För några år sedan hade Johan Hilton en alldeles, alldeles underbar julkalender på sin blogg. Han publicerade utdrag ur sina gamla dagböcker, ett nytt utdrag för varje dag. Den idén måste jag förstås kopiera, fast givetvis på ett tvångsmässigt, ocd-sätt.
Eftersom jag har en STOR kartong med dagböcker som sträcker sig mellan 1983 och 1997 (de från 1982 strök med när vårt källarförråd svämmades över av vatten) ska jag plocka kronologiskt från dagböckerna så gott det går. Dvs, 1 december från 1983 förstås (då jag är 9 år) , och 24 december borde rimligtvis vara dagboksanteckningen från julafton 1997.
Eftersom jag på så sätt inte kan välja – eller välja bort – kommer det förstås att stundtals bli mer plågsamt än roligt. Enda gången jag får redigera är om jag riskerar att såra eller kränka människor jag gillar.
Tyvärr är en röd tråd genom ALLA de här åren (ja, ja, nästan i alla fall) att jag är olyckligt kär i nån snubbe. Det leder till mer av ältande och mindre av några djuplodande insikter om NÅGONTING.
Ja, ja. God jul på er då.
(om något tror jag att de här dagboksutdragen kommer att bevisa att allt faktiskt blir bättre med tiden …)
söndag 30 november 2008
fredag 28 november 2008
Hatord
Har varit hemma och vabbat i två dagar och omedelbart hamnat i mysbyxeträsket.
Hasade iväg till ICA igår och lyckades välta en stor hylla med potatisskalare och dataskärm och hela kittet, säkert två meter hög var den och jävlar vilket brak. Hela grönsaksavdelningen liksom frös på stället i några sekunder innan Rufus började gallskrika. (Han brukar skämta om att jag välter saker, men efter den fadäsen har han inte nämnt det där med att välta en enda gång. Däremot sneglade han oroligt mot HYLLAN när vi var på ICA idag). Sen fick en stackars frukt- och gröntkille ägna den följande timmen åt att montera hylla och hänga upp skalare istället för att plocka upp blomkål och broccoli.
Orden jag hatar mest för tillfället:
1. Livspusslet
2. Produktportfölj
3. Förtroendekapital
Hasade iväg till ICA igår och lyckades välta en stor hylla med potatisskalare och dataskärm och hela kittet, säkert två meter hög var den och jävlar vilket brak. Hela grönsaksavdelningen liksom frös på stället i några sekunder innan Rufus började gallskrika. (Han brukar skämta om att jag välter saker, men efter den fadäsen har han inte nämnt det där med att välta en enda gång. Däremot sneglade han oroligt mot HYLLAN när vi var på ICA idag). Sen fick en stackars frukt- och gröntkille ägna den följande timmen åt att montera hylla och hänga upp skalare istället för att plocka upp blomkål och broccoli.
Orden jag hatar mest för tillfället:
1. Livspusslet
2. Produktportfölj
3. Förtroendekapital
onsdag 26 november 2008
Nya glada upptäckter i Stockholm
1. Lakritsroten
En liten affär högt upp på Odengatan med nästan bara lakrits. Jag var lite skeptisk först, jag menar, vad fan, lakrits kan man ju köpa på vilken ICA som helst. Men jävlar vilken god lakrits de har där. Salta violkryptoniter som INTE smakar tvål, salta skumbläckfiskar som är perfekt mjuka, lakritsdumle. Nu vill jag åka dit och handla varenda vecka.
2. Arirang Vega
Koreansk restaurang i Vasastan med fantastisk bibimbap. Man blir liksom lätt sorgsen över att den ska ta slut redan medan man äter den.
3. Drinken Assburner på Roxy
Den ÄR god också (Jack Daniels, ingefära, ginger ale och chili … har jag för mig), men främst vill man förstås ha den för att förnedra den av sina vänner som erbjudit sig att gå fram och beställa.
måndag 24 november 2008
Augustvinnare
Hemkommen från Augustgalan. Hade bara ett (eller, ett och ett halvt om man ska vara välvillig) rätt på min tippning. Jakob Wegelius vann i barn- och ungdomslitteratur grenen, Regi Bergman vann i fackklassen och PO Enquist vann vuxenklassen. Men coolast av alla var ändå Lyra Ekström Lindbäck som vann lilla August.
Festligast på Augustgalan:
1. När Lars Adaktsson (som delade ut fackpriset) först råkade säga ”Mina damer” istället för ”Mina damer och herrar” och i nästa mening sa ”2008-års Oscarsgala” istället för ”2008 års Augustgala” (man kunde riktigt se hur han hade stått och övat framför spegeln och liksom blivit överexalterad och börjat drömma sig bort).
2. Lyra Ekström Lindbäck – hur cool som helst och alldeles bedårande i all sin queerprakt. Försökte smita av scenen tre gånger.
3. När Kattis Ahlström intervjuade Lyra och de kom in på det här med att det oftare är killar än tjejer som vill visa upp vad de har skrivit.
Kattis Ahlström: ”Men vad tror du att det här beror på då?”
Lyra (närmast chockad över Kattis Ahlströms okunnighet): ”För att vi lever i ett patriarkat!”
(och senare satt hon där på scenen, omgiven av de andra pristagarna som alla var män)
4. När akapella gruppen Voces Nordicaesjöng – och alla såg sådär frikyrkligt galna ut, med färgmatchade kläder och hängslen och grejer - och Ylva böjde sig fram och väste: ”Okej, du MÅSTE ha sex med nån i den här gruppen, vem tar du?”
Jag hade lyckats ta på mig en blus där knappen strax under bysten HELA TIDEN gick upp, så Ylva fick göra ett snuskigt tecken varje gång den hade gått upp utan att jag märkte det. Plus att jag förstås spillde flottig potatissallad på mig när man skulle stå och balansera en tung tallrik med tillhörande vinglas. Jag är SÅ oglammig …
Festligast på Augustgalan:
1. När Lars Adaktsson (som delade ut fackpriset) först råkade säga ”Mina damer” istället för ”Mina damer och herrar” och i nästa mening sa ”2008-års Oscarsgala” istället för ”2008 års Augustgala” (man kunde riktigt se hur han hade stått och övat framför spegeln och liksom blivit överexalterad och börjat drömma sig bort).
2. Lyra Ekström Lindbäck – hur cool som helst och alldeles bedårande i all sin queerprakt. Försökte smita av scenen tre gånger.
3. När Kattis Ahlström intervjuade Lyra och de kom in på det här med att det oftare är killar än tjejer som vill visa upp vad de har skrivit.
Kattis Ahlström: ”Men vad tror du att det här beror på då?”
Lyra (närmast chockad över Kattis Ahlströms okunnighet): ”För att vi lever i ett patriarkat!”
(och senare satt hon där på scenen, omgiven av de andra pristagarna som alla var män)
4. När akapella gruppen Voces Nordicaesjöng – och alla såg sådär frikyrkligt galna ut, med färgmatchade kläder och hängslen och grejer - och Ylva böjde sig fram och väste: ”Okej, du MÅSTE ha sex med nån i den här gruppen, vem tar du?”
