Har en hederlig gammaldags frosseri+dålig-film-kväll (med choklad och popcorn och vinterkatten och glass, det enda som saknas är colan) och kollar på Mean Girls. Det är bara fyra saker som är roliga med den filmen:
1. Den fete killen som fiser så mycket att ingen vill sitta bakom honom (han är dessutom den bästa skådisen i hela filmen)
2. Att Queen Evil ser ut precis som Ebba von Sydow
3. Att Queen Evils ena follower ser ut precis som Karolina Ramqvist
4. Att ”snygga killen” ser ut precis som Carlos Beskow Rojas (eller vad han heter).
Förövrigt har jag blivit castad till ett program som jag inte ens vet vad det är – Fittja paradiso kanske. De ska göra ett inslag om ombildningen till bostadsrätter här på gatan och stod vid trappen ner till torget och filmade. När jag kom gående, assunkig i mysbyxor och Ruffalo i den gröna vagnen – som är fullständigt nedgeggad av gamla smörgåsrån – dök de genast på mig. ”Hej! Är du för eller emot ombildningen till bostadsrätt här på gatan?” När jag sa att jag var emot och dessutom var beredd att säga det medan de spelade in det visste de inte till sig av lycka: ”De flesta som är emot vågar inte ställa upp.” Eh? Okej. Nog för att jag läst om att FÖR-sidan är lite aggressiva, men det är väl i alla fall ingen maffia?
Senare på kvällen, när vi var köket, kastade någon en melon på fönstret.
Fast nu ljuger jag igen. Eller. Någon HAR kastat en melon på vårt fönster (eller snarare en del av en melon, det sitter kvar en massa kladd, och vore det en hel melon skulle ju rutan ha krossats), men det var flera dagar innan castingtjejerna frågade om jag var för eller emot. Dessutom tror jag de kastade den för att Peter satt på köksbordet i bara kalsingarna och höll hov. Eller för att de helt enkelt såg att det lyste i just vårt kök.
Men OM jag skulle bli mördad eller lemlästad nu så vet ni varför.
lördag 29 september 2007
onsdag 26 september 2007
New and improved på jobbet
Shit vad jag har börjat försumma den här bloggen. Men det är ju så frustrerande när man hela tiden måste hålla käften om allt som skulle vara festligt att skriva om. T.ex. det fantastiska projektet som jag och några till dragit igång och som jag MED GLÄDJE jobbar på varenda kväll. Det föddes på Carmen, say no more. Eller tusen olika anekdoter från jobbet (som senare skulle kunna användas som bevis mot mig i olika sammanhang).
Men det kan jag inte.
Så jag lägger in en bild på Ruffalo som gör sitt första gängtecken istället.
New and improved på jobbet:
1. Gammafon
Förut satt de en våning upp (man kunde höra dem klampa och stampa och dra möbler fram och tillbaka), men nu sitter de mitt ibland oss. Fan vilket skönt gäng – högljudda som fan i kontorslandskapet. Annika som sitter bakom mig sitter konstant och hojtar om olika saker, samt skickar festliga mejl – såsom dagens ”Nya rön”: en bild på ett manligt kön med en pytteliten hjärna nere i ollonet. Vilket kanske inte var jättefestligt i sig. Men tanken på att hon skulle råka skicka den till vår chef också fick mig nästan att bryta ihop i mitt lilla bås.
2. Alla nya
Ylva på Tiden! Och Karin P och Karin K och Lotta! Alla är en fröjd att käka med. Och mina spontanfikor och tillfälliga stopp på väg till och från båset blir allt fler och längre ...
3. Kafé Kladdkakan
Jag kan äta deras hälsotallrik med räkor och avokado alla dagar i veckan. Jag vet, det låter som en skittråkig rätt men paprikasåsen är HELT fantastisk. Och de som jobbar där ler alltid och är så rara.
4. Facebook
Nej, jag ska ju inte sitta och hålla på med det på jobbet. Men jag går bara in jättesnabbt, då och då för att kolla om det hänt något. Jag lovar!
Men det kan jag inte.
Så jag lägger in en bild på Ruffalo som gör sitt första gängtecken istället.
New and improved på jobbet:
1. Gammafon
Förut satt de en våning upp (man kunde höra dem klampa och stampa och dra möbler fram och tillbaka), men nu sitter de mitt ibland oss. Fan vilket skönt gäng – högljudda som fan i kontorslandskapet. Annika som sitter bakom mig sitter konstant och hojtar om olika saker, samt skickar festliga mejl – såsom dagens ”Nya rön”: en bild på ett manligt kön med en pytteliten hjärna nere i ollonet. Vilket kanske inte var jättefestligt i sig. Men tanken på att hon skulle råka skicka den till vår chef också fick mig nästan att bryta ihop i mitt lilla bås.
2. Alla nya
Ylva på Tiden! Och Karin P och Karin K och Lotta! Alla är en fröjd att käka med. Och mina spontanfikor och tillfälliga stopp på väg till och från båset blir allt fler och längre ...
