Att skriva en säljande text

Familjeutflykten i kommersialismens tecken (Åhléns, Myrornas och dyrfika med dyrlatte som jag som vanligt inte hann dricka upp) slutade med att Rufus låg skrikande på golvet inne i gallerian eftersom vi inte förmådde låsa upp skyltfönstret på en guldsmedsaffär så att han kunde tjacka grejerna därinne (bl.a. två racerbilar i silver). Nog för att det är häftigt att ses som allsmäktig, men … Kanske blir det här ett tidigt minne som han kan återberätta när han åkt fast för att ha rånat nån guldsmedsaffär med sina värstingpolare om sisådär femton år. Han kan till och med dra in hela utvecklingen av Skhlm – the capital of shopping – och avsluta med något lätt bittert, typ: ”I den stunden förstod jag att affärerna i den här förorten inte var tänkta för såna som mig och min familj. Det var inte längre vår förort, vi som bodde här var parasiterna i shoppingparadiset.”

Att göra:
1. Läsa färdigt manuset som jag inte hann riktigt färdigt med igår.
2. Skriva ihop en säljande text om klädbytardagen som föräldrarådet på dagis ska anordna.
3. Torka upp en kattspya (ja, visst ÄR det mysigt med husdjur?)
4. Lägga Rufus. Vilket i praktiken innebär att han gör cirkus-cirkör moves från min mage och mina ben och när han äntligen lugnat ner sig lite måste jag läsa Jag kan köra alla bilar tio gånger i rad (medan Ruf bygger ut handlingen med "Pingu kör Volvon, Pingus pappa kör lastbilen, Pingus mamma kör Opeln"). Sedan försöker jag med vän stämma sjunga vaggvisor och då blir han skitsur och klarvaken och försöker lämna rummet i protest.
5. Skriva ihop en saga (=presenterande text som gärna får vara lite lagom säljande) om min egen roman.

Den sista punkten borde vara hur lätt som helst. Jag menar, det ingår i mitt dayjob att skriva sådana där sagor, jag har säkert skrivit flera hundra under mina sju (?)år som redaktör. Och nu, när jag ska skriva om min egen bok, som jag kan utan och innan, och jag dessutom får skriva vad fan som helst utan att ta hänsyn till någon upphovsman. Då blir det plötsligt jättesvårt. Kanske är det för att det är så mycket som dragits ifrån och lagts till och skrivits om, så många bihistorier och bakgrunder som läsarna aldrig kommer att få veta något om så att jag inte längre VET vad den handlar om. Eller vad som är viktigast. Är det kärlekshistorien? Är det den försvunna pappan som får huvudpersonen att åka till USA? Är det storasystern som blir mördad, och fallet med Green River killer, seriemördaren som faktiskt finns på riktigt? Är det barndomsbitarna? Är det föräldrar-barn-spåret, eller bästa vän spåret? Är det klasskildringen och känslan av att växa upp i periferin, misstanken om att man aldrig riktigt kommer att räknas?
Äh, fan, jag skriver nog den imorgon istället.