Kaoskalas och högar med junk

En vecka försent hade vi äntligen Rufus ettårskalas. Jag hade bjudit typ alla jag kände i Stockholm som har barn (vilket är ungefär samma sak, nästan alla jag känner nu för tiden HAR barn), plus några utan som inte kunde komma.
Vi hade städat järnet inför kalaset. Inte bara synlig smuts utan tagit bort allt jävla junk som ligger överallt i stora högar.

Exempel på junk:

1. Högar med böcker som eventuellt ska slängas, eventuellt skänkas till Myrorna men INTE sättas in i hyllan igen (om ett par bor i en lägenhet och den ena jobbar på bokförlag och den andra på bibliotek blir det ganska många sådana högar. Ganska ofta.).

2. Enorma högar med betalda räkningar etc. som ännu inte sorterats och satts in i pärm (räkningar som ingen någonsin kommer att titta på igen, jag vet fortfarande inte varför jag sätter in dem i en pärm).

3. Kvitton på saker som eventuellt ska bytas någon gång men troligtvis kommer att förbli kvar hemma eftersom det är så jobbigt att byta.

4. Kläder som befinner sig i stadiet mitt emellan ”helt rena” och ”bör tvättas”.

5. Tuggummipåsar med ett eller två tuggummin kvar.
Ja, ni fattar? Det tar helt enkelt en jävla tid. När man dessutom måste rolla hela sitt hem eftersom allt är täckt av kattpäls så tar det ännu längre tid. Men vi var så gott som klara, jag tittar på klockan, det är en kvart till folk ska börja komma – då slår det mig att jag ju måste ställa fram grejer också. Koka kaffe. Värma glögg. Ställa fram en miljon muggar. Hitta tillräckligt många skedar. Stressen slår plötsligt till. DÅ hör jag ena katten sitta och ulka under köksbordet, på väg att spy (jag menar, självklart måste han få spy om han nu vill det, men han kan ju låta bli att göra det på en matta). Jag skriker och gormar och viftar – katten sitter kvar och ulkar men stackars Rufen blir livrädd av mitt stressade gastande och börjar grina, Peter får släppa allt han har för händer och trösta honom. Tillslut springer katten iväg – och spyr på en annan, renare och mer synlig matta.
Ännu mer stressad torkar jag kattspya och fortsätter göra i ordning. Peter har äntligen fått Rufus lugn och är på väg ner i cykelrummet med våra två barnvagnar som tar all plats i hallen. Då hör jag ett brak från vardagsrummet, och så Rufen som börjar storgråta igen. Jajamen, kattfan har vält ner en blomkruka, det är jord över hela golvet och i leksaksbacken och Rufus är otröstlig igen.
Fast det gick ju ändå på något vis. Folk kom, barn sprang runt och det blev ett trivsamt kaos. Alla pappor såg av någon anledning ut att hålla på att dö av trötthet. G hade tagit med sig två tårtor från chokladfabriken.
Lugnet nu är helt overkligt. Det känns nästan tomt att inte ha något att stressa mot.

Förresten - något helt annat. Vet någon vad det var som hade hänt här i Skäris i tisdagskväll? När jag skulle hem från jobbets julfest stannade inte tunnelbanan här "på polisens order" och jag har grubblat sen dess. Det var så lagomt mysigt att knata hem i mörkret från Vårberg när polisen uppenbarligen letade i hooden efter någon typ som kunde ha gjort vad som helst.