3. Kafé Kladdkakan
Jag kan äta deras hälsotallrik med räkor och avokado alla dagar i veckan. Jag vet, det låter som en skittråkig rätt men paprikasåsen är HELT fantastisk. Och de som jobbar där ler alltid och är så rara.
4. Facebook
Nej, jag ska ju inte sitta och hålla på med det på jobbet. Men jag går bara in jättesnabbt, då och då för att kolla om det hänt något. Jag lovar!
lördag 22 september 2007
Häl-släpning i högklackat
Vilken dekadens, alkohol två dagar i rad, det har jag inte varit med om sen, tja, sen innan jag blev gravid. Igår var det inte ens planerat, men jag och Ylva fick en lysande idé på lunchen, och så fick vi med Anna på spån/ölmöte på dear old Carmen efter jobbet (jag gick därifrån dubbelvikt av skratt, tänk om man fick ha det så efter spånmötena på sitt vanliga jobb). Och idag var vi hem till Annika, jag, G och Karin och supergravida Mette (som ska föda typ i morgon) där vi satt och drack en massa vin och skrek om gamla ragg från förr.
Och aj som fan, på vägen till tunnelbanan lyckades jag ramla nerför trapporna mellan Hägerstensåsen och Axelberg, höll nästan på att slå ut framtänderna, men nu ärjag helt blå på smalbenen istället. Det var för att jag försökte berätta en anekdot för G samtidigt som jag gick i mina högklackade OCH hade druckit minst tre glas vin. Det blev liksom för mycket. Så sen fick G leda mig till T-banan medan jag stapplade och haltade fram som en pensionär.
Fem anledningar till varför jag aldrig borde gå i högklackat:
1. Se ovan. Det är ju FARLIGT!
2. Glöm det där om bättre hållning som de försöker tuta i en på Top Model – jag stapplar fram.
3. Eftersom jag stapplar fram – och det dessutom låter väldigt högt om klackarna – stirrar alla på mig. Vilket får mig att stappla ännu värre. Och ibland ramla framstupa nerför trappor.
4. Jag har något slags häl-släpning inbygd i min gång, det gör inte så mycket när man går runt i gympaskor, men på högklackade sliter man ner klacken på nolltid.
5. Det går inte att springa i dem. Om man till exempel får syn på någon som spyr.
Och aj som fan, på vägen till tunnelbanan lyckades jag ramla nerför trapporna mellan Hägerstensåsen och Axelberg, höll nästan på att slå ut framtänderna, men nu ärjag helt blå på smalbenen istället. Det var för att jag försökte berätta en anekdot för G samtidigt som jag gick i mina högklackade OCH hade druckit minst tre glas vin. Det blev liksom för mycket. Så sen fick G leda mig till T-banan medan jag stapplade och haltade fram som en pensionär.
Fem anledningar till varför jag aldrig borde gå i högklackat:
1. Se ovan. Det är ju FARLIGT!
2. Glöm det där om bättre hållning som de försöker tuta i en på Top Model – jag stapplar fram.
3. Eftersom jag stapplar fram – och det dessutom låter väldigt högt om klackarna – stirrar alla på mig. Vilket får mig att stappla ännu värre. Och ibland ramla framstupa nerför trappor.
4. Jag har något slags häl-släpning inbygd i min gång, det gör inte så mycket när man går runt i gympaskor, men på högklackade sliter man ner klacken på nolltid.
5. Det går inte att springa i dem. Om man till exempel får syn på någon som spyr.
onsdag 19 september 2007
Jag är vare sig en mygga eller en tiger (men väl en David Brent)
Gjorde min hittills värsta David Brent på jobbet idag, nej, jag klarar inte ens av att skriva den här, då kommer bara någon att skälla ut mig. Efteråt frågade jag Anna om man kan gå kognitiv beteendeterapi mot tourettes. Hennes svar: ”Man kan nog kbt:a mot tourettes, men inte mot dålig tajming, förresten...”
Det är vådan av att ha vänner på jobbet: man sänker ribban för sina bästa skämt. Och när NÅGON skrattar glatt märker man inte hur den pinsamma tystnaden lägger sig i resten av rummet ... Jobb/privatlivet blir bara ännu värre av Facebookandet när man plötsligt börjar adda sina författare. Som förläggaren som fick ett meddelande från en av sina författare – via facebook. ”Borde inte du jobba istället för att hänga här?”
Fast det GÖR det ju så mycket roligare att jobba. Både vänner på jobbet och att man kan skicka virtuell champagne till ”sina” författare när de levererat ett manus (eh ... jättekul att få en bild på en drink. Ylva målade upp scenariet att chefen kallar upp en till sitt rum och säger: ”Ja, eftersom jag har märkt att du spenderar så mycket av din jobbtid i den virtuella världen så har jag tänkt att du hädanefter ska få en virtuell lön”. De där jävla virtuella drinkarna gör ju en bara sugen på att dra iväg till närmsta bar och häva White Russian).