Jag hade lyckats ta på mig en blus där knappen strax under bysten HELA TIDEN gick upp, så Ylva fick göra ett snuskigt tecken varje gång den hade gått upp utan att jag märkte det. Plus att jag förstås spillde flottig potatissallad på mig när man skulle stå och balansera en tung tallrik med tillhörande vinglas. Jag är SÅ oglammig …
söndag 23 november 2008
Och 2008 års Augustpris går till ...
Augustgalan imorgon. Jag kommer att vara på plats och givetvis blogga i efterhand om alla de skandaler som jag egentligen inte tror kommer att äga rum (Augustgalan brukar vara torrlagd på såväl glamour som skandaler. Man sitter nykter på bänkrader och lyssnar på halvkass musik. Sen säger man "jaha" och åker hem. Då är klockan max tio). Men redan nu kan jag säga hur det kommer att gå (det här är vad jag tror, inte nödvändigtvis vad jag själv hoppas):
Pris till årets fackbok:
Pillret av Ingrid Carlberg
För att den handlar om antidepressiva medel som kulturmänniskor älskar att hålla på att tjafsa om.
Utmanare: Regi Bergman av Paul Duncan & Bengt Wanselius
Amen hallå, vi snackar BERGMAN, kommentarer överflödiga, va.
Pris till årets barnbok:
Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius
För att den sticker ut och är nyskapande i formen. Och för att det tagit författaren sådär hundra år att färdigställa den.
Utmanare: I skogen av Eva Lindström
För att hon – i likhet med Per Nilsson för något år sen – blivit nominerad gång på gång på gång men aldrig vunnit.
Pris till årets skönlitterära bok för vuxna:
Svart som silver av Bruno K. Öijer
För att folk har klagat på att det aldrig är någon poet som får priset. Och för att bokhandlarna samtidigt vill ha en bok som kan sälja multum. Bruno K är båda infallsvinklarna i skön symbios.
Utmanare: Reglerna av Sara Mannheimer
För att den är så speciell, har fått lysande recensioner och dessutom är en snackis i kulturvärlden.
Pris till årets fackbok:
Pillret av Ingrid Carlberg
För att den handlar om antidepressiva medel som kulturmänniskor älskar att hålla på att tjafsa om.
Utmanare: Regi Bergman av Paul Duncan & Bengt Wanselius
Amen hallå, vi snackar BERGMAN, kommentarer överflödiga, va.
Pris till årets barnbok:
Legenden om Sally Jones av Jakob Wegelius
För att den sticker ut och är nyskapande i formen. Och för att det tagit författaren sådär hundra år att färdigställa den.
Utmanare: I skogen av Eva Lindström
För att hon – i likhet med Per Nilsson för något år sen – blivit nominerad gång på gång på gång men aldrig vunnit.
Pris till årets skönlitterära bok för vuxna:
Svart som silver av Bruno K. Öijer
För att folk har klagat på att det aldrig är någon poet som får priset. Och för att bokhandlarna samtidigt vill ha en bok som kan sälja multum. Bruno K är båda infallsvinklarna i skön symbios.
Utmanare: Reglerna av Sara Mannheimer
För att den är så speciell, har fått lysande recensioner och dessutom är en snackis i kulturvärlden.
lördag 22 november 2008
Reglerna
Läser Sara Mannheimers Reglerna, en fascinerande liten bok. På jobbet uppstod två läger när den boken kom på tal – de som tyckte den var fantastiskt rolig och de som tyckte den var jättesorglig. Jag vet ännu inte vilket läger jag tillhör(fast regeln om att båda hela tiden ska komma rusande när man är kära är väldigt rolig), ska bestämma mig när den är utläst. 
Vad jag däremot vet är att jag är OCD:are och som sådan själv har haft många rigorösa regler som mitt liv kretsat kring. Särskilt när jag var yngre …(misstänker att jag bloggat om det här förut, men vad fan, inte ens jag kommer ihåg allt jag skrivit längre).
Regler
1. Lördagsgodis (regel när jag var 10-12 år)
Lördagsgodis får bestå av tre valfria av följande: Zoo-tablettask, Nickel, Gräddfras, Mentos, Lakrisal. Viktigt är att det är lätt att dela upp godiset i tre exakt lika stora högar (förmiddagsgodis, eftermiddagsgodis, kvällsgodis). I händelse av överblivna godisbitar ges dessa bort till storasyster eller annan familjemedlem. Jag får under inga omständigheter börja ta av (eller ge bort från) kommande hög. Det är däremot tillåtet att spara godis från exempelvis förmiddagshögen till eftermiddagen eller kvällen.
2. Läggdags senast 20:30 på vardagar(regel när jag var 10-11 år)
Absolut senast klockan 20:30 måste jag ligga i sängen, färdig att sova. Det är däremot tillåtet att läsa en stund innan sömnen. Vid aktiviteter som riskerar att fördröja sänggåendet måste jag helt enkelt avvika tidigare från nämnda aktivitet.
3. Springa i snön (regel när jag gick på högstadiet)
Om jag klarar av att springa barfota i snön tre varv runt huset kommer något fantastiskt att hända (av typen Lasse i 7D kommer att komma på att han är kär i mig, ett förlag kommer att höra av sig och vilja ge ut mitt romanmanus, jag kommer att få ett fantastiskt roligt sommarjobb, killen i klassen jag hatar kommer att flytta till okänd ort eller hastigt insjukna och bli konvalescent för resten av sitt liv). Syftet med denna övning får aldrig avslöjas, då kommer ingen av önskningarna någonsin att slå in.
4. Skriva Sju sköna snubbar (regel när jag var i 20-års åldern)
Minst tre handskrivna sidor om dagen – bra eller dåligt. Annars kommer något hemskt att inträffa. Inga undantag gäller.
5. Musik (regel när jag var ca 11-14 år)
LP-skivor och kassetter MÅSTE tryckas av innan de slår av sig själva – annars kommer något hemskt att inträffa. Gäller endast i hemmet och alltså inte på besök hos någon annan.
Vad jag däremot vet är att jag är OCD:are och som sådan själv har haft många rigorösa regler som mitt liv kretsat kring. Särskilt när jag var yngre …(misstänker att jag bloggat om det här förut, men vad fan, inte ens jag kommer ihåg allt jag skrivit längre).
Regler
1. Lördagsgodis (regel när jag var 10-12 år)
Lördagsgodis får bestå av tre valfria av följande: Zoo-tablettask, Nickel, Gräddfras, Mentos, Lakrisal. Viktigt är att det är lätt att dela upp godiset i tre exakt lika stora högar (förmiddagsgodis, eftermiddagsgodis, kvällsgodis). I händelse av överblivna godisbitar ges dessa bort till storasyster eller annan familjemedlem. Jag får under inga omständigheter börja ta av (eller ge bort från) kommande hög. Det är däremot tillåtet att spara godis från exempelvis förmiddagshögen till eftermiddagen eller kvällen.
2. Läggdags senast 20:30 på vardagar(regel när jag var 10-11 år)
Absolut senast klockan 20:30 måste jag ligga i sängen, färdig att sova. Det är däremot tillåtet att läsa en stund innan sömnen. Vid aktiviteter som riskerar att fördröja sänggåendet måste jag helt enkelt avvika tidigare från nämnda aktivitet.
