När några av mina vänner i fredags var på metallkonsert på Kafé 44, drack typ tvåhundra öl och hängde med Fredrik Strage började jag åter sakna livet pro spädbarn och graviditet. Här var det bara kolikkaos – Peter fick bege sig ut och gå i iskylan, snart blir vi väl polare med alla de där snubbarna som hänger nere vid t-banan dygnets alla timmar (vad gör de egentligen där?). Och väl hemma igen smet ena katten ut i trapphuset, rusade en trappa upp och krafsade på en ytterdörr – vi hörde dörren öppnas och någon förvirrat säga ”hallå?” (fatta vad rädd man måste bli om man hör något krafsa på dörren).
Fast sen kom jag ju på att jag inte direkt gick på metallkonserter eller hängde med Fredrik Strage innan jag fick Rufus heller.
I alla fall. Igår kväll var det dags. Eftersom Mirre från Malmö var på visit var det dags för min första kväll på lokal utan Rufus. Bröderna Olssons närmare bestämt. Alla utom jag var så bakfulla att de var döende (eftersom alla utom jag haft sitt livs natt på den där metallkonserten), det var egentligen en timmes väntetid på bord, men eftersom Orvar mer eller mindre bott där när han var Stockholmare fixade de fram ett bord. Min första öl på typ ett år. Eller. Mina första två öl. Min första snus på över ett år. Gud så gott. Och jag hade nästan glömt den där sköna känslan av mild berusning. Från att oroa mig till döds för hur det gick för Peter och Rufus därhemma hade jag lätt kunnat ha en helvkäll. Men jag var hemma igen redan innan elva. Och kunde konstatera att alla faktiskt överlevt utan mig.
Förutom Cityakuten (som min läkarvän försäkrat är ytterst realistiskt – t.o.m översättningen källkontrolleras så att alla beteckningar blir vetenskapligt korrekta) är Seinfeld mitt dagliga amningsmåste. Och åter börjar jag grubbla över vad som är avsiktligt och vad som är oavsiktligt i serien:
1. Seinfelds kläder – är det en grej att han ska ha jättefula kläder (och då menar jag inte de avsnitten där det är en del av storyn – som the puffy shirt) eller är det meningen att han ska se ut som en vanlig kille?
2. Stand up-partierna. Min kompis ex menade att det var en avsiktlig ironi att Seinfelds stand-up-skämt var så tråkiga. Det skulle alltså vara en del av karaktären att han var en DÅLIG komiker. Är det så? Eller ska det vara roligt?
3. Elaines frisyr. Är det ett medvetet och ironiskt drag att hon har sån där hemsk uppuffad lugg som tjejerna på åttiotalet hade? Ska det visa att karaktären Elaine inte har koll?
söndag 28 januari 2007
onsdag 24 januari 2007
Loppisfynd jag aldrig gjort
Pallrade mig iväg till loppmarknaden för första gången sen den flyttade till Vårberg (fast gemene man utbrister fortfarande ”Åh, loppmarknaden!” när man säger att man bor i Skärholmen). Köpte tre pocketböcker för femtio spänn (kriteriet för de böcker jag läser nu är att de ska gå att hålla med en hand). Det var mindre än i Skärholmen. Men jag hade förstås värsta jobbet med att hitta ut ändå, loppmarknaden är som Las Vegas. Och loppmarknaden är som the Crowd – man irrar runt och letar fynd som inte finns, bara för att upptäcka att det är exakt samma defekta Happy Meal-plastleksaker, samma äckliga nerdreglade mjukdjur, samma Harlequinpocketar – bara språket skiftar, samma pråliga plastsmycken. Skräpet är tyvärr inte ett dugg coolare bara för att loppmarknaden råkar ligga i t.ex. USA.
Loppmarknader jag besökt (och inte fyndat på):
1. Swapmeet i San Diego
Jag och Peter lyckades med bedriften att komma på fel dag till typ världens största loppis. När vi kom dit var det bara ett gäng hemlösa som sålde skräp ifrån några campingbord. Peter köpte en Pez-Darth Vader som står i sovrumsbokhyllan och alltid rasar i golvet. Jag köpte ett kuddfodral med tryck från en rymdtv-serie som aldrig existerat.
