What a waste of ledighet ...

Så. Det var den julen.
Har jag ...
... läst alla de där böckerna jag längtat efter, mumsat kakor och praliner och njutit av att vara ledig?
Svar: Nej.
... städat den sunkiga lägenheten, rensat ut bland Rufens för små kläder och satt ihop lagerhyllan till källarförrådet så att nämnde Ruf äntligen kan få sitt rum, nu belmarat med bråte?
Svar: Nej.
... jobbat hårt på romanen, gjort research, funderat på hur jag kan skriva om vissa grejer och få bättre balans?
Svar: Nej
... umgåtts med släkt och vänner och Ruf?
Svar: Nej.
... jobbat undan grejer så det inte blir så stressigt när jag kommer tillbaka till jobbet EFTER jul?
Svar: Nej.

Så vad har jag gjort då?
Haft fucking streptokocker! Haft så ont i halsen att jag levt på te och glass och varma koppen och försökt sova bort eländet. Svajat runt i pyjamas och tyckt synd om mig själv och haft feberfrossa och ont i hela kroppen. Och nu är jag NÄSTAN frisk men ändå så sjuk att jag inte kan göra någonting och jag håller på att bli tokig av frustration och rastlöshet.
Så nu bloggar jag utan att ha NÅNTING att skriva om. Tänkte att det skulle lätta på frustrationen. Men det gjorde det inte.
What a waste of ledighet ...

Svensk maffia

Anledning till den senaste tidens bloggtorka är INTE att jag i godan ro mumsat praliner och tagit det lugnt, inte heller att jag är fast på Facebook (tvärtom börjar nyhetens behag lägga sig, appsen blir bara mer och mer långsökta, nej tack, jag vill inte definiera mina vänner, än mindre SJÄLV bli definierad och veta att jag ligger på typ hundrasjuttionde plats över ”trevligast” eller ”roligast” eller ”snyggast” i bekantskapskretsen bestående av 171 personer) utan:

A: Vårt jävla bredband funkar inte, har inte funkat på flera veckor (den här bloggen skrev jag för tre dagar sen, men först NU funkar vår uppkoppling). Com hem kallade det ”ett intressant problem”, skickade några loja hantverkare som gjorde halva jobbet och sedan drog och nu är omöjliga att få hit igen.

B: Sömnbristen är konstant pga att stackars Rufsen nu får ångestattacker när han ska sova (han förknippar väl det med att få akuta magsmärtor mitt i natten) och föredrar att vara uppe och leka på nätterna. Jag vet att alla som varit med nostalgiskt säger ”åh, du kommer att längta tillbaka till den här tiden, vänta du bara tills han är tonåring och du ligger vaken om natten för att han är ute på stan och aldrig ringer.” Men jag kan inte låta bli att längta efter den dag då han somnar av sig själv på kvällen och sover hela natten (och gärna en bra bit in på dagen också när det är helg).

C: På grund av den konstanta sömnbristen blir jag glömsk och missar en massa skitviktiga saker. Så som att betala in avgiften till Hundgrottan där det var meningen att våra överviktiga katter skulle fira jul. Så nu är de avbokade. Fan, fan, fan.

E: Att-göra-innan-jul-listan på jobbet växer för varje dag. Fattar inte hur jag ska hinna allt. Och inte blir det bättre av att jag inte kan låta bli att springa runt och hojta (och störa alla andra i kontorslandskapet) med min nya kompis Annika halva dagarna.

D: Jag är HELT fast i boken Svensk maffia – om olika kriminella gäng i Sverige. Jodå, Skäris har sin plats på kartan. Dels förstås för att juggegangstern Ratko blev skjuten här nere på Bodholmsplan (fast där har författarna inte riktigt koll på miljön – medborgarkontoret och Ignis begravningsbyrå ligger på två olika torg. Ju.), dels för att Werewolf legion har sitt fäste här. För att få veta mer om nämnda glada gäng – som har satt ett klistermärke här nedanför huset - googlade jag dem och fick givetvis hundratals träffar på flashback.com. Herregud vilket sajt det är. Framförallt gillar jag trådinläggen av typen: ”Du, du ska inte säga ett ont ord om de killarna för du vet inte vad du snackar om. Jag känner faktiskt dem. De är grabbar med hjärtan av guld som suttit inne för bankrån och mord och misshandel och grova narkotikabrott.” Så mycket klokare blev jag inte. Nu väntar jag med spänning på att Norstedshuset ska bli utsatt för en bomb el. dyl efter att ha publicerat boken (fast det mest dramatiska som hänt so far är att en krossad pepparkaka hittades ute på gatan).

Downshifing (up my ass)

Ibland blir jag bara så jävla trött på DN. Oftast DN Bostad, med ”inspirerande” reportage om vad man kan göra med sin 16 rums sekelskiftesvilla i skärgården o dyl. Men dagens ”inspirationsartikel” var fan snäppet värre. I DN Jobb. Det handlade om ”Downshifting”. En tjusig leende lattemamma i dyra kläder får tala ut om hur modigt det var att säga upp sig från sitt jobb som framgångsrik kommunikationskonsult för at få tid över till det viktiga här i livet. Nu funderar hon på att utbilda sig till florist istället (jag spyyyr!).
”Livet blir enklare nu. Vi får närmare till allt och kan till exempel svänga förbi golfbanan för att slå några bollar när andan faller på.”
Men det är inte bara lätt, familjen får minsann göra några uppoffringar också:
”Det är klart att vi måste dra ned på spontanköp och dyra resor och vi kan inte ha två bilar.”
DN ger även inspirerande tips på hur man själv kan göra för att bli en downshiftare, t.ex. ”Skapa det liv du vill ha och ett jobb som passar det livet. Gör ett aktivt val att arbeta mindre eller kanske helt byta jobb.”.
Vad fan lever man för liv om man på allvar kan sitta och skriva en sådan artikel? Hur många par med barn har råd att låta den ena halvan glida runt och förverkliga sig själv? ”Gör ett aktivt val att arbeta mindre”. Eh? Ja, för det har ju alla råd med. Not. Tror DN att det är en slump att alla de där ”inspirerande hjältarna” som förverkligar sina drömmar har en partner med välbetalt jobb eller en förmögenhet på något konto?

Eftersom Peter är pappaledig och jag jobbar 80% kan man väl säga att vi för närvarande också är downshiftare. Det gör dock inte att vi tar en sväng förbi golfbanan och slår några bollar, men det påverkar vårt liv bl.a. såhär:

1. Frakt från IKEA
Eftersom vårt stackars källarförråd är ett enda kaos och det ständigt blir översvämningar i vårt ruttna miljonprogramshus så att allt som står på golvet där blir fuktskadat har vi idag gjort slag i saken och köpt IKEAs billigaste förvaringssystem. Om vi hyrt en bil för att frakta hem skiten hade vi inte haft råd att köpa julklappar, så istället körde vi Skärholmen style och släpade hem gud vet hur många kilo bräder på en sån där rasslande IKEA-vagn (och vi HADE faktiskt tänkt släpa tillbaka vagnen). Av någon anledning lutar alla trottoarer i Skärholmen märkte vi. När vi äntligen var hemma var vi så jävla färdiga att vi inte orkade skruva ihop den. Så nu är Rufus rum belamrat igen.

2. Julklappar
Jag köper i år så gott som alla mina julklappar på Tradera.

3. Resor
Aldrig, aldrig har jag varit så avundsjuk på folk som åker till NY och Egypten och Thailand och Sydafrika som nu (och alla jag känner har just åkt eller är på väg att åka). Det finns inte på kartan att vi kan flyga längre än till Kalmar den här vintern.

4. Körkort
Mitt påbörjade körkort får frysa inne tills jag har bättre ekonomi, det är helt enkelt för dyrt att ta körlektioner (nåja ... just DEN biten gråter jag kanske inte blod över, det är faktiskt rätt skönt att ha en ursäkt till att inte köra på ett tag).

5. Skriva
T:et på datorn funkar nästan inte efter att Rufus har lyckats pilla in något skräp i tangentbordet, och jag kommer att tvingas be min förläggare eller redakör att köra sök och ersätt för att få manuset konsekvent - min dator lägger nämligen ner när jag försöker köra det kommandet, eller om jag överhuvudtaget försöker öppna en bild. Fast jag kan inte köpa en ny dator på några månader.

6. Katternas mat
Vi måste sluta ge katterna såna där äckliga bitar i gelé i påse. De brukar få dela på en påse per dag (förutom torrmaten alltså) och det är deras bästa stund på hela dagen.
(Okej då, den verkliga anledningen till att vi slutar med det är att veterinären blev helt chockad när hon såg dem och beordrade oss att banta ner Moggen 2,2 kg och Kosmos 1 kg, annars skulle de typ dö av övervikt.).

Det suger verkligen kattanal att vara fattig.


MEN! Jag är färdig med romanen! I alla fall så färdig jag kan bli på egen hand. Mejlade den till min förläggare nu på kvällen. Herregud vad konstigt det känns, nästan tomt. Men nu får jag i alla fall lite mer tid att blogga.

Kaoskalas och högar med junk

En vecka försent hade vi äntligen Rufus ettårskalas. Jag hade bjudit typ alla jag kände i Stockholm som har barn (vilket är ungefär samma sak, nästan alla jag känner nu för tiden HAR barn), plus några utan som inte kunde komma.
Vi hade städat järnet inför kalaset. Inte bara synlig smuts utan tagit bort allt jävla junk som ligger överallt i stora högar.

Exempel på junk:

1. Högar med böcker som eventuellt ska slängas, eventuellt skänkas till Myrorna men INTE sättas in i hyllan igen (om ett par bor i en lägenhet och den ena jobbar på bokförlag och den andra på bibliotek blir det ganska många sådana högar. Ganska ofta.).

2. Enorma högar med betalda räkningar etc. som ännu inte sorterats och satts in i pärm (räkningar som ingen någonsin kommer att titta på igen, jag vet fortfarande inte varför jag sätter in dem i en pärm).

3. Kvitton på saker som eventuellt ska bytas någon gång men troligtvis kommer att förbli kvar hemma eftersom det är så jobbigt att byta.

4. Kläder som befinner sig i stadiet mitt emellan ”helt rena” och ”bör tvättas”.

5. Tuggummipåsar med ett eller två tuggummin kvar.
Ja, ni fattar? Det tar helt enkelt en jävla tid. När man dessutom måste rolla hela sitt hem eftersom allt är täckt av kattpäls så tar det ännu längre tid. Men vi var så gott som klara, jag tittar på klockan, det är en kvart till folk ska börja komma – då slår det mig att jag ju måste ställa fram grejer också. Koka kaffe. Värma glögg. Ställa fram en miljon muggar. Hitta tillräckligt många skedar. Stressen slår plötsligt till. DÅ hör jag ena katten sitta och ulka under köksbordet, på väg att spy (jag menar, självklart måste han få spy om han nu vill det, men han kan ju låta bli att göra det på en matta). Jag skriker och gormar och viftar – katten sitter kvar och ulkar men stackars Rufen blir livrädd av mitt stressade gastande och börjar grina, Peter får släppa allt han har för händer och trösta honom. Tillslut springer katten iväg – och spyr på en annan, renare och mer synlig matta.
Ännu mer stressad torkar jag kattspya och fortsätter göra i ordning. Peter har äntligen fått Rufus lugn och är på väg ner i cykelrummet med våra två barnvagnar som tar all plats i hallen. Då hör jag ett brak från vardagsrummet, och så Rufen som börjar storgråta igen. Jajamen, kattfan har vält ner en blomkruka, det är jord över hela golvet och i leksaksbacken och Rufus är otröstlig igen.
Fast det gick ju ändå på något vis. Folk kom, barn sprang runt och det blev ett trivsamt kaos. Alla pappor såg av någon anledning ut att hålla på att dö av trötthet. G hade tagit med sig två tårtor från chokladfabriken.
Lugnet nu är helt overkligt. Det känns nästan tomt att inte ha något att stressa mot.

Förresten - något helt annat. Vet någon vad det var som hade hänt här i Skäris i tisdagskväll? När jag skulle hem från jobbets julfest stannade inte tunnelbanan här "på polisens order" och jag har grubblat sen dess. Det var så lagomt mysigt att knata hem i mörkret från Vårberg när polisen uppenbarligen letade i hooden efter någon typ som kunde ha gjort vad som helst.