3. Springa i snön (regel när jag gick på högstadiet)
Om jag klarar av att springa barfota i snön tre varv runt huset kommer något fantastiskt att hända (av typen Lasse i 7D kommer att komma på att han är kär i mig, ett förlag kommer att höra av sig och vilja ge ut mitt romanmanus, jag kommer att få ett fantastiskt roligt sommarjobb, killen i klassen jag hatar kommer att flytta till okänd ort eller hastigt insjukna och bli konvalescent för resten av sitt liv). Syftet med denna övning får aldrig avslöjas, då kommer ingen av önskningarna någonsin att slå in.
4. Skriva Sju sköna snubbar (regel när jag var i 20-års åldern)
Minst tre handskrivna sidor om dagen – bra eller dåligt. Annars kommer något hemskt att inträffa. Inga undantag gäller.
5. Musik (regel när jag var ca 11-14 år)
LP-skivor och kassetter MÅSTE tryckas av innan de slår av sig själva – annars kommer något hemskt att inträffa. Gäller endast i hemmet och alltså inte på besök hos någon annan.
onsdag 19 november 2008
Familjeliv
Hemma igen, snorförkyld, efter två dagars facklig kurs på Djurönäset. Vi har gruppdiskuterat kollektivavtal och dunkat in förtroendemannalag och ätit kopiösa mängder mat och dessert och fikabröd. Vilken lycka att sen komma hem och hitta ett nytt, glassigt magasin på köksbordet – Familjeliv. Vad härligt att sjunka ner i soffan och läsa om de här godbitarna:
1. Jag får tre tips mot såriga bröstvårtor
2. Jag får veta att bröstmjölk håller i rumstemperatur cirka 4 timmar.
3. ”Det enda jag kan äta är frukt och grönt!” säger ”Anonym” som är i vecka 5 och starkt illamående.
4. Jag får också se Katrins ”fina gravidmage”.
5. Och så får jag veta att den bästa hjälpen mot depression under graviditeten är att motionera och undvika socker.
Och som om inte detta vore nog får jag en miljon annonser på skitdyra barnkläder, leksaker, tekniska prylar, samt en annons för barnmat med den störtcoola rubriken: ”Rockar fett!”
Seriöst. Det är såna här tidningar som får folk att låta bli att skaffa barn. Okej, jag har också suttit och sökt på grejer, först när jag var gravid, sen när Rufus var nyfödd (och blev i nio fall av tio mest trött på mänskligheten, och mödrarna i synnerhet), men grejen med den sortens undringar är att det ju är bruksinformation man letar efter. Man behöver veta något just då och söker därför upp det. En månad senare har man noll intresse för samma information. Att sitta och läsa om gravidillamående när man inte själv är mitt i det är ungefär lika intressant som att läsa annonser om dragkrokar till bilar utan att ha en egen bil (eller körkort). Jag ger den en kejsarsnittad hängmage av fem.
1. Jag får tre tips mot såriga bröstvårtor
2. Jag får veta att bröstmjölk håller i rumstemperatur cirka 4 timmar.
3. ”Det enda jag kan äta är frukt och grönt!” säger ”Anonym” som är i vecka 5 och starkt illamående.
4. Jag får också se Katrins ”fina gravidmage”.
5. Och så får jag veta att den bästa hjälpen mot depression under graviditeten är att motionera och undvika socker.
Och som om inte detta vore nog får jag en miljon annonser på skitdyra barnkläder, leksaker, tekniska prylar, samt en annons för barnmat med den störtcoola rubriken: ”Rockar fett!”
Seriöst. Det är såna här tidningar som får folk att låta bli att skaffa barn. Okej, jag har också suttit och sökt på grejer, först när jag var gravid, sen när Rufus var nyfödd (och blev i nio fall av tio mest trött på mänskligheten, och mödrarna i synnerhet), men grejen med den sortens undringar är att det ju är bruksinformation man letar efter. Man behöver veta något just då och söker därför upp det. En månad senare har man noll intresse för samma information. Att sitta och läsa om gravidillamående när man inte själv är mitt i det är ungefär lika intressant som att läsa annonser om dragkrokar till bilar utan att ha en egen bil (eller körkort). Jag ger den en kejsarsnittad hängmage av fem.
måndag 17 november 2008
Fem saker jag EGENTLIGEN borde göra istället för att skriva den här bloggen
1. Jobba på romanen
Men jag var så satans effektiv i Dalarna att Det Svåraste Momentet närmar sig alldeles för fort, dvs det som inte ska jobbas om utan skrivas till. Att jobba om och stryka vissa ”darr-på-stämman”-meningar (som min förläggare så träffande kallar dem) is pure pleasure. Men att faktiskt skriva till är förknippat med viss ångest. I alla fall innan jag kommit igång.
2. Packa
Eftersom jag ska till Djurönäset på facklig grundkurs för förtroendevalda imorgon. Grejen är att jag ju nästan aldrig reser utan Ruf nuförtiden. Då måste man ha med en miljard grejer, typ böcker och leksaker som kan funka som förströelse, frukt och kakor och annat ätbart som kan funka som förströelse när böckerna och leksakerna inte längre hjälper, sjuttiofem ombyten, nappflaskor, Lambikuddar. Men nu, en natt på egen hand. Jag kan knappt komma på nånting jag behöver. En tandborste? En pocketbok?
3. Betala räkningar
ALLA våra räkningar är försenade nu. Och det är inte finanskrisens fel. Men de ligger alltid slängda över hela lägenheten, och när man väl har lite, lite fri tid är det verkligen bland det tråkigaste man kan göra att först leta rätt på de jävla räkningarna, sen leta rätt på sin koddosa, sen hoppas att internethelvetet ska funka och slutligen sitta där och knappa siffror i oändlighet.
4. Borsta katterna
Så att de slutar spy så mycket hår överallt. Samt klippa deras mördarklor. Jag minns på den gamla goda kattvaktstiden när man kunde beställa extra grooming av katterna för en nätt summa när snubben ändå skulle komma förbi och ge dem mat.
5. Gå och lägga mig.
För övrig tycker jag att Niklas Rådströms artikel i DN idag var skitbra. Piss off, alla nyliberaler.
Men jag var så satans effektiv i Dalarna att Det Svåraste Momentet närmar sig alldeles för fort, dvs det som inte ska jobbas om utan skrivas till. Att jobba om och stryka vissa ”darr-på-stämman”-meningar (som min förläggare så träffande kallar dem) is pure pleasure. Men att faktiskt skriva till är förknippat med viss ångest. I alla fall innan jag kommit igång.
2. Packa
Eftersom jag ska till Djurönäset på facklig grundkurs för förtroendevalda imorgon. Grejen är att jag ju nästan aldrig reser utan Ruf nuförtiden. Då måste man ha med en miljard grejer, typ böcker och leksaker som kan funka som förströelse, frukt och kakor och annat ätbart som kan funka som förströelse när böckerna och leksakerna inte längre hjälper, sjuttiofem ombyten, nappflaskor, Lambikuddar. Men nu, en natt på egen hand. Jag kan knappt komma på nånting jag behöver. En tandborste? En pocketbok?
3. Betala räkningar
ALLA våra räkningar är försenade nu. Och det är inte finanskrisens fel. Men de ligger alltid slängda över hela lägenheten, och när man väl har lite, lite fri tid är det verkligen bland det tråkigaste man kan göra att först leta rätt på de jävla räkningarna, sen leta rätt på sin koddosa, sen hoppas att internethelvetet ska funka och slutligen sitta där och knappa siffror i oändlighet.
