Konstgjord andning (jag rear ut min själ)

Jag har räddat några lådor av mina dödsdömda romaner som jag nu rear ut till den som känner sig manad att köpa. Skaver är inbunden, Sju sköna snubbar finns både i s.k. mjukband (ser ut som en stor, lyxig pocket) och i vanlig pocket.
Sju sköna snubbar mjukband 50:- plus porto (30:-), pocket 30:- plus porto (20:-)
Skaver 50:- plus porto (30:-)
Eller paketpris: Båda dyrversionerna för 100:- portofritt! Mejla din beställning, inklusive din adress, till Tittster@hotmail.com


Baksidestext:
Det finns ett alldeles speciellt hus utanför staden: ett stort och fint men smutsigt hus med många rum och gömda skrubbar.
På golvet i det violetta rummet sitter Richard och talar på tok för länge i telefon. Och där, i det fula gula rummet, bor Gabriel som skriver världomvälvande insändare och komponerar kampvisor på sin gitarr. Felicia har intagit det ljusblå rummet och Teresia ligger på sängen i sitt orangea rum och läser Sexy Westerns. Jonny häckar i det gröna rummet och under Snobbentäcket i sitt mjukt röda rom sover Kim, sover hårt fastän solen har stigit upp för länge sen.
Och där irrar Mano, bort från sitt mörkblå rum, genom hela huset och ut i den vildvuxna trädgården. Vad är det hon yrar om? Något om änglar på skrivbord, något om onda fasaner, om att finna ett tecken eller åtminstone en hållbar mening med sitt liv.
Stig på. Känn dig som hemma, men behåll skorna på.

Dagens bok.com hatade den och skrev bl.a. såhär:
”Annars händer inte så mycket, boken lider av en avsaknad av en historia, en historia som i det här fallet behövs för att hålla läsarens intresse uppe, om man skall skriva en bok som saknar en historia måste man fylla sidorna med små detaljer, anekdoter och resonemang som griper tag i läsaren i historiens frånvaro, det lyckas Persson inte med.”

Dagens Nyheter älskade den och skrev bl.a. såhär:
”Det tar ett tag innan jag till slut kommer underfund med vad Titti Perssons prosa påminner mig om. Det är barndomens fiktionsvärldar som här målas fram på nytt. Det är de lätt surrealistiska barnprogrammen, de fantastiska och anarkistiska bildberättelserna där katter kan prata och möbler har känslor. Det är Mervyn Peakes monumentala Gormenghast-trilogi sedd genom Lewis Carolls spegel. Framförallt är det det den positivt naiva språklusten och den grafomaniska glädjen som här möter ett akut samtidstema: frågan om att välja mellan allt för många ömsesidigt uteslutande livsvägar utan att förlora sig själv på kuppen.
Titti Persson övertygar mig om att det faktiskt finns en plats bortom falukorvsprosan i den unga, svenska romanen.”


Baksidestext:
Skaver är en by i Dalarna, så lik många andra bortglömda byar i Sverige. Här trängs femton viljor i samma skolklass, från lekis till nian. Vi får följa dem som sexåringar, fjortonåringar och tjugosexåringar. Under den tiden förändras hierarkier, laddade platser pumpas fulla med ny betydelse, men byn förblir densmamma.
Det handlar om att höra ihop och längta bort. Det handlar om att stå uppklädd vid en ödslig busshållplats en gnistrande kall januarikväll och vänta på en buss som aldrig kommer.
Det handlar om vänskap som ibland är det vackraste som finns och ibland bara skaver.

Arbetarbladet hatade den och skrev bl.a:
”Ändå läser jag Skaver med en växande känsla av trötthet. Visst, detta är en hyfsat välskriven och genomarbetad roman, men den förmår sällan lyfta till något starkt och engagerande. Personerna och händelserna är för allmänna, för lättigenkännliga och därmed förutsägbara. Persson är ingen Ninni Holmqvist, Jerker Virdborg eller Cecilia Davidsson, hon saknar den där avgörande intuitiva fingertoppskänslan som gör en text mer än medelmåttig. Med andra ord: detta författarskap tycks i maklig takt fortsätta framåt i den breda vägen mellan magplask och succé.”

Svenska Dagbladet älskade den och skrev bl.a:
”Det låter som en kliché, och det är det väl också. Men Titti Perssons skildring är långt ifrån slentrianmässig, utan tvärtom en av de mest närgångna jag läst i genren på länge. (...) Hennes prosa är säker och orädd, de sparsamt använda metaforerna är sällan överraskande men tar precis där de skall. ”