2. En gata i Tunis
Väldigt många mobilskal i grälla färger – precis som på loppmarknaden i Skäris. Vi köpte en bunt barnböcker om djur på arabiska – mest för att vi ville riva loss framsidorna och rama in. Det här var två år sen. Vi har fortfarande inte satt upp de arabiska djurskrällena.
3. Diverse parkeringsplatser i NY
Man fick gräva sig igenom stora högar med T-shirtar med festliga tryck. Tyvärr fick man inte särskilt mycket lön för mödan – t-shirtarna var lika dyra som i bättre begagnat-affärerna. G köpte en polaroidkamera som inte funkade.
4. Loppmarknaden i Skäris
Här fyndade jag mycket kurslitteratur när jag läste litt.vet. Böckerna är fortfarande den stora behållningen, men i Vårberg finns det tyvärr inte lika stort utbud längre. Jag handlade av gubben med den lilla terriern idag. En gång köpte vi en jättefin femtiotalsspegel med lampetter. Men en av lampetterna gick sönder, så nu kan vi inte använda den längre.
Loppmarknader jag besökt (och inte fyndat på):
1. Swapmeet i San Diego
Jag och Peter lyckades med bedriften att komma på fel dag till typ världens största loppis. När vi kom dit var det bara ett gäng hemlösa som sålde skräp ifrån några campingbord. Peter köpte en Pez-Darth Vader som står i sovrumsbokhyllan och alltid rasar i golvet. Jag köpte ett kuddfodral med tryck från en rymdtv-serie som aldrig existerat.
2. En gata i Tunis
Väldigt många mobilskal i grälla färger – precis som på loppmarknaden i Skäris. Vi köpte en bunt barnböcker om djur på arabiska – mest för att vi ville riva loss framsidorna och rama in. Det här var två år sen. Vi har fortfarande inte satt upp de arabiska djurskrällena.
3. Diverse parkeringsplatser i NY
Man fick gräva sig igenom stora högar med T-shirtar med festliga tryck. Tyvärr fick man inte särskilt mycket lön för mödan – t-shirtarna var lika dyra som i bättre begagnat-affärerna. G köpte en polaroidkamera som inte funkade.
4. Loppmarknaden i Skäris
Här fyndade jag mycket kurslitteratur när jag läste litt.vet. Böckerna är fortfarande den stora behållningen, men i Vårberg finns det tyvärr inte lika stort utbud längre. Jag handlade av gubben med den lilla terriern idag. En gång köpte vi en jättefin femtiotalsspegel med lampetter. Men en av lampetterna gick sönder, så nu kan vi inte använda den längre.
måndag 22 januari 2007
Dagliga rutiner
Eftersom jag har OCD gillar jag förstås den strikta rutinen i mitt liv just nu. Varje dag är den andra lik – vaknar, ammar, äter frukost, plockar ur diskmaskinen, plockar i ny disk, laddar tvättmaskinen, ammar, går ut och går och handlar ... och så vidare, ja, ni hör hur festligt det låter. Samtidigt är det lätt deprimerande att allt som inte har med Rufen att göra är så ... flyktigt. Jag kan känna mig nöjd när jag har hunnit plocka i och ur diskmaskinen och laddat tvättmaskinen, men då gäller det att jaga undan tanken på att det inte är något bestående utan att jag tvärtom kommer att göra precis samma sak nästa dag och nästa och nästa ... Det var lite det som var det mest knäckande med att jobba som städerska också. Man hade ”sitt” område och gjorde exakt samma saker dag efter dag, och det spelade ingen roll hur bra man städade – man var ändå tvungen att göra exakt samma sak nästa dag igen. Jag tror man kan bli galen till slut om INGET man gör är bestående, om det inte finns någon utveckling i något man gör. Men det gör det tack och lov i Rufus, som ler nu och klarar av att hålla i saker.
Värsta bråket i en lägenhet i huset tidigt i morse, först dunsade och skreks det, sedan stormade den ena parten iväg och krossade glaset i ytterdörren.
