tisdag 24 februari 2009

Kur mot kroglängtan

Nu har jag hittat den perfekta kuren mot kroglängtan (som det är mycket lätt att drabbas av när man vaggar runt och är tjock och gravid och inte får röka eller supa eller göra nåt annat man vanligtvis tycker är roligt). Nämligen att titta på Den rätte för Rosing. Jag klarade nästan inte av att titta och satt och skrek och utstötte äcklade läten över snubbarna de skrapat fram. Och plötsligt mindes jag ju med förfärande tydlighet vad som EGENTLIGEN händer på krogen mellan drinkarna och cigaretterna. Alltså. Det här är INTE den sortens snubbar som raggar på mig, däremot ser jag dem ofta, ihärdigt raggande med idel sliskiga repliker på snyggare tjejer, samtidigt som de ger varandra menande blickar och miner så fort tjejen som utsatts för raggattacken tittar bort. Peter kunde givetvis inte heller låta bli att titta (särskilt inte när jag satt och skrek hela tiden) och det var blott allt för lätt att hitta på talande namn på dem allihopa: seriemördaren (alltså, han med silverhåret i hästsvans), tjackpundarn, vettvillingen, runkaren.

Och som om inte äckelkvoten redan vore fylld måste man se den där Pirate Bay-mannens enorma fittskägg varthän man vänder blicken.

lördag 21 februari 2009

Nikotinbegär

Sitter i mitt gamla flickrum i Svärdsjö och längtar ihjäl mig efter en cigg. Eller i alla fall en snus. Med nikotin. Antar att det delvis är nåt slags betingad reflex. Alla tre av mina romaner har delvis kommit till när jag suttit här på glasverandan under sommarkvällar och kedjerökt över manusbuntarna eller skrivboken eller laptopen. Och nu är mamma och pappa ute med Rufus, och det är väl också en betingad reflex – att skynda sig att göra det man vet att man inte får när föräldrarna är borta. Men framförallt skulle jag behöva det eftersom jag just fått två psykbryt på rad i rad nu på Rufus. Först en timmes skitjobbig läggning, sen en timmes kamp för att få honom att äta något. Den första kampen vann jag. Den andra kampen vann han. Det är vid såna tillfällen jag börjar tro att jag är sjuk i huvudet som ska ha en unge till. Men det ska jag alltså. Och får därför vackert nöja mig med en totalmesig Onico istället för en härlig, nervlugnande cigg.

Sjukast just nu:
Brevlådan i Året Runt. Eller, inte hela brevlådan, men ett speciellt inlägg i förra numret. Tyvärr har jag ingen scanner så ni kan inte se bilden utan får nöja er med själva texten:

Mysan låter matte leka
Jag har arrangerat en bild med små leksaksmöss som diar min katt Mysan. Hon har varit kattmamma många gånger förr och drömmer sig säkert bort till den tiden, skriver matte Solveig i Upplands Väsby.


Herregud.

tisdag 17 februari 2009

Ah, vad vore väl arbetsdagen utan lite Tourettes?

Eftersom Rufus hållit mig vaken halva natten med rafflande historier om Pingu och Pingus pappa och Pingus mamma och Pingus syster Pinga som gör diverse saker i en lastbil (alltså inget snuskigt, mer att de ritar och äter gröt och sånt) tillsammans med bland annat Bamse och Mannen med den gula hatten, var jag framåt eftermiddagen mer än lovligt lättroad. Så när Annika började tjafsa om att någon sprutlackerat hennes bildskärm tolkade jag det förstås genast som att någon manlig anställd (eller chef, för den delen …) gjort något som … eh … bara män kan. Och så var vi igång, helt hysteriska, fantiserande om hur hon skulle ringa till personalansvarig och dryfta frågan och ta upp den på förlagsmöten (jag vet, jag vet, vi ÄR sjuka i huvudet). Jag skrattade så jag grät, tillslut kom en kollega i ett bås i närheten fram och frågade om det inte fanns något liknande en snarkklämma, fast för fnissanfall.