Tack och hej, jävla körskola

Torsdag: Jaha. Så var DEN helgen kommen. Jag, Peter och Rufus stuvar in oss på tåget för att åka upp till Dalarna där jag ska köra upp måndag (dvs idag) klockan tio.

Fredag: Inför lektion nummer ett börjar snöhelvetet att vräka ner så vägarna blir alldeles moddiga. Och när jag väl börjar köra känner jag åter allt självförtroende glida åt sidan och försvinna ner i en snödriva, för den ”snälla” körläraren säger nästan bara tre saker, nämligen:
1. ”Det där skulle du ha blivit kuggad på.”
2. ”Du vet, hade det kommit en annan bil nu, då hade det smällt.”
3. ”Du måste visa lite mer jävlar anamma.”
samt tusen andra varianter på "du gör fel/du kör dåligt/du klarar inte av någonting".
Jag riktigt känner hur underläppen börjar darra och jag själv regraderar och blir fjortonårig nördbrud där i bilen, för varje minut som går med körläraren blir jag en sämre bilförare. Dagen avslutas med det obligatoriska ”Hur tycker du själv att det gick idag?” med VÄLDIGT bekymrat tonfall.
Fredagen är även Rufens ettårsdag – misären är total. Jag som deppar över körningen och stackars Rufen som har så ont i magen (sviterna efter VKS för två helger sen) att han inte får käka något med laktos, så vi andra sitter bakom skärmar byggda av pekböcker och äter av hans ettårstårta medan han får äta hallon – dessutom gråter och krampar han och är jätterädd för mina föräldrars damp-hund som hela tiden försöker slicka honom i ansiktet.
(fast dagen efter gjorde vi en rulltårtebakelse med laktosfri grädde och hallon som han ÄLSKADE)

Lördag: Körningen går om möjligt ännu sämre. Jag lider mig igenom FEM jävla körlektioner och när det äntligen är färdigt säger läraren att han inte är säker på att jag borde köra upp på måndag. Men, erbjuder han storsint, vi kan köra på söndagen också och använda den tredje lektionen som en ”testuppkörning” som får avgöra om jag ska köra upp eller inte.
Jag säger att jag gärna vill testa att köra upp i vilket fall, för det kan ju gå bra (i hemlighet tänker jag att jag ju faktiskt kör tusen gånger bättre när någon annan än han sitter bredvid, jag skulle förmodligen känna mig tryggare med en sur inspektör från vägverket än med honom), varvid han säger:
”Ja, men tänk såhär – jag ser att det ligger en miljon på andra sidan av den där sjön med väldigt, väldigt tunn is och jag KAN ju klara mig utan att ramla i om jag försöker gå över.” Då fattar jag att det kommer att bli samma visa igen: jag åker upp och spenderar tusentals kronor på inför-uppkörningen-lektioner, och så får jag inte ens försöka eftersom det förstör körskolans tjusiga statistik om jag kör upp och misslyckas. Och vad säger att det inte blir likadant igen och igen och igen – jag går runt och hojtar inför alla (som den idiot jag är) att de ska hålla tummarna den dagen, den tiden, och så slutar det med ingenting.

Söndag: jag har sån jävla ångest inför körlektionerna. Pappa skjutsar in mig, men när jag väl kommer till körskolan är den alltid lika punktliga läraren inte där. Hans fru – som han driver skolan med – dyker upp efter ett tag och säger att han har fått tandvärk och lyckats fixa en akuttid i Borlänge. Jippie, tänker jag, jag slipper idag!
Men icke. De tänker sig att jag ska vänta på stan (och tro mig, Falun en söndagförmiddag är ingen höjdare. Det finns kanske en mataffär öppen, allt annat är stängt) i två timmar, för då kan han köra lektioner med mig (mina föräldrar bor 30 minuter med bil bort, så det var inte riktigt läge att åka hem emellan). Då bestämmer jag mig, och det känns så jävla bra. Jag säger att jag vill avsluta alltsammans på en gång – inga fler lektioner i Falun, ingen uppkörning, ingenting. Körkortet får vänta för det är fan inte värt den här plågan (säger jag i och för sig inte, men jag tänker det). Frun börjar förstås hålla talet om körskolorna i Stockholm och hur usla de är och ska jag inte i alla fall prata med min lärare först. Nej. Jag går och tar ut pengar att betala de misslyckade lektioner jag redan kört och när jag betalat och fått ett ”Lycka till nu då, och du ska veta att du alltid är välkommen tillbaka!” känner jag mig friare än på mycket, mycket länge.

Måndag: Snön VRÄKER ner och har vräkt ner hela natten, det är så jävla mycket snö att till och med erfarna förare drar sig för att åka ut.

Nu väntar jag till våren. Så, alla tips om bra körskolor här i Stockholm mottages tacksamt!

Klag och gnäll part 1006

Som ni märker har jag lite semester från bloggen just nu, detta beroende på både bra och kassa grejer. Vårt internet har pajat ner en hel vecka så jag har fått tjuvsurfa på grannens bredband när tillfälle bjudits - vilket inte varit så ofta. Annars har framför allt helgerna varit ... mindre roliga på sistone. Först var hela gänget kräksjuka och effektivare KBT mot spyfobi får man leta efter. Av hänsyn till känsliga läsare ska jag inte gå in på detaljer. Nej, helt botad är jag nog inte, men åtminstone lite mindre skraj. Den jävla skiten gjorde i sin tur att vi missade premiärvisning (med gratisgodis!) på Lilla spöket Laban, jag missade dessutom W&W-fest (med gratis vin!) och Rufus missade heldag på Junibacken (med gratis tårta!). När väl DET eländet var över började Rufsen få magkramper på natten som höll i sig i flera timmar och förvandlade oss alla till zombier. Och det är ungefär där vi är nu. Fem sömnlösa nätter senare ... Jag är så mycket zombie att jag skippade releasen för svenska Harry Potter. Herregud, för en enda jävla gångs skull är det en massa festliga aktiviteter, och allt missar jag. Nästa helg är det dags för ytterligare en mardröm, för då ska jag köra upp på måndagen ... Och så håller jag som sagt på och slutspurtar på romanen. Men snart, snart ska det förhoppningsvis lugna ner sig. Och då ska jag börja blogga regelbundet igen. På återseende.

Facebook-grupper

Det är faktiskt inte BARA Facebooks fel att jag nästan aldrig bloggar nu. Så gott som all tid som inte går åt till jobb, Rufs, sömn och diverse skittråkiga hemmasysslor ägnar jag nu åt att skriva på romanen (minst tio timmar i veckan, vilket är sjukt mycket för en nästan heltidsjobbande småbarnsförälder – tycker JAG i alla fall).
Spurtar mot mållinjen och är så jävla nöjd och stolt och stöddig, den där underbara ”det här är det bästa jag har gjort”-känslan som gör det värt att fortsätta trots att man är en av de där miniupplageförfattarna som tjänar mindre än en månadslön på en bok.

Varje gång jag kollar på Nancis friendslist på Facebook blir jag lika upprymd. Hon startade gruppen ”Leif Pagrotsky – den store lille mannen” och VEM addar henne senare som vän – jajamen, den store lille mannen själv!

Grupper jag själv funderar på att starta på Facebook:

1. Missiondansen
En grupp för alla som på nittiotalet (eller kanske än idag ...?) ockuperade dansgolv med The Missiondansen ... samt de som hatade dem som dansade den.

2. Emotofober –unite
En grupp för alla med spyfobi – vi ventilerar vår skräck och utbyter tips och tricks.

3. Tourettes
Vi tävlar om vem som gjort den värsta blundersen, samt triggar varandra till att utföra nya stordåd.

4. Dvärghumor
Vi som inte kan sluta med dvärgskämt trots att vi vet att det är så jävla politiskt inkorrekt. Hör delvis ihop med grupp tre eftersom dvärgskämten gärna börjar hagla vid mycket olämpliga tillfällen.

5. Vi som alltid får se vår hembygd på Efterlyst
Helt enkelt det. Vi som ALDRIG får se vår hembygd i några andra tv-program än Efterlyst. (Jo förresten. Ibland är det någon miljöbild som illustration till ett eländesreportage om "invandrarförorter".)

Skärholmenmysterier

Jävla Facebook som slukar den lilla tid som blir över efter jobb och disk och tvätt och barnpassning och bilkörning och matlagning! Eller, nu ljuger jag lite, för jag ÄR faktiskt grymt disciplinerad med Rooomaaaanen också just nu, två timmar per dag när jag inte jobbar, en timme när jag jobbar. Jag slutspurtar. Har lovat min förläggare manus innan jul och jävlar vad skönt det känns med en deadline (särskilt en deadline som jag till och med tror att jag kommer att klara).

Häromdagen när vi skulle ta hissen upp från torget klev en alkis in i hissen och började mingla. Han ryade om hur hemskt det var att att hans fru som just hade fått barn hade blivit hemskickad från BB efter bara någon dag. Han hade blivit pappa för tre dagar sedan. Han stank så mycket sprit att vi höll på att bli fulla där i hissen. Hans tänder var så dåliga att de bara var gula stumpar. Och han hade köpt med sig en påse McDonald’skäk till den nyblivna mamman (den där lukten av strips på väg att kallna). Fy fan vad sorgligt det kändes. Och samtidigt, den där overklighetskänslan som man får ibland när man skriver böcker, att man just har mött någon från romanen man håller på med. Skärholmenmisär. (Fast i min bok finns det ingen alkad gubbe i mer än en ytterst perifer roll)

Jomen nu minns jag var vi hade varit när vi stötte på alkisen: vi hade tagit med Rufen på hans livs första filmpremiär (hans livs första film också, för den delen). Nu var det i och för sig inte sådär jätteglammigt – det började klockan tio på söndagsmorgonen, det serverades muffins och Festis och filmerna var i princip upplästa böcker med några tillagda ljud och rörelser. Men Rufen älskade det! I slutet av Gittan och fårskallarna spelade de en snutt grekisk musik som han tyckte så mycket om att han stod i knät på mig, hoppade upp och ner och tjoade. Jag har aldrig träffat någon som är så entusiastisk inför ALLT nytt som min son – maträtter, leksaker,upplevelser.

Skärholmenmysterier:
1. Katten
Vem är det egentligen som gör katthuvud-tagen som är ÖVERALLT?

2. HopLouie
Har människan/människorna flyttat härifrån? Nästan alla de fina gamla Christer Pettersson-bilderna är borttagna och inga nya dyker upp.

3. Var bor de kriminella tvillingarna?
(som jag för övrigt drömde om häromnatten. I drömmen fanns det en oskriven lag i Skäris om att varje gång man var nere i centrum och tände en cigg så skulle en av tvillingarna få första blosset).

4. När ska egentligen bazaren i gula huset öppna?
Och kommer La Bouffé att flytta in där?

5. Kommer det någonsin att öppna en ny skivaffär i centrum?

Tor - brödens konung

Gjort idag:
1. Ätit det fantastiska brödet Tor från Coops hembageri (måste ju nästan testa Oden och Balder också – är det bara här i Skäris vi har de brödsorterna, eller? Och vilken reklamare på Södermalm har kläckt de namnen?)

2. Skrattat hysteriskt åt det här klippetmed den stackars programledaren som gör bort sig under ett "känsligt" program. (tack Nanci)

3. Bjudit på det här underbara panchisradhuset uppe på höjden (men nu ligger budet för högt för att vi ska bjuda vidare, suck, jag hade redan börjat se framför mig hur jag skulle stå uppspetad på någon stege och frejdligt måla fasaden, ja, jag såg så långt in i framtiden som till att Rufus växt upp till tonåring och hade folkölsfester i gillestugan.).

4. Frågat mig själv för jag vet inte vilken gång i ordningen varför jag fortsätter kolla på Desperete Housewife, det är ju verkligen en skitfånig serie.

5. Skickat hatmejl till Stockholmshem.

Yes. Så är det. Radhus. Vi vill dit. Särskilt efter två saker som hänt nyligen. För det första var en artikel införd i Södra sidan där det stod om personerna som utgör styrelsen för bostadsrättsföreningen som ska bildas här på slumkullen. Alla har betalningsanmärkningar och konkade företag i ryggen. Det ska även finnas en ”utbrytarstyrelse” – även den bestående av folk med konkade företag och betalningsanmärkningar. Jag har verkligen levt i förnekelse, men nu verkar det faktiskt som att det kommer att bli av, den här jävla ombildningen.

