Dagisinskolning

Rufus första dag på dagis och jag tog girigt ledigt för att följa med - trots att det känns som om höstboksmanusen står och skriker otåligt och stampar i mitt lilla kontorsbås (som förövrigt fylldes av en gigantisk Bolibompadrake (med hörlurar) - som satt och stirrade vindögt i en bok om hårdrock under min frånvaro - min båsgranne hade fixat så att han blev min vikarie. Det är för övrigt samma granne som tycker att vi ska kräva att få inreda ett hårdrocksrum på förlaget, komplett med ett gigantiskt monster vid dörren). Och än en gång funderar jag på vilka barn de där människorna som talar ut om att deras barn mår bäst av att vara med sin mamma tills han/hon är … tja … sju år har?
Dagis är fantastiskt. Och då är det inte något specialinriktat lyxdagis med tio års kö som vi har hamnat på, utan ett vanligt kommunalt i Sätra. Helst ville jag ta med alla barnen i gruppen hem, jag gillade dem som fan. Och Rufus verkade tycka att allt var toppen. Vid maten skrockade Rufus och den nästan exakt lika gamla Alex (de två är för övrigt minstingarna i gruppen) förtjust åt att Alex rapade högt. Ah, jag ser inledningen till en underbar buskisvänskap!

Bäst so far:

1. Gården
Jättestor! Komplett med skogsdunge, kulle med rutschkana, vitsippor, vinbärsbuskar, stenbumlingar att klättra på, sandlådor och en massa roliga små hus. Där får kidsen rasa runt bäst de vill, så länge de inte gör illa varandra eller sig själva. Rufus sprang runt som i extas.

2. Valfriheten
Ett ord som missbrukats hårt av borgarna, det är nästan så att jag glömt bort att det kan stå för något bra. Nästan alla aktiviteter bygger på att barnen själva får välja (okej, det är begränsade val, men ändå). De plockar fram aktivitetskort med t.ex. vattenlek, dockvrå, baka med lera. Varje aktivitetskort har fyra småkort. Sedan går man laget runt och barnen - även de som inte kan prata än - får välja vilken aktivitet de vill göra utifrån vilket kort de tar. Fyra barn och en pedagog på varje “station”. Samma sak på sångstunden, när varje barn får välja en sång, eller när de ska byta blöja och får välja djur på blöjan.

3. Barnen
Flera gånger blev jag så rörd att jag nästan började böla (okej, jag hade sovit för lite också). Som när Rufus ramlade. Viggo hade tidigare visat noll intresse för honom och mest blivit sur över att Rufus försökte ta bilar som han lekte med. Eftersom det var Rufs första dag var dessutom pedagogerna extra snälla mot honom och sa till Viggo att låta Rufus låta ha båda bilarna en stund. Så ramlade Rufs och började stortjuta. Jag sitter med honom i famnen när Viggo kommer fram med en liten brandbil som han försöker ge Rufus som tröst. Eller småtjejerna som ropar “Kom Rufus! Kom!” och vill få med honom i leken, och när han ändå sitter kvar går fram och klappar honom på kinden. Eller killen som drar iväg med mig till skogsdungen för att visa något och när vi är på väg tillbaka till de andra säger “Jag tycker att Rufus är söt.” Yes folks, här har ni dem: morgondagens förortsgangsters.

4. Personalen
Ungarna dyrkar Carina, som även är Rufus kontaktperson. Fast visst, så är det väl på dagis. Men jag blev innerligt glad över att se att alla som jobbar där faktiskt är med barnen och liksom deltar därute på gården, inte samlas i en flock eller står och ser uttråkade ut.

Jag vet, jag är nyfrälst, och nyfrälsta människor är väl sällan särskilt roliga - jag kommer säkert att hitta saker att gnälla på i sinom tid. Men just nu är jag i alla fall väldigt, väldigt glad.