Plöjer för närvarande Myggor och tigrar. Den är ganska tråkig. Fast att följa de paranoida trådarna i den är lite som KP:s knep och knåp, de där grejerna som kallas ”härvan” eller nåt, där man t.ex. ska följa fem olika djurs trådar kors och tvärs för att se vad de gillar att äta. Och så är det kul att hon skriver om debutantseminariet i Sigtuna 2000 där jag faktiskt var med (och minns att jag var rädd för Maja eftersom hon ständigt såg så ogillande ut). I Sigtunapassagen skriver hon också:
”En av de kvinnliga debutanterna som hade varit med i publiken – det hade varit en tillställning där kritiker och alldeles nya författare skulle få tillfälle att mötas – såg moloken och eländig ut när hon växlade några ord med seminarieledaren på morgonen, medan han såg barskt avvisande ut. Men jag har ingen aning om ifall de hade varit ihop. Det kan ha varit så att jag tolkade debutantens frusenhet och seminarieledarens föraktfulla avfärdande utifrån något helt annat. Man kan givetvis inte använda Sigtunastiftelsen för att ragga litterärt lammkött.”
Påverkad av bokens paranoia började jag förstås genast tänka att debutanten var jag. Så om Maja Lundgren läser det här, och debutanten var jag, vill jag bara säga att nej, jag hade inte knullat runt med någon av de manliga kritikerna, om jag såg knäckt ut var det troligtvis pga någon av följande anledningar:
1. Jag och Mara hade druckit en massa whisky på rummet kvällen innan så jag var lätt bakfull.
2. Jag har alltid känt mig jävligt alienerad i samlingar av kulturella högdjur (som alla bor på Södermalm).
3. Jag är morgontrött.
4. Jag satt till (frukost)bords med Ulf Eriksson som sa ”Ja, din roman var ju ett ambitiöst försök” till mig, och detta med en ton som fick mig att förstå att han tyckte att den sög åsneballe.
5. Jag tänkte på turen hem från Sigtuna, hundra år på ett kallt, skramlande pendeltåg, ev. skulle man behöva mingla med andra besökare från seminariet som man egentligen inte kände och jag som var sååå trött.
Det är vådan av att ha vänner på jobbet: man sänker ribban för sina bästa skämt. Och när NÅGON skrattar glatt märker man inte hur den pinsamma tystnaden lägger sig i resten av rummet ... Jobb/privatlivet blir bara ännu värre av Facebookandet när man plötsligt börjar adda sina författare. Som förläggaren som fick ett meddelande från en av sina författare – via facebook. ”Borde inte du jobba istället för att hänga här?”
Fast det GÖR det ju så mycket roligare att jobba. Både vänner på jobbet och att man kan skicka virtuell champagne till ”sina” författare när de levererat ett manus (eh ... jättekul att få en bild på en drink. Ylva målade upp scenariet att chefen kallar upp en till sitt rum och säger: ”Ja, eftersom jag har märkt att du spenderar så mycket av din jobbtid i den virtuella världen så har jag tänkt att du hädanefter ska få en virtuell lön”. De där jävla virtuella drinkarna gör ju en bara sugen på att dra iväg till närmsta bar och häva White Russian).
Plöjer för närvarande Myggor och tigrar. Den är ganska tråkig. Fast att följa de paranoida trådarna i den är lite som KP:s knep och knåp, de där grejerna som kallas ”härvan” eller nåt, där man t.ex. ska följa fem olika djurs trådar kors och tvärs för att se vad de gillar att äta. Och så är det kul att hon skriver om debutantseminariet i Sigtuna 2000 där jag faktiskt var med (och minns att jag var rädd för Maja eftersom hon ständigt såg så ogillande ut). I Sigtunapassagen skriver hon också:
”En av de kvinnliga debutanterna som hade varit med i publiken – det hade varit en tillställning där kritiker och alldeles nya författare skulle få tillfälle att mötas – såg moloken och eländig ut när hon växlade några ord med seminarieledaren på morgonen, medan han såg barskt avvisande ut. Men jag har ingen aning om ifall de hade varit ihop. Det kan ha varit så att jag tolkade debutantens frusenhet och seminarieledarens föraktfulla avfärdande utifrån något helt annat. Man kan givetvis inte använda Sigtunastiftelsen för att ragga litterärt lammkött.”
Påverkad av bokens paranoia började jag förstås genast tänka att debutanten var jag. Så om Maja Lundgren läser det här, och debutanten var jag, vill jag bara säga att nej, jag hade inte knullat runt med någon av de manliga kritikerna, om jag såg knäckt ut var det troligtvis pga någon av följande anledningar:
1. Jag och Mara hade druckit en massa whisky på rummet kvällen innan så jag var lätt bakfull.
2. Jag har alltid känt mig jävligt alienerad i samlingar av kulturella högdjur (som alla bor på Södermalm).
3. Jag är morgontrött.
4. Jag satt till (frukost)bords med Ulf Eriksson som sa ”Ja, din roman var ju ett ambitiöst försök” till mig, och detta med en ton som fick mig att förstå att han tyckte att den sög åsneballe.
