Deckartristess

Jag har som typ sista person i världen nu börjat läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den är väl ok, men jag är inte hooked. Festligast är daterade upplysningar som: ”Hon gick in på siten http://www.google.com och sökte på …” Eller: ”Han öppnade mailprogrammet Eudora …”
Jag vet inte vad det är med mig och deckare, men jag fastnar ALDRIG för någon (eller, okej, när jag var elva slukade jag Olov Svedelids Roland Hasseldeckare, men efter det är det tomt). Vilket är lite märkligt med tanke på att jag dyrkar True Crime-böcker. Och det är inte som att jag bara tycker mig ha utbyte av fiiinare litteratur. Jag blir helt enkelt bara uttråkad.

Varför jag så lätt ledsnar på deckare (jag försöker rannsaka mig själv här):
1. Alla dessa detaljerade beskrivningar av rum, vägar, personers utseende, vad någon äter – som sedan visar sig ha noll betydelse för handlingen.
2. Personerna utvecklas ju aldrig. De är liksom gjutna i sten från första sidan. Och gjutningen är sällan särskilt nyanserad.
3. Den enda person jag ibland blir lite intresserad av är offret, och han eller hon har ju inte mycket att säga till om.
4. I alla fall i de svenska deckarna figurerar det alltid en massa kända maktmänniskor som man fattar bygger på verkliga personer, och jag sitter bara och grubblar över vilka förebilderna är och blir skitirriterad.