Okej, det där med att antingen jobba på romanen eller blogga varje dag gäller inte om sonen har nästan 40 graders feber, är täppt i näsan, har ont i halsen och vaknar minst var femte minut hela natten. Som i helgen. Man kan bli galen för mindre. Natten till idag kom vi i alla fall på att vi kunde mata honom med glass då och då så att han fick en chans att somna. Jag har min egen halsfluss i färskt minne och glass var faktiskt det enda som mildrade.
Som en icke namngiven redaktörskollega så klokt sa till mig:
"Om man klarar tio år som förlagsredaktör så är man redo att bli diplomat sen." Samma kloka kollega brukar jämföra förlagsarbetet med fragglarna – förläggarna är fragglarna, redaktörerna är doozarna (ofta fattar inte folk som jobbar utanför förlag riktigt vad det är för skillnad på förläggare och doozer, i fraggelsången – ja, eller hela serien fragglarna – kan man finna svaret):
Fragglarna:
Dansa och häng med,
sjung med oss, låt munnen le.
Sprak och fest och färg, i vårt Fraggelberg.
Doozarna:
Jobbar det gör vi,
dans är nåt vi struntar i.
Sprak och fest och färg,i vårt Fraggelberg!
I vårt Fraggelberg!
Vissa veckor som redaktör går det faktiskt att nå upp till fraggelnivån för det är så roligt - man får in fantastiska manus att jobba med, illor blir över förväntan, en bok man jobbat med blir en oväntad succé osv. Men den senaste veckan har jag varit en riktig surdooz. En surdooz till redaktör blir man t.ex. av följande saker:
1. Omslagstrassel
70 olika personer med 70 lika starka viljor tycker 70 olika saker om en omslagsskiss. Som redaktör ska man samla in de åsikterna och förmedla dem till den stackars formgivaren. Oftast inkommer någon eftersläntrares synpunkter när man redan har skickat mejlet eller ringt samtalet, så man får skicka ett ”Ja just det, en sak till”-mejl.
2. Jag - en indexslav
Precis när man tror att man nästan är färdig med en faktabok inser man att man gjort på fel sätt för att lyckas generera ett index på ett smidigt sätt. Man får därför sitta och köra sök-funktionen och skriva ner sidnummer på ca 200 olika sökord. För att göra det ännu festligare är boken så ”tung” (själva det digitala dokumentet, alltså) att den är uppdelad i två olika dokument, alltså måste man köra sök på varje ord två gånger.
3. Tryckfel (finns inte egentligen - det heter numera REDAKTÖRENS FEL)
En av de böcker man jobbat med kommer från tryckeriet. Det första man ser är ett korrfel. På framsidan. Eller – i mitt fall – på både framsida och ryggen. Fast det här var tack och lov inte nu, den här veckan, utan för flera år sedan. Jag antar att jag hade varit sönderstressad under en period, för jag hade lyckats stava fel på "hämnd". Kanske ett av mitt yrkeslivs pinsammaste ögonblick.
4. Teknikstrul
Man har ett stressprojekt, t.ex. en översatt genomdesignad bok. Man har tänkt vika hela dagen åt att jobba med den, skita i lunch, inte svara i telefon, allt för att få klart grejer i tid. Man är laddad. Nu. Nu jävlar. Man har sagt att nej då, ingen originalare behöver ta på sig det här, jag fixar det, jag ska ju ändå jobba med texten, det andra kan vi ta i ett senare skede, bla, bla. DÅ upptäcker man att dokumentet är sparat i något gammalt designprogram som ingen på förlaget har tillgång till och förmiddagen går åt till att med olika personers hjälp försöka öppna det, eftermiddagen går åt till att inse att det inte går att öppna och att originalförlaget måste skicka ett nytt dokument (men tyvärr har den på originalförlaget som har hand om utländska rättigheter just slutat och den nya har inte koll på någonting och när man väl får ett nytt dokument visar det sig vara omslagen till en serie som ligger på ett annat förlag).
5. Hej då
Man blir uppsagd eftersom man läcker konfidentiella saker på sin blogg, så som en lista över de värsta sakerna med att vara redaktör (obs, detta har inte hänt än, men kanske sker det imorgon ...).
måndag 25 februari 2008
måndag 18 februari 2008
Skönhetskurer
Äsch. Jag skriver en blogg istället. Det får bli grejen från och med nu. Antingen 30 minuter romanomarbetande ELLER en blogg varje vardagkväll. Det är så jävla svårt med omarbetningen. Språkliga grejer kan jag peta med hur mycket som helst, göra om totalt, det är en ren fröjd. Men när man ska göra om en stor och viktig del av själva handlingen? VARFÖR ska det vara så svårt?