5. Jag tänkte på turen hem från Sigtuna, hundra år på ett kallt, skramlande pendeltåg, ev. skulle man behöva mingla med andra besökare från seminariet som man egentligen inte kände och jag som var sååå trött.
söndag 16 september 2007
Jawohl vilket spännande liv
Det värsta med att tiden går så satans snabbt nu när den är begränsad (alltså inte för att jag planerar att dö inom den närmsta tiden, men för att det mesta av den är uppbundet till jobb och Rufusaktiviteter) är egentligen inte allt jag inte hinner göra utan att det när som helst kommer att vara dags för den jävla uppkörningen. Hittills har jag aldrig fått underkänt på ett prov eller en tenta eller en uppsats, så det här blir med stor sannolikhet en ny upplevelse ...
I ett anfall av frustration började jag tejpa listerna i vårt vardagsrum. Jag SKA fan måla om där, även fast jag inte har tid. Varenda gång jag varit på väg att ta tag i det har det stupat på att jag och Peter börjat vela om vilken färg vi ska ha, om vi ska ha fondtapet på någon vägg, om vilken brytning i det vita ska ha om vi nu ska ha vitt. Och så sitter vi här år ut och år in och lider av våra beigerandiga fultapeter. Egentligen är det väl idiotiskt att måla vitt när man har spädbarn, men vad fan.
Ända sedan jag slutade amma har det känts som om jag håller på att förgås av rastlöshet, och jag som inte ens tror på det där med hormoner. Från att lugnt ha setat hemma i soffan och idisslat framför teven varje helg klättrar jag nu på väggaran och undrar om folk har slutat gå på krogen eller om det bara är jag som är uträknad som sällskap. Jag tror operation måla om vardagsrummet stammar från samma rastlöshet/frustration.
Kom-ihåg-lista för imorgon:
1. Hitta ett ställe med Western Union (Gott-Tokens fungerade inte för tillfället, sa de i alla fall, fast jag tror de tycker att det är för besvärligt bara, de var lite för ivriga på att intyga att den inte skulle bli fixad på flera dagar, samt tipsa om ett annat ställe) och överför pengar till serietecknaren Jamie Hernandez i Pasadena som jag köpt ett original av.
2. Ring en körskola i Skärholmen och boka in körlektioner alla fredagar fram till uppkörningsveckan.
3. Lägg upp ett album på Facebook med bilder från externhårddisken (helst utan att få ett vredesutbrott – min dator stöter alltid på ”ett oväntat problme och måste avslutas” när jag ska hålla på med bilder.
4. Ta en tur till cykelrummet och kolla in så att ingen snott min nya cykel.
5. Programera alla veckans avsnitt av Cityakuten.
(herregud vilket spännande liv man lever ...)
I ett anfall av frustration började jag tejpa listerna i vårt vardagsrum. Jag SKA fan måla om där, även fast jag inte har tid. Varenda gång jag varit på väg att ta tag i det har det stupat på att jag och Peter börjat vela om vilken färg vi ska ha, om vi ska ha fondtapet på någon vägg, om vilken brytning i det vita ska ha om vi nu ska ha vitt. Och så sitter vi här år ut och år in och lider av våra beigerandiga fultapeter. Egentligen är det väl idiotiskt att måla vitt när man har spädbarn, men vad fan.
Ända sedan jag slutade amma har det känts som om jag håller på att förgås av rastlöshet, och jag som inte ens tror på det där med hormoner. Från att lugnt ha setat hemma i soffan och idisslat framför teven varje helg klättrar jag nu på väggaran och undrar om folk har slutat gå på krogen eller om det bara är jag som är uträknad som sällskap. Jag tror operation måla om vardagsrummet stammar från samma rastlöshet/frustration.
Kom-ihåg-lista för imorgon:
1. Hitta ett ställe med Western Union (Gott-Tokens fungerade inte för tillfället, sa de i alla fall, fast jag tror de tycker att det är för besvärligt bara, de var lite för ivriga på att intyga att den inte skulle bli fixad på flera dagar, samt tipsa om ett annat ställe) och överför pengar till serietecknaren Jamie Hernandez i Pasadena som jag köpt ett original av.
2. Ring en körskola i Skärholmen och boka in körlektioner alla fredagar fram till uppkörningsveckan.
3. Lägg upp ett album på Facebook med bilder från externhårddisken (helst utan att få ett vredesutbrott – min dator stöter alltid på ”ett oväntat problme och måste avslutas” när jag ska hålla på med bilder.
