Det postmoderna traumat del 1056

En konstig grej med att leva sitt liv via fiktionen (och då menar jag att det enda jag gör är att kolla på teveserier och läsa böcker – inte att jag sitter och SKAPAR fiktion hela dagarna) är att man börjar placera in allt man ser i nåt slags dramaturgi. Och det är som att hela tiden missa ett avsnitt av sin favoritserie när man aldrig får veta hur det går – vad händelse A egentligen leder till i huvudpersonens liv. Som igår. Hade (som vanligt) varit och handlat och tog omvägen via kyrkan för att Rufsen skulle falla i så djup sömn att han fortsatte sova även när vi kom in (vilket är en tämligen lönlös syssla – det händer aldrig). Då passeras jag på gångvägen av en riktig rastaman (med en sån där gigantisk skinnmössa) och hans svennekompis. Rastamannen pratar värsta gangstatugget, på engelska dessutom, typ: ”They can’t get us there, man, if we get there we’ll be safe.” Rätt som det är börjar de springa. Så saktar de in igen. Och jag blir åter passerad – denna gång av tre slickade securitassnubbar. Rastamannen ger dem fingret utan att vända sig om. Och jag kommer aldrig att få veta hur det gick eller vad som hade hänt! Det är SÅ frustrerande.

Eller senaste gången jag hyrde video av han vi kallar Dogge (han är inte ett dugg lik Dogge, men han pratar som han, och så verkar han vara sådär lite skönt skojig och dessutom tycks han känna precis hela Skärholmen) och hörde bara SLUTET av ett samtal mellan honom och en tjock kompis, fragment om att polisen hade jagat honom. Om jag vore med i en tv-serie där de här två sakerna hände skulle de givetvis betyda något för min karaktär – det skulle på något sätt vara en framåtdrivande rörelser i handlingen som dessutom skulle få sin förklaring så småningom. Nu får jag aldrig veta. Å andra sidan – om mitt liv faktiskt vore en film eller teveserie skulle det vara jordens tråkigaste. Fan, i filmen om Skärholmen förtjänar jag på sin höjd att vara statist.

Promenerade till Vårberg i snöstormen och fyndade böcker. Böcker är som mat för mig nu, orkar inte läsa nåt alltför seriöst. Vem behöver bokrean när loppisen finns? Fyndade följande böcker för sammanlagt 60 spänn!

Hinsehäxan av Lillemor Östlin
Inbillar mig att det ska vara lite tidig Birgitta Stenberg över den

Baby blues av Pia Hintze
Har fått den rekommenderad från flera håll när jag beklagat mig över kolik och sömnbrist.

En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna
Skildringar av arbetarklassen och överklassen är sååå mycket roligare att läsa än den typiska medelklassromanen om det gifta paret i sitt smakfulla hus/våning i Stockholms innerstad som verkar så lyckade men drömmer om något annat.

Hjärtan i Atlantis av Stephen King
Och aldrig var böcker mer njutbara att sluka än när jag var 13 och just hade börjat läsa Stephen King.

Farväl till Berlin av Christopher Isherwood
Som jag faktiskt aldrig har läst, skam att säga

Och till Rufus:
Så funkar det
Vilket var helt och hållet ett nostalgiköp. När jag väl började bläddra i den upptäckte jag att den ju ser jättetråkig ut och har skitfula bilder.

Kackel i grönsakslandet + Pannkakstårtan av Sven Nordqvist
Pettsson och Findusböcker i mint condition för 10 spänn styck!

Längst ner i en hög med begagnade pocketar hittade jag även min egen debutbok. En underlig känsla ...