Och häromkvällen var det nåt bisarrt karaokeparty – antingen i en lägenhet eller i kvarterslokalen härunder. Det började med rockabillytoner, övergick till latinamerikansk karaoke, sedan marschmusik och så karaoke igen. Tur att det händer saker runt omkring när allt här står stilla.
Saker jag för närvarande äter alldeles för mycket av:
1. Ahlgrens bilar
2. Kexchoklad
3. Färdigmat
4. Fikabröd
(mamma hade med sig tre big pack med hembakt fikabröd när de var här i fredags. Jag: ”Oj, du hade slagit till rejält med fikabröd ser jag.” Hon: ”Ja ... men jag trodde ju att din syster och hennes barn också skulle komma.”)
5. Färsk ananas
Värsta bråket i en lägenhet i huset tidigt i morse, först dunsade och skreks det, sedan stormade den ena parten iväg och krossade glaset i ytterdörren.
Och häromkvällen var det nåt bisarrt karaokeparty – antingen i en lägenhet eller i kvarterslokalen härunder. Det började med rockabillytoner, övergick till latinamerikansk karaoke, sedan marschmusik och så karaoke igen. Tur att det händer saker runt omkring när allt här står stilla.
Saker jag för närvarande äter alldeles för mycket av:
1. Ahlgrens bilar
2. Kexchoklad
3. Färdigmat
4. Fikabröd
(mamma hade med sig tre big pack med hembakt fikabröd när de var här i fredags. Jag: ”Oj, du hade slagit till rejält med fikabröd ser jag.” Hon: ”Ja ... men jag trodde ju att din syster och hennes barn också skulle komma.”)
5. Färsk ananas
fredag 19 januari 2007
Istället för jobb
Följer för närvarande Cityakuten slaviskt varje dag, alltså de gamla avsnitten som visas 16.30. Och på kvällarna och nätterna läser jag Djävulen bär Prada. Två saker har dessa gemensamt (och det är förmodligen därför jag är besatt av just den serien och den boken just nu): de visar hur helvetiskt stressigt och jobbigt och otacksamt det kan vara att jobba. Särskilt boken är nästan stressframkallande i sig. MIN jobbsituation liknar varken serien eller boken ett dugg (förutom en gång när två kända författare ville ha en kartong böcker budade till Åre samma dag – i övrigt är de Mirandas raka motsatser), men de får mig ändå att stanna upp och mysa lite över det faktum att jag inte behöver jobba igen förrän i september. För det mesta annars saknar jag ju att jobba. Peter var också slaviskt beroende av Cityakuten när han hade tjänstledigt och skrev uppsats, han har en teori om att den serien blir lite som att gå till jobbet för att man följer en massa intensiva, stressiga situationer på bestämda tider.
Om jag överhuvudtaget ska jämföra nåt jobb med Andreas i Djävulen bär Prada så måste det nog vara som städerska på TV4. De yngre i huset – som förmodligen hade sämre lön än jag, alltid stod ute och rökte och säkert mest var där för att de ville ”jobba med media” och att ta ett skitjobb var bästa sättet att ta sig in i branschen – var assnobbiga. Om jag hälsade stirrade de rakt på mig med avsmak i blicken. Och hälsade inte tillbaka. Kändisarna däremot – Leif Loket, Pernilla Wahlgren, Hans Wiklund - hade ju sin image att värna om, så de hejade alltid, höll upp dörren när man kom med vagnen. Ja, dvs, alla utom Magnus Härenstam som skällde ut mig och skrämde livet ur mig, men det tror jag redan att jag bloggat om. Fast jag gillade mina kollegor – två tjocka ständigt skrockande latinamerikanska gubbar, en halvbitter arabisk man som egentligen var civilingenjör och en afrikansk kille som älskade Oprah och alltid hojtade ”Ska du ut och röka på?” när jag gick ut och rökte mina hemrullade äckelcigaretter.
Andra jobb jag har haft:
1. Städerska på Försäkringskassan
Väldigt, väldigt o-Djävulen bär Prada
2. Ungjournalist på Falu Kuriren
Och lyckan var när jag fick åka bil från Falun till Borlänge med Jonas Gardell och intervjua honom i baksätet. Det sista han sa, framme i Borlänge, hängandes över bildörren medan jag skyndade mot bussen var: ”Flytta härifrån, Titti!”