4. Borsta katterna
Så att de slutar spy så mycket hår överallt. Samt klippa deras mördarklor. Jag minns på den gamla goda kattvaktstiden när man kunde beställa extra grooming av katterna för en nätt summa när snubben ändå skulle komma förbi och ge dem mat.
5. Gå och lägga mig.
För övrig tycker jag att Niklas Rådströms artikel i DN idag var skitbra. Piss off, alla nyliberaler.
lördag 15 november 2008
Höst 2009
Sitter i Svärdsjö och småhuttrar. Det är ju så med de här villorna på landet - antingen iskallt eller kokhett (när man eldat ett tag i öppna spisen). Men jag får oändligt mycket hjälp med Rufus, plus god mat, plus att jag inte behöver tänka på saker som behöver åtgärdas i lägenheten, och det är kanske de bästa förutsättningarna för effektivt romanarbete. Jag har nämligen fått en deadline nu. Romanen ska förhoppningsvis komma ut redan till hösten (vilket är helt jävla fantastiskt, jag menar, våra listor för 2009 är så gott som färdigspikade, och jag gissar att det ser ut ungefär likadant på andra förlag). MEN då måste jag åtgärda vissa saker (däribland skriva till ett kapitel) och lämna omarbetat manus i början av året. Fast det är så jävla kul att jobba med den här boken. Jag tycker själv att det är det bästa jag någonsin skrivit (det tyckte jag iofs redan på den tiden då ingen annan tyckte att det höll … vilket jag själv också insåg efter att en viss tid förflutit).
De värsta momenten när man ger ut en bok:
1. När makuleringsbrevet kommer och man får frågan om man vill ha en del av restupplagan … som visar sig vara sådär ettusen tvåhundra ex av en tryckning på tvåtusen. Snacka om bokens död …
2. Att sitta och vänta på de första recensionerna och veta att ALLA runtomkring en kommer att läsa dem och tycka synd om en om de är usla.
3. Att få höra att någon gammal bekant från förr sitter i en annan del av landet och är skitsur för att han eller hon tror att någon av karaktärerna baseras på honom/henne. (Ja, det händer att jag använder folk jag känner som nåt slags utgångspunkt för en karaktär, men det är av någon anledning bara folk som överhuvudtaget knappt finns i mitt medvetande som läser in sig själva och blir sura.)
4. Stunden då man inser att boken inte kommer att bli pocket.
5. Att komma igång med nästa projekt.
Och inte blir det någon villa i vårt drömområde i Sätra. Det räckte med ett telefonsamtal till banken för att inse att det inte finns på kartan att vi ska kunna köpa villa just nu. Pantbrev, bla bla, avgift till staten, bla bla och sedan var nästan hela kontantinsatsen redan slut. Då spelar det ingen roll att villan nog inte kommer att gå för mer än 2,5 mille. Suck … vad är väl en villa i Sätra.
De värsta momenten när man ger ut en bok:
1. När makuleringsbrevet kommer och man får frågan om man vill ha en del av restupplagan … som visar sig vara sådär ettusen tvåhundra ex av en tryckning på tvåtusen. Snacka om bokens död …
2. Att sitta och vänta på de första recensionerna och veta att ALLA runtomkring en kommer att läsa dem och tycka synd om en om de är usla.
3. Att få höra att någon gammal bekant från förr sitter i en annan del av landet och är skitsur för att han eller hon tror att någon av karaktärerna baseras på honom/henne. (Ja, det händer att jag använder folk jag känner som nåt slags utgångspunkt för en karaktär, men det är av någon anledning bara folk som överhuvudtaget knappt finns i mitt medvetande som läser in sig själva och blir sura.)
4. Stunden då man inser att boken inte kommer att bli pocket.
5. Att komma igång med nästa projekt.
Och inte blir det någon villa i vårt drömområde i Sätra. Det räckte med ett telefonsamtal till banken för att inse att det inte finns på kartan att vi ska kunna köpa villa just nu. Pantbrev, bla bla, avgift till staten, bla bla och sedan var nästan hela kontantinsatsen redan slut. Då spelar det ingen roll att villan nog inte kommer att gå för mer än 2,5 mille. Suck … vad är väl en villa i Sätra.
onsdag 12 november 2008
Mest om att skriva
Och så satt jag där på pendeltåget på väg från Biskops-Arnö där vi varit och pratat barn- och ungdomslitteratur, det var redan mörkt, det regnade och det hade varit en sån märklig känsla att vara där. Som om det var ett helt liv sen jag gick där själv (fast egentligen är det nio år sen). Och samtidigt rasade allt över mig igen. Hur det var. Tidig höst och sen vår finns det få ställen som är så vackra som Biskops-Arnö. Men i mitten av november är det fan inte alltid kul att bo där. Landet på gråslaskhösten är ingen angenäm upplevelse. Det är då man önskar att det åtminstone fanns lite neon som kunde spegla sig i vattenpölarna. Eller en värld därutanför som kändes verklig.
Vi hade stått där och dundrat på om genrer och avtal och saker som inte platsar i ett bra manus och andra krassa grejer, medan vissa av eleverna helt tydligt befann sig på en helt annan nivå. Och jag minns den ju själv. Den där tiden när man störtade rakt in i skrivandet på gott och ont, experimenterade, testade nya grejer och allt som ens var vagt generaliserande var ett stort hot mot både skapandet och ens egen identitet. Jag vet, det låter pretto, men när man satt isolerad på ön och hade som enda uppgift att skriva (vi behövde inte ens laga mat själva), läsa och prata skrivande och läsande med andra skrivande och läsande människor så var det en jävligt påtaglig känsla – stundtals helt fantastisk, stundtals bara kvävande.
Och alla rörde vi oss längre och längre ifrån någon typisk roman eller någon sammanhängande diktsamling eller novellsamling eller NÅNTING som ett förlag skulle kunna paketera som en bok.
Men jag tror att det var alldeles nödvändigt.
Vi var sjutton i klassen (om jag inte räknat fel). Nio av oss har gett ut böcker på etablerade förlag (och jag är säker på att antalet kommer att växa). En har varit Augustnominerad. En har vunnit katapultpriset.
Sen får folk säga vad de vill om s.k. skrivarskoleprosa. Jag vet att våra böcker skiljer sig väldigt mycket från varandra.
I alla fall. Där satt jag på pendeln (som av någon anledning alltid känns deprimerande, vart man än ska eller har varit) och tänkte på hur jag stått och tjatat om vikten av att kunna skriva om sina texter – en i sig ganska tråkig tanke när man är mitt uppe i något projekt, eller kanske bara håller på att söka sig fram till ett. Och då, då ringde mobilen. Det var min fantastiska förläggare som hojtade: ”Äntligen får jag tag på dig, jag har stalkat dig hela dagen!” Och så sa hon det, den magiska meningen: Vi vill ge ut din bok.
Efter fem års slit. Och fan vad det var värt det!
De bästa momenten när man ger ut en bok – utan inbördes rangordning
(och nu undantar jag själva skrivandet av den, för det skulle kräva en egen lista):
1. När man äntligen får den magiska meningen. Om att den blir utgiven alltså.
2. När första exet från tryckeriet dimper ner i brevlådan. Då är man (eller, i alla fall jag) lika fjantig som en nybliven mor. Bara sitter där, salig, och bläddrar och tittar och ryser lite över att nu, nu kan snart vem som helst läsa det här och jag har ingen kontroll över det längre.