För det andra hade jag verkligen en helkväll igår. Det var märkligt blött i trapphuset när jag kom hem från jobbet, och när jag pratade med Peter (som i sin tur pratat med dansken här i huset) berättade han att det varit någon liten läcka efter att de stängt av vattnet tidigare på dagen. Vi enades om att vi borde kolla till källarförrådet och var sen för slöa för att orka tänka på det. Halv elva gick jag ändå ner – lite sådär för säkerhets skull. Och fann att källarförrådet badade i vatten – särskilt vår lilla cell som inte bara är minst av alla utan även – visade det sig nu – ligger i någon sorts grop så att allt vatten strävar dit. Vad fan skulle jag göra? Jag fick släpa ner mopp och hink och stå där och svabba i flera timmar (samt springa upp och ner och tömma ut äckelvattnet), torka av alla grejer, slänga allt som blivit förstört, släpa upp tre kassar dyngsura, stinkande kläder, samt omedelbart kasta in två sovsäckar i tvättmaskinen så att de inte blev förstörda. Jag höll på med den här skiten till klockan ett på natten. Och det här är andra gången det händer på typ ett år – men förra gången visste vi inget och skitmycket i källarförrådet blev förstört. Kom nu inte och säg att det här inte skulle hända om det vore en bostadsrättsförening, för det är INTE min poäng (jag vet inte vad min poäng är, förutom att gnälla av mig, men det är i alla fall inte den. Jo, kanske att det kändes symboliskt. Som att det verkligen är dags att flytta ifrån den här lägenheten. Det är poängen.).

Halkbana

Nu när uppkörningen blivit framflyttad känns det inte fullt så hemskt längre. Idag har jag till och med haft roligt. Vi har nämligen kört halkbana. Jag, en 26-årig tjej från Stockholm och sex arton-nittonåriga kids skulle åka två och två i bilar efter våra lärares instruktioner. Jag och Helena (26-åringen) hamnade i samma bil och var givetvis solklart sämst av allihop. Fast det var faktiskt en tröst att hon också var så usel (”Jag har helt enkelt inte fallenhet för att köra bil”, konstaterade hon krasst). Och vi, som tillsammans läst sådär 1000 poäng (nåja …) på universitetet lyckades fucka upp till och med de enklaste anvisningar tills vi var flamsiga intill hysterins gräns. ”Vet ni vilken sida vänster är?” frågade tillslut den ena läraren lite trött, varvid vi nickade entusiastiskt och pekade åt höger båda två. Samtidigt såg vi kidsen utföra varenda övning perfekt. Tillslut lyckades jag inte ens starta bilen utan att få motorstopp, och så fort vi skulle trycka upp eller ner fönstret (läraren pratade genom fönstret, ju, och varje gång läraren skulle ge oss feedback eller vidare anvisning lyckades vi trycka upp fönstret innan han eller hon pratat färdigt) satt jag och gnydde av återhållet skratt. Vi körde mot rött, vi körde fel väg och kom in på en annan övningsbana, vi sladdade runt bilen flera varv (i en övning som gick ut på att stanna, inte att köra i kurvor med sladd), vi körde om på fel sida, vi missade koner, vi körde fort när man skulle köra sakta och pensionärskröp när övningen gick ut på att köra snabbt. Och plötsligt fick jag en flashback till när jag gick på högstadiet och hade syslöjd och OCKSÅ bara blev hysterisk och flamsade (samt flamsade igång mina polare, medan poppisbrudarna såg föraktfullt på oss och kallade oss ”så himla barnsliga”) nästan varenda lektion – och aldrig lärde mig någonting, för den delen. Och jag minns hur vår syslöjdslärare la sin hand på min axel och sa strängt: ”Nu tar vi och lugnar ner oss lite, Titti.” Jag skulle nog behöva henne lite oftare.

Herregud. Jag kommer verkligen att behöva hundra lektioner innan jag är färdig.

Och gud vad jag saknar min gosiga son. En stor hysterisk svart hund som slickar en i ansiktet, biter en i handen och dräper en med mördarfisar är inte riktigt samma sak.

Tyck synd om mig!

Jag är i Dalarna nu. Idag har jag kört sex jävla lektioner och min hjärna känns helt mosig. Och vad gör jag då, jo, jag sätter mig och gör ett IQ-test på Facebook, som om jag behöver MER bekräftelse på att jag är efterbliven än de satans körlektionerna.

Nej, det går inte särskilt bra. Höll fan på att börja gråta under det första dubbelpasset. Min körlärare verkar vara anhängare av pedagogiken beröm-aldrig-klaga-alltid. Jag FÖRSÖKTE verkligen tänka in Zoltans milda stämma som sa saker som: ”Ja! Jättebra! Det var en väldigt mjuk och fin växling du gjorde där!” Men efter att ha stressat och stressats till ännu en jävla blunder i någon rondell eller vid något rödljus (”släpp inte kopplingen så fort, då hoppar bilen, nu står du för långt mot mitten av vägen, inte växla över redan nu, du måste vara lite tuffare, du måste visa vad du tänker göra, bromsa inte så hårt” – och alla dessa repliker smattrande emot mig SAMTIDIGT som jag spänner mig så jag är helt torr i munnen och försöker klara av att koncentrera mig på körningen, rent praktiskt) så kändes Zoltans röst (OCH mitt körkort) allt mer avlägset. Jag kanske inte ens får köra upp på fredag (för körskolan vill ju ha fin statistik, så tror de inte att man klarar det så vill de hellre att man väntar).

Fan vad jag ångrar att jag påbörjade det här projektet. Jag menar, är det VÄRT det? Det finns ju hemkörning från IKEA och ska man åka på semester kan man väl flyga eller åka tåg. Fast nu har jag bränt halva mitt sparkonto på det här, så nu MÅSTE jag ju ta det satans körkortet, annars är det totalt bortslösade pengar.
Och Rufus är hemma i Skäris med Peter och jag saknar honom något alldeles gräsligt.

Mina bästa råd till dig som överväger att ta körkort:

1. Gör det inte.
2. Om du ändå ska göra det, gå inte någon intensivkurs. Det är samma sak som att gå med i en sekt. De tar alla dina pengar och hävdar att du måste stanna hos just dem och ta tusen lektioner till för att klara provet. Ha någon snäll och tålmodig person som du kan övningsköra med tusen gånger innan du ens sätter din fot på en körskola.
3. Välj en sunkig skola med snäll lärare framför en skola med nya ”fräscha” lokaler men lärare som kör dig i botten.
4. Övningskör inte med din far.
5. Offra inte din semester på det. Det är tråkigt, jobbigt, uselt för självförtroendet och du blir allt annat än utvilad.

Roadquiz

Morr. Frustraaaatioooon! Alltså, om en halv vecka har jag uppkörningsveckan från helvetet i Dalarna, och vad gör jag, som den duktiga flicka jag faktiskt är (jo, jag är verkligen det, även om det inte alltid framgår här på bloggen, annars vore jag t.ex. en rätt risig redaktör)? Jo, jag försöker få tag på Svenska Trafikskolors Riksförbunds bilsimulator/spel Roadquiz (eftersom min möjligheter till övningskörning är rätt begränsade). Som givetvis var slut i lager.

Jaha, vad gör man då om man är en duktig flicka (dessutom, en för närvarande jävligt fattig duktig flicka) – jo, man kollar om man hittar ett begagnat spel. Vilket jag till min stora lycka faktiskt gjorde på någon sajt för kurslitteratur. 150 spänn, spelet fanns kvar och säljaren lovade att skicka det med A-post redan nästa dag. Och idag fick jag det, tillbringade HELA kvällen (eller i alla fall hela kvällen mellan läggning av Rufus och Top Model) med att ladda ner programmet till min dator, samt ladda hem den uppdatering av grafikkortet som behövdes. ETC (ni vet själv vilken jävla tid sånt där tar).

Så ska jag då äntligen sätta mig ner med en kopp kaffe och spela mitt tråkiga men lärorika bilspel. Och vad händer? Jo, den satans aktiveringskoden som säljaren skickat med funkar inte! Ändå står det i instruktionsboken att man ska kunna köra programmet på flera datorer. Och värdebeviset med aktiveringskoden ser helt äkta ut. Jävla satans kuk STR som bara vill tjäna multum på stackars osäkra elever – fatta hur illa det kommer att bli om de dessutom börjar få ta hand om uppkörningarna, som vår kära allians tycker?

Igår körde jag förresten min första lektion här i Skärholmen. Eller, Vårberg om man ska vara petig. Först hittade jag inte ens körskolan. Sen såg jag en risig skylt på ett hyreshus, gick in i porten och såg att körskolan huserade i typ källaren. Jag famlade mig ner, öppnade dörren och möttes av unken gammal tobaksrök. Och ”receptionen” var ett bord i ett av rummen där en kvinna satt vid en dator och något som såg ut som en förortsalkis satt och hängde på en stol.
”Du ser nervös ut”, sa alkisen. ”Var inte det, det är jag som ska vara nervös, det är jag som ska åka med dig. Och jag är inte nervös. Alltså behöver inte du heller vara det.”

”Alkisen” visade sig vara föreståndaren Zoltan själv – och han var absolut toppen! Så jävla snäll, uppmuntrande och pedagogisk att det för första gången sen jag startade en bil faktiskt inte kändes som en omöjlighet att ta det där körkortet. Jag fick inte motorstopp en enda gång, gjorde inte en enda dundertabbe. Om det går åt helvete nästa fredag på uppkörningen så är det alla gånger Zoltan jag återvänder till, inte den där dalatbilskolan som bara gör mig nervös.

Det värsta med att ta körkort:
1. Man känner sig som en idiot. Nästan konstant.
2. Man blir ruinerad.
3. Man riskerar livet på sig själv och andra
4. Man gödslar STR med pengar.
5. Man inser att om man väl lyckas ta det där körkortet kommer man ändå inte att ha råd med någon bil.

Nästan som att bli tårtad

Har en hederlig gammaldags frosseri+dålig-film-kväll (med choklad och popcorn och vinterkatten och glass, det enda som saknas är colan) och kollar på Mean Girls. Det är bara fyra saker som är roliga med den filmen:
1. Den fete killen som fiser så mycket att ingen vill sitta bakom honom (han är dessutom den bästa skådisen i hela filmen)
2. Att Queen Evil ser ut precis som Ebba von Sydow
3. Att Queen Evils ena follower ser ut precis som Karolina Ramqvist
4. Att ”snygga killen” ser ut precis som Carlos Beskow Rojas (eller vad han heter).

Förövrigt har jag blivit castad till ett program som jag inte ens vet vad det är – Fittja paradiso kanske. De ska göra ett inslag om ombildningen till bostadsrätter här på gatan och stod vid trappen ner till torget och filmade. När jag kom gående, assunkig i mysbyxor och Ruffalo i den gröna vagnen – som är fullständigt nedgeggad av gamla smörgåsrån – dök de genast på mig. ”Hej! Är du för eller emot ombildningen till bostadsrätt här på gatan?” När jag sa att jag var emot och dessutom var beredd att säga det medan de spelade in det visste de inte till sig av lycka: ”De flesta som är emot vågar inte ställa upp.” Eh? Okej. Nog för att jag läst om att FÖR-sidan är lite aggressiva, men det är väl i alla fall ingen maffia?

Senare på kvällen, när vi var köket, kastade någon en melon på fönstret.
Fast nu ljuger jag igen. Eller. Någon HAR kastat en melon på vårt fönster (eller snarare en del av en melon, det sitter kvar en massa kladd, och vore det en hel melon skulle ju rutan ha krossats), men det var flera dagar innan castingtjejerna frågade om jag var för eller emot. Dessutom tror jag de kastade den för att Peter satt på köksbordet i bara kalsingarna och höll hov. Eller för att de helt enkelt såg att det lyste i just vårt kök.
Men OM jag skulle bli mördad eller lemlästad nu så vet ni varför.