3. Kyrkogårdsarbetare på Täby kyrkogård
Jag har nog aldrig varit så usel på ett jobb. Började dessutom klockan halv sju på morgonen, och eftersom jag bodde i Johanneshov fick jag åka hemifrån fem. Ibland hittade man tänder. Roligast var att köra den lilla mupptraktorn.
4. B. Wahlströms
Dels jobbade jag med de röda och gröna ryggarna, dels med deras barnbokklubbstidning. Ibland fick man helt sjuka brev från barnen – som den typ tioåriga tjejen vars största intresse var seriemördare. Hon räknade dessutom upp sina fem favoritseriemördare. Fan att jag inte sparade det brevet.
Om jag överhuvudtaget ska jämföra nåt jobb med Andreas i Djävulen bär Prada så måste det nog vara som städerska på TV4. De yngre i huset – som förmodligen hade sämre lön än jag, alltid stod ute och rökte och säkert mest var där för att de ville ”jobba med media” och att ta ett skitjobb var bästa sättet att ta sig in i branschen – var assnobbiga. Om jag hälsade stirrade de rakt på mig med avsmak i blicken. Och hälsade inte tillbaka. Kändisarna däremot – Leif Loket, Pernilla Wahlgren, Hans Wiklund - hade ju sin image att värna om, så de hejade alltid, höll upp dörren när man kom med vagnen. Ja, dvs, alla utom Magnus Härenstam som skällde ut mig och skrämde livet ur mig, men det tror jag redan att jag bloggat om. Fast jag gillade mina kollegor – två tjocka ständigt skrockande latinamerikanska gubbar, en halvbitter arabisk man som egentligen var civilingenjör och en afrikansk kille som älskade Oprah och alltid hojtade ”Ska du ut och röka på?” när jag gick ut och rökte mina hemrullade äckelcigaretter.
Andra jobb jag har haft:
1. Städerska på Försäkringskassan
Väldigt, väldigt o-Djävulen bär Prada
2. Ungjournalist på Falu Kuriren
Och lyckan var när jag fick åka bil från Falun till Borlänge med Jonas Gardell och intervjua honom i baksätet. Det sista han sa, framme i Borlänge, hängandes över bildörren medan jag skyndade mot bussen var: ”Flytta härifrån, Titti!”
3. Kyrkogårdsarbetare på Täby kyrkogård
Jag har nog aldrig varit så usel på ett jobb. Började dessutom klockan halv sju på morgonen, och eftersom jag bodde i Johanneshov fick jag åka hemifrån fem. Ibland hittade man tänder. Roligast var att köra den lilla mupptraktorn.
4. B. Wahlströms
Dels jobbade jag med de röda och gröna ryggarna, dels med deras barnbokklubbstidning. Ibland fick man helt sjuka brev från barnen – som den typ tioåriga tjejen vars största intresse var seriemördare. Hon räknade dessutom upp sina fem favoritseriemördare. Fan att jag inte sparade det brevet.
tisdag 16 januari 2007
Äggskal
Så kallades färgskalan som det diskuterades om att miljonprogramshusen här på höjden skulle ha. Det var efter att det hade slagits fast att de boende skulle ha mer att säga till om om boendemiljön. Fast sen kom skönhetsrådet hit, vandrade runt i skuggan av parabolantennerna och bestämde att husen skulle förbli vita. Jag antar att de konstiga geometriska figurerna i blå, gröna, rosa och gula pasteller är något slags underlig kompromiss – så mycket äggskal som området tålde, liksom. På Ekholmsvägen är det ännu konstigare – där är områden på nedre botten målade i neon, ser precis ut som de där färgerna som luktade lim och som alla slogs om att få använda på bilden på åttiotalet. Ordet färgklick i betongen får onekligen en ny innebörd.
Jag borde väl hålla med äggskalsfolket, men jag tycker faktiskt att de vita husen är fina.
Visst är det lyxigt att kunna gå ut i skogen mitt på dagen när solen skiner ... men då och då blir jag rätt uttråkad av mammaledigheten. Dagarna rinner bara förbi.