3. När första recensionen kommer – det vill säga OM den är positiv och OM recensenten har fattat vad det egentligen är man vill.
4. När man får se de första omslagsskisserna.
5. Jag är så kluven – vill skriva: När folk har läst den och säger vad de tycker – för det ÄR ju fantastiskt och egentligen först då boken faktiskt börjar leva. Men samtidigt är just det momentet det allra, allra läskigaste.
Vi hade stått där och dundrat på om genrer och avtal och saker som inte platsar i ett bra manus och andra krassa grejer, medan vissa av eleverna helt tydligt befann sig på en helt annan nivå. Och jag minns den ju själv. Den där tiden när man störtade rakt in i skrivandet på gott och ont, experimenterade, testade nya grejer och allt som ens var vagt generaliserande var ett stort hot mot både skapandet och ens egen identitet. Jag vet, det låter pretto, men när man satt isolerad på ön och hade som enda uppgift att skriva (vi behövde inte ens laga mat själva), läsa och prata skrivande och läsande med andra skrivande och läsande människor så var det en jävligt påtaglig känsla – stundtals helt fantastisk, stundtals bara kvävande.
Och alla rörde vi oss längre och längre ifrån någon typisk roman eller någon sammanhängande diktsamling eller novellsamling eller NÅNTING som ett förlag skulle kunna paketera som en bok.
Men jag tror att det var alldeles nödvändigt.
Vi var sjutton i klassen (om jag inte räknat fel). Nio av oss har gett ut böcker på etablerade förlag (och jag är säker på att antalet kommer att växa). En har varit Augustnominerad. En har vunnit katapultpriset.
Sen får folk säga vad de vill om s.k. skrivarskoleprosa. Jag vet att våra böcker skiljer sig väldigt mycket från varandra.
I alla fall. Där satt jag på pendeln (som av någon anledning alltid känns deprimerande, vart man än ska eller har varit) och tänkte på hur jag stått och tjatat om vikten av att kunna skriva om sina texter – en i sig ganska tråkig tanke när man är mitt uppe i något projekt, eller kanske bara håller på att söka sig fram till ett. Och då, då ringde mobilen. Det var min fantastiska förläggare som hojtade: ”Äntligen får jag tag på dig, jag har stalkat dig hela dagen!” Och så sa hon det, den magiska meningen: Vi vill ge ut din bok.
Efter fem års slit. Och fan vad det var värt det!
De bästa momenten när man ger ut en bok – utan inbördes rangordning
(och nu undantar jag själva skrivandet av den, för det skulle kräva en egen lista):
1. När man äntligen får den magiska meningen. Om att den blir utgiven alltså.
2. När första exet från tryckeriet dimper ner i brevlådan. Då är man (eller, i alla fall jag) lika fjantig som en nybliven mor. Bara sitter där, salig, och bläddrar och tittar och ryser lite över att nu, nu kan snart vem som helst läsa det här och jag har ingen kontroll över det längre.
3. När första recensionen kommer – det vill säga OM den är positiv och OM recensenten har fattat vad det egentligen är man vill.
4. När man får se de första omslagsskisserna.
5. Jag är så kluven – vill skriva: När folk har läst den och säger vad de tycker – för det ÄR ju fantastiskt och egentligen först då boken faktiskt börjar leva. Men samtidigt är just det momentet det allra, allra läskigaste.
måndag 10 november 2008
Halalballe
Nu blir det en sån där smått outhärdlig föräldrablogg, så alla som är allergiska mot sådana kan sluta läsa omedelbart
Rufus ÄR så rolig nu. Jag önskar att jag hade fått en ögonblicksbild av den här tiden när han var nyfödd, ständigt hade kolik och mest skrek och åt (sov, däremot, gjorde han INTE) och jag gråtande av trötthet släpade runt med barnvagnen i snögloppet i min betongförort och kände det som att livet var slut nu. För det tar liksom inte när andra föräldrar intygar att det blir bättre.
Men nu, när han står och dansar i sängen under små lyckotjut, eller sitter i vagnen och spekulerar om saker som hänt på dagis eller kräver att inte bara bli kramad utan att få en puss också, då är han faktiskt bara toppen.
Och begåvad är han också. Förstås. Han har inte ens fyllt två men slänger sig med uttryck som aubergine, biltransportvagn, koriander och småbarnsavdelningen. Eftersom vi indoktrinerat honom med Lennart Hellsing från födseln har han även börjat uppfinna egna uttryck som låter sköna, så som:
1. Halalballe
Jag vet. Jag borde inte uppmuntra det. Jag borde inte skratta hysteriskt och hojta till Peter. Jag menar, vad ska de på dagis säga? Eller för den delen, tänk om han sitter och vrålar halalballe när vi går över torget här i Skärholmen?
2. Kukombär
Sådan mor, sådan son. Jag jobbar hårt på att även han ska få Tourettes, och det börjar ge resultat.
3. Päronbrum
Har ingen aning om vad det betyder, men vi har äcklifierat ordet totalt genom att fråga honom om han har päronbrum i blöjan när han har bajsat.
4. Nogga
Kommer sig av det där Nogg-nogg/nock-nock vrålet som Pingu kör med. Jag brukar vråla ”Nogg-nogg!” och kittla honom på magen, men nu har han gjort ett verb av ordet genom att skrattande hojta ”Inte nogga!” ibland när jag försöker.
Rufus ÄR så rolig nu. Jag önskar att jag hade fått en ögonblicksbild av den här tiden när han var nyfödd, ständigt hade kolik och mest skrek och åt (sov, däremot, gjorde han INTE) och jag gråtande av trötthet släpade runt med barnvagnen i snögloppet i min betongförort och kände det som att livet var slut nu. För det tar liksom inte när andra föräldrar intygar att det blir bättre.
Men nu, när han står och dansar i sängen under små lyckotjut, eller sitter i vagnen och spekulerar om saker som hänt på dagis eller kräver att inte bara bli kramad utan att få en puss också, då är han faktiskt bara toppen.
Och begåvad är han också. Förstås. Han har inte ens fyllt två men slänger sig med uttryck som aubergine, biltransportvagn, koriander och småbarnsavdelningen. Eftersom vi indoktrinerat honom med Lennart Hellsing från födseln har han även börjat uppfinna egna uttryck som låter sköna, så som:
1. Halalballe
Jag vet. Jag borde inte uppmuntra det. Jag borde inte skratta hysteriskt och hojta till Peter. Jag menar, vad ska de på dagis säga? Eller för den delen, tänk om han sitter och vrålar halalballe när vi går över torget här i Skärholmen?
2. Kukombär
Sådan mor, sådan son. Jag jobbar hårt på att även han ska få Tourettes, och det börjar ge resultat.
3. Päronbrum
Har ingen aning om vad det betyder, men vi har äcklifierat ordet totalt genom att fråga honom om han har päronbrum i blöjan när han har bajsat.