New and improved på jobbet

Shit vad jag har börjat försumma den här bloggen. Men det är ju så frustrerande när man hela tiden måste hålla käften om allt som skulle vara festligt att skriva om. T.ex. det fantastiska projektet som jag och några till dragit igång och som jag MED GLÄDJE jobbar på varenda kväll. Det föddes på Carmen, say no more. Eller tusen olika anekdoter från jobbet (som senare skulle kunna användas som bevis mot mig i olika sammanhang).
Men det kan jag inte.
Så jag lägger in en bild på Ruffalo som gör sitt första gängtecken istället.




New and improved på jobbet:
1. Gammafon
Förut satt de en våning upp (man kunde höra dem klampa och stampa och dra möbler fram och tillbaka), men nu sitter de mitt ibland oss. Fan vilket skönt gäng – högljudda som fan i kontorslandskapet. Annika som sitter bakom mig sitter konstant och hojtar om olika saker, samt skickar festliga mejl – såsom dagens ”Nya rön”: en bild på ett manligt kön med en pytteliten hjärna nere i ollonet. Vilket kanske inte var jättefestligt i sig. Men tanken på att hon skulle råka skicka den till vår chef också fick mig nästan att bryta ihop i mitt lilla bås.
2. Alla nya
Ylva på Tiden! Och Karin P och Karin K och Lotta! Alla är en fröjd att käka med. Och mina spontanfikor och tillfälliga stopp på väg till och från båset blir allt fler och längre ...
3. Kafé Kladdkakan
Jag kan äta deras hälsotallrik med räkor och avokado alla dagar i veckan. Jag vet, det låter som en skittråkig rätt men paprikasåsen är HELT fantastisk. Och de som jobbar där ler alltid och är så rara.
4. Facebook
Nej, jag ska ju inte sitta och hålla på med det på jobbet. Men jag går bara in jättesnabbt, då och då för att kolla om det hänt något. Jag lovar!

Häl-släpning i högklackat

Vilken dekadens, alkohol två dagar i rad, det har jag inte varit med om sen, tja, sen innan jag blev gravid. Igår var det inte ens planerat, men jag och Ylva fick en lysande idé på lunchen, och så fick vi med Anna på spån/ölmöte på dear old Carmen efter jobbet (jag gick därifrån dubbelvikt av skratt, tänk om man fick ha det så efter spånmötena på sitt vanliga jobb). Och idag var vi hem till Annika, jag, G och Karin och supergravida Mette (som ska föda typ i morgon) där vi satt och drack en massa vin och skrek om gamla ragg från förr.

Och aj som fan, på vägen till tunnelbanan lyckades jag ramla nerför trapporna mellan Hägerstensåsen och Axelberg, höll nästan på att slå ut framtänderna, men nu ärjag helt blå på smalbenen istället. Det var för att jag försökte berätta en anekdot för G samtidigt som jag gick i mina högklackade OCH hade druckit minst tre glas vin. Det blev liksom för mycket. Så sen fick G leda mig till T-banan medan jag stapplade och haltade fram som en pensionär.

Fem anledningar till varför jag aldrig borde gå i högklackat:
1. Se ovan. Det är ju FARLIGT!
2. Glöm det där om bättre hållning som de försöker tuta i en på Top Model – jag stapplar fram.
3. Eftersom jag stapplar fram – och det dessutom låter väldigt högt om klackarna – stirrar alla på mig. Vilket får mig att stappla ännu värre. Och ibland ramla framstupa nerför trappor.
4. Jag har något slags häl-släpning inbygd i min gång, det gör inte så mycket när man går runt i gympaskor, men på högklackade sliter man ner klacken på nolltid.
5. Det går inte att springa i dem. Om man till exempel får syn på någon som spyr.

Jag är vare sig en mygga eller en tiger (men väl en David Brent)

Gjorde min hittills värsta David Brent på jobbet idag, nej, jag klarar inte ens av att skriva den här, då kommer bara någon att skälla ut mig. Efteråt frågade jag Anna om man kan gå kognitiv beteendeterapi mot tourettes. Hennes svar: ”Man kan nog kbt:a mot tourettes, men inte mot dålig tajming, förresten...”

Det är vådan av att ha vänner på jobbet: man sänker ribban för sina bästa skämt. Och när NÅGON skrattar glatt märker man inte hur den pinsamma tystnaden lägger sig i resten av rummet ... Jobb/privatlivet blir bara ännu värre av Facebookandet när man plötsligt börjar adda sina författare. Som förläggaren som fick ett meddelande från en av sina författare – via facebook. ”Borde inte du jobba istället för att hänga här?”

Fast det GÖR det ju så mycket roligare att jobba. Både vänner på jobbet och att man kan skicka virtuell champagne till ”sina” författare när de levererat ett manus (eh ... jättekul att få en bild på en drink. Ylva målade upp scenariet att chefen kallar upp en till sitt rum och säger: ”Ja, eftersom jag har märkt att du spenderar så mycket av din jobbtid i den virtuella världen så har jag tänkt att du hädanefter ska få en virtuell lön”. De där jävla virtuella drinkarna gör ju en bara sugen på att dra iväg till närmsta bar och häva White Russian).

Plöjer för närvarande Myggor och tigrar. Den är ganska tråkig. Fast att följa de paranoida trådarna i den är lite som KP:s knep och knåp, de där grejerna som kallas ”härvan” eller nåt, där man t.ex. ska följa fem olika djurs trådar kors och tvärs för att se vad de gillar att äta. Och så är det kul att hon skriver om debutantseminariet i Sigtuna 2000 där jag faktiskt var med (och minns att jag var rädd för Maja eftersom hon ständigt såg så ogillande ut). I Sigtunapassagen skriver hon också:
”En av de kvinnliga debutanterna som hade varit med i publiken – det hade varit en tillställning där kritiker och alldeles nya författare skulle få tillfälle att mötas – såg moloken och eländig ut när hon växlade några ord med seminarieledaren på morgonen, medan han såg barskt avvisande ut. Men jag har ingen aning om ifall de hade varit ihop. Det kan ha varit så att jag tolkade debutantens frusenhet och seminarieledarens föraktfulla avfärdande utifrån något helt annat. Man kan givetvis inte använda Sigtunastiftelsen för att ragga litterärt lammkött.”

Påverkad av bokens paranoia började jag förstås genast tänka att debutanten var jag. Så om Maja Lundgren läser det här, och debutanten var jag, vill jag bara säga att nej, jag hade inte knullat runt med någon av de manliga kritikerna, om jag såg knäckt ut var det troligtvis pga någon av följande anledningar:

1. Jag och Mara hade druckit en massa whisky på rummet kvällen innan så jag var lätt bakfull.
2. Jag har alltid känt mig jävligt alienerad i samlingar av kulturella högdjur (som alla bor på Södermalm).
3. Jag är morgontrött.
4. Jag satt till (frukost)bords med Ulf Eriksson som sa ”Ja, din roman var ju ett ambitiöst försök” till mig, och detta med en ton som fick mig att förstå att han tyckte att den sög åsneballe.
5. Jag tänkte på turen hem från Sigtuna, hundra år på ett kallt, skramlande pendeltåg, ev. skulle man behöva mingla med andra besökare från seminariet som man egentligen inte kände och jag som var sååå trött.

Jawohl vilket spännande liv

Det värsta med att tiden går så satans snabbt nu när den är begränsad (alltså inte för att jag planerar att dö inom den närmsta tiden, men för att det mesta av den är uppbundet till jobb och Rufusaktiviteter) är egentligen inte allt jag inte hinner göra utan att det när som helst kommer att vara dags för den jävla uppkörningen. Hittills har jag aldrig fått underkänt på ett prov eller en tenta eller en uppsats, så det här blir med stor sannolikhet en ny upplevelse ...

I ett anfall av frustration började jag tejpa listerna i vårt vardagsrum. Jag SKA fan måla om där, även fast jag inte har tid. Varenda gång jag varit på väg att ta tag i det har det stupat på att jag och Peter börjat vela om vilken färg vi ska ha, om vi ska ha fondtapet på någon vägg, om vilken brytning i det vita ska ha om vi nu ska ha vitt. Och så sitter vi här år ut och år in och lider av våra beigerandiga fultapeter. Egentligen är det väl idiotiskt att måla vitt när man har spädbarn, men vad fan.

Ända sedan jag slutade amma har det känts som om jag håller på att förgås av rastlöshet, och jag som inte ens tror på det där med hormoner. Från att lugnt ha setat hemma i soffan och idisslat framför teven varje helg klättrar jag nu på väggaran och undrar om folk har slutat gå på krogen eller om det bara är jag som är uträknad som sällskap. Jag tror operation måla om vardagsrummet stammar från samma rastlöshet/frustration.

Kom-ihåg-lista för imorgon:
1. Hitta ett ställe med Western Union (Gott-Tokens fungerade inte för tillfället, sa de i alla fall, fast jag tror de tycker att det är för besvärligt bara, de var lite för ivriga på att intyga att den inte skulle bli fixad på flera dagar, samt tipsa om ett annat ställe) och överför pengar till serietecknaren Jamie Hernandez i Pasadena som jag köpt ett original av.
2. Ring en körskola i Skärholmen och boka in körlektioner alla fredagar fram till uppkörningsveckan.
3. Lägg upp ett album på Facebook med bilder från externhårddisken (helst utan att få ett vredesutbrott – min dator stöter alltid på ”ett oväntat problme och måste avslutas” när jag ska hålla på med bilder.
4. Ta en tur till cykelrummet och kolla in så att ingen snott min nya cykel.
5. Programera alla veckans avsnitt av Cityakuten.
(herregud vilket spännande liv man lever ...)

Riddarholmens Gareth

Nagg, nagg, nagging on heavens door. Som den där snubben sjöng på Idolauditionen. Nu är det ju så jävla mycket festliga serier som dragit igång att jag varken hinner skriva på bloggen eller boken (däremot hinner jag sitta framför Facebook och kasta får på mig själv).
Nu sitter Peter och eldar upp sig över hur lågbudget och uselt svenska Top Model är. ”Vad fan, Robert Wells med kåtslag, vad har han i juryn och göra.

Vad jag däremot HAR hunnit med är att åter befästa min position som förlagshusets egen Gareth:
Förhistoria: Sara har fått barn och jag fixar så att hon får blommor från jobbet. Hon skickar då följande mejl som jag vidarebefordrar till resten av förlaget:
”Ursprungligt meddelande-----
Från: Sara Villius
Skickat: den 12 september 2007 15:17
Till: Titti Persson
Ämne: Tack för blommor!!


Tack för de fina blommorna! Jag blev så glad! Tusen tack!
Rullar förbi om ett litet tag...

Kram

SARA”

Annika (i båset bakom mig) väser till Marianne (i båset framför mig, fast just under väsandet råkar hon befinna sig precis vid Annika): Marianne, har vi skickat blommor till Titti?

Marianne: Neej ... varför skulle vi ha gjort det?

Annika: Men hon skickade just ett tackmejl. (Hojtar fram till mig): Titti! Jag har inte skickat dig några blommor!


Jag: Nej, men jag vidarebefordrade ju bara Saras mejl.

Annika: Jaha, men när det kommer upp såhär i bara en liten ruta ser det ut som om det är du som tackar. Och jag har inte skickat några blommor till Sara heller.

Jag: Suck. Jag får väl skicka ett till klargörande mejl då.

Jag skickar det här mejlet:
"… om någon (t.ex. Annika) undrar var det alltså SARA VILLIUS som tackade för blommorna (som företaget betalade, vi har alltså inte haft någon insamling). Jag har (mig veterligen) inte fått några blommor.
Titti"

Annika: Men nu låter det ju som om du är sur för att du inte har fått några blommor.

Några minuter senare kommer Linda förbi.

Linda: Men Titti, du låter ju helt bitter för att du inte har fått några blommor.

Birgitta (hojtar från sitt bås): Titti, är du stött för att du inte har fått några blommor?

Jag: Men vad fan! Jag får väl skicka ett nytt mejl då!

Skickar följande mejl til hela förlaget:
”Och nej, jag är (som vissa nu antyder) inte sur eller bitter för att jag inte har fått några blommor.
/Titti”

Annika: Men fick du några blommor när du fick barn då?

Jag: Nej, men det spelar väl ingen roll.

Linda (som kommer förbi igen och inte har hört Annika): Har du aldrig fått blommor från företaget, Titti?

Jag: Nej, jag har aldrig fått några blommor från företaget, men det spelar ingen roll! Eller jo, när jag började för fem år sen fick jag förresten. En krukväxt.

Annika: En kaktus?

