Stephen King and the art of lustläsning

Och det jag skyller bloggtorkan på nu är att absolut INGENTING händer. Inget jag kan skriva om här i alla fall. Jag jobbar ju bara. Och ute är det deppgrått och på väg hem såg jag en vrålande snubbe lappa till sin gråtande flickvän på Bodholmsplan. Anna har varit i NY och minglat med HBO-höjdare och märkliga skäggiga män med enorma samlingar likfoton. Och FÖRSTÅS unnar jag henne det, men just nu står det i ganska bjärt kontrast till den egna tristessen. Jag är helt enkelt fullständigt handlingsförlamad.

Allt jag gör är att jobba, jobba, jobba, läsa konstiga trådar på Flashback (av typen ”Nuppat en kändis, någon?”), ropa in kläder till Rufus på Tradera och läsa i Stephen Kings On Writing. Åh vad jag önskar att jag var bästis med Stephen King. Jag tror att han är en toppenkille. Och jag hade nog aldrig själv börjat skriva på allvar om det inte vore för hans böcker. Faktiskt.

Böcker som fått mig att själv vilja bli författare:
(och jag önskar att jag kunde rabbla upp åtminstone någon exeperimentell finförfattare som sprängt språk och former, men nej, det skulle vara att ljuga).

1. Alla Stephen Kings tidiga skräckböcker.
Särskilt Carrie. Och Jurtjyrkogården. Och Det. Och Cujo. Och novellsamlingarna Dödsbädden och Den mekaniska apan. Och Varsel. Jag kunde skita i precis ALLT runtomkring mig när jag läste de här böckerna, det enda jag ville var att ha en skål godis och en King-bok att helt uppslukas av. Fan vad jag längtar efter att läsa på det sättet igen.

2. Inger Edelfeldts ungdomsböcker
Jag var så fed up på de där Gunnel Beckman-böckerna där en mogen ungdom drabbas av ett problem och på något duktigt sätt löser det. Vilka VAR de här ungdomarna, jag hade då aldrig träffat någon av dem. Samtidigt trodde jag att det skulle till sådana karaktärer för att det skulle bli en bok. Med Julianne och jag fick jag en STOR aha-upplevelse. Brudarna i den boken var lika nördiga och barnsliga som jag själv och intresserad av exakt samma saker och ljusår ifrån att bli på smällen eller något annat av de i böckerna vanliga ”ungdomsproblemen”.

3. Nan Inger Östmans hästböcker
Också här var det autenciteten som var grejen. Hon var (då) typ den enda hästboksförfattaren som skrev om en hästvardag det gick att känna igen sig i, inklusive elände och skitjobbiga hästar som man tillslut var tvungen att sälja.

4. Douglas Coupland
På den tiden det begav sig. Nu blir han tyvärr bara sämre och sämre. Men DÅ kunde jag läsa Life after God hur många gånger som helst och böla varje gång. Och det fanns alltid minst en karaktär att bli kär i varje bok. Jag ville bara packa ihop mina grejer och flytta till Oregon (där många av hans böcker utspelar sig) eller Vancouver B.C. (där han själv bor) och liksom bo i de där böckerna, med de där karaktärerna. Jag tror det var i och med honom min neverending nordvästra USA-kärlek började.