Häromdagen såg jag den mest bisarra dokusåpan – Psychic Challenge. Amerikanska medier tävlar mot varandra i olika utmaningar – som att ”känna” vilka andar som bebor ett hus eller veta i vilken bil en man gömmer sig i. Varje avsnitt åker sämsta mediet ut.
Tyvärr är det också i USA (och inte i Sverige) som den första författardokusåpan börjar gå. Jag skulle glatt ställa upp om den vore svensk. Eller. Nu ljög jag igen. Som om jag inte är paranoid nog utan att vara med i en dokusåpa.
Här tänkte jag ha en lista över de ultimata deltagarna i en svensk författardokusåpa, men jag är för trött för att komma på någon mer än Björn
Jag borde väl hålla med äggskalsfolket, men jag tycker faktiskt att de vita husen är fina.
Visst är det lyxigt att kunna gå ut i skogen mitt på dagen när solen skiner ... men då och då blir jag rätt uttråkad av mammaledigheten. Dagarna rinner bara förbi.
Häromdagen såg jag den mest bisarra dokusåpan – Psychic Challenge. Amerikanska medier tävlar mot varandra i olika utmaningar – som att ”känna” vilka andar som bebor ett hus eller veta i vilken bil en man gömmer sig i. Varje avsnitt åker sämsta mediet ut.
Tyvärr är det också i USA (och inte i Sverige) som den första författardokusåpan börjar gå. Jag skulle glatt ställa upp om den vore svensk. Eller. Nu ljög jag igen. Som om jag inte är paranoid nog utan att vara med i en dokusåpa.
Här tänkte jag ha en lista över de ultimata deltagarna i en svensk författardokusåpa, men jag är för trött för att komma på någon mer än Björn
lördag 13 januari 2007
Du vet att du inte är en ungdom längre
När jag var mellan femton och nitton år ville jag verkligen, verkligen bli skådis. Jag sökte teaterlinjer på gymnasiet, läste pjäser lånade på Falu stadsbibliotek i badet, och efter gymnasiet åkte jag och Karin land och rike runt till olika folkhögskolor och gjorde intagningsprov (bäst var provet där man skulle ligga på golvet, blunda och visualisera sitt kön). Det här fick till följd att pappa ALLTID demonstrativt satte på typ tjeckiska mimföreställningar på teve med kommentaren: ”Men det här måste väl du se, om du ska bli skådis.”
Kommer att tänka på det nu när jag ÄR min far och gång på gång tjatar: ”Jaha, försöker du vara ungdomlig?” när Peter har sökt ett jobb som barn- och ungdomsbibliotekarie – i jobbannonsen står det uttryckligen att man ska vara intresserad av och ha pejl på ungdomskultur. Gud, jag är så tröttsam. Jag borde ha blivit far. Eller inte.
Du vet att du inte längre är en ungdom när du ...
1. ... säger Jay Zed istället för Jay C
2. ... använder uttrycket ”Det är kult!” om diverse skruvade filmer, kläder, personer
3. ... skriver ut hela ord i dina sms
4. ... försöker få in ordet ”fett” i varje mening (i betydelsen ”rocka fett”)
5. ... har fått betyg i skalan 1-5 i skolan och inte fattar ett dyft av dagens system
Kommer att tänka på det nu när jag ÄR min far och gång på gång tjatar: ”Jaha, försöker du vara ungdomlig?” när Peter har sökt ett jobb som barn- och ungdomsbibliotekarie – i jobbannonsen står det uttryckligen att man ska vara intresserad av och ha pejl på ungdomskultur. Gud, jag är så tröttsam. Jag borde ha blivit far. Eller inte.
Du vet att du inte längre är en ungdom när du ...
1. ... säger Jay Zed istället för Jay C
2. ... använder uttrycket ”Det är kult!” om diverse skruvade filmer, kläder, personer
3. ... skriver ut hela ord i dina sms
4. ... försöker få in ordet ”fett” i varje mening (i betydelsen ”rocka fett”)
5. ... har fått betyg i skalan 1-5 i skolan och inte fattar ett dyft av dagens system
onsdag 10 januari 2007
Närområdet
Usch. Gick en sväng förbi Lillholmsskolan idag, deprimerande. Inte så mycket kidsen, men hela den där skolstämningen, det gråa ljuset och lukten av överkokt köttfärslimpa. Jag kommer att bli värsta jävla hönsmamman när Rufus börjar skolan. Varför måste skolor vara så satans obehagliga?