Jag visste väl att jag var George Costanza

Följande ytterst angelägna aktiviteter har jag ägnat mig åt denna lördag:
Gjort testet ”Vilken karaktär i Seinfeld är du?”(jag blev givetvis George Costanza, det blir man nog automatiskt om man väljer svaret ”Tar något att äta” på frågan om vad man gör när man har tråkigt).
Gjort testet ”Vilken karaktär i Sex & the City är du? (jag blev Carrie Bradshaw fastän jag VET att jag är mest lik Miranda – romantik & style up my ass.)
Gjort testet ”Vilken Hollywoodactress är du?” (jag blev Keira Knightley som jag inte ens vet vem det är, men på beskrivningen lät hon jävligt tråkig).
Legat på knä på köksgolvet och skrubbat bort intorkad gröt och frukt med en stålullssvamp.
Samt tittat på proggserien Upp till kamp ungefär en vecka efter alla andra. Och haft klyschbingo:
Klyscha ett: Arbetarmamman står i huckle och diskar, hon arbetar skithårt men har ändå tid att laga mat till den vuxna sonen och framförallt är hon VARM och MÄNSKLIG och nöjer sig med det lilla i livet – som att få dansa på sin bröllopsdag. Överklassmamman är överlägsen, tycks ha ett perverterat översittarförhållande till alla i familjen och är KALL och okänslig rakt igenom.

Klyscha två (den så kallade Birroklyschan, som kanske inte är så mycket klyscha som helt out of character): Strindberg FÖRTALAS som kvinnohatare, varvid den brighta bruden säger att hon inte håller med – man bör faktiskt se allt i ljuset av Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen. What? Om man nu vore den där pålästa, brighta Strindbergslovern till tjej som ville försvara hans kvinnosyn skulle man väl ändå ta upp Giftas istället, delen där han förespråkar samma rättigheter för män som för kvinnor. Det där med Siri von Essen känns bara SÅ mycket som Peter Birros eget fylletal. Tänk ”Kvinnan hade ju slitit ut hans hjärta ur bröstet” med Birrosk Göteborgsdialekt.

Klyscha tre: Den snygga, brighta och genomsnälla tjejen (som dessutom älskar Strindberg) blir bästis med de två killbästisarna som båda vill ha henne. De badar nakna och sover i samma säng. Gäsp.

Klyscha fyra: Den äldre (hemlösa!) varmhjärtade sjåaren som är en bättre fadersgestalt än den riktiga fadern. Fast hans enda funktion är typ att säga "Lugna ner dig nu, Tommy" när rockerskillen muckar gräl med bossen.

Nej, tacka vet jag scenen där överklasskillen sitter och runkar framför skrivbordet.
(för mer info i ämnet - inte just om runkningen, men om tv-serien - se Nancis blogg).

I - Zombie

Jaha. Så har man börjat jobba igen då. Är SÅ trött, men fan vad skönt det är att ha kolleger igen. Annat som är bra med att börja jobba är att jag numer har en hemmaman som har middagen på bordet när jag kommer hem, plus tar alla Rufusjourer på nätterna, plus går upp med honom på morgonen, plus diskar och tvättar och ger katterna mat och handlar och rensar kattlådan och plockar i och ur diskmaskinen.
Men jag känner mig för närvarande helt urblåst i skallen. Kan inte komma på en enda festlig grej att skriva här.

Fan att de lägger Top Model och Idoluttagningen på samma tid förresten. Vi som inte kan få nog av att se folk förnedras (och glatt fäller kommentarer så som: ”Men det är tråkigt att det kommer så många och bara fånar sig på Idol-uttagningen. De ska ju göra bort sig på riktigt för att det ska vara roligt”) fixar inte riktigt det valet. Fast jag har inte en enda favorit i Top Model. De är så menlösa den här omgången. Och jag skulle tippa att det inte blir vassare i den svenska omgången.

Saker jag gör istället för att skriva på bloggen just nu:
1. Skickar fjantiga hatching eggs och fiskar och blommor på Facebook, samt förvandlar alla mina vänner till zombier på samma sajt.
2. Läser den underliga boken ”Green River Serial Killer – biography of an Unsuspecting Wife”. Det läskigaste är inte att hon var gift med en seriemördare utan att hennes första make tvingade henne att ständigt gå klädd i medeltidskläder.
3. Gör mallar och listor på jobbet för att lura mig själv att jag har fullständig koll.
4. Sitter och sover (och gapar och dreglar) på tunnelbanan.
5. Äter sköna ostörda luncher med mina favoritkolleger.

Klar med del ett!

Yes! Jag känner mig nu typ färdig med del ett av min roman! Så nu är det bara att hugga in på del två (som i och för sig är svårare att få bra) och jobba om. En häftig grej med att skriva skönlitteratur är när verkligheten liksom träder in och får till perfekta kombinationer. Som nu. Jag behövde någon schyst spök/skräckhistoria som Sean, en av huvudpersonerna, ska berätta för sin kompis när de är små. Eftersom de ska bo i Seattleförorten Renton googlade jag lite planlöst olika kombinationer och fick upp den här perfekta ”sanna” historien:

Renton - Maple Valley Highway - Maple Valley Highway is a very dangerous and dark road and there have been many accidents there. When you drive down the road late at night, you experience weird unexplained fog, and right after you pass through the fog you can see a teenage girl standing along side the road crying. She appears to be looking for something. Different people have tried to communicate with her to find out what she is looking for, and it appears to be a locket that she lost when she was in the car accident that took her life. Also, on Maple Valley Highway there is an old haunted house that has lights go off and on by themselves even though there hasn't been electricity in the house for years.

Det var den perfekta spökhistorien i sig – eftersom en av historierna i boken handlar om att Seans tonåriga syster har försvunnit och mycket tyder på att hon är mördad. Men bättre blev det. En av mina karaktärer ska bo på en trailerpark så jag började hänga på ett forum där jag fick kontakt med folk som växt upp i Renton för att få tips om det och mycket annat. En vänlig själ hörde av sig och berättade om fyra olika trailerparks som hon mindes från sin uppväxt i Renton, och de som passade mitt syfte bäst låg båda två på – tada – Maple Valley Highway!
Det här är i och för sig research som inte en jävel kommer att bry sig om eftersom boken bara kommer ut i Sverige och troligtvis inte kommer att läsas av en enda själ som någonsin varit i Renton (förutom möjligtvis G). Men ändå.

Övningskörde förresten med min syster här i Skäris igår. Allt gick ganska strålande (förutom att jag fick motorstopp vid trafikljusen vid Vårbergsvägen och jäveln bakom tutade på mig – men jag blev inte ens hysterisk) förutom när vi körde ner mot Skärholmens gård och jag fick hjärnsläpp och dundrade in på en parkering på trean, höll på att köra ner tre personer och en hund och trampade på gasen istället för bromsen.

Fem bra saker med att börja jobba igen efter mammaledigheten:
1. Man får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, kanske till och med läsa sina mejl samtidigt.
2. Man kan ha ett helt, oavbrutet samtal när man äter lunch
3. Jag får sova hela nätterna (för nu blir det Pets som har Rufusjouren varje vardagsnatt).
4. Jag får maten lagad till mig alla vardagar
5. Man får fördjupa sig i något längre stund än en timme.

Sorgliga verksamheter i Skäris

Jaha, det var ju otippat. Jag har förstås blivit besatt av Facebook. Är där JÄMT. Den där omedelbara responsen är som socker – instant satisfaction.
På måndag börjar jag jobba och vi har fortfarande inte tagit tag i den kedja av åtgärder som ska till för att Rufus ska få sitt rum. Vi måste handla Gorm hyllkombination på IKEA så att vi kan lasta in mer i vårt minimala källarförråd. Tyvärr har vi ingen bil att forsla skiten i. Och så länge vi inte har utrymme i källarförrådet bygger vi väggarna i Rufus rum fulla med urväxta barnkläder, babysitters som vi inte längre använder och annat skit.
Fan vad jag längtar efter att åka utomlands, dricka mig full, äta middag på restaurang. spela playstation i timmar. Fan vad jag inte längtar efter att styra upp i vårt källarförråd.

Sorgligaste affärsverksamheterna i Skäris
1. Frukt och brödståndet på baksidan av centrum (är det Måsholmstorget det heter?)
Ingen handlar där. Någonsin. Som om det inte måste vara nog deppigt att stå och frysa utomhus i ett stånd.
2. Woken på restaurangtorget
Eller snarare skylten ”Börja köa här”. Det är torgets minst besökta restaurang och jag har ALDRIG sett en kö där.
3. Björn Borg-affären på övre plan i centrumet
Där har jag heller aldrig sett en enda kund. Bara en grymt uttråkad expedit. Tyvärr gäller det Denim for girls också.

Facebook

Har blivit helt obsessed av en tävling på Nestlé där man kan vinna en bil. Det är dessutom en sådan där tävling där man ska svara snabbt på frågor OCH får tävla hur många gånger man vill (bara man har en streckkod att skriva in). Vilket är perfekt för oss med OCD (vi som har OCD har givetvis samlat streckkoder sedan dagen barnet fick sin första smakportion). Och givetvis helt fördärvligt. Rufus hänger i mina pyjamasbyxor och gnäller men jag är helt fokuserad på att köra den lilla tecknade bilen i snigelfart till nästa fråga. Det vore väl själva fan om jag inte vann den där bilen, jag har spelat säkert femtio gånger nu, listat ut perfekt tid på dagen för att spela, hur jag ska ställa muspekaren så att jag har närmast till svaret – och så vidare.

Och förutom det har jag givetvis fastnat på Face Book. Det är så gulligt på något vis – som ett The Sims fast med folk man känner. Särskilt gillar jag den lilla rutan där alla skriver in vad de gör. Typ: ”Sara äter hallonpaj. G har ont i halsen.” Fast G är på mig om det jävla akvariet. Man skapar ett akvarium och så har man ett visst antal poäng att köpa fiskar för, man kan även skicka fiskar till sina vänner. G påstår att om man har ett tomt akvarium tittar folk på det (medlidande!) och tänker: ”Vilken loser, hon har inga vänner.” Men vad fan, jag har ju inte ens hunnit skriva in mina intressen, då kan jag väl inte hålla på med några jävla fiskar som ändå bara ”lever” i fem sex dagar. JAG går då aldrig in och kollar på folks akvarium. Fula är de också. Fiskarna alltså.

Gud, jag börjar JOBBA igen på måndag, det känns helt bisarrt.

Fem jobbiga saker med att börja jobba (ursäkta pappaordvitsandet):
1. Jag kan inte gå och lägga mig och sova en timme till när Rufsen börjar bli trött vid halv nio, nio-tiden.
2. Jag måste börja tänka flera timmar i sträck fastän jag är skittrött. Och helst säga något vettigt ibland också.
3. Rufen är i sin absolut bästa ålder hittills – man kan skoja med honom! Och leka björn i sängen. Nu får jag bara träffa honom typ en timme om dagen.
4. Jag kommer inte längre dagligen få frossa i att shoppa mat (jag har kommit på att jag är livsmedelshopaholic).
5. Jag måste åka tunnelbana och träffa människor när vinterkräk börjar gå.

Hur tänkte de här?

Nytt! Müslin för den pinsamma föräldern med noll koll på ungdomskultur! Eller som vi 65+are säger: Fet müsli det här.
(jag blir faktiskt djupt generad bara av att se müslihelvetet, vem kläckte idén?)





En vän till alla psykopater där ute. Observera: ”Emmy, av konstnärinnan Linda Webb, är den mest naturtrogna babydocka i miniatyrstorlek 25 cm Du någonsin skådat.” Jaså? Men jag tror mig minsann ha sett en babydocka i miniatyrstorlek 25 centimeter som var NÅGOT mer naturtrogen. Vad ska man ha den till? Nej, usch, jag vill inte ens tänka på det.





Och jag som trodde att Carola i den här rollen skulle kännas frikyrklig. Jag har svårt att tänka mig ett gräsligare von Trapp-par.

Detta har hänt (istället för en lista, eftersom jag inte kommer på något bra att göra en lista om):

a1. Ha, ha, jag fick just följande sms från Ylva: ”Ett helt gäng Söderalkisar har fest i blecktornsparken. En ligger på rygg och spelar saxofon, en annan dansar med lövruskor. Herregud!”

