Dokusåpabrudar och Bob Hansson

Var på Kvarnen igår för första gången på en evighet, och herregud, vad har hänt? Jag minns när jag var strax över 20 och jag och min kompis Karin hängde där vareviga kväll en sommar i hopp om att bli stammisar (det blev vi inte). Nu skulle det vara som att ha hamnat i hallen till helvetet att tvingas tillbringa vareviga kväll där.
Vi hamnade bredvid två tjejer som såg ut som deltagare i Paradise Hotel och givetvis blev den ändan av bordet så trångt av fulla, brölande snubbar att det knappt gick att andas för allt testosteron. Alla ville prata med dokusåpatjejerna, men när de väl fick igång ett samtal med dem stod någon i gänget och gjorde bla-bla-bla-gester med handen som för att visa alla vilket nödvändigt ont det var att tvingas prata med de här brudarna, som de allesammans råstötte på. Själva så de oerhört intelligenta saker, så som: ”Vadå, menar du att du är över 18? Men du ser ut precis som 18!” Då lackade Anna O ur (and I love her for that!) och gick fram till testosteronsnubbarna och läxade upp dem för den där gesten, sa att det var jävligt otrevligt och oförskämt. Tyvärr ledde det här bara till att snubbarna började hänga över valda delar av oss istället, (då hade iofs brudarna gått, annars hade de nog inte orkat bry sig) allt för att visa vilka ”trevliga” killar de var innerst inne.
Jag fick nypa mig i armen för att fatta att vi var på Kvarnen, i Stockholm, och inte på ett disco i Falun eller … tja, Säter. Det var ju precis sånt här jag trodde att jag hade flyttat ifrån.
Sedan hamnade vi på Mosebacke där något slags klezmer Tom Waits-band med en sångare som såg ut som han i the Poodles spelade, och där var hela klientelet Bob Hansson istället. Jag vet ärligt talat inte vart jag känner mig mest alienerad – på småstadsdiscot med blonderade dokusåpabrudar eller på en klezmerkonsert där alla är Bob Hansson i olika åldrar och av olika kön. Vi borde nog ha hållit oss till ursprungsplanen och gått på Carmen istället. Vi var hur som helst alldeles för fulla, alldeles för trötta och alldeles för gamla för att stanna särskilt länge.

Fem anledningar till varför jag nästan aldrig orkar gå ut längre (och då undantar jag självklara anledningar som att jag har småbarn och ständigt har fått för lite sömn):

1: Folk spyr på tunnelbanan. Särskilt om det är lönehelg. Och det kostar så jävla mycket att åka taxi från stan och ut till Skärholmen. Dessutom hamnar jag allt för ofta med taxichaufförer som vill diskutera märkliga ämnen, så som att det är mammans fel om hennes spädbarn har kolik och inte kan sova.

2: Jag orkar inte stå hela kvällen. Och så vill jag höra vad folk säger. Ja. Jag är en pensionär. And I’m proud of it.

3: Jag varken orkar eller hinner vara bakfull en hel dag. Att lojt ligga hemma och käka pizza och kolla på dvd när man är bakfull är nästan en njutning. Att stressflammig och varm gå och handla med en arg tvååring när man är bakfull är tortyr.

4: Jag har ingen som helst koll på ställena längre (eh, som om jag någonsin har haft det …)

5: Jag har aldrig någonting att ta på mig. Min garderob består av tre sorters plagg: hemmakläder (oftast innefattande outplånliga fläckar, katthår och kraftigt häng vid bakhöjd och knähöjd), skittråkiga kontorskläder samt FÖR festliga klänningar (använda en gång, vid typ ett bröllop el. dyl.).