Clownerna kommer imorgon ...

Sveriges nationaldag imorgon och vad händer i Skäris? Jo, fucking Clowner utan gränser invaderar torget! Som om inte det här med nationaldag kändes nog fånigt. Jag får väl gå och sätta mig i skogen eller nåt, men det är säkert nån clown som irrat sig dit också. Vad är grejen med clowner egentligen, jag menar, INGEN tycker ju om dem, folks känslor inför dem pendlar mellan avsky, rädsla och medlidande, jag har aldrig hört nån ärligt säga att han eller hon verkligen gillar clowner. Ändå fortsätter de att dyka upp överallt.
Och vad heter deras hemsida? www.skratt.nu
Och vad är deras slogan? ”Vi sprider skratt som bistånd”
Jag vet inte varför jag blir så våldsamt provocerad av det här.
Eller jo, det gör jag.

Varför jag blir så provocerad av clowner:

1. Jag är uppvuxen med clownen Manne och hans jävla banan. Redan som fem-, sexåring störde jag mig enormt på den där väggen som rörde sig i bakgrunden när han låtsades cykla, herregud, det var ju teve, hade de verkligen inte tillräcklig budget för att filma några riktiga utomhusscener? För mig handlade aldrig fantasi och kretivitet om en vuxen man i kroppsstrumpa som gjorde fjantiga saker.

2. Jag är uppvuxen med clownen i Stephen Kings Det. Det är smått genialiskt att låta ondskan som skiftar form ha sin huvudsakliga skepnad i en läskig clown (ja, ja, Urskepnaden var förstås den där jättespindeln, men den delen är så dålig att jag väljer att glömma den.

3. Jag är uppvuxen med Ronald McDonald. Och när jag var ung och politiskt aktiv var McDonald’s fienden och Ronald dess hånleende symbol. Jag tycker fortfarande att han är jävligt ful. Han har tantfrisyr.

4. Jag är uppvuxen med GB-clownen. När jag bodde i Lund snodde jag hem en sån till kollektivet och mitt stående skämt var sedan att placera clownen i olika delar av huset – typ, i folks sängar, i duschen, på en stol i köket. INGEN utom jag själv tyckte att det här var roligt. Självklart har detta komikmisslyckande satt sina spår.

5. Det enda man ville när man var liten och gick på cirkus var att se djur göra konster. Det behövde inte vara elefanter eller tigrar eller något annat flashigt, det räckte så bra med typ hundar eller shetlandsponnyer. Men istället kom de där jävla clownerna in och eftersom det alltid var någon annan som hade betalat för en visste man att man skulle vara tacksam – och alltså försöka skratta trots att det inte var ett dugg roligt.