4. Ta en tur till cykelrummet och kolla in så att ingen snott min nya cykel.
5. Programera alla veckans avsnitt av Cityakuten.
(herregud vilket spännande liv man lever ...)
onsdag 12 september 2007
Riddarholmens Gareth
Nagg, nagg, nagging on heavens door. Som den där snubben sjöng på Idolauditionen. Nu är det ju så jävla mycket festliga serier som dragit igång att jag varken hinner skriva på bloggen eller boken (däremot hinner jag sitta framför Facebook och kasta får på mig själv).
Nu sitter Peter och eldar upp sig över hur lågbudget och uselt svenska Top Model är. ”Vad fan, Robert Wells med kåtslag, vad har han i juryn och göra.
Vad jag däremot HAR hunnit med är att åter befästa min position som förlagshusets egen Gareth:
Förhistoria: Sara har fått barn och jag fixar så att hon får blommor från jobbet. Hon skickar då följande mejl som jag vidarebefordrar till resten av förlaget:
”Ursprungligt meddelande-----
Från: Sara Villius
Skickat: den 12 september 2007 15:17
Till: Titti Persson
Ämne: Tack för blommor!!
Tack för de fina blommorna! Jag blev så glad! Tusen tack!
Rullar förbi om ett litet tag...
Kram
SARA”
Annika (i båset bakom mig) väser till Marianne (i båset framför mig, fast just under väsandet råkar hon befinna sig precis vid Annika): Marianne, har vi skickat blommor till Titti?
Marianne: Neej ... varför skulle vi ha gjort det?
Annika: Men hon skickade just ett tackmejl. (Hojtar fram till mig): Titti! Jag har inte skickat dig några blommor!
Jag: Nej, men jag vidarebefordrade ju bara Saras mejl.
Annika: Jaha, men när det kommer upp såhär i bara en liten ruta ser det ut som om det är du som tackar. Och jag har inte skickat några blommor till Sara heller.
Jag: Suck. Jag får väl skicka ett till klargörande mejl då.
Jag skickar det här mejlet:
"… om någon (t.ex. Annika) undrar var det alltså SARA VILLIUS som tackade för blommorna (som företaget betalade, vi har alltså inte haft någon insamling). Jag har (mig veterligen) inte fått några blommor.
Titti"
Annika: Men nu låter det ju som om du är sur för att du inte har fått några blommor.
Några minuter senare kommer Linda förbi.
Linda: Men Titti, du låter ju helt bitter för att du inte har fått några blommor.
Birgitta (hojtar från sitt bås): Titti, är du stött för att du inte har fått några blommor?
Jag: Men vad fan! Jag får väl skicka ett nytt mejl då!
Skickar följande mejl til hela förlaget:
”Och nej, jag är (som vissa nu antyder) inte sur eller bitter för att jag inte har fått några blommor.
/Titti”
Annika: Men fick du några blommor när du fick barn då?
Jag: Nej, men det spelar väl ingen roll.
Linda (som kommer förbi igen och inte har hört Annika): Har du aldrig fått blommor från företaget, Titti?
Jag: Nej, jag har aldrig fått några blommor från företaget, men det spelar ingen roll! Eller jo, när jag började för fem år sen fick jag förresten. En krukväxt.
Annika: En kaktus?
Nu sitter Peter och eldar upp sig över hur lågbudget och uselt svenska Top Model är. ”Vad fan, Robert Wells med kåtslag, vad har han i juryn och göra.
Vad jag däremot HAR hunnit med är att åter befästa min position som förlagshusets egen Gareth:
Förhistoria: Sara har fått barn och jag fixar så att hon får blommor från jobbet. Hon skickar då följande mejl som jag vidarebefordrar till resten av förlaget:
”Ursprungligt meddelande-----
Från: Sara Villius
Skickat: den 12 september 2007 15:17
Till: Titti Persson
Ämne: Tack för blommor!!
Tack för de fina blommorna! Jag blev så glad! Tusen tack!
Rullar förbi om ett litet tag...
Kram
SARA”
Annika (i båset bakom mig) väser till Marianne (i båset framför mig, fast just under väsandet råkar hon befinna sig precis vid Annika): Marianne, har vi skickat blommor till Titti?
Marianne: Neej ... varför skulle vi ha gjort det?
Annika: Men hon skickade just ett tackmejl. (Hojtar fram till mig): Titti! Jag har inte skickat dig några blommor!
Jag: Nej, men jag vidarebefordrade ju bara Saras mejl.
Annika: Jaha, men när det kommer upp såhär i bara en liten ruta ser det ut som om det är du som tackar. Och jag har inte skickat några blommor till Sara heller.
Jag: Suck. Jag får väl skicka ett till klargörande mejl då.
Jag skickar det här mejlet:
"… om någon (t.ex. Annika) undrar var det alltså SARA VILLIUS som tackade för blommorna (som företaget betalade, vi har alltså inte haft någon insamling). Jag har (mig veterligen) inte fått några blommor.