Jag lär verkligen känna närområdet – enda gången Rufus sover på dagarna är när man går ut med honom i vagn, så jag går och går och går och går. Vårholmsbacken är fin, utsikt över Mälaren och skogen, häromdagen stod tre rådjur och käkade alldeles vid vägen. Jag går och tjuvkikar in i lägenheten, det är i alla fall lite roligt, på en balkong hade de två porslinstigerhuvuden i naturlig storlek, i ett annat fönster hade någon radat upp fem ananaser (fan vad tvångsmässigt jag ljuger, det var fyra ananaser), mognar de bättre då? Och så var det lägenheten där någon hade ”julpyntat” fönstret med julsnören. Snart blir det som i byn där jag växte upp där jag gått alla rundor så ofta att jag känner till varenda detalj.
Letar du efter något av följande? Du hittar det garanterat i Skärholmen:
1. Övergivna kundvagnar utanför bostadshusen, längs vägarna, i sluttningarna
2. Falafel/kebabställen
3. Tjugunånting killar med pitbullterriers
4. Storpack av typen tjugo kilo kycklinglår eller fem kilo dadlar
5. Trötta mammor med barnvagnar
Jag lär verkligen känna närområdet – enda gången Rufus sover på dagarna är när man går ut med honom i vagn, så jag går och går och går och går. Vårholmsbacken är fin, utsikt över Mälaren och skogen, häromdagen stod tre rådjur och käkade alldeles vid vägen. Jag går och tjuvkikar in i lägenheten, det är i alla fall lite roligt, på en balkong hade de två porslinstigerhuvuden i naturlig storlek, i ett annat fönster hade någon radat upp fem ananaser (fan vad tvångsmässigt jag ljuger, det var fyra ananaser), mognar de bättre då? Och så var det lägenheten där någon hade ”julpyntat” fönstret med julsnören. Snart blir det som i byn där jag växte upp där jag gått alla rundor så ofta att jag känner till varenda detalj.
Letar du efter något av följande? Du hittar det garanterat i Skärholmen:
1. Övergivna kundvagnar utanför bostadshusen, längs vägarna, i sluttningarna
2. Falafel/kebabställen
3. Tjugunånting killar med pitbullterriers
4. Storpack av typen tjugo kilo kycklinglår eller fem kilo dadlar
5. Trötta mammor med barnvagnar
söndag 7 januari 2007
Ännu en tevelista
Åh nej, jag har den där JÄVLA Bockarna Bruse-låten på hjärnan. Det är något av det värsta med barnmusik (förutom allt annat – t.ex. att man bara kan välja mellan klämkäcka barn och sångerskor som sjunger ”fint”) – den sätter sig som klister i hjärnan, jag vaknar mitt i natten med frasen ”Nej, nej, nej, ta inte mig, ta den som är efter mig”.
Någon som vet om man förväntas ge dricks när man klipper sig? Jag har aldrig gjort det, men nu har de börjat med såna där taxikvitton (med en rad där det står ”extra” på) och jag tycker att de kollar konstigt på mig när jag bara betalar vad de säger att de kostar.
G och Charlie ringde häromdagen. Därborta var klockan fyra på natten, de hade varit på barrunda och var just i färd med att lägga in en kaka i form av Superman i brödrosten. Sådant som får en att längta till USA igen.
Förvånansvärt bra teve på sistone:
1. Traffic
Bara en sån sak som att den utspelade sig i Seattle. Lite konstigt blev det dock att huvudpersonen – den hemliga agenten – såg ut precis som klämkäcka Jonas Leksell (fast med högre hårfäste).
2. Tusenbröder
Efter idel bottennapp – Snapphanar och Den som viskar är bara två serier jag önskar att jag inte slösat någon tid på – med usla skådisar, styltiga repliker, krystade handlingar, den eviga sopiga svenska ljudtekniken (dvs mummel när folk pratar och öronbedövande dån vid musikpartier) dyker åter en pärla upp som gör att man fattar att det faktiskt GÅR att göra bra teve i Sverige också. Det är faktiskt synd och skam att Ola Rapace ska sluta som skådis.