Är för tillfället aningen begränsad, i alla fall under Rufus vakna timmar. Så fort han får se mig tar han helt sonika tag i handen på mig och drar mig till önskat rum. Oftast vardagsrummet. Och oftast saccosäcken framför teven eller balkongdörren (han älskar att hänga på balkongen, hur kallt det än är, jag tror han har lärt sig det av katterna). Om jag då hellre vill göra något annat (som att ta av mig jacka och skor) än att sitta och titta på Teletubbies blir han jättearg och börjar galltjuta. ”Han har en väldigt stark vilja”, sa de på BVC sist han var där. No shit.
Men det var ju inte det här jag skulle skriva om utan något vi började prata om i fredags kväll. Jag, Ylva och Moa testade den nya thai-restaurangen i Hornstull, den som ligger i Mistelns gamla lokaler (jag undrar hur de bar sig åt för att få bort piss-, ölslatt- och röklukten ur de lokalerna, man blev ju typ yr bara av att gå in på den tiden då jazzrävarna häckade där, deras andedräkter låg som en dimma över borden). Ylva beställde entusiastiskt in en papayasallad som förrätt, och eftersom jag var skithungrig kastade jag mig glatt över halva salladen. Och höll på att avlida. Den var så jävla stark! Hela tungan blev bedövad, snoret började droppa ur näsan. Ylva fick tårar i ögonen när hon högg in på den.
I alla fall (herregud vad jag spårar ur, det var ju inte det här jag skulle skriva om heller) så började vi prata om skönhetskurer vi gjort under det glada åttiotalet – man skulle ju alltid göra dem av en massa grejer man hade hemma – vilket (till slut!) föranleder dagens lista:
Hemmadesignade skönhetskurer jag minns (ofta hämtade ur Starlet):
1. Blek bort fräknarna med citron
Jag var verkligen ett korkat barn, jag gick på det där! Vet inte hur många gånger jag stod där framför spegeln och koncentrerat gnuggade en citron fram och tillbaka över näsan.
2. Få härligt mjuka armbågar genom att trycka ner dem i citronhalvor
Citron var verkligen åttiotalets undermedel! Själv brydde jag mig aldrig tillräckligt mycket om just armbågarna för att testa det här tipset, men enligt Moa sved det som helvetet självt och resultatet var jävligt klent.
3. Få bort dubbelhakorna genom att klappa under hakan med översidan av handen.
Under min korta tid som träningsnarkoman (när jag var 15 år sådär) var en av veckans punkter ”ansiktsgympa”. I trettio minuter gjorde jag bisarra miner för att stärka musklerna i ansiktet, samt gjorde de obligatoriska dubbelhakeklappningarna. Utan märkbart resultat. Åh om jag ändå fattat att det var hockeyfrillan och den spray blond-orangea hårnyansen som var det största problemet, inte mina obefintliga dubbelhakor.
4. Öppna porerna med ångbad och gör sedan en ansiktsmask av äggvita och citron (där kom den igen!)
Jag har skitstora och fula (och öppna!) porer nu, det är säkert den här behandlingens fel. Varför skulle man hålla på och öppna porerna? Hade man inget bättre för sig?
5. Skölj håret med öl
Så luktar det jättegott sedan. Verkligen.
Är för tillfället aningen begränsad, i alla fall under Rufus vakna timmar. Så fort han får se mig tar han helt sonika tag i handen på mig och drar mig till önskat rum. Oftast vardagsrummet. Och oftast saccosäcken framför teven eller balkongdörren (han älskar att hänga på balkongen, hur kallt det än är, jag tror han har lärt sig det av katterna). Om jag då hellre vill göra något annat (som att ta av mig jacka och skor) än att sitta och titta på Teletubbies blir han jättearg och börjar galltjuta. ”Han har en väldigt stark vilja”, sa de på BVC sist han var där. No shit.
