The last golden frog

Märklig dag igår. Var och klippte mig och ser nu snarare ut som Dede Ramone än som Joey. Frisören sa: ”Jag gör såhär med luggen så blir det liksom lite rockigare.” Fast jag trodde ju förstås att hon menade någon kvinnlig rocker. Det är nog mitt öde att under hela livet gå igenom olika faser där jag i tur och ordning ser ut som alla i Ramones.
På kvällen gick vi på ett slags inför-vernissage för Helena Blomqvists The last golden frog. Alltså, de som faktiskt var inbjudna till den här kvällen var folk som kom dit för att möjligen köpa konst, men jag, G, Pernilla, Anneli och några andra av Helenas polare fick slinka med på ett hörn (och ja, man kunde räkna ut med rövhålet vilka som var hennes polare och vilka som var där för att köpa). Det började festligt redan när jag, G och Pernilla skulle välja blommor till buketten. G var noga med att poängtera att Helena gillade det stilrena, ”less is more.” Men jag och Pernilla blev som två glada transvestiter i en glitteraffär och började entusiastiskt peka ut tistlar, opiumvallmokapslar, tistlar, rosor, gräs, blad (och tyckte att vi var våldsamt roliga när vi skämtade om att vi skulle slänga i en gullig nalle i buketten och fick G att nästan svimma framme vid kassan). När vi frågade G vad han tyckte himlade han med ögonen och sa att vi fick bestämma nu, den här buketten var redan out of control. Så fort man klev in på galleriet kunde man riktigt känna doften av pengar. Såna där människor som det händer att jag läser om men egentligen inte tror existerar (JAG träffar då dem aldrig). Killar med back-slick och scarf. Damer med quiltade jackor och Saint-Tropez-bränna och såna där uppfluffade page-frisyrer. Herrar i kostym och den där speciella röda nyansen i ansiktet som bara riktigt rika människor har. Jag gömde min sunkiga ryggsäck bakom en designad stol och så satt vi där och drack oss fulla på gratisvinet och tog om av den goda gratismaten. Och tittade på utställningen förstås. Som var sååå himla fin! Jag vill ha varenda bild. Och mest av allt djuren som står och kollar på atombombsmolnet. Först blev jag löjligt upprörd över att det är De Där människorna som får ha hennes bilder på sina väggar. Fast. Fan vet. Det kanske är de som verkligen behöver dem.
Sen fick vi hänga med galleristen på Linn Fernström-vernissaget och DÄR var det ännu mer pengadoft, samt kändisspotting av Paggan och paret Billgren och säkert en massa andra konstkändisar som jag inte har pejl på. Behöver jag ens säga att Dede Ramone inte smälte in så fint? Jag och Pernilla vinglade runt och letade efter toaletten, på vägen hittade vi ett jättestort fat med kanske världens godaste choklad. Och jag är så glad att jag är vuxen nu. Att jag kan gå runt och vara helt fel och trashig och ha billiga kläder från H&M och bara ha roligt och skrocka åt alltihopa, och sen ta tunnelbanan hela vägen hem till Skärholmen och verkligen, verkligen känna att fan vad jag gillar min egen fulförort, det som finns kvar av den i alla fall, det som inte har hunnit bli The fucking capital of shopping.