Titti"
Annika: Men nu låter det ju som om du är sur för att du inte har fått några blommor.
Några minuter senare kommer Linda förbi.
Linda: Men Titti, du låter ju helt bitter för att du inte har fått några blommor.
Birgitta (hojtar från sitt bås): Titti, är du stött för att du inte har fått några blommor?
Jag: Men vad fan! Jag får väl skicka ett nytt mejl då!
Skickar följande mejl til hela förlaget:
”Och nej, jag är (som vissa nu antyder) inte sur eller bitter för att jag inte har fått några blommor.
/Titti”
Annika: Men fick du några blommor när du fick barn då?
Jag: Nej, men det spelar väl ingen roll.
Linda (som kommer förbi igen och inte har hört Annika): Har du aldrig fått blommor från företaget, Titti?
Jag: Nej, jag har aldrig fått några blommor från företaget, men det spelar ingen roll! Eller jo, när jag började för fem år sen fick jag förresten. En krukväxt.
Annika: En kaktus?
lördag 8 september 2007
Jag visste väl att jag var George Costanza
Följande ytterst angelägna aktiviteter har jag ägnat mig åt denna lördag:
Gjort testet ”Vilken karaktär i Seinfeld är du?”(jag blev givetvis George Costanza, det blir man nog automatiskt om man väljer svaret ”Tar något att äta” på frågan om vad man gör när man har tråkigt).
Gjort testet ”Vilken karaktär i Sex & the City är du? (jag blev Carrie Bradshaw fastän jag VET att jag är mest lik Miranda – romantik & style up my ass.)
Gjort testet ”Vilken Hollywoodactress är du?” (jag blev Keira Knightley som jag inte ens vet vem det är, men på beskrivningen lät hon jävligt tråkig).
Legat på knä på köksgolvet och skrubbat bort intorkad gröt och frukt med en stålullssvamp.
Samt tittat på proggserien Upp till kamp ungefär en vecka efter alla andra. Och haft klyschbingo:
Klyscha ett: Arbetarmamman står i huckle och diskar, hon arbetar skithårt men har ändå tid att laga mat till den vuxna sonen och framförallt är hon VARM och MÄNSKLIG och nöjer sig med det lilla i livet – som att få dansa på sin bröllopsdag. Överklassmamman är överlägsen, tycks ha ett perverterat översittarförhållande till alla i familjen och är KALL och okänslig rakt igenom.
Klyscha två (den så kallade Birroklyschan, som kanske inte är så mycket klyscha som helt out of character): Strindberg FÖRTALAS som kvinnohatare, varvid den brighta bruden säger att hon inte håller med – man bör faktiskt se allt i ljuset av Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen. What? Om man nu vore den där pålästa, brighta Strindbergslovern till tjej som ville försvara hans kvinnosyn skulle man väl ändå ta upp Giftas istället, delen där han förespråkar samma rättigheter för män som för kvinnor. Det där med Siri von Essen känns bara SÅ mycket som Peter Birros eget fylletal. Tänk ”Kvinnan hade ju slitit ut hans hjärta ur bröstet” med Birrosk Göteborgsdialekt.
Klyscha tre: Den snygga, brighta och genomsnälla tjejen (som dessutom älskar Strindberg) blir bästis med de två killbästisarna som båda vill ha henne. De badar nakna och sover i samma säng. Gäsp.
Klyscha fyra: Den äldre (hemlösa!) varmhjärtade sjåaren som är en bättre fadersgestalt än den riktiga fadern. Fast hans enda funktion är typ att säga "Lugna ner dig nu, Tommy" när rockerskillen muckar gräl med bossen.
Nej, tacka vet jag scenen där överklasskillen sitter och runkar framför skrivbordet.
(för mer info i ämnet - inte just om runkningen, men om tv-serien - se Nancis blogg).
Gjort testet ”Vilken karaktär i Seinfeld är du?”(jag blev givetvis George Costanza, det blir man nog automatiskt om man väljer svaret ”Tar något att äta” på frågan om vad man gör när man har tråkigt).
Gjort testet ”Vilken karaktär i Sex & the City är du? (jag blev Carrie Bradshaw fastän jag VET att jag är mest lik Miranda – romantik & style up my ass.)
Gjort testet ”Vilken Hollywoodactress är du?” (jag blev Keira Knightley som jag inte ens vet vem det är, men på beskrivningen lät hon jävligt tråkig).
Legat på knä på köksgolvet och skrubbat bort intorkad gröt och frukt med en stålullssvamp.
Samt tittat på proggserien Upp till kamp ungefär en vecka efter alla andra. Och haft klyschbingo:
Klyscha ett: Arbetarmamman står i huckle och diskar, hon arbetar skithårt men har ändå tid att laga mat till den vuxna sonen och framförallt är hon VARM och MÄNSKLIG och nöjer sig med det lilla i livet – som att få dansa på sin bröllopsdag. Överklassmamman är överlägsen, tycks ha ett perverterat översittarförhållande till alla i familjen och är KALL och okänslig rakt igenom.