Men det var ju inte det här jag skulle skriva om utan något vi började prata om i fredags kväll. Jag, Ylva och Moa testade den nya thai-restaurangen i Hornstull, den som ligger i Mistelns gamla lokaler (jag undrar hur de bar sig åt för att få bort piss-, ölslatt- och röklukten ur de lokalerna, man blev ju typ yr bara av att gå in på den tiden då jazzrävarna häckade där, deras andedräkter låg som en dimma över borden). Ylva beställde entusiastiskt in en papayasallad som förrätt, och eftersom jag var skithungrig kastade jag mig glatt över halva salladen. Och höll på att avlida. Den var så jävla stark! Hela tungan blev bedövad, snoret började droppa ur näsan. Ylva fick tårar i ögonen när hon högg in på den.
I alla fall (herregud vad jag spårar ur, det var ju inte det här jag skulle skriva om heller) så började vi prata om skönhetskurer vi gjort under det glada åttiotalet – man skulle ju alltid göra dem av en massa grejer man hade hemma – vilket (till slut!) föranleder dagens lista:
Hemmadesignade skönhetskurer jag minns (ofta hämtade ur Starlet):
1. Blek bort fräknarna med citron
Jag var verkligen ett korkat barn, jag gick på det där! Vet inte hur många gånger jag stod där framför spegeln och koncentrerat gnuggade en citron fram och tillbaka över näsan.
2. Få härligt mjuka armbågar genom att trycka ner dem i citronhalvor
Citron var verkligen åttiotalets undermedel! Själv brydde jag mig aldrig tillräckligt mycket om just armbågarna för att testa det här tipset, men enligt Moa sved det som helvetet självt och resultatet var jävligt klent.
3. Få bort dubbelhakorna genom att klappa under hakan med översidan av handen.
Under min korta tid som träningsnarkoman (när jag var 15 år sådär) var en av veckans punkter ”ansiktsgympa”. I trettio minuter gjorde jag bisarra miner för att stärka musklerna i ansiktet, samt gjorde de obligatoriska dubbelhakeklappningarna. Utan märkbart resultat. Åh om jag ändå fattat att det var hockeyfrillan och den spray blond-orangea hårnyansen som var det största problemet, inte mina obefintliga dubbelhakor.
4. Öppna porerna med ångbad och gör sedan en ansiktsmask av äggvita och citron (där kom den igen!)
Jag har skitstora och fula (och öppna!) porer nu, det är säkert den här behandlingens fel. Varför skulle man hålla på och öppna porerna? Hade man inget bättre för sig?
5. Skölj håret med öl
Så luktar det jättegott sedan. Verkligen.
söndag 10 februari 2008
Fattig i förorten - en gnällish bloggish
Ett säkert tecken på att man faktiskt ÄR fattig är att man blir besatt av tanken på att en dag bli rik. Samt att man blir mer socialist än någonsin. När jag hade pengar tänkte jag inte så mycket på det där, hur gärna jag ville bli rik alltså (socialist har jag dock alltid varit ... förutom när jag var en frustrerad ungdom som hängav mig åt anarkismen). Inte för att jag någonsin haft MYCKET pengar, mer så att jag klarar mig, kan gå ut några gånger OCH kan köpa ett par helt okej skor en månad utan att vara svinfattig fram till nästa lön.
(En utvikning: Okej, jag HAR pengar sedan jag sålde min bostadsrätt i Johanneshov, jag outar det innan någon som känner mig påpeker det i kommentarsfunktionen. Problemet är bara att jag har satt dem i aktiefonder för att någon gång kunna ha till topplånet på ett radhus eller så. Men nu när varenda aktie har störtdykt kan man ju inte röra de pengarna. Jag är dock fullt medveten om att det finns rätt många människor i det här landet som inte ens har ett sådant konto. Vilket bara gör mig ännu mer övertygd om att socialismen är det enda rätta.)
Det sämsta man kan göra när man är fattig är att äta lunch på Blå Porten på Djurgården en helgdag. Inte för att det är så jävla dyrt (i alla fall inte när man kan lura sig själv med sina rikskuponger), men för att alla andra som är där och äter har minst tio gånger så mycket pengar som man själv. De där tanterna som tar ett glas vin till maten och sedan promenerar hem till sin våning på Östermalm. DET ÄR INTE RÄTTVIST!
Det näst sämsta man kan göra när man är fattig är att läsa böcker som den jag håller på med nu – Morfin. De som räknas som fattiga där har ÄNDÅ lägenhet vid Nytorget och köper bara svindyra märkeskläder. Och alla i boken förfasar sig över de fula förortsmänniskorna utan stil.
