Roadquiz

Morr. Frustraaaatioooon! Alltså, om en halv vecka har jag uppkörningsveckan från helvetet i Dalarna, och vad gör jag, som den duktiga flicka jag faktiskt är (jo, jag är verkligen det, även om det inte alltid framgår här på bloggen, annars vore jag t.ex. en rätt risig redaktör)? Jo, jag försöker få tag på Svenska Trafikskolors Riksförbunds bilsimulator/spel Roadquiz (eftersom min möjligheter till övningskörning är rätt begränsade). Som givetvis var slut i lager.

Jaha, vad gör man då om man är en duktig flicka (dessutom, en för närvarande jävligt fattig duktig flicka) – jo, man kollar om man hittar ett begagnat spel. Vilket jag till min stora lycka faktiskt gjorde på någon sajt för kurslitteratur. 150 spänn, spelet fanns kvar och säljaren lovade att skicka det med A-post redan nästa dag. Och idag fick jag det, tillbringade HELA kvällen (eller i alla fall hela kvällen mellan läggning av Rufus och Top Model) med att ladda ner programmet till min dator, samt ladda hem den uppdatering av grafikkortet som behövdes. ETC (ni vet själv vilken jävla tid sånt där tar).

Så ska jag då äntligen sätta mig ner med en kopp kaffe och spela mitt tråkiga men lärorika bilspel. Och vad händer? Jo, den satans aktiveringskoden som säljaren skickat med funkar inte! Ändå står det i instruktionsboken att man ska kunna köra programmet på flera datorer. Och värdebeviset med aktiveringskoden ser helt äkta ut. Jävla satans kuk STR som bara vill tjäna multum på stackars osäkra elever – fatta hur illa det kommer att bli om de dessutom börjar få ta hand om uppkörningarna, som vår kära allians tycker?

Igår körde jag förresten min första lektion här i Skärholmen. Eller, Vårberg om man ska vara petig. Först hittade jag inte ens körskolan. Sen såg jag en risig skylt på ett hyreshus, gick in i porten och såg att körskolan huserade i typ källaren. Jag famlade mig ner, öppnade dörren och möttes av unken gammal tobaksrök. Och ”receptionen” var ett bord i ett av rummen där en kvinna satt vid en dator och något som såg ut som en förortsalkis satt och hängde på en stol.
”Du ser nervös ut”, sa alkisen. ”Var inte det, det är jag som ska vara nervös, det är jag som ska åka med dig. Och jag är inte nervös. Alltså behöver inte du heller vara det.”

”Alkisen” visade sig vara föreståndaren Zoltan själv – och han var absolut toppen! Så jävla snäll, uppmuntrande och pedagogisk att det för första gången sen jag startade en bil faktiskt inte kändes som en omöjlighet att ta det där körkortet. Jag fick inte motorstopp en enda gång, gjorde inte en enda dundertabbe. Om det går åt helvete nästa fredag på uppkörningen så är det alla gånger Zoltan jag återvänder till, inte den där dalatbilskolan som bara gör mig nervös.

Det värsta med att ta körkort:
1. Man känner sig som en idiot. Nästan konstant.
2. Man blir ruinerad.
3. Man riskerar livet på sig själv och andra
4. Man gödslar STR med pengar.
5. Man inser att om man väl lyckas ta det där körkortet kommer man ändå inte att ha råd med någon bil.