Diskmaskinen, en följetong

Del 378 i serien TP vs alla instanser som ska se till att vi får en fungerande diskmaskin igen:
I fredags skulle poståkeriet köra ut den smalare diskmaskinen, den som förhoppningsvis får plats där det förhoppningsvis är meningen att maskinhelvetet ska stå.
På morgonen ringer de för att stämma av så att jag är hemma när de har tänkt komma. En timme senare ringer en man därifrån igen, aningen förbryllad, och säger:
”Eh, vi har TVÅ diskmaskiner till dig här, ska du ha båda två?”
Jag: (typ, vrålar): NEJ! Jag ska INTE ha två diskmaskiner! Bara den minsta.
Han: Men de är lika stora.
Jag: Kör bara ut en diskmaskin. EN diskmaskin! Okej? Jag vill INTE ha två diskmaskiner!
Och det gjorde de. Fast nu måste vi vänta på att det först ska komma en hantverkare och borra i skåpen under diskbänken och sedan en annan snubbe som ska koppla in den. Vilket väl med vår tur kommer att ta sådär två månader.

Helgens finest:

1. Eva (Peters syster) var här. Och diskade varenda dag! Och tog hand om Rufus. Och köpte mat till oss. Rufus var i extas, han dyrkar Eva.

2. På lördagen fick vi dessutom låna hennes bil och åka till IKEA medan hon stannade hemma med Ruf. Okej, jag kan ha yttrat repliken: ”Jag tänker aldrig mer åka bil med dig!” till Peter när vi körde vilse på vägen dit (ja, det går faktiskt alldeles utmärkt att åka vilse mellan Skärholmen och Kungens kurva, det är liksom inte planerat för att man ska göra den rutten med bil) och höll på att bli hysteriska båda två. Men på det hela taget var det en mycket angenäm upplevelse. Jag hade nästan glömt att det kan vara avslappnande att vara på IKEA.

3. Ett jobbprojekt som jag nästan hade börjat tappa hoppet om men som plötsligt tog en oväntad vändning och nu har potential att bli alldeles, alldeles lysande.

4. G är tillbaka från USA! Hurra! Tyvärr har jag varit för förkyld för att träffa honom men via telefon har han avrapporterat en hel del. Och jag får som vanligt grym Portland-craving. Mamma Kathy hade spelat in flera avsnitt av (det närmast antika) tävlingsprogrammet The Price is Right, så att hon och G kunde sitta i pyjamas och titta på det hela förmiddagen när han sov över i hennes och Big Charlies lägenhet. Och sedan fick han följa med dem på pensionärsbingo (”Och hela tiden tänkte jag: Det här skulle Titti verkligen ha uppskattat.”)

(Å andra sidan fick jag ett så jobbigt mejl i fredags att hela helgen nästan blev förstörd).