4. Nogga
Kommer sig av det där Nogg-nogg/nock-nock vrålet som Pingu kör med. Jag brukar vråla ”Nogg-nogg!” och kittla honom på magen, men nu har han gjort ett verb av ordet genom att skrattande hojta ”Inte nogga!” ibland när jag försöker.
lördag 8 november 2008
Vi i villa
Vi gick (eller, gick och gick, snarare småsprang eftersom vi var ute i sista minuten) och kollade på det här huset idag:
Yes. En fristående villa. I det där övergulliga kvarteret i Sätra som man ser i jingeln till den gamla såpan Tre kronor. Acceptpris 2,5 mille, och jag drabbades av så mycket habegär att jag t.o.m. skrev på intresselistan. Nära till både skogen och stranden och Rufus dagis. På väg hem konstaterade vi att vi nu har blivit våra föräldrar. Bara det att det är en viss skillnad rent ekonomiskt att skaffa sig villa i Kalmar eller Svärdsjö mot i Stockholm och att vi ju därför egentligen inte har råd att leva som våra föräldrar. Men ändå. En villa. Med äppelträd och gillestuga och ENORMA förvaringsutrymmen.
Såhär ser illusionen ut:
1. Middagar
I vårt stora hus bjuder vi in till lyckade glada middagar med många människor (var nu de skulle komma ifrån, och varför folk helt plötsligt skulle orka ta sig till Skäris), maten är lyckad, stearinljusen tända och snön ligger vit ute i trädgården. Alt: om det är sommar: kulörta lyktor i äppelträdet och alla sitter ute.
2. Trädgården
Mina fingrar blir bara grönare och grönare och jag gör underverk med den rätt trista pensionärsträdgården. Anlägger en damm, planterar fruktträd som genast bär mängder av frukt, gör trädgårdsland med morötter och potatis och har fantastiska häckar som skyddar från insyn. På sommaren kan Rufus och nån polare tälta i trädgården och ligga och läsa serietidningar med ficklampan tänd.
(eh, och hur skulle vi billösa krakar få hem dessa träd och grejer? På en stulen kundvagn?)
3. Ordnung
På alla fantastiska förvaringsutrymmen skulle vi smälla upp smarta förvaringssystem och ordna allt vårt jäkla junk så att vi äntligen kunde bo någonstans där det inte är helt översållat av prylar överallt.
4. Reclaim the arbetsrum
Jag och Peter skulle ha ett varsitt arbetsrum, och på mitt rum skulle jag ha det precis så rent och städat och oplottrigt som jag drömt om. Där kunde jag sitta och se ut över skogen och vattentornet med alla saker prydligt på plats. Detta skulle givetvis i sin tur leda till att jag började skriva bästsäljande mästerverk.
5: Kyl och frys
Vi skulle äntligen ha plats för en stor frysbox, vilket i sin tur skulle leda till att jag började baka en massa och göra storkok och köra noggrant organiserade veckohandlingar.
Och såhär ser troligtvis verkligheten ut:
1. Varmvattenberedaren och andra tekniska saker
Något livsviktigt pajar och ingen av oss har en aning om hur prylen funkar eller hur man kan laga den. Inte heller vet vi vart man ringer för att få den fixad eller hur mycket det kostar att skaffa en ny. När vi väl MÅSTE ta tag i saken visar det sig vara så dyrt att alla sparpengar tar slut eller att vi måste ta ett lån. Eventuellt får vi vara med i Skuldfällan.
2. Inredning
Vi orkar inte ta tag i det där med målning och tapetsering, inte heller har vi råd att anlita en hantverkare som kan göra det. Istället går vi runt och lider i tysthet åt nålfiltsmattor och träpaneler och att hela vårt hus fortfarande ser ut att tillhöra en pensionär.
3. Trädgården
Gräsmattan hinner bli så vildvuxen att man måste försöka slå den med lie innan vi har lyckats skaffa en gräsklippare.
4. Handyman
Taket måste läggas om, eller grunden måste dräneras, och vi har ingen aning om hur man gör. Vi söker info på Internet, konstaterar att det är skitdyrt att anlita fackman och väntar så länge med att försöka göra det själv att det får katastrofala följder.
5. Ränta och amorteringar
Pga av amorteringar och ränta är vi fattigare än någonsin. Därför har vi varken råd att göra det fint eller ha de där fantastiska middagarna. Faktum är att vi inte har råd med någonting. Vi lever på rotsaker och köper alla våra kläder på Myrorna, jag får helt lägga av med skrivandet eftersom jag måste jobba extra för att ha råd att bo.
Yes. En fristående villa. I det där övergulliga kvarteret i Sätra som man ser i jingeln till den gamla såpan Tre kronor. Acceptpris 2,5 mille, och jag drabbades av så mycket habegär att jag t.o.m. skrev på intresselistan. Nära till både skogen och stranden och Rufus dagis. På väg hem konstaterade vi att vi nu har blivit våra föräldrar. Bara det att det är en viss skillnad rent ekonomiskt att skaffa sig villa i Kalmar eller Svärdsjö mot i Stockholm och att vi ju därför egentligen inte har råd att leva som våra föräldrar. Men ändå. En villa. Med äppelträd och gillestuga och ENORMA förvaringsutrymmen.
Såhär ser illusionen ut:
1. Middagar
I vårt stora hus bjuder vi in till lyckade glada middagar med många människor (var nu de skulle komma ifrån, och varför folk helt plötsligt skulle orka ta sig till Skäris), maten är lyckad, stearinljusen tända och snön ligger vit ute i trädgården. Alt: om det är sommar: kulörta lyktor i äppelträdet och alla sitter ute.
2. Trädgården
Mina fingrar blir bara grönare och grönare och jag gör underverk med den rätt trista pensionärsträdgården. Anlägger en damm, planterar fruktträd som genast bär mängder av frukt, gör trädgårdsland med morötter och potatis och har fantastiska häckar som skyddar från insyn. På sommaren kan Rufus och nån polare tälta i trädgården och ligga och läsa serietidningar med ficklampan tänd.
(eh, och hur skulle vi billösa krakar få hem dessa träd och grejer? På en stulen kundvagn?)
3. Ordnung
På alla fantastiska förvaringsutrymmen skulle vi smälla upp smarta förvaringssystem och ordna allt vårt jäkla junk så att vi äntligen kunde bo någonstans där det inte är helt översållat av prylar överallt.
4. Reclaim the arbetsrum
Jag och Peter skulle ha ett varsitt arbetsrum, och på mitt rum skulle jag ha det precis så rent och städat och oplottrigt som jag drömt om. Där kunde jag sitta och se ut över skogen och vattentornet med alla saker prydligt på plats. Detta skulle givetvis i sin tur leda till att jag började skriva bästsäljande mästerverk.
5: Kyl och frys
Vi skulle äntligen ha plats för en stor frysbox, vilket i sin tur skulle leda till att jag började baka en massa och göra storkok och köra noggrant organiserade veckohandlingar.
Och såhär ser troligtvis verkligheten ut:
1. Varmvattenberedaren och andra tekniska saker
Något livsviktigt pajar och ingen av oss har en aning om hur prylen funkar eller hur man kan laga den. Inte heller vet vi vart man ringer för att få den fixad eller hur mycket det kostar att skaffa en ny. När vi väl MÅSTE ta tag i saken visar det sig vara så dyrt att alla sparpengar tar slut eller att vi måste ta ett lån. Eventuellt får vi vara med i Skuldfällan.
2. Inredning
Vi orkar inte ta tag i det där med målning och tapetsering, inte heller har vi råd att anlita en hantverkare som kan göra det. Istället går vi runt och lider i tysthet åt nålfiltsmattor och träpaneler och att hela vårt hus fortfarande ser ut att tillhöra en pensionär.