Klyscha två (den så kallade Birroklyschan, som kanske inte är så mycket klyscha som helt out of character): Strindberg FÖRTALAS som kvinnohatare, varvid den brighta bruden säger att hon inte håller med – man bör faktiskt se allt i ljuset av Strindbergs skilsmässa från Siri von Essen. What? Om man nu vore den där pålästa, brighta Strindbergslovern till tjej som ville försvara hans kvinnosyn skulle man väl ändå ta upp Giftas istället, delen där han förespråkar samma rättigheter för män som för kvinnor. Det där med Siri von Essen känns bara SÅ mycket som Peter Birros eget fylletal. Tänk ”Kvinnan hade ju slitit ut hans hjärta ur bröstet” med Birrosk Göteborgsdialekt.
Klyscha tre: Den snygga, brighta och genomsnälla tjejen (som dessutom älskar Strindberg) blir bästis med de två killbästisarna som båda vill ha henne. De badar nakna och sover i samma säng. Gäsp.
Klyscha fyra: Den äldre (hemlösa!) varmhjärtade sjåaren som är en bättre fadersgestalt än den riktiga fadern. Fast hans enda funktion är typ att säga "Lugna ner dig nu, Tommy" när rockerskillen muckar gräl med bossen.
Nej, tacka vet jag scenen där överklasskillen sitter och runkar framför skrivbordet.
(för mer info i ämnet - inte just om runkningen, men om tv-serien - se Nancis blogg).
onsdag 5 september 2007
I - Zombie
Jaha. Så har man börjat jobba igen då. Är SÅ trött, men fan vad skönt det är att ha kolleger igen. Annat som är bra med att börja jobba är att jag numer har en hemmaman som har middagen på bordet när jag kommer hem, plus tar alla Rufusjourer på nätterna, plus går upp med honom på morgonen, plus diskar och tvättar och ger katterna mat och handlar och rensar kattlådan och plockar i och ur diskmaskinen.
Men jag känner mig för närvarande helt urblåst i skallen. Kan inte komma på en enda festlig grej att skriva här.
Fan att de lägger Top Model och Idoluttagningen på samma tid förresten. Vi som inte kan få nog av att se folk förnedras (och glatt fäller kommentarer så som: ”Men det är tråkigt att det kommer så många och bara fånar sig på Idol-uttagningen. De ska ju göra bort sig på riktigt för att det ska vara roligt”) fixar inte riktigt det valet. Fast jag har inte en enda favorit i Top Model. De är så menlösa den här omgången. Och jag skulle tippa att det inte blir vassare i den svenska omgången.
Saker jag gör istället för att skriva på bloggen just nu:
1. Skickar fjantiga hatching eggs och fiskar och blommor på Facebook, samt förvandlar alla mina vänner till zombier på samma sajt.
2. Läser den underliga boken ”Green River Serial Killer – biography of an Unsuspecting Wife”. Det läskigaste är inte att hon var gift med en seriemördare utan att hennes första make tvingade henne att ständigt gå klädd i medeltidskläder.
3. Gör mallar och listor på jobbet för att lura mig själv att jag har fullständig koll.
4. Sitter och sover (och gapar och dreglar) på tunnelbanan.
5. Äter sköna ostörda luncher med mina favoritkolleger.
Men jag känner mig för närvarande helt urblåst i skallen. Kan inte komma på en enda festlig grej att skriva här.
Fan att de lägger Top Model och Idoluttagningen på samma tid förresten. Vi som inte kan få nog av att se folk förnedras (och glatt fäller kommentarer så som: ”Men det är tråkigt att det kommer så många och bara fånar sig på Idol-uttagningen. De ska ju göra bort sig på riktigt för att det ska vara roligt”) fixar inte riktigt det valet. Fast jag har inte en enda favorit i Top Model. De är så menlösa den här omgången. Och jag skulle tippa att det inte blir vassare i den svenska omgången.
Saker jag gör istället för att skriva på bloggen just nu:
1. Skickar fjantiga hatching eggs och fiskar och blommor på Facebook, samt förvandlar alla mina vänner till zombier på samma sajt.
2. Läser den underliga boken ”Green River Serial Killer – biography of an Unsuspecting Wife”. Det läskigaste är inte att hon var gift med en seriemördare utan att hennes första make tvingade henne att ständigt gå klädd i medeltidskläder.
3. Gör mallar och listor på jobbet för att lura mig själv att jag har fullständig koll.
4. Sitter och sover (och gapar och dreglar) på tunnelbanan.
5. Äter sköna ostörda luncher med mina favoritkolleger.
söndag 2 september 2007
Klar med del ett!