Det där ploppade förstås upp i bakhuvudet på mig när jag i fredags var tvungen att röra mig en bit på Söder när Krogtimmen hade börjat. Alla dessa stylade människor på väg ut och jag hastade fram i min fem år gamla vinterjacka från H&M (som jag dessutom fått för att en kollega inte gillade den) och min stövlar från Skopunkten (Köp tre, betala för två) och tyckte att folk kollade på mig som om jag vore en riktig praktloser och jag ville bara skrika: Jamen jag har för fan inte råd att köpa några dyra kläder, dessutom ska jag bara hem till en kompis och kolla på film!
Inte konstigt att jag helst stannar och häckar här i fattigförorten.
Saker jag skulle göra om jag hade pengar:
1. Skaffa mig en lägenhet som inte luktade rutten lök.
2. Köpa en ny barnvagn, en som fungerar.
3. Åka till USA och hälsa på några av mina bästa vänner, som inte ens har träffat Rufus än. Alternativt betala deras resa hit (de är ännu fattigare än jag).
4. Fortsätta försöka ta körkort innan jag måste göra om teoriprovet och halkbanan för att det har gått för lång tid.
5. Köpa möbler någon annanstans än på IKEA, Blocket och Myrorna.
6. Skaffa mig en lite mer classy garderob.
(En utvikning: Okej, jag HAR pengar sedan jag sålde min bostadsrätt i Johanneshov, jag outar det innan någon som känner mig påpeker det i kommentarsfunktionen. Problemet är bara att jag har satt dem i aktiefonder för att någon gång kunna ha till topplånet på ett radhus eller så. Men nu när varenda aktie har störtdykt kan man ju inte röra de pengarna. Jag är dock fullt medveten om att det finns rätt många människor i det här landet som inte ens har ett sådant konto. Vilket bara gör mig ännu mer övertygd om att socialismen är det enda rätta.)
Det sämsta man kan göra när man är fattig är att äta lunch på Blå Porten på Djurgården en helgdag. Inte för att det är så jävla dyrt (i alla fall inte när man kan lura sig själv med sina rikskuponger), men för att alla andra som är där och äter har minst tio gånger så mycket pengar som man själv. De där tanterna som tar ett glas vin till maten och sedan promenerar hem till sin våning på Östermalm. DET ÄR INTE RÄTTVIST!
Det näst sämsta man kan göra när man är fattig är att läsa böcker som den jag håller på med nu – Morfin. De som räknas som fattiga där har ÄNDÅ lägenhet vid Nytorget och köper bara svindyra märkeskläder. Och alla i boken förfasar sig över de fula förortsmänniskorna utan stil.
Det där ploppade förstås upp i bakhuvudet på mig när jag i fredags var tvungen att röra mig en bit på Söder när Krogtimmen hade börjat. Alla dessa stylade människor på väg ut och jag hastade fram i min fem år gamla vinterjacka från H&M (som jag dessutom fått för att en kollega inte gillade den) och min stövlar från Skopunkten (Köp tre, betala för två) och tyckte att folk kollade på mig som om jag vore en riktig praktloser och jag ville bara skrika: Jamen jag har för fan inte råd att köpa några dyra kläder, dessutom ska jag bara hem till en kompis och kolla på film!
Inte konstigt att jag helst stannar och häckar här i fattigförorten.
Saker jag skulle göra om jag hade pengar:
1. Skaffa mig en lägenhet som inte luktade rutten lök.
2. Köpa en ny barnvagn, en som fungerar.
3. Åka till USA och hälsa på några av mina bästa vänner, som inte ens har träffat Rufus än. Alternativt betala deras resa hit (de är ännu fattigare än jag).
4. Fortsätta försöka ta körkort innan jag måste göra om teoriprovet och halkbanan för att det har gått för lång tid.
5. Köpa möbler någon annanstans än på IKEA, Blocket och Myrorna.
6. Skaffa mig en lite mer classy garderob.
onsdag 6 februari 2008
Artistiskt vaniljsex (sug på den, du)
Om man kunde köpa sig lite mer tid så skulle jag inte göra det eftersom jag har typ hundra spänn att leva på resten av månaden. Men fy fan vad svårt det är att hinna:
A: Jobba hårt som fan hela dagen
B: Träna i åtminstone en halvtimme varje kväll
C. Vara med underbara Rufen efter jobbet tills han somnar runt åtta (han har börjat säga ”Mamma” med morrande monster/death metal-röst, samt älskar att ha tiara med rosa dun på sig, vad mer kan en mor önska sig?)
