Uppvigling

Jag har blivit så tråkig. Och då menar jag inte det faktum att jag aldrig går ut på krogen eller att jag mest sitter här hemma i Skäris och häckar i framför Seinfeld– det hör liksom till när man är mammaledig. Nej, det är mer NÄR jag faktiskt träffar folk. Jag inbillar mig att jag tidigare var en aldrig sinande källa av festliga anekdoter. Och nu hör jag mig själv – trots att jag svurit på att inte bli sån – sitta och prata om bajsvanor och sovrutiner (obs! inte mina egna dock – så illa har det inte gått än) och inte ha så våldsamt mycket mer att säga.

Det kanske är för att jag träffar A för sällan nu för tiden? Hon är nämligen mästaren på att uppvigla folk till att göra sjuka saker (så att man får lämpliga anekdoter att berätta sedan). En enda gång har jag lyckats uppvigla henne till något. Det var på Hyndans hörna-tiden. Ett läskigt par stod och råhånglade – det var ett sånt där Tommy Nilsson-par som liksom inte hånglar offentligt för att de bara måste, för att de inte kan hålla sig ifrån varandra eller nåt sånt – nej, de ställer sig och hånglar där de är som mest synliga för att de tycker att de är så himla fina i sin kärlek, självgodheten strålade likt en radioaktiv gloria runt deras skallar. Och jag uppviglade A till att gå fram och säga: ”Kan inte ni gå hem och knulla istället?” (jag har glömt vad hon tvingade mig att göra i utbyte). Paret blev asförbannat och sa något töntigt, som: ”Jag tror bara du är avundsjuk!”

Andra lyckade uppviglingar:

1. När vi var unga och radikala och alltid hängde på Smålands nation i Lund fick vi en kväll till vår stora lycka se en på den tiden mycket känd samtidsförfattare valsa runt, full och lång och glad. A uppviglade genast G att valsa efter samtidsförfattaren och ta ett stadigt grepp i skrevet på honom. Efter den händelsen blev samtidsförfattaren blek och nykter och gick hem. Sen skrev han en bok om manlighet.

2. En annan kväll i Lund var vi ett glatt gäng från kollektivet som klädde ut oss till tjackluder och spatserade gatan fram. Jag vet inte om det var A som uppviglade oss till det, men säkert var det i alla fall hon som fick G – som kvällen till ära var tjackludertransa i svart paljettklänning – att med basröst ropa ”Hi boys! Are you looking for fun? We can show you everything” när en bil packad med supersvenniga snubbar saktade in.

3. Jag vill åtminstone TRO att det var hon som uppviglade mig att knocka G skithårt i skrevet när han glad i hågen dansade runt på en fest.

4. På en Bombenfest (där vi var äldst och hopplöst passé redan som det var) uppviglade hon Peter att gå och önska Ice Ice Baby av dj:en – som trodde att han menade allvar och hånade honom hårt.

5. I Seattle fick hon en väldigt kortväxt (och full)indieregissör att dra ner brallorna, visa hela paketet och vråla ”Unleash the beaver!” inne på en rätt stylish gayklubb.

Hm. Nu märker jag ju att det ofta är den uppviglade G som utgör själva kärnan i de festliga anekdoterna. Det kanske också är en bidragande orsak till att jag är tråkig – att han är i Florida och plockar tomater.