Wicker Man i Svärdsjö

Tillbaka i stan efter midsommar i självaste Dalom. Jajamen. Vi var till och med på majstångsresning på gGammelgården i Svärdsjö (fast vi stack innan själva stången var rest – då hade Rufus klättrat upp på scenen tre gånger medan en kvinna höll tal, samt attackerat alla med något ätbart på hela stället). Det var väldigt Wicker Man när värsta långa tåget med spelemän och pensionärer i folkdräkt kom tågande från kyrkan för att under massivt stånkande resa den blomsterprydda fallossymbolen.
På tåget till Dalarna försökte jag lura i Peter att mina föräldrar hade fixat en masdräkt till honom, men tyvärr var jag så nöjd med mitt eget skämt att jag började fnissa innan jag ens pratat färdigt.

Och där, i Svärdsjö, när jag skulle rota fram bilderböcker att läsa för Rufus, ramlade jag rakt på tre av mina värsta ångestbilderböcker (jag får fortfarande en vag känsla av ångest och förtvivlan när jag ser dem). Är det någon mer än jag som minns dem?

1. Kom in i min natt, kom in i min dröm av Stefan Mählqvist och Tord Nygren
En stackars unge hemsöks av en bister, knallgrön alv som leder honom in vad som är att likna vid en syratripp. Jodå, när Stefan inte satt och var myskägg i sin regnbågssoffa och tipsade barn om böcker totade han ihop såna här historier. Vill minnas att det även var han som skrev Drakberget, där man fick se små barn som slavade som djur i en gruva till gagn för kapitalisterna. Fast den boken fick jag märkligt nog inte ett dugg ångest av.

2. Ägget av Lennart Hellsing och Fibben Hald
Ett ägg med en massa existentiella funderingar om vad som ska hända här i livet. På en sida blir det mosat av en sked, på en annan kokt. Trots att jag numera har sett Lennart live in person vid åtskilliga tillfällen (och inte minst känt lukten av hans cigaretter när han är på jobbet – han är den enda författare inom koncernen som fortfarande får röka inomhus) har jag aldrig vågat konfrontera honom med min ångest inför den här boken som eventuellt kommit att prägla mitt liv.

3. Flykten från kaninfabriken ???
Nej, så hette den inte, men jag kan inte för mitt liv komma ihåg titeln, trots att jag tittade på den i förmiddags. Det är i alla fall en författare som heter Jürg nånting och en illustratör som också heter Jürg nånting.
Jätterealistiska, starkt ångestframkallande bilder, bland annat från en fabrik. En ung kanin och en gammal kanin lever i samma pyttelilla bur på en kaninfabrik (de är alltså slaktdjur, eller om de ska säljas som försöksdjur, minns inte exakt) Den unga är rebellen som uppviglar gamlingen till att rymma. De gnager sig ut ur fabriken och springer till skogs. Men gamlingen får bara ångest av den här nya friheten, och tillsist bestämmer den sig för att återvända till fabriken – även om det innebär döden - för tillvaron är så mycket bekvämare där. Lillkaninen är helt ensam ända tills den blir polare med en igelkott. Varenda sida utstrålar total övergivenhet. ”Jamen så blev du ju djurrättsaktivist också”, som min storasyster krasst konstaterade.