3. Trädgården
Gräsmattan hinner bli så vildvuxen att man måste försöka slå den med lie innan vi har lyckats skaffa en gräsklippare.
4. Handyman
Taket måste läggas om, eller grunden måste dräneras, och vi har ingen aning om hur man gör. Vi söker info på Internet, konstaterar att det är skitdyrt att anlita fackman och väntar så länge med att försöka göra det själv att det får katastrofala följder.
5. Ränta och amorteringar
Pga av amorteringar och ränta är vi fattigare än någonsin. Därför har vi varken råd att göra det fint eller ha de där fantastiska middagarna. Faktum är att vi inte har råd med någonting. Vi lever på rotsaker och köper alla våra kläder på Myrorna, jag får helt lägga av med skrivandet eftersom jag måste jobba extra för att ha råd att bo.
torsdag 6 november 2008
Pistagepinnar och annan barndom
På torsdagsfikat började jag och Karin prata om våra jävla havererade körkort. Om att man borde ha tagit det när man var arton och bodde hemma och ändå inte hade nåt att göra. ”Istället satt man där med sin påtår”, sa hon och suckade. Och det där ordet, påtår, jävlar vad många minnesbilder som virvlar upp bara jag hör det. Det är verkligen ett barndomsord, för aldrig att jag dricker någon påtår här i Stockholm, inte ens när jag kolkar i mig sju koppar kaffe på en dag dricker jag påtår.
Andra ord och begrepp som omedelbart försätter mig i barndom:
1. PistagepinnarKnallgrön marsipan med nån sorts spritsmak och ”boingandet” när något matchresultat dök upp i ena hörnet av tv-rutan under tipslördag.
2. Efter tre
Ulf Elvings mjuka stämma och perkulatorbryggarens suckar. Skymningen över snön därutanför som glittrade i blått, mörkret över bergen, gatlyktorna, ödsligheten.
3. Sidensvansar
Flockvis ute i rönnbärsträdet, jag har aldrig sett en sidensvans nån annanstans än i mina föräldrars trädgård, på vintern, såg dem aldrig komma heller, plötsligt var de bara där.
4. Varuhuset
Mest signaturmelodin, och folk som åkte i rulltrappor. Stockholmslängtan fastän jag knappt varit där, och hur mysigt det verkade vara att bo i en lägenhet i en stad. Sitta nyduschad efter att ha varit ute och ridit i skogen, och dricka te och käka ostmackor.
5. Lövskuret fläskkött och ris
Lördagsmat. Och jag hade lånat hem säkert femton böcker från biblioteket och så fort vi inte var hos hästarna låg jag hemma på min säng och läste (bäst var alltid de om ungdomar som började knarka), hade köpt godis i Bodviks handel (Nickel, Ako-kola, Gräddfras) som jag delat upp i tre exakt lika stora högar, en för förmiddagen, en för eftermiddagen, en för kvällen.
6. Skidträning
Pappa höll i den, så det var självklart att vi skulle vara med, jag och min syster. Springa runt elljusspåret, och lampljuset liksom flämtade och på ett ställe var ljuset nästan grönt. Försöka att inte titta för mycket på Skommartjärn, den såg så läskig ut på kvällen. Plocka äpplen, slemmet i halsen, skittråkigt att stretcha.
Andra ord och begrepp som omedelbart försätter mig i barndom:
1. PistagepinnarKnallgrön marsipan med nån sorts spritsmak och ”boingandet” när något matchresultat dök upp i ena hörnet av tv-rutan under tipslördag.
2. Efter tre
Ulf Elvings mjuka stämma och perkulatorbryggarens suckar. Skymningen över snön därutanför som glittrade i blått, mörkret över bergen, gatlyktorna, ödsligheten.
3. Sidensvansar
Flockvis ute i rönnbärsträdet, jag har aldrig sett en sidensvans nån annanstans än i mina föräldrars trädgård, på vintern, såg dem aldrig komma heller, plötsligt var de bara där.
4. Varuhuset
Mest signaturmelodin, och folk som åkte i rulltrappor. Stockholmslängtan fastän jag knappt varit där, och hur mysigt det verkade vara att bo i en lägenhet i en stad. Sitta nyduschad efter att ha varit ute och ridit i skogen, och dricka te och käka ostmackor.
5. Lövskuret fläskkött och ris
Lördagsmat. Och jag hade lånat hem säkert femton böcker från biblioteket och så fort vi inte var hos hästarna låg jag hemma på min säng och läste (bäst var alltid de om ungdomar som började knarka), hade köpt godis i Bodviks handel (Nickel, Ako-kola, Gräddfras) som jag delat upp i tre exakt lika stora högar, en för förmiddagen, en för eftermiddagen, en för kvällen.
6. Skidträning
Pappa höll i den, så det var självklart att vi skulle vara med, jag och min syster. Springa runt elljusspåret, och lampljuset liksom flämtade och på ett ställe var ljuset nästan grönt. Försöka att inte titta för mycket på Skommartjärn, den såg så läskig ut på kvällen. Plocka äpplen, slemmet i halsen, skittråkigt att stretcha.
tisdag 4 november 2008
Skärholmen city
Minst en gång varje kväll blir min tvååriga son stående på soffan och tittar drömmande ner mot stadsteaterns röda neonljus som blöder fram mellan träden. Så säger han: "Skärholmen city. Jag bor i Skärholmen city." Yes son, you do, and be proud of it! (Fast kanske borde jag rätta honom och säga: "Nej min son, du bor i Skhlm - The capital of shopping!")
måndag 3 november 2008
Ypperlig läsning
Skit också. Har fått inbjudan till W&W-fest som jag inte kommer att kunna gå på eftersom jag är på facklig grundkurs på Djurönäset med övernattning då. När jag ÄNTLIGEN ska få lite glamour i mitt liv (eller åtminstone eventuellt få en skymt av en livs levande Bruno K. Öijer, min idol) – då krockar det med det enda jag har inplanerat under hela november. Å andra sidan får jag hotellövernattning (hurra!) och bästa tänkbara sällskap (Ylva och Cia på mitt jobb). Suck. Vad är väl en fest på Sveavägen?
En sak som jag gjort under bloggtorkan är att läsa en massa ypperliga böcker. Bl.a. de här:
1: Aldrig God natt av Coco Moodysson
Jag ÄLSKAR Coco Moodysson. Och det här seriealbumet är en av de bästa uppväxtskildringarna jag läst – alla kategorier. Episoden när hon och hennes kompisar börjar hänga med två små punkkillar från förorten som de hittar via ett reportage i Kamratposten är absolutely heartbreaking.
2: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie
Okej, det här är eg. ingen bok jag bara läst utan en jag jobbat med. Men det är inte varje dag man får sitta och snyfta över sin jobbläsning (fast jag gör det förstås då och då, när jag känner mig blödig och nåt djur dör eller så). Skitfin uppväxtskildring av en nordamerikansk indian, om en nordamerikansk indiankille som sticker från reservatet och börjar på helvit medelklasskola där han blir det ”exotiska” inslaget.