2. Maras roman har kommit ut, jag är så sjukt sugen på att läsa den (har införskaffat den idag). Det enda knäckande i det hela är att vi började skriva på våra böcker typ samtidigt och min är inte ens halvfärdig. Åh, jag saknar att bli full med Mara!

3. G har varit nere i Skåne och cyklat runt med de engelska tantflatorna (som förövrigt har världens tjockaste katt, Candy. När jag, Anna, G och Annas amerikanska kompis Matthew bodde några dagar hos tantflatorna vaknade Matthew en natt med ett vrål av smärta av att katten stod och trampade, så som katter gör, på hans pung). När de var i Lund tog de en sväng förbi Saturnusgatan 11 – dvs huset där vi bodde i kollektiv och jag skrev större delar av snubbarna. Det är inte kollektiv längre utan uppköpt, Gaggarna (som ägde huset) har flyttat, en är till och med död. G såg dock till att bli inbjuden och återvände till Stockholm med idel skvaller. T.ex. var det de nya ägarna som sa till G: ”Vet du om att det har skrivits en roman om det här huset också?” (G svarade: ”Ja, jag är en av karaktärerna i den boken”). Någon som hette Måns hade kommit på visit till huset och överlämnat boken till de nya ägarna, samt sagt att det var hans vän Titti som skrivit den. Fast jag känner ingen Måns. Det FANNS en Måns som hängde i vårt hus på den tiden, han var lång och brukade läsa högt ur Clay Allison. Fast honom har jag ju inte pratat med på sådär femton år.

4. Anna, Gustaf och Walter kom över med en eminent födelsedagspresent i onsdags – en flaska Jack Daniels. Åh vad jag saknar att bli full med Anna! Jag hade köpt hem en Budapeststubbe till detta speciella tillfälle – en stubbe!- hur många pensionärspoäng ger inte det?

5. Dagen har varit rätt hysterisk. Peter fyllde år så jag bjöd honom på en halväcklig lunch på Mezzo – den konstiga restaurangen högst upp i Åhlénshuset. Hur f-n kan man ha en restaurang inne på Åhléns utan att ha en enda barnstol? Åhlénsrestauranger är ju själva sinnebilden av barnfamiljer och pensionärer. Efter det rusade vi in på Akademibokhandeln eftersom vi dagen till ära hade 20% rabatt. Tyvärr vaknade Rufen och gallskrek bara vi satte vår fot därinne, så en fick valla vagn medan den andra stresskollade. Och efter det gjorde vi något så lattemammigt som att gå på ”releasefesten” för Johanna Westmans Första och Andra mosboken på Rum för barn. Det var vi och en massa dyrklädda innerstadsmammor med Urban Jungle och Buggabovagnar och MeandI-klädda ungar, jag hade dessutom lyckats sätta på Rufus hans fulaste hängselbyxor som skär in i röven. Fast han stortrivdes. Så det blir Peter som får vara lattepappa och hänga där. Jag börjar jobba igen om en vecka. Herregud.

It’s hard to be a saint in Svärdsjö

Japp, har tagit Rufen med mig och stuckit till Dalarna några dagar, inte minst för att kunna övningsköra (när jag körde till Vintjärn igår lyckades jag med konststycket att lägga i backen istället för femman, slå det i klumpighet den som kan!).
Fast större delen av dagen igår var vi på auktion. Keken - gubben som varit auktionsförrättare i sådär hundra år – hasade runt i Vegamössa och pollisar och såg ut som om han kunde vara med i Sopranos. Jag rycktes med av stämningen så till den grad att jag också började ge ”de där uppköparna” (som man känner igen på att de bjuder på allt som är allmoge) onda ögat.
Vi köpte en hutlöst dyr (och hutlöst smutsig) Fisher Price aktivitetstavla som Rufus hade förälskat sig i (i samma kartong låg även flera olika leksaker, samt en köttyxa) och så blev jag nostalgisk och ropade in tre sådana där Gustavsbergsplastmuggar med handtag och vit rand som ALLA födda på sjuttiotalet hade hemma när de var barn. Dessutom ropade jag på en skitsnygg golvlampa som jag inte fick. Sorgligaste föremålet var utan tvekan en inramad, torkad brudbukett (som förstås ingen ville ha).

Varsågod, idag bjuder jag alla hugade insändarskribenter på en färdig argumentlista som får folk att verkligen tänka till om sakernas tillstånd. Instruktioner: Välj noggrant citat (som bygger på åsikter) ur en artikel om något av följande: mördarsniglar, fabriksgjord potatissallad, kamphundar, Stureplansbrats eller Björn "Läppen" Ranelid och avsluta insändaren med:
1. Tänk om man skulle byta ut ordet mördarsniglar mot judar/kvinnor i den meningen!
2. Tänk om man skulle byta ut orden ”fabriksgjord potatissallad” mot judar/kvinnor i den meningen!
3. Tänk om man skulle byta ut ordet kamphund mot judar/kvinnor i den meningen!
4. Tänk om man skulle byta ut ordet Stureplansbrats mot judar/kvinnor i den meningen!
5. Tänk om man skulle byta ut ordet Björn "Läppen" Ranelid mot judar/kvinnor i den meningen!

Nästa nivå

På ett sätt är det precis som att spela tevespel att ha barn. Nu, t.ex., känns det som om jag precis tagit mig vidare till nästa nivå (som väl är, typ, nivå tre eller något lika nybörjaraktigt). Samtidigt som karaktären (aka Rufus) får nya skills, dyker nya faror upp. Lagom till ungen är tonåring kan man räkna sig själv som proffspelare och får vara med på dygnet-runt-turneringar tillsammans med en massa finniga, tab-sörplande WoW-kids.

Nytt för nivå tre:

1. Skill: Rullning och hasning har nu uppgraderats till krypning och sittning
Faror: klämning i dörrar, utslitande av kastruller, utspridning av kattmat över hela köket.
Lösning: Om du samlat på dig tillräckligt mycket bonus kan du uppgradera säkerheten på din karaktär genom att köpa dörrstoppar, plastpluttar att sätta in i stickkontakter och säkerhetsanordningar till skåpdörrar. Det här påverkar tyvärr snabbheten i spelet. Har du ÄNNU mer bonus kan du bygga en egen våning till katterna.

2. Skill: Äter mer avancerad mat än välling, gröt och puré
Faror: Kan sätta i halsen, rån och brödbitar som äter sig fast i golvet, bortglömda fruktbitar i något hörn kan locka till sig invasioner av bananflugor.
Lösning: Gå en livräddningskurs. Skaffa städhjälp. Ge upp tanken på ett hyfsat rent hem.

3. Skill: Orden ”gott” och ”katt” har utökats till mamma, pappa och vad är det? (nej, jag förmår bara inte att skriva den bebisvariant av meningen som han EGENTLIGEN säger, jag får kväljningar bara av att tänka på att sitta och skriva bebisspråk)
Faror: En viss leda kan infinna sig när man för hundrade gången förklarar att saken han pekar på och frågar om är en lampa. Annars – ännu inga faror (på den här nivån ...)
Lösning: Hitta på festliga synonymer för lampa så blir ungen antingen totalförvirrad eller poet.

4. Skill: Allmänt handviftande har uppgraderats till bestämt pekande
Faror: På t.ex. tunnelbanan kan det finns en viss fara i att peka för länge på vissa, agressiva individer och deras lyten.
Lösning: Titta åt ett annat håll.

Irriterande (om än inte katastrofala) saker som händer mig blott allt för ofta:

1. Jag hänger ut genom köksfönstret och ropar på våra feta kattkräk sent på kvällen när jag egentligen bara vill gå och lägga mig (samtidigt hör jag stackars grannar stänga fönstren på våningarna ovanför för att slippa lyssna till mig).

2. Just när jag sover som djupast vaknar Rufen och vägrar att somna om trots att jag sjunger Vyssan lull 48 gånger (med det ”poetiska” innehållet utbytt mot olika katter som går på vägen och är snälla, tjocka, bruna, vita och har krokiga svansar).

3. De där skitäckliga Enirodvärgarna med Smurfrösterna är på teve.

4. DVD-skivan (från hyrstället här i Skäris) hakar upp upp sig/hänger sig JUST när filmen är som bäst/läskigast/mest spännande.

5. När jag precis ska hugga in på middagen och blodsockernivån är så låg att jag skakar och bara kan fräsa som svar på allt ringer telefonen. I nio fall av tio är det någon telefonförsäljare från ett telefonbolag.

Jaha. Så händer det igen. Jag besöker Helena och Jonas lägenhet (G bor där och bjöd på middag häromkvällen - det slutade med att vi drack öl på Embargo medan jag - hysteriskt fnissande - förklarade att jag skulle göra en almanacka till G med nakenfoton av hans amerikanska ex med jättekuken och han lite överseende undrade om jag möjligtvis var trött. "Nej, jag har tourettes." Borde jag ha svarat.) och kommer hem och vill bara göra om ALLT i vår lägenhet. Allt i deras lägenhet är så satans snyggt, smakfullt, väl utfört (och då ska jag inte ens nämna att den ligger på bästa läge vid Mariatorget) – med stora (levande!)trädliknande växter, fönsterbänk med fårfällar, balkong med bambustaket och prydligt lagda trätrall (själv har jag ju bara orkat slänga ut fyra plastmattor från IKEA – som de nu rear ut antingen för att säsongen är slut eller för att jag var den enda som köpte dem) och så förstås Helenas egna fantastiska foton på väggen.

Varenda gång jag besöker dem vill jag bara riva ut allt i vår överkulörta lägnhet och ... börja om. ”Man kan ju säga att ni har lite olika stilar i era lägenheter”, som G diplomatiskt uttryckte det efter att först ha förklarat hur mycket han älskar att bo i Helena och Jonaslägenheten. Och jag kan inte ens säga ”Vänta bara tills de får barn ...” med något skadeglatt i rösten, för de har redan barn, i värsta gå runt och kladda-åldern dessutom. Jag vet inte hur det kommer sig att deras skitsnygga mattor varken har stora gröt- och blåbärsfläckar eller är helt uppklösta av katter (för de har katter också. Katter som inte hårar och/eller ligger och fiser på fårfällarna).

Ja. Jag är så jävla avundsjuk. Men eftersom det bor en oförlöst projektledare i mig så började jag genast undersöka om vi åtminstone inte kan fixa lite omtapetsering med det ”valfria lägenhetsunderhåll” som vårt bostadsbolag skryter med att kunna erbjuda. Och det var ju inte så lite knäckande. Hyresgästerna innan oss såg nämligen till att samtliga rum fick jättetråkiga tapeter, sedan flyttade de genast härifrån. Och låter oss betala av eländet på hyran fram till år 2011! Jag upprepar: 2011! Kanske kan vi fira Peters fyrtioårsdag med en omtapetsering. Vill vi ha det omtapetserat tidigare än så måste vi - förutom tillägget på hyran för de nya tapeterna - först lösa ut den gamla skulden. Så nu får vi sitta här, i vårt beigerandiga vardagsrum, och längta till 2011.

Dessutom fick jag en extra ångestklump när jag åter läste det där om att den händiga får måla och tapetsera själv ”om det utförs på ett profesionellt sätt”. Om det INTE blir sådär jätteprofesionellt blir man betalningsskyldig. Undrar om de tjocka spackelådrorna på väggen i den rödmålade hallen möjligen kan anses som profesionellt utförda?

(De mest akuta) sakerna jag vill ändra på i vårt hem:

1. Äntligen få till den där trätrallen på balkongen istället för bastmattor som möglar varje säsong eller grälla plastmattor som rullar upp sig.

2. Klinkers, trägolv och parkett i samtliga rum istället för de brunfläckiga plastmattorna vi nu har (som i och för sig är tacksamma ur fläcksynpunkt).

3. Nymålade/nytapetserade väggar i varenda rum.

4. Fina förvaringsgrejer uppskruvade på väggarna istället för tio Billyhyllor (i olika färger) med alla våra böcker i.

5. Hålla möblerna i ETT träslag (och inte sex, som i vardagsrummet) i varje rum.

6. Fina mattor utan fläckar av obestämbart innehåll.

Nä, usch, jag inser att den här listan kan bli hur lång som helst. Jag måste sluta och lägga mig i sängen och deppa istället.
Varför kan inte bara något av alla dessa inredningsprogram komma hem till oss och fixa allt?

