Just nu känns livet mest som Petter Hansson

Alltså, fotbollen. Man blir bara deprimerad. Men Zlatan såg ju halvdöd ut redan innan avspark – han påminde om hur jag började se ut efter någon av Rufus sömnlöshetsveckor, sådär grå i ansiktet och med stora påsar under ögonen och något dimmigt i blicken. Fast jag skulle inte tippa på att han – trots spädbarn i hemmet – utsatts för barnskrik de senaste nätterna innan match.
Och som om inte matchen är nog deprimerande måste de visa bilderna på deppande svenska supporters i tokroliga utstyrslar. Just de där tokroliga perukerna och vikingahjälmarna är nog det värsta av allt i sammanhanget, värre än själva förlusten. En deppande hord idioter i vikingahjälm i plast är nästan läskigare än clowner.
G, som är totalt ointresserad av fotboll, konstaterade torrt att våldet mot oskyldiga människor ute på stan eskalerar under stora fotbollsevenemang (jag betvivlar dock att han har någon statistik på det) – den där frustrationen vid förlust måste väl ut nånstans (om de fortfarande har på sig vikingahjälmar i plast när de misshandlar någon förtäljer inte historien).

Ända sen matchen mot Grekland har jag haft som tvångstanke att om jag vore målskytt i landslaget skulle jag snarare vara Petter Hansson än Zlatan. Inte mörk och snygg, med elegant spel som avslutas med ett urtjusigt mål, nej, knallröd i ansiktet och genomsvettig skulle jag av misstag snubbla in ett mål.

Jag vet, jag har varit usel på att blogga. Men det har inte varit så kul på sistone. Om det vänder snart så lovar jag att skriva lite flitigare också. Och imorgon drar jag till Dalom för att fira en hederlig midsommar (min mamma trodde att jag skämtade när jag sa att vi skulle åka in till Gammelgården på majstångsresning)