Halkbana

Nu när uppkörningen blivit framflyttad känns det inte fullt så hemskt längre. Idag har jag till och med haft roligt. Vi har nämligen kört halkbana. Jag, en 26-årig tjej från Stockholm och sex arton-nittonåriga kids skulle åka två och två i bilar efter våra lärares instruktioner. Jag och Helena (26-åringen) hamnade i samma bil och var givetvis solklart sämst av allihop. Fast det var faktiskt en tröst att hon också var så usel (”Jag har helt enkelt inte fallenhet för att köra bil”, konstaterade hon krasst). Och vi, som tillsammans läst sådär 1000 poäng (nåja …) på universitetet lyckades fucka upp till och med de enklaste anvisningar tills vi var flamsiga intill hysterins gräns. ”Vet ni vilken sida vänster är?” frågade tillslut den ena läraren lite trött, varvid vi nickade entusiastiskt och pekade åt höger båda två. Samtidigt såg vi kidsen utföra varenda övning perfekt. Tillslut lyckades jag inte ens starta bilen utan att få motorstopp, och så fort vi skulle trycka upp eller ner fönstret (läraren pratade genom fönstret, ju, och varje gång läraren skulle ge oss feedback eller vidare anvisning lyckades vi trycka upp fönstret innan han eller hon pratat färdigt) satt jag och gnydde av återhållet skratt. Vi körde mot rött, vi körde fel väg och kom in på en annan övningsbana, vi sladdade runt bilen flera varv (i en övning som gick ut på att stanna, inte att köra i kurvor med sladd), vi körde om på fel sida, vi missade koner, vi körde fort när man skulle köra sakta och pensionärskröp när övningen gick ut på att köra snabbt. Och plötsligt fick jag en flashback till när jag gick på högstadiet och hade syslöjd och OCKSÅ bara blev hysterisk och flamsade (samt flamsade igång mina polare, medan poppisbrudarna såg föraktfullt på oss och kallade oss ”så himla barnsliga”) nästan varenda lektion – och aldrig lärde mig någonting, för den delen. Och jag minns hur vår syslöjdslärare la sin hand på min axel och sa strängt: ”Nu tar vi och lugnar ner oss lite, Titti.” Jag skulle nog behöva henne lite oftare.

Herregud. Jag kommer verkligen att behöva hundra lektioner innan jag är färdig.

Och gud vad jag saknar min gosiga son. En stor hysterisk svart hund som slickar en i ansiktet, biter en i handen och dräper en med mördarfisar är inte riktigt samma sak.