Crazy Cat Lady Simpson

Titti P. Aka Crazy Cat Lady Simpson
(simpsonizeme.com)

Konstgjord andning (jag rear ut min själ)

Jag har räddat några lådor av mina dödsdömda romaner som jag nu rear ut till den som känner sig manad att köpa. Skaver är inbunden, Sju sköna snubbar finns både i s.k. mjukband (ser ut som en stor, lyxig pocket) och i vanlig pocket.
Sju sköna snubbar mjukband 50:- plus porto (30:-), pocket 30:- plus porto (20:-)
Skaver 50:- plus porto (30:-)
Eller paketpris: Båda dyrversionerna för 100:- portofritt! Mejla din beställning, inklusive din adress, till Tittster@hotmail.com


Baksidestext:
Det finns ett alldeles speciellt hus utanför staden: ett stort och fint men smutsigt hus med många rum och gömda skrubbar.
På golvet i det violetta rummet sitter Richard och talar på tok för länge i telefon. Och där, i det fula gula rummet, bor Gabriel som skriver världomvälvande insändare och komponerar kampvisor på sin gitarr. Felicia har intagit det ljusblå rummet och Teresia ligger på sängen i sitt orangea rum och läser Sexy Westerns. Jonny häckar i det gröna rummet och under Snobbentäcket i sitt mjukt röda rom sover Kim, sover hårt fastän solen har stigit upp för länge sen.
Och där irrar Mano, bort från sitt mörkblå rum, genom hela huset och ut i den vildvuxna trädgården. Vad är det hon yrar om? Något om änglar på skrivbord, något om onda fasaner, om att finna ett tecken eller åtminstone en hållbar mening med sitt liv.
Stig på. Känn dig som hemma, men behåll skorna på.

Dagens bok.com hatade den och skrev bl.a. såhär:
”Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med.”

Dagens Nyheter älskade den och skrev bl.a. såhär:
”Det tar ett tag innan jag till slut kommer underfund med vad Titti Perssons prosa påminner mig om. Det är barndomens fiktionsvärldar som här målas fram på nytt. Det är de lätt surrealistiska barnprogrammen, de fantastiska och anarkistiska bildberättelserna där katter kan prata och möbler har känslor. Det är Mervyn Peakes monumentala Gormenghast-trilogi sedd genom Lewis Carolls spegel. Framförallt är det det den positivt naiva språklusten och den grafomaniska glädjen som här möter ett akut samtidstema: frågan om att välja mellan allt för många ömsesidigt uteslutande livsvägar utan att förlora sig själv på kuppen.
Titti Persson övertygar mig om att det faktiskt finns en plats bortom falukorvsprosan i den unga, svenska romanen.”


Baksidestext:
Skaver är en by i Dalarna, så lik många andra bortglömda byar i Sverige. Här trängs femton viljor i samma skolklass, från lekis till nian. Vi får följa dem som sexåringar, fjortonåringar och tjugosexåringar. Under den tiden förändras hierarkier, laddade platser pumpas fulla med ny betydelse, men byn förblir densmamma.
Det handlar om att höra ihop och längta bort. Det handlar om att stå uppklädd vid en ödslig busshållplats en gnistrande kall januarikväll och vänta på en buss som aldrig kommer.
Det handlar om vänskap som ibland är det vackraste som finns och ibland bara skaver.

Arbetarbladet hatade den och skrev bl.a:
”Ändå läser jag Skaver med en växande känsla av trötthet. Visst, detta är en hyfsat välskriven och genomarbetad roman, men den förmår sällan lyfta till något starkt och engagerande. Personerna och händelserna är för allmänna, för lättigenkännliga och därmed förutsägbara. Persson är ingen Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg eller Cecilia Davidsson, hon saknar den där avgörande intuitiva fingertoppskänslan som gör en text mer än medelmåttig. Med andra ord: detta författarskap tycks i maklig takt fortsätta framåt i den breda vägen mellan magplask och succé.”

Svenska Dagbladet älskade den och skrev bl.a:
”Det låter som en kliché, och det är det väl också. Men Titti Perssons skildring är långt ifrån slentrianmässig, utan tvärtom en av de mest närgångna jag läst i genren på länge. (...) Hennes prosa är säker och orädd, de sparsamt använda metaforerna är sällan överraskande men tar precis där de skall. ”

Bröllop och bad

Var på min barndomskompis Thereses bröllop i Dalarna i helgen. Blev full och höll tal – där jag bland annat tog upp kuk-klubben som hon och jag hade när vi var små – och glömde att utbringa skål efteråt. Dessutom gick jag och Sara – mina andra kompis från förr – i barndom och började fnissa hysteriskt så mascaran rann när det skulle sjungas en sån där växelsång där alla kvinnor sjunger vissa verser och alla män andra. Men det var roligt och glatt – om än konstigt att träffa på hennes släkt som jag inte sett sen vi var små. Brudens tappra syster (som hon och jag brukade plåga när vi var små) hade kommit hem från BB samma dag med sin fyra dagar gamla bebis.

Och idag blev det äntligen lite sommar, för jag och Rufen och Karin och hennes son Leo och jättegravida Mette vankade ner till Sätra strandbad och tog en halvdag där. Karins kommentar till att Ingmar Bergman dött: "Jamen det var väl på tiden!"
Jag tvingade min stackars son att bada, men själv gick jag bara i till låren. Och snart flänger vi ner till Kalmar och Öland, fast egentligen är det Medelhavet man borde åka till.

Bra grejer med Skäris just nu:
1. Katthuvud-taggen (dvs tagg som i klotter – inte ros-tagg) som har börjat dyka upp överallt.
2. Den nya serveringen vid Sätra strandbad – typ tusen gånger fräschare än den gamla.
3. Ett öga rött. Snart på en bio nära dig. Tyvärr UTAN vår lägenhet bland interiörerna.
4. Bakverken på Zetas trädgård. Och att G får personalrabatt där. Eller ... Med tanke på att jag försöker bli smal är väl det kanske inte så jävla bra.
5. Torget. Med de ständigt översvämmade fontänerna.

Istället för blogg

Fem anledningar till att jag så sällan kommer mig för att skriva på bloggen nuförtiden:


1. Jag jobbar hårt på min roman. Fick det hemska makuleringsbrevet medan jag var i Svärdsjö. Vilket innebär dödsstöten för mina två tidigare böcker. Och det är plågsamt många böcker som ska makuleras ... Så, nu jävlar! Nu eller aldrig. Funkar inte den här boken heller så byter jag genre. Eller skiter i att skriva böcker tills jag blir pensionär.

2. Jag hänger med Ruffe.

3. Jag fortsätter att snöa in på researchgrejer – har nu blivit medlem på något slags community för trailerparks.

4. Jag försöker hinna se de alla inspelade avsnitt av Cityakuten jag har – och eftersom de visar serien varje dag så kommer jag ALDRIG ikapp.

5. Project Runway. So you think you can dance.

Vad jag däremot INTE gör är att köra bil. Min syster erbjöd sig glatt att övningsköra med mig. Fast sen körde vi en repa här i Skäris och efter det tror jag att hon överväger att dra tillbaka det erbjudandet.

Fina killar på tåg

Det går fan inte att vara associal ens en kort stund när man reser med Rufus. Han ser till att få kontakt med varenda människa i tågvagnen genom att stirra på dem med ett jätteleende i hela ansiktet.
Innan jag fick honom brukade jag tycka att det var rätt jobbigt att råka ut för den sortens ungar – jag visste liksom inte vad jag skulle göra med dem. Om jag började göra miner till ungen kanske han/hon skulle börja vrålgrina och så skulle föräldern spänna blicken i mig och hata mig för att jag misshandlat deras precious. Så för det mesta stirrade jag stint åt ett annat håll. Men nu, när jag har honom, är jag bara SÅ lycklig om folk flörtar tillbaka med honom, för inget gör honom gladare. Dessutom är det rätt svårt att ensam underhålla en åttamånaders under en tre timmars tågresa.

På vägen till Dalarna hade jag turen att hamna mitt emot ett tyskt par där tjejen lekte titt-ut med honom i typ en timme i sträck. Men nu, på hemvägen, slog sig två snubbar i tjugofemårsåldern ner mitt emot mig, de var dessutom på väg ut på charterresa, så jag bara väntade på att de skulle sätta igång och öla. Särskilt som de fnissande gång på gång ringde till sin polare Mohammed som fortfarande låg och sov efter en hård natt (fast de var i alla fall inga svennar, så det fanns ett visst hopp om att de skulle låta bli hårdkrökandet). Men åh vad fel jag hade! Killen som satt mitt emot Rufus underhöll honom OAVBRUTET till Rufus stora lycka – gjorde miner, pratade med honom, lät Rufsen riva sönder deras tidning, räckte fram vattenflaskan och sa längtansfullt till sin kompis: ”En sån där liten skulle man ha.” Kompisen: ”Ja, men vadå, de är ju inte glada hela tiden, tänk när de skriker då.” Killen mitt emot (till mig): ”Men inte han va, han är alltid glad, va?” Och när de skulle av vid Arlanda och redan hade ställt sig vid dörren och allt kom han plötsligt skyndande tillbaka med mobilen i högsta hugg och frågade, aningen generat: ”Får jag ta ett kort på han?” Det var så fint att jag blir alldeles gråtmild (och kom nu för fan inte och säg något cyniskt om pedofil, för då skriker jag!).

Fixade teorin i fredags. Vilket jag var rätt säker på att jag skulle göra redan innan jag ens börjat läsa Körkortsboken. Jag känner INGEN som inte klarat teorin på första försöket (i och för sig är i princip alla jag känner gamla pluggon) – jag blev snarare sur för att jag hade hela sju fel, men det var de där satans släpvagnarna och bruttovikterna som ställde till det, jag kunde bara inte motivera mig till att lära mig det. Men uppkörningen ... Klarar jag DEN ska jag fan fira med champagne. Har fått i en tid i oktober och ska samma vecka åka tillbaka till Dalarna och köra två dubbellektioner per dag (”Har du någon du kan köra med i Stockholm också?” frågade körskolläraren bekymrat).

Det bästa med att vara hemma igen:
1. Peter – och allt vad det innebär
2. Jag slipper se en massa sport och skittråkiga engelska deckare på teve och kan istället välja Project Runway.
3. Om jag behöver handla något tar det tre minuter att gå till affären. I Svärdsjö måste jag cykla en mil för att handla i närmaste affär.
4. Snabb Internetuppkoppling
5. Istället för en kåt, hysterisk hund som skäller omotiverat, biter mig i handen och slickar mig i ansiktet får jag två feta katter som ligger och spinner helt lugnt vid fötterna.

Tyvärr kan jag inte ta med ”träffa vänner” på listan. Det är ju inte en jävel som är kvar i stan.

Det är ju körkortet som gör att man får gröt i hjärnan

Ett annat problem när det enda man gör är att ta körlektioner och plugga teori framför datorerna på körskolan är att man tillslut börjar tänka i ABC-frågor HELA tiden. Varje liten situation blir en fråga i ett teoritest. Såhär:

1. Du får plötsligt se moppekillen du var kär i på högstadiet. Men ... vänta nu, det kan väl inte stämma? Han ser ju ut precis som då. Vad är mest troligt?
A: Moppekillen var så ung när han råkade göra någon på smällen att hans egna barn nu är i högstadieålder.
B: Det är en synvilla orsakad av nostalgi.
C: Moppekillen har levt så hälsosamt att han utseendemässigt inte alls har åldrats.

2. Du ska äta vegetarisk buffé inne på pensionärscaféet på Åhléns. Det är lunchdags och trångt av långsamtgående människor. Hur gör du smidigast i denna situation?
A: Tar bricka, bestick och glas och köar till kassan för att betala. Där hoppas jag även att de ska ge mig en tallrik att äta på.
B: Ser vart alla andra köar och ställer mig där utan att först plocka på mig någonting.
C: Tar bricka, glas, bestick och tallrik, går därefter direkt till buffén och lassar upp mat eftersom det för närvarande är kö till kassan.
D: Frågar en pensionär hur man går till väga.
E: Tar mat, sätter mig och hoppas att en kypare ska komma med notan så småningom.

