Inget dränerar mig så på energi som en hel veckas vabbande när båda har skitmycket att göra på jobbet och det liksom blir en kamp om vems viktiga som är viktigast och vem som har vabbat mest tidigare. Och så lallar man runt härhemma, skittrött och stressad, och Ruf är mammigare än någonsin och lägger sig på golvet och gallskriker varje gång jag inte låter honom dra mig till exakt den del av lägenheten han för tillfället känner för.
Idag körde jag den urdåliga kompromissen att ta med honom till jobbet på förmiddagen (Han var hostig och snorig men hade inte feber. Alltså. För dålig för dagis, men helt okej för en halvdag på jobbet. Trodde jag.) Det finns nästan inget ställe som Ruf älskar att vara på så mycket som mitt jobb (det skulle vara IKEA, då), han röjer runt och tjoar och släpar runt på allt han ser och njuter av all uppmärksamhet, plundrar våra fruktkorgar och tycker verkligen att han ÄGER Norstedtsborgen. Han blev bland annat skitsur när det var möte i stora caféet så han inte fick rusa in och härja på scenen, som han brukar.
Och gissa hur mycket jobb jag fick gjort.
Och allt härjande på jobbet tröttade visst ut honom så totalt att han nu är ÄNNU sämre än igår. Alltså, ännu mer vabbande to come. Eller som Sara V så tjusigt parafraserade: ”Alla dessa vabb-dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet …”
Talesätt som ger mig panik (särskilt när man vabbar ihjäl sig och vet att man samtidigt obönhörligt närmar sig en jobbpeak):
1. Idag är första dagen i resten av ditt liv.
2. Lev livet nu, det går inte i repris.
3. Life is what happens to you while you’re busy making other plans
4. De människor som har fått ut mest av livet är inte de som levt ett sekel utan de som levt varje sekund..
5. Den som aldrig lever nu, lever aldrig. Vad gör du?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
4 kommentarer:
Haha!
Jag lättade mitt dåliga samvete för BVC-sköterskan en gång, när jag var där för bäbisens (redan en gång uppskjutna) tremånadersvaccin.
Tvååringen var på dagis trots att han helt klart hade haft öroninflammation dagen innan, eftersom jag inte kunde räkna ut med vilka armar jag skulle hålla fast BÄGGE ungarna samtidigt när själva sprutan skulle stickas. (BVC är ju ungefär lika roligt som Nordstedts förlag...)
Jamen, så länge de inte har feber eller spyr kan de ju vara på dagis, sa sköterskan glatt. Och då ringer de väl?
Alltså, dom där klämmiga talesätten kan döda vilken livsgnista som helst.
Mitt värsta:
Det som inte dödar härdar.
Hu, jag ryser. Nu måste jag se till att få bort alla de där jävla uttrycken ur huvudet, de bara ligger där och mal och mal.
Årstamorsan: Det jävliga är att under loppet av två månader har de fått ringa efter oss tre gånger för att Ruf blivit sjuk på dagis, så nu börjar vi känna oss som USLA föräldrar och är skitnojiga för att skicka iväg honom sjuk.
Äh, bara ni kommer när de ringer!
:-)
Skicka en kommentar