Helkväll på barnakuten

Herregud vilken kväll!

Det här blir en sån där jävla mamma-blogg, så alla som tycker sånt är trist (JAG brukar tycka att sånt är trist) kan lugnt invänta nästa inlägg. Långt blir det också ...


Jag jobbade hemma idag. Vilket brukar vara något av det tråkigaste och samtidigt mest effektiva man kan göra (och det ÄR rätt skönt att få sitta i mjukbyxor hela dagen). Grejen med att jobba hemma är att man vet att verkligen ingenting kommer att hända, ingenting kommer att förvåna en (om man inte tagit med sig en bunt manus hem som man ska läsa för första gången, då – men om man BARA ska läsa och inte redigera eller korra så är det å andra sidan pure pleasure att jobba hemma.) Okej, nu har jag slirat tillräckligt långt från ämnet, men ni fattar säkert poängen. Jag tar med mig kaffe, snus och manus som ska redigeras in på arbetsrummet, staplar lämpliga pennor och ordböcker på avlastningsbordet, stänger dörren, tittar ut en sväng vid lunch och barrikaderar mig där igen fram till kvällen. Vad KAN hända?

Jo, idag hände ... ingenting. Fram till lunch. När egentligen inget heller hände. Rufus ramlade och slog huvudet i kanten på en skåp, han grät en kort stund och fick en bula i pannan. Sen tänkte vi inte mer på det. Förrän han spydde som fan vid tretiden (vilket förstås fick mig att än mindre vilja titta ut från arbetsrummet). Och igen vid fyra. Då kom vi på det där med bulan igen och sa tänk om, tänk OM han har fått hjärnskakning? För att helgardera oss ringde vi sjukvårdsupplysningen. Fan, det är aldrig någon idé att ringa sjukvårdsupplysningen, de säger alltid att man ska åka in med sin unge, vågar väl inget annat, sjukvårdsupplysningen är precis som de där värdelösa diagnoslistorna i vissa läkarböcker där alla pilar slutar med ”Uppsök läkare.”

Så vi ältade. Fram och tillbaka. Ringde våra mödrar ”Alltså, vad skulle VÅRA mammor ha gjort om något sånt hänt oss, jag lovar, de skulle ALDRIG ha åkt in.” Vi ringde våra mödrar. Min mamma var på Viktväktarna, var är ens ömma moder när man som mest behöver henne? Som tur var pratade jag lite senare med min kollega Marianne. Hon är fantastisk. Hon har faktiskt svar på precis ALLT man frågar om, kanske blir man sådan av att jobba mycket med faktaböcker. Hon hade förstås varit med om en liknande situation med sin dotter i början av nittiotalet. Hennes tips var att ringa direkt till Astrid Lindgrens barnsjukhus och fråga någon där om de tyckte att vi skulle åka in med Rufus. Det var en utmärkt idé. Om det inte vore för sjukvårdsupplysningen. Som säkert inte ens fanns i början av nittiotalet. Jag hann knappt säga ”Vi tror att vår son kan ha fått hjärnskakning och funderar på att åka in ..” förrän snubben i växeln hade kopplat oss till sjukvårdsupplysningen.

Visst, man ska lita på sin magkänsla. Men problemet med mig är ju att jag har kräkfobi och därför säger min magkänsla alltid samma sak när det handlar om huruvida man ska åka in till akuten och sätta sig i ett väntrum med en massa sjuka människor, varav flera kan tänkas ha Den Onämnbara Sjukdomen (jamen SÄRSKILT om man åker till ett barnsjukhus). Så vi började noja upp oss mer och mer, så vid sjutiden tog vi en taxi från Skäris till fucking Solna (sjukvårdsupplysningen upplyste oss nämligen om att vi absolut inte skulle åka till Huddinge).

I väntrummet hängde överallt hållare med spypåsar. Till och med vid receptionen. Först fick vi ta en kölapp och vänta. Och vänta. Och vänta. Sedan ställde en sjuksköterska några frågor, tog blodtryck och bad oss sitta ner och vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en timme bad de oss att gå till närakuten istället. Så då gjorde vi det. Där hängde det inte fullt lika många spypåsebehållare, men typ alla vi tidigare sett i väntrummet på AL:s barnsjukhus befann sig nu här. Vi tog en kölapp. Och väntade. Och väntade. Och väntade. Efter en timme fick vi prata med en sjuksköterska som ställde lite frågor och placerade oss i ett rum där hon tog blodtrycket på Rufus och sedan bad oss vänta. Så vi väntade. Och väntade. Och väntade. Sedan kom en annan sjuksköterska och tog ett nytt blodtryck.

Rufus hade the time of his life – han fick ju kolla på brandsläckare och sticka in handen i myntnedkastet på kaffeautomaten och kolla på djurtavlor på väggen och sitta och vifta med en spypåse i ansiktet på mig (en tom och oanvänd, dock) – han är verkligen toppen. Vad man än släpar med honom på tycker han att allt är urspännande och jättefestligt.

Vi väntade i en timme i det lilla rummet. Närakuten stängde. Vi tänkte att de kanske hade glömt bort oss och gått hem. Jag och Rufus tog en sväng i korridorerna, pratade lite med en annan mamma som också var kvar och som hade varit på AL:s barnsjukhus redan när vi kom. Sedan väntade vi lite till.

Halv elva kom ÄNTLIGEN, HURRA läkaren in till oss. Han gav Rufus en blick, förhörde sig mycket snabbt om vad som hänt och sa: ”Ja, ni kan åka hem, han har inte hjärnskakning.” Det var förstås superbra (även om alternativet - den onämnbara sjukdomen - inte heller är så kul), ändå kändes det aningen snopet. Jag menar, jag fattar ju att läkaren var skittrött och jobbade över och bara ville åka hem, tänker mig att det är ungefär som om någon ringer mig precis när jag ska gå hem efter en skitstressig dag och kräver omedelbar respons på sitt tusen sidor långa medeltidsmanus om druider som han/hon skickat in på eget bevåg (och som man bara man hör talas om det fattar aldrig kommer att publiceras någonstans). Men ändå. Kunde inte redan den jävla sjukvårdsupplysningen ha sagt att ”Ja, om han är pigg i övrigt och inte var medvetslös så är det nog inte hjärnskakning, men om ni känner er osäkra och vill vara helt säkra på att det inte är det kan ni förstås åka in.” Varför får inte sjuksköterskor ställa en diagnos om det är så självklart? Och varför, VARFÖR, är det inte lite mer som i ER – en rejäl undersökning för varje liten åkomma för att utesluta ALLT?