Utö

En hel semestervecka till i betongen kändes lite tungt, så glada i hågen bokade vi tre nätter i en fin stuga på Utö i skärgården. Det är ju så lätt att ta sig dit också. Bara t-bana. Och pendeltåg. Och buss. Och båt. Så vi begav oss iväg som två packåsnor med barnvagnar och jätteryggsäck och rullväska och mindre ryggsäck och skötväska och åtminstone till en början ett glatt humör. Fast snart blev det värre. Först av allt: pisshissen på centralen. Vad är det för jävla idiot som har konstruerat den? En jättelång smal gång leder fram till hissdörren, och knapp till hissen finns först i mitten av gången. Om någon ska av på samma plattform som man själv tänkt kliva på måste man backa ut hela vägen och sedan KASTA sig fram och försöka hinna öppna dörren innan hissen åker iväg igen. I två fall av tre misslyckas man och hissen hinner åka tom. Så blev det nu. Med resultatet att vi nästan missade pendeltåget till Västerhaninge. Vi RUSADE med skumpande väskor och en barnvagn var rakt emot alla mötande människor som förskräckta hoppade åt sidan. Men vi hann. Med typ en minut till goda. Fast väl framme i Västerhaninge var det dags för nästa dust med SL-hiss. Och alltid står där någon förvirrad pensionär och ska åka först, och alltid är hissarna för små för två barnvagnar. Så när vi äntligen tagit oss ut från pendeltågsstationen båda två upptäckte vi att vi hade missat bussen till Årsta brygga. Om vi tog nästa buss skulle vi missa färjan. Ack, så nära men ändå så fjärran … Jag fick givetvis ett hysteriskt utbrott och skrek och grinade och stackars Anton var skithungrig och ville egentligen äta och skrek i vagnen och Peter sa sammanbitet att om vi åkte hem nu så orkade han fan inte göra samma tur imorgon igen. Så vi ringde en taxi som dock inte kunde säga när den skulle komma och under tiden såg vi tiden till färjans avgång krympa obönhörligt medan vi var fast på en skitful Konsumparkering i Västerhaninge.
DÅ hände diverse saker som föranleder dagens lista:

Snällast på väg till och på Utö

1. Taxichauffören
Av en underlig slump kom det faktiskt en taxi - som inte var den vi hade beställt - till parkeringen. När vi förklarade situationen för kvinnan som körde föreslog hon oss att ringa färjan och be den vänta. Under tiden fick vi stuva in oss i taxin allihopa och åka iväg. Det saknades bilbarnsstolar och Rufus VÄGRADE ha på sig bälte, men hon bara garvade och sa: "Äh, vi är på landet nu. Jag kör försiktigt." Extra festligt att hon visade sig jobba som lärare i serbiska i just Skärholmen i vanliga fall.

2: Kaptenen på färjan
Under tiden fick jag tag på kaptenen på färjan. Jag förklarade situationen och frågade om han möjligtvis kunde hålla färjan åt oss i fem, tio minuter (samtidigt som jag kände mig skitdum och tänkte: fet chans att han går med på det). Men han sa glatt att: “Ja, det ska väl inte vara några problem. Jag ringer om ett tag och hör hur långt ni har kommit.” Så vi kom med färjan! Helt jävla otroligt.

3. Hovmästaren på värdshuset
Efter den här hysteriska färden var vi tvungna att slänga in grejerna i stugan och skynda oss att traska de 2,7 kilometrarna till Gruvbyn innan Ica stängde. Sedan segade vi oss fram till värdshuset för att äta middag. Rufus ville förstås inte ta en tugga av sina pannkakor utan röjde runt som fan med sina bilar istället. Väl färdigätna började vi gå den långa vägen hem till stugan - och blev plötsligt omkörda av en bil tillhörande Utö värdshus som stannade vid oss. Det var hovmästaren som kört ikapp oss bara för att lämna en bil som Rufus glömt.

4. Värdparet
På tisdagen ösregnade det till och från hela dagen. Så fort vi gjort oss i ordning för att gå och handla mat kom det en ny skur. Till slut bad vi att få hyra en cykel av värdparet så att en kunde spurta iväg och handla käk mellan skurarna. Det var inga problem - vi behövde inte ens betala för den. Dessutom fick Rufus ta med sig en badboll som han förälskat sig ifrån stugan.

5. Tanten med MC-museet
Som trots att det helt klart var hennes makes projekt, den där mc-samlingen i garaget, snällt ställde upp och visade den för oss när det passade oss. Tanten fick fö inte en syl i vädret - Rufus pratade oavbrutet, han var så exalterad att han nästan exploderade och ville aldrig lämna stället.