3. Amazing Race
Okej, det är repris från 2004, men jag följer det slaviskt – förutom spyavsnittet i Budapest (ett avsnitt jag av misstag såg när jag var i USA och därefter har haft mardrömmar om) är det en av de bästa dokusåporna. Paren – de dejtande modellerna, den hustrumisshandlande entrepenören, body buildarna – uppfyller alla fördomar om amerikaner. De är vidriga mot varandra och alla i sin omgivning och har alltid en klyscha till övers när det är dags att sammanfatta dagen.
4. Alla filmer där Ben Stiller är med
Det är så fruktansvärt roligt med passive-agressive människor. Om man slipper träffa dem.
5. AFV
Ja, jag ÄR en pensionär, kan inte hjälpa det, tycker det är fantastiskt roligt med pratande hundar, barn som ramlar, folk som får slag i skrevet. Men programledaren är übervidrig.
Någon som vet om man förväntas ge dricks när man klipper sig? Jag har aldrig gjort det, men nu har de börjat med såna där taxikvitton (med en rad där det står ”extra” på) och jag tycker att de kollar konstigt på mig när jag bara betalar vad de säger att de kostar.
G och Charlie ringde häromdagen. Därborta var klockan fyra på natten, de hade varit på barrunda och var just i färd med att lägga in en kaka i form av Superman i brödrosten. Sådant som får en att längta till USA igen.
Förvånansvärt bra teve på sistone:
1. Traffic
Bara en sån sak som att den utspelade sig i Seattle. Lite konstigt blev det dock att huvudpersonen – den hemliga agenten – såg ut precis som klämkäcka Jonas Leksell (fast med högre hårfäste).
2. Tusenbröder
Efter idel bottennapp – Snapphanar och Den som viskar är bara två serier jag önskar att jag inte slösat någon tid på – med usla skådisar, styltiga repliker, krystade handlingar, den eviga sopiga svenska ljudtekniken (dvs mummel när folk pratar och öronbedövande dån vid musikpartier) dyker åter en pärla upp som gör att man fattar att det faktiskt GÅR att göra bra teve i Sverige också. Det är faktiskt synd och skam att Ola Rapace ska sluta som skådis.
3. Amazing Race
Okej, det är repris från 2004, men jag följer det slaviskt – förutom spyavsnittet i Budapest (ett avsnitt jag av misstag såg när jag var i USA och därefter har haft mardrömmar om) är det en av de bästa dokusåporna. Paren – de dejtande modellerna, den hustrumisshandlande entrepenören, body buildarna – uppfyller alla fördomar om amerikaner. De är vidriga mot varandra och alla i sin omgivning och har alltid en klyscha till övers när det är dags att sammanfatta dagen.
4. Alla filmer där Ben Stiller är med
Det är så fruktansvärt roligt med passive-agressive människor. Om man slipper träffa dem.
5. AFV
Ja, jag ÄR en pensionär, kan inte hjälpa det, tycker det är fantastiskt roligt med pratande hundar, barn som ramlar, folk som får slag i skrevet. Men programledaren är übervidrig.
onsdag 3 januari 2007
Fjollor
Jaha, så blev man det då. Vindpinad barnvagnsmorsa i betongen, kryssande mellan stormarknader och apotek. Konstant iförd mysbyxor och med huvudet grötigt av sömnbrist. Tur att han är så fin, titta bara:
Några barn i bävernylon sparkar en blå ballong på den frusna fontänen. Folk närmar sig på ett annat sätt när man har barnvagn, vänligare, hjälpsammare. Och jag längtar så efter att börja skriva igen, strukturerat, dagligen. Men jag får vänta tills han sover mer. Nu har man max en timme till att äta, sova middag, plocka ur tvättmaskinen, ge katterna mat osv.
