Catfight på t-banan

Gott nytt år då. Tolvslaget firades till en uppförstorad bild av Jakes mustasch på G:s dator. Natten blev lång. Fast inte av party. Efter magnifik trerättersmiddag i Aspudden skulle vi ta förortståget hem vid ett-tiden (Rufen och Benjamin, festens andra barn, hade motvilligt somnat på en madrass vid tiotiden). Att döma av ljudnivån på perrongen skulle de drygaste människorna åt andra hållet (på ”vår” sida fanns det bara två ledsna tjejer och en vinspya). Rufen satt helt nyvaken och förvirrad i sin vagn och jag bad en stilla bön om att ingen skulle spy i vår t-benevagn. Alla ingångar till tåget var antingen knökfulla eller helt tomma, och är man spyfobiker väljer man lätt en av de knökfulla. Där var det party ... Ett gäng tonårsbrudar moshpittade skrålande vid ett fyrsäte medan resten av vagnen tittade på. Tyvärr ändrade de apfulla och/eller påtända brudarna snabbt sinnesstämning och rätt som det var började två av dem slåss istället, den första riktiga catfight jag skådat, polarna fick gå emellan och hålla i respektive brud. En av dem lullade sedan runt bland oss andra resenärer (däribland ett pensionärspar med runda, igenimmade glasögon och Gudrun Sjödén-kläder som såg helt chockade ut när de kom på men blev mottagna som kungar av ett killgäng som gensast såg till att de fick sitta ner) och förklarade sluddrande att ”Hon är ju min syster, egentligen älskar jag henne för fan, fattar ni?” Sedan lullade hon tillbaka till fyrsätet och de flög på varandra IGEN. Nu var det vår tur att få ta del av vagnens mer omtänksamma strömningar - ett ungt par såg till så att vi och Rufen fick sitta skyddade i ändan av vagnet medan ett annat par bildade som en barriär framför oss. Rufen verkade dock inte ett dugg skraj, mer nyvaken och milt intresserad av vad som pågick. Ungefär mellan Bredäng och Sätra ändrade brudarna sinnesstämning igen och började klä av sig ner till guldtightsen och guldplatåpjucken och dansa strippdanser mot varandra och vråla ”Alla i vagnen – Gott nytt år!” Kulturgubben med igenimmade glasögon hojtade glatt tillbaka.
Jag vet inte hur det slutade. Jag undrar verkligen hur det slutade.

Vi trodde att det skulle vara tunnelbanefärden hem som skulle vara kvällens verkliga eldprov. Men icke. Kanske var det brudarna som hade fått Rufen på partyhumör, han somnade nämligen inte förrän fyra på natten! Då hade han varit så trött att han ständigt rasade omkull två timmar i sträck. Nästa gång någon säger: ”Men det är väl bara att låta barnet vara uppe tills det är trött och vill sova, då somnar han/hon väl?” tror jag att jag slår ner den personen. JAG tycker att sömn är bland det underbaraste som finns. På Rufens lista står det dock rätt långt ner i prioritetsordning, efter t.ex. äta olika saker, undersöka en handkrämstub, bläddra i sina jävla Halvan-böcker för tusende gången, peka på en lampa och fråga vad det är, köra in sina vassa naglar i ens näsborrar. Och så vidare.


Nyårslöften (eller nåt):
1. Inte heller i år se Veranda för en tenor, Musik för bröllop och begravningar eller Petri tårar(Tre solar däremot ...).
2. Supa mer.
3. Inte bry mig om det här med städning så mycket (det tar lika mycket tid och ork att grubbla över när jag ska hinna städa som att faktiskt göra det).
4. Bli bättre på att säga ifrån när jag känner mig förfördelad.
5. Inte bli tjock igen.