Dagar utan diskmaskin - ett jävligt gnälligt blogginlägg

Har inte bloggat på ett tag. Mitt liv består nämligen enbart av diskrelaterade saker just nu. Att något så fånigt kan tillåtas ockupera ens liv så totalt. Okej, här kommer all de … eh … festliga turerna:

1. Vår bänkmaskin börjar brumma underligt och slutar plötsligt fungera. Eftersom vi pratat i typ ett år om att skaffa stor diskmaskin och dessutom fått ekonomiskt bidrag från mina föräldrar i julklapp var det så äntligen dags att slå till. Peter hade pratat med en norska på Stockholmshem som fått hela projektet med golvdiskmaskin att framstå som hur krångligt som helst. Jag hade pratat med två andra personer på Stockholmshem som fått det att låta hur lätt som helst – bara man hade en sån där engreppsblandare, typ.
Jag väljer givetvis att ignorera samtalet som Peter haft och beställer glad i hågen en ny diskmaskin från Elgiganten. Det blir lite dyrare än bidraget från föräldrarna. Plus, förstås, 500 spänn i frakt eftersom vi saknar bil.
Men vi drömmer oss bort i ljuva scenarior där vi skrattande och fria fyller vår stora diskmaskin och kvällarna breder sedan ut sig lediga redan före klockan 21.00.

2. Medan vi inväntar leveransen diskar vi. Och diskar. Och diskar. Det är inte klokt vad mycket disk tre personer lämnar efter sig. Jag ställer in alla kvällsaktiviteter eftersom ingen i världen pallar att först lägga unge i en timme och sen diska i två timmar.

3. Diskmaskinen kommer. Den är jättestor. MEN får plats finfint under den provisoriska bänken där vi tänkt ha den (i köksskåpet bredvid kan man dessutom se spår från någon tidigare hyresgäst som garanterat haft en diskmaskin där).

4. Jag kastar mig på telefonen och ringer Stockholmshem för att beställa installation av diskmaskinen. Det kommer att kosta tusen kronor, meddelar damen i telefon. Det är lugnt, det visste jag redan. Jag får inte boka in någon tid nu, meddelar hon också, vilket jag inte visste, då hade jag ju hört av mig för länge sen. Först ska hon skicka hem räkning och ett kontrakt jag fyller i.

5. Vi diskar. Och diskar. Och diskar.

6. Två dagar senare kommer kontraktet och räkningen. Där står att man kan ringa och boka in en tid för installation TIDIGAST en vecka efter att man betalat in sin tusenlapp och skickat kontraktet.

7. Så vi diskar. Och diskar. Och diskar. Vi ställer in alla kvällsaktiviteter. Vi skjuter upp besök av folk som har tänkt komma hit.

8. På pricken en vecka efter inbetalningen ringer en serviceman klockan 7 på morgonen. Han undrar om allt är i ordningsställt under diskbänken så att det bara är att ställa dit diskmaskinen. Jag förklarar att vi har tänkt ha den på kortsidan av diskbänken istället och han utbrister – förfärat – ”Men där får ni inte ha den. Jag har inte tillåtelse att installera en diskmaskin där!” Efter en stunds dividerande verkar det som om den plats som är den enda som diskmaskinen får stå på är ett ställe till vänster om diskbänken, där vi för närvarande har ett skåp. Jag ber att få höra av mig igen, lägger på och kastar mig efter ett måttband.

Jaha. Diskmaskinshelvetet visar sig vara åtta centimeter för bred för den ”rätta” platsen.

9. Jag ringer Elgiganten och frågar om jag kan få byta maskin (har kollat in en smalare till samma pris) och helst då att de tar med den för stora diskmaskinen samtidigt som de levererar den nya så att jag åtminstone bara behöver betala för EN frakt till.
Oh, nej, det går inte. De måste först ta in den gamla maskinen och se så att den är okej innan de levererar en ny. Jag förklarar att jag inte rört maskinen, den är fortfarande lika inplastad som dagen då vi fick den. Det går ändå inte. Jag frågar om jag i så fall kan beställa returfrakt via dem. Det kan jag inte. Jag måste ringa posten.
Jag ringer posten och försöker beställa hämtning. De säger att Elgiganten måste ansvara för det, och det är bäst jag ringer Elgiganten och stämmer av med dem. Jag ringer Elgiganten. De säger att det här får jag ordna själv med Posten. Jag ringer Posten igen, gråtfärdig nu, vad fan ska jag göra med 54 kg diskmaskin som inte får installeras? Posten suckar och låter mig beställa en tid för hämtning nästa dag, samt säger att jag och Elgiganten kan göra upp om räkningen senare.

10. Vi diskar. Och diskar. Etc.
11. Jag jobbar hemma i väntan på postmannen. Postmannen kommer, gör sig redo att ta diskmaskinen och frågar var jag har adresslappen. Jag pekar på den gamla och säger att den ska gå i retur till Elgiganten. Den snälla postmannen skakar på huvudet och säger att då kan han tyvärr inte ta den, jag måste ha en adresslapp med rätt streckkod och hela kitttet. Sedan åker han.

12. Jag ringer Posten, lätt hysterisk, och förklarar läget. ”Om du är privatperson får du bara skicka upp till 20 kg”, förklarar personen jag pratar med, ”därför är det Elgiganten som måste ge dig adresslapp.” Jaha? Och varför kunde ingen förklara DET från första början då?

13. Jag ringer Elgiganten, på krigsstigen nu, och en snäll äldre dam säger att andra har haft samma problem som jag och att hon mejlar över adresslapp på pdf direkt. Jaha? Och varför kunde ingen ha gjort DET från första början? Nu ska postmannen komma på måndag igen. Och vi diskar och diskar och diskar …

Och jag kommer att få betala 500 spänn för returfrakt och 500 spänn för frakt av den nya och jag vågar knappt tro på att det ska funka med den nya diskmaskinen heller, det finns säkert sjuttio jävla paragrafer om varför vi inte kan ha den nånstans i den här gudsförgätna miljonprogramslägenheten. Och vi har fått ställa in den planerade resan till Kreta eftersom alldeles för mycket pengar redan runnit bort i hela den här skiten.

Och jag är konstant skitsur och på väg att bli rättshaverist. Jag hatar att diska. Hatar det.