slumpade det sig sedan så att Annika öppnade sitt paket sist, så ALLA satt och kollade på henne när hon slet upp kakformen, stormade fram till vår (något förbryllade) chef, stack kukformen under näsan på honom och hojtade: ”Jag vet att det är du som har köpt den här! Du är den enda som skulle kunna köpa en sån här grej!”
Jag skrattade så jag knappt fick någon luft.
Så nu är vi kvitt. Nu ger vi oss på andra istället.

Portland i mitt hjärta

Nu är romanen tillfixad och skickad och jag är ”ledig” på kvällarna. Vilket känns asskumt. Dessutom har jag printat ut en kopia till G som han fått lova att inte läsa förrän han är i Vietnam nästa vecka. Jag blir så nojig. Dels grejen med att det handlar om två gaykillar. Jag menar, vem är JAG att skriva om hur två gaykillar tänker och känner (och har sex). Tänkte jag tack och lov inte medan jag jobbade med den. Men efteråt. Dels har jag faktiskt skitdålig fantasi, så jag måste sno en massa yttre grejer från folk jag känner eller grejer jag läst och liksom baka in dem i mina litterära gestalter (fast obs! Inte sexscenerna). Till exempel skulle jag aldrig kunna låta någon viktig person bo i Bromma eller Danderyd eftersom jag knappt besökt de ställena, än mindre … tja, Östersund.

”Är det något du vill berätta om boken?” sa G när vi satt på franska bageriet och drack varm choklad, och egentligen menade han om det var någon speciell fråga jag ville att han skulle svara på, men i mitt paranoida sinne tänkte jag att nu var det dags att göra avbön och säga: ”Ja, du kommer troligtvis att hata mig när du har läst den och tycka att jag är tidernas värsta faghag.”

Fast bara för att jag blir så nojig tror han förstås att det är mycket värre än vad det är (jag menar, hallå, det HANDLAR inte om honom, han råkar bara vara gay), att jag typ skrivit ett nidporträtt baserat på enbart honom som går ut på att förnedra honom offentligt. Han erbjöd mig ändå storsint att använda honom i marknadsföringssyfte om han skulle råka omkomma i Vietnam. Oh, the drama!

Dessutom försöker han övertala mig att följa med till Portland i början av mars, biljetterna är tydligen hur billiga som helst (under 5000:- tur och retur). Aaarrgh! Jag längtar ju dit så jag kan bli tokig, men det funkar bara inte just nu. Jag måste verkligen försöka fokusera på det negativa här:

Varför det är en dålig idé att åka till Portland i mars:
1. Jag har egentligen ingen semester att ta ut.
2. Pga punkt ett kan jag inte heller vara borta särskilt länge. Typ någon vecka, bara. Och då hinner man ju inte ens vänja sig av vid jet laggen.
3. Det blir skitjobbigt för Peter att sköta hela ruljansen här hemma under så lång tid (med tanke på att vi inte har någon som kan avlasta oss).
4. Jag har just varit ifrån Ruf i en vecka och nu klamrar han sig fast vid mig som en liten apa och egoboostar mig bara han hör mig säga ordet ”åka”.
5. Lagom till avresedatum kommer vi alla tre här hemma att både ha vinterkräksjukan och influensan och ligga halvdöda.
6. Eftersom hela våren säkert kommer att gå åt till vabbande bör jag jobba så mycket jag bara kan när jag kan.
7. Portland avnjutes bäst på sommaren. På vinter och tidig vår är det svinkallt överallt. Även inomhus. Man blir liksom aldrig uppvärmd någonstans.
8. Mina kompisar där borta är för tillfället så fattiga att de får food stamps. Och jag är inte heller direkt rik. Så vi kommer inte att ha råd att göra någonting överhuvudtaget.
9. Jag är tjock redan INNAN jag åkt.
10. G kommer att hata mig så fort han läst romanen. Vi kommer därför att vara osams under hela resan.

Så. Nu känns det lite bättre.

Strömavbrott

Jag hade hämtat Ruf från dagis, handlat och lagat mat till honom. Vi stod och plockade ur diskmaskinen (eller, jag försökte plocka ut medan han snabbt som fan försökte smutsa ner den rena disken) när det plötsligt blev beckmörkt och alldeles knäpptyst. Vi har andra höghus åt båda hållen, och när jag kollade ut var de också svarta. Hela jävla Skärholmens centrum var svart (förutom stadsteaterns neonskylt, av outgrundlig anledning). Jag började förstås genast tänka på en massa katastroffilmer, frågan var bara om det var zombier eller utomjordingar som nu tänkte dra fördel av att man inte såg ett piss. Jag antar att det var beckmörkt inne i gallerian och i mataffärerna också, fatta paniken att vara där i mörkret.

När jag var liten tyckte jag att det fanns något så mysigt i strömavbrott, med levande ljus överallt. Men när jag var liten levde jag också i ett hus där allt alltid var i kopiös ordning, således var det ingen big deal att först plocka fram en ficklampa och sedan ställa fram ljusstakarna. Här, däremot … Ingenting ligger någonsin där man minns att man senast lagt det, det var därför ganska svårt att ta kontroll över situationen i beckmörker. Vi trevade oss fram, Ruf och jag, och jag låtsades att det var en jätterolig lek vi höll på med (vilket funkade, han tyckte till exempel att det var hysteriskt roligt när vi gick rakt in i en garderobsdörr. Det tyckte egentligen inte jag.)

Saker jag tenderar att glömma bort att man inte kan göra när det är strömavbrott:

1. Bada/duscha
Om man inte är störd nog att gilla iskalla bad. Det gjorde inte Rufus. Jag fattade inte varför han plötsligt började yla när jag tappade upp badvatten.