D: Skriva om en hel roman som tagit ... tja, sådär 3-4 år att skriva
E: Hjälpa till att hålla lägenheten på rätt sida om ”sanitär olägenhet”
F: Dricka någon öl med någon vän ibland i alla fall
G: Få sin välbehövliga halvtimme av slöande framför teven
H: Hålla liv i den här bloggen som just nu för en tynande tillvaro
(A, C och G klarar jag utmärkt, B och E funkar ENBART för att jag har OCD och resten går inte alls).
Ja, ja, jag kan fortsätta i oändlighet. Mitt liv upp-punktat i alfabetsform. För att göra saker värre lägger jag tid på att läsa en bok jag inte ens tycker om (nåja, den tiden tillbringas på tunnelbanan till och från jobbet, så det är ju inte som att jag skulle kunna göra något jätteroligt med den ändå). Det värsta med den är vaniljsexscenerna som inte ens är vaniljsex utan något ännu värre eftersom de jobbar så hårt på att vara ”artistiska” och ”erotiska” (huvudpersonerna bor förstås i en genomstylad lägenhet i Stockholms innerstad, är oerhört vackra och har alltid stilfulla märkeskläder, dessutom har de en son som bara dyker upp i handlingen när huvudpersonen känner sig melankolisk och tänker på sin egen dödlighet, jag vet inte vad de gör med ungen medan de har artistiskt vaniljsex eller reser jorden runt och träffar andra vackra människor eller hänger i barer med sina stilfulla vänner och kläcker ur sig djupsinnigheter om livet).
Fan vad jag hatar sexskildringar med konstnärliga pretentioner, både i text och bild. Det enda jag kan tänka på är hur ”konstnären” ser ut när han eller hon runkar (troligtvis till sin egen konst). Hellre tio ”De kallar oss mods”-skjut än ett enda erotiskt drama.
A: Jobba hårt som fan hela dagen
B: Träna i åtminstone en halvtimme varje kväll
C. Vara med underbara Rufen efter jobbet tills han somnar runt åtta (han har börjat säga ”Mamma” med morrande monster/death metal-röst, samt älskar att ha tiara med rosa dun på sig, vad mer kan en mor önska sig?)
D: Skriva om en hel roman som tagit ... tja, sådär 3-4 år att skriva
E: Hjälpa till att hålla lägenheten på rätt sida om ”sanitär olägenhet”
F: Dricka någon öl med någon vän ibland i alla fall
G: Få sin välbehövliga halvtimme av slöande framför teven
H: Hålla liv i den här bloggen som just nu för en tynande tillvaro
(A, C och G klarar jag utmärkt, B och E funkar ENBART för att jag har OCD och resten går inte alls).
Ja, ja, jag kan fortsätta i oändlighet. Mitt liv upp-punktat i alfabetsform. För att göra saker värre lägger jag tid på att läsa en bok jag inte ens tycker om (nåja, den tiden tillbringas på tunnelbanan till och från jobbet, så det är ju inte som att jag skulle kunna göra något jätteroligt med den ändå). Det värsta med den är vaniljsexscenerna som inte ens är vaniljsex utan något ännu värre eftersom de jobbar så hårt på att vara ”artistiska” och ”erotiska” (huvudpersonerna bor förstås i en genomstylad lägenhet i Stockholms innerstad, är oerhört vackra och har alltid stilfulla märkeskläder, dessutom har de en son som bara dyker upp i handlingen när huvudpersonen känner sig melankolisk och tänker på sin egen dödlighet, jag vet inte vad de gör med ungen medan de har artistiskt vaniljsex eller reser jorden runt och träffar andra vackra människor eller hänger i barer med sina stilfulla vänner och kläcker ur sig djupsinnigheter om livet).
Fan vad jag hatar sexskildringar med konstnärliga pretentioner, både i text och bild. Det enda jag kan tänka på är hur ”konstnären” ser ut när han eller hon runkar (troligtvis till sin egen konst). Hellre tio ”De kallar oss mods”-skjut än ett enda erotiskt drama.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