3. Vilket mode har inte riktigt slagit i Stockholm men är omåttligt populärt i Falun?
A: Bratsstilen
B: Foppatofflor
C: Leggings

4: Du ser Uven/Backen/Boppen/Ballen eller någon annan vagt bekant från förr. Vad gör du?
A: Mumlar på din höjd hej - men ser till att göra det på dalmål.
B: Stormar fram och kramar om honom, börjar fråga ut honom om hans liv (på dalmål) samt berättar utförligt vad som hänt dig de senaste arton åren.
C: Stirrar stint åt ett annat håll trots att du märker att han ser dig.
D: Sliter fram mobilen och låtsas att du pratar med någon. På stockholmska berättar du högt om ditt lyckade liv för din låtsasvän i telefonen.

5: Du har upptäckt ett fatalt korrfel bland vägmärkesbeskrivningarna i din körkortsbok. Eftersom du inte är helt säker på vad det egentligen ska stå tar du med boken till körskoleföreståndaren som sitter bakom disken. Hur bör du nu gå till väga för att behålla den goda stämningen?

A: Inte göra henne uppmärksam på felet överhuvudtaget utan bara gå fram och snabbt fråga (på dalmål) vad skylten betyder och sedan skynda tillbaka till datorn.
B: Säga "Men nu tror jag tryckfelsnisse har varit framme ändå" på brett dalmål, därefter fråga vad skylten betyder. Stanna en stund extra och småprata.
C: På stockholmska inleda med att säga "Jag har hittat en massa korrfel i den här boken - ja, jag jobbar på bokförlag så jag kan inte undgå att se sådant (varvid hon blir så defensiv att du aldrig får reda på vad skylten betyder). Men du gör det med ett ursäktande leende.
D: På stockholmska inleda med att säga "Jag har hittat en massa korrfel i den här boken - ja, jag jobbar på bokförlag så jag kan inte undgå att se sådant (varvid hon blir så defensiv att du aldrig får reda på vad skylten betyder). Du gör det utan att le.

Runt, runt på bandyplanen

Så vad får man för 975 000:- på bostadsmarknaden i Falun då (eller fick, har för mig att det var ca fyra år sedan de köpte huset)? Svar: Värsta tvåplansvillan, suterräng, med STOR skogstomt, gångstig ner till badplats vid sjö, gångavstånd till närmsta skola, tio minuters cykeltur från centrum i Falun, med ENORM altan på baksidan, äppelträd och hallonhäck. Var och fikade hos min barndomskompis Therese och drabbades av avundsjuka. Fick till och med en släng av det obligatoriska fan-man-borde-flytta-från-Stockholm-ändå-tillståndet. Vilket jag givetvis inte kommer att göra. Till exempel är det väldigt dåligt med bokförlag att jobba på i en stad som Falun.

Min pappa börjar se allt mer bekymrad ut när jag vill övningsköra. Jag tror han vill skydda den stackars bilens liv. En av mina bättre blunders under senare körlektioner var för övrigt att under övningen "Starta i uppförsbacke" sätta på blinkers när jag växlat fel så bilen håller på att lägga av och vi inom ett ögonblick är på väg att rulla baklänges nerför backen. När körskolläraren blir irriterad på mig börjar han för övrigt prata Gävle-mål. I helgen var Peter här och körde med mig (mest runt, runt, runt på bandyplanen) - vilket tyvärr ledde till att jag kände att det var fritt fram för vredesutbrott och hysteri från min sida. Det här körkortet kommer att dröja ...

Motorstopp galore

Det är faktiskt inte det minsta traumatiskt att traska runt i Falun längre (vilket jag alltid tyckte när jag kom tillbaka när jag var yngre). Jag vet inte om det beror på att:
* knappt en affär är sig lik sen jag bodde här
* jag själv är över trettio
* alla de "tuffa och snygga" också är över trettio. Och försöker de fortfarande vinna poäng på att vara tuffa och snygga är de rätt patetiska
* jag har gått ner i vikt och är SMAL för första gången på typ sju år.

Nu tycker jag bara att det är en rätt trivsam liten stad. Fast flytta tillbaka tänker jag INTE.

Bilkörningen, däremot, är kanske det mest frustrerande jag varit med om. Jag är van vid att vara bra på saker, eller åtminstone bli bra på dem hyfsat snabbt. Men det är bara att inse, när det kommer till bilkörning är jag totalt efterbliven.

Det värsta med att övningsköra:

1. Att bilen får motorstopp VARENDA gång jag ska starta (eftersom jag släpper upp kopplingen för snabbt). Och att körskoläraren tror att jag inte förstår att man inte ska göra det, när det i själva verket är min jävla fot som har en egen vilja.

2. Att jag har kört sex lektioner och fortfarande är kvar på första momentet. Körskoläraren har börjat dra "peppande" episoder om elever som tagit 95 lektioner (obs! Läs repliken på brett dalmål) "Men nu är hon en riktigt bra förare och ska till och med köra upp."

3. Att jag har skitsvårt att både koncentrera mig på att köra och att ta in vad läraren säger samtidigt. Vilket får mig att humma "ja" om allting. Vilket gör att jag verkar ännu mer efterbliven. Särskilt när jag blir så stressad av det att jag omedelbart gör precis tvärtemot vad han just sagt. ("Men tänk efter nu, vad vill du att bilen ska göra i det här läget?" säger läraren frustrerat och är SÅ nära att skrika rakt ut eftersom vi redan gått igenom just det hundrafemtio gånger.)

4. Att jag - när jag idag äntligen tyckte att jag började komma någon vart - övningskörde en stund med pappa på bandyplanen. Och fick det berömda rycket och motorstoppet ca trettio gånger igen.

5. Att jag går till varje lektion med den molande känslan av att "Jaha, så ska jag förnedra mig i åttio minuter igen då." Och så tänker jag på I en annan del av Köping - en av killarna på gruppboendet där klarade minsanna av att köra bil helt galant. Men JAG kan inte fatta hur man gör.

Enda trösten i eländet är vänner som berättar om olika förnedrande händelser när de övningskörde. Som G, som några gånger körde så illa att körskolläraren vrålade: "Stanna och kliv ur bilen NU! Nu byter vi plats!" Eller Anna som kopplade sig till motorstopp så många gånger att hennes pappas bil dog. (Det sistnämnda är i och för sig en aning oroväckande för min del ...)

Back in Falun

FAN! Nu är det något skit med språkinställningarna igen så tt hela bloggen är full med skittecken. Jävla kuksajt! Precis när jag trodde att jag var klar med allt och bara skulle få ta det lugnt ett tag. Här kommer i alla fall vad jag skrev INNAN tyskhelvetet till sajt ballade ur.

Okej folks, så här ligger det till: Jag är i Falun nu och försöker lära mig att köra bil. Förutom den frustrerande faktorn att mina föräldrars dator bara har ett segt modem så har jag fullt upp med att:
1. Lära mig att växla, släppa kopplingen tillräckligt långsamt och inte få motorstopp.
2. Sitta på bussen mellan Svärdsjö och Falun och läsa körkortsboken.
3. Sitta på körskolan och göra teoritester med frågor som: 1. Vad är positivt grupptryck? A. När passagerarna övertalar föraren att köra bil trots att han skjutit heroin. B: När passagerarna får föraren att köra mycket snabbare än han vill. C. När passagerarna övertygar föraren om att visa aktsamhet i trafiken.?
4. Vara med Rufen. Eftersom jag är iifrån honom så mycket på dagen.
5. Jobba vidare med romanen.

Så det blir nog lite stiltje på bloggfronten de närmaste två veckorna. Fast jag har INTE slutat blogga för det.

Mycket emo blir det i Falun.

Black hole

Parkleken i Aspudden är faktiskt helt fantastisk – även om alla pappor där ser ut att spela i Moneybrothers band. Och det är sååå ung-medelklass-som-flyttat-till-närförort-för-att-få-större-lägenhet-för-pengarma. ***Här har jag tagit bort en grej som totalt missuppfattades men som SKULLE gå ut på att det är tråkigt att det är så superhomogent klientel - tyvärr lyckades jag inte få till någon vass formulering, det jag skrev uppfattades istället som motsatsen, att jag gick och njöt av att slippa invandrare. Och nu är jag för trött för att formulera om så att folk fattar vad jag menar.*** De har massor av kaniner och marsvin som barnen får klappa i valda delar av hagen, minigrisar, jättestora hönor, plaskdamm, flera olika roliga lekplatser.
Och den angränsande bangolfen har en servering som bara skriker seriemördare eller skräckfilm (ni vet de där campy ställena som de ironiska och sexiga ungdomarna alltid kommer till precis INNAN helvetet bryter loss) – orangespräckligt golv, träpaneler, stentroll och gamla Thore Skogman hits om övergången till högertrafik på stereon.

Har fått låna körkortsböcker av min förläggare Lotta (åh, jag är så fjantig, trots att jag själv jobbat på bokförlag i sex år nu så känner jag mig fortfarande lika viktig när jag får referera till ”min förläggare” – som något i en amerikansk teveserie) så nu jävlar ska jag plugga! Fast egentligen är det enda jag vill göra att läsa Black hole – den är så obehaglig och så fruktansvärt bra, som den ultimata skräckfilmen i serieformat. Och samtidigt är alla (speciellt killarna) så jävla fula på ett så träffande sätt att jag ligger och fnissar för mig själv när jag läser den.


Andra fantastiska serier:


1. Summer blonde av Adrian Tomine
I love Adrian Tomine. INGEN gör så sorgliga serier som han. Fast på senare tid har han snöat in på gnälliga snubbar som är rätt påfrestande.


2. Ghost world av Daniel Clowes
Fantastisk film. Fantastisk serie. Man vill att den bara ska fortsätta och fortsätta och fortsätta. Hur kan Daniel Clowes veta så mycket om nördtjejer?


3. Yummy fur av Chester Brown
Fantastisk barndomsskildring med en mamma från helvetet.


4. Alla serier om Marlys av Lynda Barry
Alla i de här serierna är såna fula miffon. Ändå tycker man så jävla mycket om dem.


5. Fun with Buddy and Lisa av Peter Bagge
Alla Hate!-tidningar är värda att sluka, men bäst är episoderna med hans gravt störda flickvän Lisa.

Kattätande pitbull

Gud vad man känner sig som en fattig men käck familj i en (dålig) barnbok när man åker till Södertälje för att köpa en begagnad bilbarnstol och passar på att gå på minizoo ”för det är ju ändå semester även om vi inte har råd att åka någonstans”. Vi har inte gjort det än, men så blir våran onsdag om allt går som planerat. Vi indoktrinerar vår son med djur (hans första ord var inte ”mamma” eller ”pappa” – det var ”katt”) men vadå, de är ju till och med könsneutrala.

Efter en insändare i Södra sidan har jag blivit helt nojig. Det stod om en pitbull som bitit ihjäl någons gamla katt – ”Hunden hade min äldsta katt i munnen och killarna hade roligt åt det och skrattade och drog iväg med hunden som fortfarande hade Bamse i munnen. Mina grannar tror inte att Bamse överlevde” – alldeles här i närheten. Om jag inte vore så blödig för djur skulle jag tycka att en pitbull med munnen full av gamla Bamse vore helfestligt.
Och häromdagen hörde vi en hund som lät mycket underligt på gångvägen på baksidan av huset, den skällde gällt och lät liksom hysterisk. Några killar skrattade och sa ”Ge dig nu!” Moggen var ute och jag blev helt kall, buskarna var ivägen så jag kunde inte se vad som hände. Vi började ropa på Moggen och efter ett tag kom de coola killarna gående med sin krumma lilla pitbull. De flinade och vid det här laget var vi helt övertygad om att hunden roat sig kungligt med vår Mogg. Peter sprang runt till baksidan för att kolla om Moggen låg söndertrasad på gångvägen men han hittade bara en pinne. Vi började spekulera om att coolkillen med bullig ryggsäck kanske hade pulat ner vår sönderbitna katt där för att undanröja bevis – deras flin började kännas mer och mer hånfulla. Ända tills Peter gick in i sovrummet och hittade vår kära feta katt fridfullt sovande på sängen.

Saker som alltid är roligt på film:
1. Dvärgar som får vredesutbrott
2. Människor och djur i stödkragar
3. Kroppsvätskor (dock ej spyor, de är aldrig roliga i något sammanhang överhuvudtaget).
4. Mickar i bild
5. Vuxna människor i stora, klumpiga djurkostymer