2. Göra kaffe
Jag trodde jag var listig när jag tänkte att jag ju kunde göra snabbkaffe. I själva verket var jag förstås efterbliven.

3. Sätta på teven
I väntan på bättre tider.

4. Tända lyset
Kanske en av de mest korkade reflexer man/jag har. Man har trevat sig fram i mörker i tio minuter och ska gå in i ett rum. Vad gör man? Knäpper på lysknappen. Döh.

Istället för arbetsläger

Jaha, det var det arbetslägret. Jag skulle ju stänga in mig i en vecka medan Rufus och Peter var i Kalmar, jag hade tänkt isolera mig, leva på snabbmat och skriva, skriva, skriva – liksom ta sista chansen att fullborda min roman(bland annat rensa bort vad min förläggare kallar ”överloppsmeningar” ibland och ”darr på stämman” ibland – dvs när jag försöker bli Jonas Gardell och upprepar vissa känslofyllda passager tre eller fyra gånger fastän man fattade alltsammans redan första gången det nämndes.). Det här är vad jag gjorde istället:

Mån: Följde med Peter och Rufus till Arlanda. Vilket tar åtskilliga timmar om man bor i Skäris. Svullade loss på chili cheeze från Burger King på vägen dit. Skojade med Peter om att jag skulle springa till Max på Arlanda och köpa en till förpackning i samma stund som jag vinkat hej då till dem. Sprang iväg och köpte en till förpackning på Max så fort de gått på planet. Somnade och snarkade så högt på flygbussen till Stockholm att kvinnan bredvid mig bytte säte.

Tis: Klippte mig. Gick runt och frös med G på Söder i flera timmar i jakt på ett enda öppet hyfsat hak att äta lunch på. Det slutade på Primo, vilket passade våra svullarmentaliteter utmärkt. Sedan spenderades ÄNNU mer tid på att åka till Lakritsroten och köpa kopiösa mängder lakrits som vi ska skicka till våra amerikanska vänner. Sedan var det redan kväll. Och säkert nåt på tv också.

Ons: Nyårsafton. Gick till Kungens kurva och köpte – ÄNTLIGEN – en enkel jävla svartvit laserskrivare som man inte behöver fyrtio olika (ständigt ihoptorkade) patroner för att skriva ut från. Blev stressad när jag insåg att SL-kortet gick ut igår. Kastade mig på första bästa buss, så lättad över att busschauffören inte sa nåt om kortet att jag först inte märkte att jag åkte åt fel håll. Hoppade av i ett industriområde. Fick till slut släpa hem skrivaren i famnen, kallt som fan var det också. Sprang runt i Skhlm – the capital of shopping i flera timmar i jakt på nyårsklänning och make och grejer. Eftersom det var rea passade jag på att kolla in annat också. Bakade fetaost och tomatpajer som tar hundra år att göra. Åkte hem till Anna på fest.

Tors: Städade lägenheten. Verkligen rubbet. Dammtorkade, skrubbade köket i två timmar, dammsög, gned på köksgolvets miljoner fläckar, våttorkade. Åkte ut till nåt område i Farsta och köpte en begagnad Emmaljunga Scooter (som alltså är en barnvagn, inte en sån där fånig sparkcykel). Gick givetvis vilse på vägen tillbaka till tunnelbanan. Frös som fan.

Fre: Käkade lunch med Ylva och Moa. Fikade med Marianne och Maria på Bokslukaren, vilken underbar liten bokhandel! På Mariannes gata hade en gangstersnubbe blivit nerskjuten dagen innan, så jag fick äntligen ge henne rätt i att Söder ibland kan vara lika ghetto som Skäris. På kvällen kom G – vi handlade på Ica Kvantum (vårt gemensamma intresse) och hade just den sortens svullarkväll som nästan bara jag och G klarar av nuförtiden. Hemgjord pizza (tomatsås, chilioliver, fetaost, grillade marinerade kronärtskockor, körsbärstomater och västerbottenost, mmmm), plus Remikakor, plus cola, plus chips och dipp, plus choklad, plus glass (som vi iofs inte orkade tillslut). Samt den bottenlöst usla svenska vampyrfilmen Frostbiten. Eftersom G precis blivit utsatt för ett inbrottsförsök kände han sig tvungen att släpa med sig sin nya ögonsten – en svindyr Macbook. Kanske inte så bra att stå och flasha med en sån på Skärholmens tunnelbana klockan ett på natten, dock, så han fick låna en väl inskrynklad Ikeakasse att gömma den i på vägen hem. Jag kunde riktigt känna hur mycket det plågade hans sinne för stil och klass.

Lör: Frostade av frysen. Och handlade. Och sedan var dagen på något underligt sätt slut.

Sön: Kom de hem igen. Jag åkte ut till Arlanda för att möta.

Rufus är så galet rolig just nu. När jag sjunger Mr Bombastic blir han helt vild och skrattar så han skriker. Hans andra hobby är att ta sats från andra sidan rummet och sedan rusa mot mig och kasta sig på mig. Jag vet inte vem av oss som kommer att bryta ett revben först.

Imorgon börjar jobbet igen. Och jag är INTE färdig med romanen än.

Dagens låt: Dirty Dancing med Frida Hyvönen (skandal att hon inte är grammisnominerad!)
Dagens bok: Diablo Codys strippbok – hysteriskt rolig, men jag önskar att jag hade läst den på engelska istället.
Dagens TV: Top Model har börjat igen! Och de har en transexuell deltagare som är helt fantastisk. Känner dock på mig att hon kommer att vara bland, tja, de sista fem och sedan brädas av nån trist vit helylletjej.