Fler sköna Tourettögonblick på jobbet i mitt och andras liv:

1. Vi hade stort förlagsmöte med hela huset på morgonen. En av punkterna på dagordningen innehöll en presentation av en workshop som flera i huset varit på där de bland annat fått rita, klistra och klippa för att komma med kreativa idéer. Medan en kvinna pratade entusiastiskt om dagen visades en PowerPointbild med exempel på vad folk gjort. Och längst fram ståtade en bild med olika cirklar och streck … och i ena hörnet, en liten sprutande kuk som personen ritat dit i stundens ingivelse. Jag blev förstås eld och lågor när jag såg det och var tvungen att genast delge de kolleger som satt närmast.
Jag: Ylva, kolla, det är nån som har ritat en kuk på ett av workshoppapperen!
Ylva: Ja, jag såg det, det är visst loggan de gjort om.
Jag: Annika, kolla, har du sett kuken på papperet längst fram på bilden?
Annika: Du, den såg jag för länge sen.

2. Rufus har av outgrundlig anledning börjat kalla balja för balle (vilket han säkert kommer att fortsätta med också, eftersom han märker hur lycklig hans mor blir varje gång). Givetvis var jag tvungen att berätta detta för kollegorna. En av kollegorna kom genast på den briljanta idén att göra om boken Max balja till Max Balle. Onekligen en rafflande historia: Titta Max. Titta Max balle. Max drar ballen. Kommer vovven …

3. Det finns en utmärkt lexikonsajt som är hyfsat ny och alldeles gratis att använda, nämligen Norstedts ord
När X upptäckte den testade han på skoj att skriva in ord som ståkuk, sladderfitta, grupprunk och andra festliga uttryck för att se om han fick något resultat (ja, ja, jag erkänner att jag fanns på plats och kom med pigga förslag). Problemet är bara att sajten kommer upp med en liten meny över ord man sökt på tidigare när man går in där. X vill SÅ gärna visa sina kollegor sajten från sin dator men vågar inte eftersom de då kommer att se vad han tidigare sökt på. (okej, jag erkänner, historien hade blivit bättre om han aningslöst HADE visat dem, men nu ska jag för en gångs skull inte ljuga …)

4. Z hade av någon anledning valt lösenordet monsterkuk.xl på sin jobbdator i tron att ingen annan någonsin skulle få veta det. Så fick han problem med att ta sig in och var tvungen att ringa till it-avdelningen … som visade sig ha tillgång till allas lösenord och i och med problemet genast lokaliserade hans …

söndag 15 februari 2009

Simhallen

Var i simhallen med Rufus (medan Peter var hemma och städade) och holy smoke, jag är HELT färdig (och då har jag inte ens simmat … eller … jag kan ju inte simma, så det är ju inte så jättekonstigt). De har en skitbra småbarnsavdelning med rutschkana, liten bubbelpool, vattenstrålar som man själv kan trycka igång, en jättepingvin och något slags vattenkulspruta som de lite äldre kidsen missbrukar. Jag är den enda föräldern som plumsar runt och åker i vattenrutschbanan och trycker ner mig själv i bubbelpoolen (försöker undvika att tänka på hur mycket kiss det måste vara i de där poolerna). Mammorna brukar sitta påklädda på kanten eller stå en bit bort och se uttråkade ut. Papporna står antingen och hejar på eller ligger som strandade sälar i någon av minipoolerna. Jag var tvungen att muta Rufus med choklad för att få upp honom tillslut.

Värst i veckan
1. Alla vidriga artiklar om VKS där årets virus beskrivs som det värsta och mest aggressiva någonsin och ohyggligt smittsamt. Samt alla handfasta bevis på gator, tunnelbaneperronger och i köpcentrum att det faktiskt är så. Fan att man som emetofob ska behöva vara skräckslagen åtminstone fem månader om året i det här jävla landet.
2. Vår diskmaskin har pajat. En ny är beställd, men innan den är installerad får vi spendera timmar varje dag med att diska. Så jävla tråkigt. Hela helgen har bara varit disk och tvätt och städ. Fattar inte hur andra människor med småbarn hinner med något annat.
3. Alla hjärtans dag. Allt är vidrigt med den traditionen. Och då är jag inte ens singel.
4. Att jag fortfarande ser mer fet än gravid ut. Kanske för att jag ÄR mer fet än gravid.
5. G är i Portland, Or. Och jag är inte där. Trots att det nästan inte finns något ställe jag hellre skulle vara på.

torsdag 12 februari 2009

Kroppen i den brinnande bilen och frågor om att jobba på förlag

Du som första gången svarade på mitt inlägg "Liket i bilen" om den döda mannen på Brantholmsgränd (och gav mig rätt dåligt samvete ...), någon försöker kontakta dig via den här bloggen, se kommentar på det nämnda inlägget.

