Misery, fucking misery (igen)

JAG tyckte jag var ute jättelänge igår (halv två sådär) men Anna tyckte jag var en mes som bangade hundra öl till på Kellys. Idag har jag fått lida. Fast det var värt det. Nu har jag t.ex. en bild på min mobil där det ser ut som om Anna kikar fram mellan någons skinkor.
Att gå upp vid sju och vara pigg och stimulerande morsa och samtidigt vara helt efterbliven av bakfylla är dock ingen vidare kombo.
För det är en sån där jobbig grej – bland många andra jobbiga grejer – som hänt på sistone. Efter en riktig hundvecka på jobbet (där jag insåg att typ varenda bok jag ansvarade för skulle bli sen till tryck) var det dags för utvecklingssamtal på dagis. Efter allt kasst som hänt på sistone trodde jag att åtminstone DET skulle bli lite glädjande (jag menar, hur mycket dålig karma kan man dra på sig egentligen). Men det var det inte. För visserligen bekräftade hans pedagog att han åt bra (no shit!) och så, men de var också bekymrade över att han var så asocial och ointresserad av andra barn, samt att han ofta verkade försjunka i sig själv när han lekte. Så vi fick en lång lista med aktiviteter vi kunde/borde göra hemma för att stimulera honom. Och det var väl fint. Men jag får andnöd bara jag tänker på hur fan jag ska hinna allt. Så resultatet är att jag springer runt – helt hysterisk – och sjunger ”Klappa, klappa händerna!” vare sig Ruf vill klappa några händer eller inte. Hur ska man hinna andas? Resultatet har blivit att jag känner mig rätt usel på ungefär vartenda område – jag misslyckas med att leverera på jobbet, jag misslyckas med att skriva om min roman, jag misslyckas med att ta körkort, jag misslyckas med att stimulera min son, jag misslyckas med att umgås med mina vänner. Det enda jag lyckas med är att programmera dvd:n så att jag nån gång ska kunna se de program jag inte hinner se när de går på teve.

Men för att få ett slut på detta misärältande kommer här en lista på senaste tidens halleluja-stunder. Mest företeelser som väl alla andra upptäckte för nåt år sedan, när jag missade det för jag var för stressad med annat.

1. Mina redaktörskollegor
Fan vad de har sejvat mitt arsle de senaste veckorna genom att glatt hoppa in och redigera och korrläsa och kolla pdf:er och hjälpa mig med baksidestexter när jag har varit så stressad att jag tittat i kors – inte för att någon beordrat dem utan för att de tycker att det hör till att man hjälper varandra. De är verkligen bäst i världen. Jag blir helt gråtmild bara jag tänker på det. Dessutom säger de: ”Äsch, jag har ändå inget särskilt att göra nu” och de säger det så övertygande att jag nästan tror på dem. För ärligt, är man redaktör på ett förlag har man ALLTID något att göra.

2. Säkert!
Fan vilken skiva! Vilken brud! Vilka texter! Jag kapitulerar – varför skriva en hel roman när hon kan uttrycka exakt det jag vill säga i en tre minuter lång låt? Jag frestas nästan att ta till det hopplöst övaranvända ”Tänk om jag hade hört den här skivan när jag gick på högstadiet” (hallå, hade jag hört den på högstadiet hade jag kategoriskt avfärdat den, jag lyssnade ju bara på hårdrock då.)

3. Jonas Hassen Khemiri
Fan vilka böcker! Vilken snubbe! Vilket språk! Jag har äntligen läst Montecore (och sitter och halvhåller på Invasion eftersom jag inte vill slösa bort den för fort) och är helt hänförd. Han är så jävla skicklig att jag tappar andan. Dessutom den kanske roligaste svenska prosan överhuvudtaget just nu (Fredrik Strage undantagen – han skriver ju reportage). Extra festligt att han växt upp i sunkiga Drakenberg (och inte alls någon förort som många ville få det till när Ett öga rött kom) – det enda ställe på Söder där jag har haft (och någonsin kommer att få, skulle jag gissa) en lägenhet (eller, en lokal som man egentligen inte fick bo i, i ärlighetens namn).