Panik igår när hissen här i huset var trasig, Rufus började gallskrika så fort vi kom in i porten, jag som egentligen fortfarande inte får bära tungt (pga snittet) fick kortslutning - vad ta först: barnet, de astunga matkassarna eller vagnhelvetet. Bar upp Rufus som fick ligga själv i sängen och stortjuta medan jag sprang upp och ner och fixade med resten. Han som bara brukar skrika var helt blöt av tårar när jag tillslut var klar och kunde ta upp honom.
"Är det en pojke? Men då måste du lära honom att inte gråta, pojkar ska inte gråta", sa en av granntanterna en dag när jag kom ut med vagnen och han gallskrek. Så fan heller. Jag ska lära honom att han får gråta exakt hur mycket han vill. Fast jag hoppas innerligt att han inte ska behöva det.
Fjollans tid är nu - mina favoritfjollor:
1. Min amerikanska kompis Trevor, alias Linutza. Som i och för sig kallar sig själv för "dragterrorist" (mest - misstänker jag - för att han har så mörk skäggstubb att den alltid syns och han mest liknar Joey Ramone när han ska vara transa, vilket får alla "riktiga" transor att håna och förakta honom) men som typ samlar på handväskor, drömmer om att vara personal shopper och kan vara ett under av välartikulerad bitchighet när andan faller på.
2. Syskonbarnet i Ugly Betty
Om mitt barn blev som han skulle jag känna mig som världens mest lyckade mamma.
3. Austin i designdokusåpan Runway
Han såg ut som en porslinsdocka, var fullkomligt hänsynslös och ville helst bara designa pompösa galaklänningar. Åh, han borde ha vunnit.
4. Ola Salo
Jag menar, titta på honom!
5. Wilhelminas assistent i Ugly Betty
Varje gång han visar sig blir det en fest. Han borde få sin egen spin off-serie. Höjdpunkterna (tyvärr blott allt för få) är förstås när han och syskonbarnet minglar om mode.
Några barn i bävernylon sparkar en blå ballong på den frusna fontänen. Folk närmar sig på ett annat sätt när man har barnvagn, vänligare, hjälpsammare. Och jag längtar så efter att börja skriva igen, strukturerat, dagligen. Men jag får vänta tills han sover mer. Nu har man max en timme till att äta, sova middag, plocka ur tvättmaskinen, ge katterna mat osv.
Panik igår när hissen här i huset var trasig, Rufus började gallskrika så fort vi kom in i porten, jag som egentligen fortfarande inte får bära tungt (pga snittet) fick kortslutning - vad ta först: barnet, de astunga matkassarna eller vagnhelvetet. Bar upp Rufus som fick ligga själv i sängen och stortjuta medan jag sprang upp och ner och fixade med resten. Han som bara brukar skrika var helt blöt av tårar när jag tillslut var klar och kunde ta upp honom.
"Är det en pojke? Men då måste du lära honom att inte gråta, pojkar ska inte gråta", sa en av granntanterna en dag när jag kom ut med vagnen och han gallskrek. Så fan heller. Jag ska lära honom att han får gråta exakt hur mycket han vill. Fast jag hoppas innerligt att han inte ska behöva det.
Fjollans tid är nu - mina favoritfjollor:
1. Min amerikanska kompis Trevor, alias Linutza. Som i och för sig kallar sig själv för "dragterrorist" (mest - misstänker jag - för att han har så mörk skäggstubb att den alltid syns och han mest liknar Joey Ramone när han ska vara transa, vilket får alla "riktiga" transor att håna och förakta honom) men som typ samlar på handväskor, drömmer om att vara personal shopper och kan vara ett under av välartikulerad bitchighet när andan faller på.
2. Syskonbarnet i Ugly Betty
Om mitt barn blev som han skulle jag känna mig som världens mest lyckade mamma.
3. Austin i designdokusåpan Runway
Han såg ut som en porslinsdocka, var fullkomligt hänsynslös och ville helst bara designa pompösa galaklänningar. Åh, han borde ha vunnit.
4. Ola Salo
Jag menar, titta på honom!
5. Wilhelminas assistent i Ugly Betty
Varje gång han visar sig blir det en fest. Han borde få sin egen spin off-serie. Höjdpunkterna (tyvärr blott allt för få) är förstås när han och syskonbarnet minglar om mode.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