Och du som mejlade mig och frågade om hur förlag antar och jobbar med debutantmanus, jag råkade deletea ditt mejl innan jag hade svarat, sorry. Vad jag TÄNKTE svara är dels att det är bättre om du frågar en förläggare istället (jag är redaktör), dels att jag kan tänka mig att det främst är vuxneboksmanus ni skriver om och jag jobbar på ett barnboksförlag, det kan hända att processen skiljer sig åt en del.

onsdag 11 februari 2009

Deckartristess

Jag har som typ sista person i världen nu börjat läsa Stieg Larssons Män som hatar kvinnor. Den är väl ok, men jag är inte hooked. Festligast är daterade upplysningar som: ”Hon gick in på siten http://www.google.com och sökte på …” Eller: ”Han öppnade mailprogrammet Eudora …”
Jag vet inte vad det är med mig och deckare, men jag fastnar ALDRIG för någon (eller, okej, när jag var elva slukade jag Olov Svedelids Roland Hasseldeckare, men efter det är det tomt). Vilket är lite märkligt med tanke på att jag dyrkar True Crime-böcker. Och det är inte som att jag bara tycker mig ha utbyte av fiiinare litteratur. Jag blir helt enkelt bara uttråkad.

Varför jag så lätt ledsnar på deckare (jag försöker rannsaka mig själv här):
1. Alla dessa detaljerade beskrivningar av rum, vägar, personers utseende, vad någon äter – som sedan visar sig ha noll betydelse för handlingen.
2. Personerna utvecklas ju aldrig. De är liksom gjutna i sten från första sidan. Och gjutningen är sällan särskilt nyanserad.
3. Den enda person jag ibland blir lite intresserad av är offret, och han eller hon har ju inte mycket att säga till om.
4. I alla fall i de svenska deckarna figurerar det alltid en massa kända maktmänniskor som man fattar bygger på verkliga personer, och jag sitter bara och grubblar över vilka förebilderna är och blir skitirriterad.

måndag 9 februari 2009

Lika som bär ...


Katten Moggen

Hamstern i filmen Bolt

... enligt min tvååriga son.

Just nu har jag grymma cravings på:
1. Sån där Vitamin defence-dryck med äppelsmak
2. Apelsin
3. Turkisk peppar
4. Tomatjuice
5. Chilicheeze

lördag 7 februari 2009

Frågor som inställer sig VARJE ÅR under Melodifestivalen?

1. Varför är de förinspelade humorinslagen så fruktansvärt tråkiga?
2. Varför måste alltid någon med ett ”rockigt” bidrag envisas med att klämma in sig i någon gräslig skinnutstyrsel?
3. Varför plockar de alltid in en menlös kille i dokusåpafrisyr som sjunger en totalt menlös låt som kommer sist eller näst sist?
4. Varför fortsätter jag att titta?

torsdag 5 februari 2009

Säljtext

Jag kan ju inte hålla mig, måste lägga ut säljtexten på romanen som en preview. Nu har dessutom min eminenta förläggare fixat med den. Omslaget kommer också så småningom. Det här är eg. bokens saga, dvs den text som används internt och som i första hand används av säljarna. Men skit samma. Jag lägger ut den ändå:


Jag vet ingenting om dig
Det är sommar 1983 i Seattleförorten Renton. Tioåriga Sean följer tidningarnas rapporter om nya lik efter unga kvinnor som hittats i skogarna kring Seattle. Det ryktas om en seriemördare som riktat in sig på unga prostituerade. Men Seattle är så långt bort ibland och nyheterna om liken är bara en kuslig historia bland andra. Än är allt som vanligt. Än har har hans storasyster Debbie inte rymt hemifrån. Än står hon inte på listan över potentiella offer för Green River mördaren. Än har inte mamma begravt sig i sovrummet i sorgen efter sin försvunna dotter.

Det är vinter 1983 i Stockholmsförorten Skärholmen. Tioåriga Jon står på balkongen och räknar upplysta fönster i höghuset mitt emot. Inne i vardagsrummet sitter mamma och dricker vin och skrattar gällt med en främmande man i fula byxor. Det är som vanligt Jons storasyster Sanna som hittar honom där, som föser in honom och fräser åt mamma att ta hand om sina barn. Än är allt som vanligt. Än har inte Sanna packat sin väska och flyttat. Än har inte mamma skickat iväg Jon till sommarfamiljen i Dalarna, där ingenting blir som han tänkt det.