Yes! Jag känner mig nu typ färdig med del ett av min roman! Så nu är det bara att hugga in på del två (som i och för sig är svårare att få bra) och jobba om. En häftig grej med att skriva skönlitteratur är när verkligheten liksom träder in och får till perfekta kombinationer. Som nu. Jag behövde någon schyst spök/skräckhistoria som Sean, en av huvudpersonerna, ska berätta för sin kompis när de är små. Eftersom de ska bo i Seattleförorten Renton googlade jag lite planlöst olika kombinationer och fick upp den här perfekta ”sanna” historien:
Renton - Maple Valley Highway - Maple Valley Highway is a very dangerous and dark road and there have been many accidents there. When you drive down the road late at night, you experience weird unexplained fog, and right after you pass through the fog you can see a teenage girl standing along side the road crying. She appears to be looking for something. Different people have tried to communicate with her to find out what she is looking for, and it appears to be a locket that she lost when she was in the car accident that took her life. Also, on Maple Valley Highway there is an old haunted house that has lights go off and on by themselves even though there hasn't been electricity in the house for years.
Det var den perfekta spökhistorien i sig – eftersom en av historierna i boken handlar om att Seans tonåriga syster har försvunnit och mycket tyder på att hon är mördad. Men bättre blev det. En av mina karaktärer ska bo på en trailerpark så jag började hänga på ett forum där jag fick kontakt med folk som växt upp i Renton för att få tips om det och mycket annat. En vänlig själ hörde av sig och berättade om fyra olika trailerparks som hon mindes från sin uppväxt i Renton, och de som passade mitt syfte bäst låg båda två på – tada – Maple Valley Highway!
Det här är i och för sig research som inte en jävel kommer att bry sig om eftersom boken bara kommer ut i Sverige och troligtvis inte kommer att läsas av en enda själ som någonsin varit i Renton (förutom möjligtvis G). Men ändå.
Övningskörde förresten med min syster här i Skäris igår. Allt gick ganska strålande (förutom att jag fick motorstopp vid trafikljusen vid Vårbergsvägen och jäveln bakom tutade på mig – men jag blev inte ens hysterisk) förutom när vi körde ner mot Skärholmens gård och jag fick hjärnsläpp och dundrade in på en parkering på trean, höll på att köra ner tre personer och en hund och trampade på gasen istället för bromsen.
Fem bra saker med att börja jobba igen efter mammaledigheten:
1. Man får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, kanske till och med läsa sina mejl samtidigt.
2. Man kan ha ett helt, oavbrutet samtal när man äter lunch
3. Jag får sova hela nätterna (för nu blir det Pets som har Rufusjouren varje vardagsnatt).
4. Jag får maten lagad till mig alla vardagar
5. Man får fördjupa sig i något längre stund än en timme.
Renton - Maple Valley Highway - Maple Valley Highway is a very dangerous and dark road and there have been many accidents there. When you drive down the road late at night, you experience weird unexplained fog, and right after you pass through the fog you can see a teenage girl standing along side the road crying. She appears to be looking for something. Different people have tried to communicate with her to find out what she is looking for, and it appears to be a locket that she lost when she was in the car accident that took her life. Also, on Maple Valley Highway there is an old haunted house that has lights go off and on by themselves even though there hasn't been electricity in the house for years.
Det var den perfekta spökhistorien i sig – eftersom en av historierna i boken handlar om att Seans tonåriga syster har försvunnit och mycket tyder på att hon är mördad. Men bättre blev det. En av mina karaktärer ska bo på en trailerpark så jag började hänga på ett forum där jag fick kontakt med folk som växt upp i Renton för att få tips om det och mycket annat. En vänlig själ hörde av sig och berättade om fyra olika trailerparks som hon mindes från sin uppväxt i Renton, och de som passade mitt syfte bäst låg båda två på – tada – Maple Valley Highway!
Det här är i och för sig research som inte en jävel kommer att bry sig om eftersom boken bara kommer ut i Sverige och troligtvis inte kommer att läsas av en enda själ som någonsin varit i Renton (förutom möjligtvis G). Men ändå.
Övningskörde förresten med min syster här i Skäris igår. Allt gick ganska strålande (förutom att jag fick motorstopp vid trafikljusen vid Vårbergsvägen och jäveln bakom tutade på mig – men jag blev inte ens hysterisk) förutom när vi körde ner mot Skärholmens gård och jag fick hjärnsläpp och dundrade in på en parkering på trean, höll på att köra ner tre personer och en hund och trampade på gasen istället för bromsen.
Fem bra saker med att börja jobba igen efter mammaledigheten:
1. Man får dricka en kopp kaffe i lugn och ro, kanske till och med läsa sina mejl samtidigt.
2. Man kan ha ett helt, oavbrutet samtal när man äter lunch
3. Jag får sova hela nätterna (för nu blir det Pets som har Rufusjouren varje vardagsnatt).
4. Jag får maten lagad till mig alla vardagar
5. Man får fördjupa sig i något längre stund än en timme.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