3: Killing yourself to live av Chuck Klosterman
Jag vill bli bästis med Chuck Klosterman. Jag vill åka med honom tvärs över USA och besöka platser där rockstjärnor dött. Jag tror vi skulle ha hur kul som helst. Och det är det som också gör mig aningen … melankolisk. Grejen med Chuck Klosterman-killar är att nån som jag kan stå och dra mina bäste lyteskomikskämt tills jag blir blå i ansiktet och Chuck Klostermankillen kommer inte ens att märka min existens, han har för fullt upp med att spana olyckligt suktande efter tjejer med en viss sorts utseende (som inte på minsta sätt överensstämmer med mitt) eller sitta och skrocka åt lyteskomik med andra snubbar.
(Den andra saken som gör mig melankolisk är att den här företeelsen nästan får mig att förvandlas till en av de där gnällgubbarna som skriver skittråkiga insändare om att ”kvinnor vill minsann inte ha snälla och omtänksamma män, de vill bara ha svin.”
4. Vi i villa av Hans Koppel
Vem ÄR han, mannen med den geniala pseudonymen? Jag sitter på tunnelbanan och läser och småfnissar sadistiskt. Och jag som trodde att jag hatade medelklasskildringar.
5: Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Har jag iofs inte läst ut än, men shit vilken bok. De finfina metaforerna regnar över sidorna och det är lite uppdaterad En förlorad värld över den. Fast jag tycker extremt illa om pappan i boken som är nåt slags misantropiskt geni (mao en karaktär jag borde gilla.)
En sak som jag gjort under bloggtorkan är att läsa en massa ypperliga böcker. Bl.a. de här:
1: Aldrig God natt av Coco Moodysson
Jag ÄLSKAR Coco Moodysson. Och det här seriealbumet är en av de bästa uppväxtskildringarna jag läst – alla kategorier. Episoden när hon och hennes kompisar börjar hänga med två små punkkillar från förorten som de hittar via ett reportage i Kamratposten är absolutely heartbreaking.
2: Den absolut sanna historien om mitt liv som halvtidsindian av Sherman Alexie
Okej, det här är eg. ingen bok jag bara läst utan en jag jobbat med. Men det är inte varje dag man får sitta och snyfta över sin jobbläsning (fast jag gör det förstås då och då, när jag känner mig blödig och nåt djur dör eller så). Skitfin uppväxtskildring av en nordamerikansk indian, om en nordamerikansk indiankille som sticker från reservatet och börjar på helvit medelklasskola där han blir det ”exotiska” inslaget.
3: Killing yourself to live av Chuck Klosterman
Jag vill bli bästis med Chuck Klosterman. Jag vill åka med honom tvärs över USA och besöka platser där rockstjärnor dött. Jag tror vi skulle ha hur kul som helst. Och det är det som också gör mig aningen … melankolisk. Grejen med Chuck Klosterman-killar är att nån som jag kan stå och dra mina bäste lyteskomikskämt tills jag blir blå i ansiktet och Chuck Klostermankillen kommer inte ens att märka min existens, han har för fullt upp med att spana olyckligt suktande efter tjejer med en viss sorts utseende (som inte på minsta sätt överensstämmer med mitt) eller sitta och skrocka åt lyteskomik med andra snubbar.
(Den andra saken som gör mig melankolisk är att den här företeelsen nästan får mig att förvandlas till en av de där gnällgubbarna som skriver skittråkiga insändare om att ”kvinnor vill minsann inte ha snälla och omtänksamma män, de vill bara ha svin.”
4. Vi i villa av Hans Koppel
Vem ÄR han, mannen med den geniala pseudonymen? Jag sitter på tunnelbanan och läser och småfnissar sadistiskt. Och jag som trodde att jag hatade medelklasskildringar.
5: Fördjupade studier i katastroffysik av Marisha Pessl
Har jag iofs inte läst ut än, men shit vilken bok. De finfina metaforerna regnar över sidorna och det är lite uppdaterad En förlorad värld över den. Fast jag tycker extremt illa om pappan i boken som är nåt slags misantropiskt geni (mao en karaktär jag borde gilla.)
söndag 2 november 2008
Ännu en ocd-syssla
Amen vad fan. Nu har jag passionerat kastat mig över en ny ocd-syssla som jag lägger all min lediga tid på. Nämligen att kopiera och klistra in ALLA gamla blogginlägg hit till nya bloggen. Plus att uppdatera somliga med bilder. Som ni ser har jag betat mig ner till december 2007. Det kommer att ta en evighet. Och det mest bisarra är att jag på ett sätt älskar den här sortens sysslor. ”Det är som att hitta en nål i en höstack” biter inte riktigt på mig, eftersom jag med nöje skulle lägga mig ner på golvet och metodiskt och med en dåres envishet flytta höstrå för höstrå tills nålen dök upp.
Andra ocd-sysslor jag hängett mig åt:
1: Skrivit B-uppsats i barn- och ungdomslitteratur om bilden av föräldrar i ALLA Astrid Lindgrens böcker (och de är fler än vad man först tror …)
2: Sorterat våra cd-skivor i bokstavsordning.
3: Importerat alla tillgängliga open type-typsnitt på jobbet till min (jobb)dator, samt printat ut exempel på dem och slutligen sorterat allt prydligt i en pärm (första dagarna efter semestern fanns det typ ingenting att göra …)
4: Organiserat vårt linneskåp exemplariskt med var sak på sin bestämda plats (okej, det här gjorde jag när jag vaggade runt och var höggravid och sjukskriven). Dessvärre är vi fler än en i det här hushållet, så ordningen har förfallit en hel del. MEN jag håller stenhårt på att fortfarande rulla ihop alla badlakan, lakan och örngott. Och det skär lite i hjärtat varje gång jag ser den havererade ordningen.
Och så drömmer jag om att en dag få sortera alla våra böcker i bokstavsordning. Men eftersom Peter är bibliotekarie misstänker jag att vi kommer att tjafsa en del om hur vi egentligen ska ordna dem (vi har åtta fulla bokhyllor med böcker, samt en hel del undanstuvade i källarförrådet). Så det får vara så länge – och aldrig hittar man den bok man letar efter.
Andra ocd-sysslor jag hängett mig åt:
1: Skrivit B-uppsats i barn- och ungdomslitteratur om bilden av föräldrar i ALLA Astrid Lindgrens böcker (och de är fler än vad man först tror …)
2: Sorterat våra cd-skivor i bokstavsordning.
3: Importerat alla tillgängliga open type-typsnitt på jobbet till min (jobb)dator, samt printat ut exempel på dem och slutligen sorterat allt prydligt i en pärm (första dagarna efter semestern fanns det typ ingenting att göra …)
4: Organiserat vårt linneskåp exemplariskt med var sak på sin bestämda plats (okej, det här gjorde jag när jag vaggade runt och var höggravid och sjukskriven). Dessvärre är vi fler än en i det här hushållet, så ordningen har förfallit en hel del. MEN jag håller stenhårt på att fortfarande rulla ihop alla badlakan, lakan och örngott. Och det skär lite i hjärtat varje gång jag ser den havererade ordningen.
Och så drömmer jag om att en dag få sortera alla våra böcker i bokstavsordning. Men eftersom Peter är bibliotekarie misstänker jag att vi kommer att tjafsa en del om hur vi egentligen ska ordna dem (vi har åtta fulla bokhyllor med böcker, samt en hel del undanstuvade i källarförrådet). Så det får vara så länge – och aldrig hittar man den bok man letar efter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