Det är sommar 2004. Sean har flyttat till Sverige för att leva ihop med Jon. De är kära. De skulle kunna vara tvillingsjälar. Det borde vara fantastiskt. Men kärleken är sårig, svartsjukan vakar över varje rörelse och ingenting är självklart. Båda vet hur ont det gör när den som betyder mest försvinner. Och hur liten man blir av att vara den som alltid lämnas kvar.

Jag vet ingenting om dig är en kärlekshistoria, en uppväxtskildring och en delvis sann kriminalhistoria om en av USA:s värsta seriemördare.

onsdag 4 februari 2009

Kul på jobbet (och lite efteråt)

1. Eriksson & Lindgren fick ett spontanmanus från … eh … oväntat håll. Nämligen från en av Sveriges mest kända brottslingar som sitter på Hall just nu. För er som inte vet så är E&L ett pyttelitet kvalitetsbilderboksförlag som för närvarande består av bara en person (eller, bara och bara, Moa är fan så bra och sliter så hårt att hon borde ha två personers lön) och ger ut tunga barnkulturnamn som Barbro Lindgren, Lennart Hellsing, Pernilla Stalfelt och Lena Andersson. Vilket uppenbarligen inte den här snubben hade full koll på eftersom han skickade sin självbiografi med lockande kapitelrubriker, så som Helvetets portar.

2. Lotta, vår toppenredaktör vars vikariat skulle gå ut om en månad har blivit inlasad och fått tillsvidaretjänst. Hurra! Nu kan jag vara alldeles lugn när jag drar iväg och föder barn i sommar.

3. Jag och Annika satt och spånade ihop ännu ett lysande jobbskämt. Jag ska inte dra alla detaljer nu, men det skulle inkludera en viss sorts illaluktande insekter instängda i kryddburkar med lufthål, samt sommargulliga vykort med texten: ”En doft av sommaren som varar länge … ” Som vanligt blev vi helt hysteriska och fnissade så att vi grät.

4. Lunch på Arirang med Ylva och Cia. Och hur fullt det än är får vi alltid samma hörnbord. Det är som om vi nu mer har vårt eget lilla stambord med namnskyltar på. Dessutom beställer vi tvångsmässigt samma sak varje gång vi är där.

5. Två färska ananser för 18:- på Prisma! I och för sig visade sig i alla fall den första vara så sur att tungan krullade sig. Men ändå! Två för 18:-!

måndag 2 februari 2009

Två fettos


Jag vet inte vem som för närvarande är mest besatt av mat och ätande, vår tjocka katt Moggen (obs! Nu med bildbevis!) eller jag. Vi försöker banta ner honom genom att bara ge mat på vissa tider – vilket resulterar i att han ständigt går och jamar jävligt missnöjt, tvångstrampar på min mage (jamen fatta hur tung det känns när HAN står där och trampar) och dammsuger golvet på smulor och matrester.
Och så jag då. På mitt skrivbord på jobbet har jag ett berg av nötter, halstabletter, turkisk peppar, syltad ingefära, frukt. Och varje dag tar jag en tur förbi det förrädiska mat-på-jobbet-skåpet och tjackar på mig mer. Annika i båset bredvid hojtar: ”Fan, din arm går ju som nån jävla pistong mellan påsarna och munnen”, och nu har hon dessutom hotat med att sätta ett streck på ett särskilt papper varje gång jag stoppar något i munnen (”Fast då får jag fan hämta nåt blädderblock för att det ska få plats med alla streck”). Vilket förstås innebär att jag varje gång Annika lämnar sin plats hetsäter och sedan, när hon kommer tillbaka, låtsas som ingenting.
Okej, jag är gravid, men det är bara löjligt att påstå att allt det här skulle handla om cravings. Vad det i själva verket rör sig om är att jag ju vet att jag ändå kommer att bli stor som ett berg och inte kunna ha mina kläder, och vad är det då för poäng med att inte äta?
Imorgon bitti ska jag dessutom gå på nåt dödstråkigt glukosbelastningstest på vårdcentralen vilket innebär att jag inte får äta eller dricka på hela kvällen eller morgonen. Så nu kan jag bara tänka på vad jag känner för att äta.
Så pratade P och jag om att han skulle gå ner och köpa nåt riktigt mumsigt på Ica, typ semlor, bara för att fresta mig. Han: ”Och så köper jag med mig sån där god dricka också.”
Jag: ”Vadå för dricka?”
Han: ”Cuba cola.”

Ha, ha, så talar en sann vänsterman, INGEN på denna jord kan väl på allvar tycka att Cuba cola är gott.