Worst of Hultsfred

Klockan är halv åtta en fucking söndag och jag är uppe, har redan ätit frukost och matat Rufs med gröt och jag ska inte säga att det känns underbart och uppfriskande, för det gör det fan i mig inte – vid första bästa ögongnugg från Rufus sida ska jag kasta mig i sängen igen.

Charlie ringde igår och genast började jag sakna honom och Oregon och gården i Gresham och att traska runt på gatorna i Portland och att plocka solmogna tomater utanför deras duplexhus och att äta asiatisk mat vareviga dag och att köpa fantastiska serier i små indieaffärer och att sitta på Powells – världens största bokaffär – och dricka en iskaffe... och tusen andra saker. Det känns så konstigt att jag inte ska åka dit den här sommaren. Dessutom är Charlies pappa – also known as Big Charlie – så sjuk att läkarna har gett honom max ett år. Vilket är så vanvettigt sorgligt att jag inte orkar tänka på det just nu.

Någon annanstans i Sverige tar Hultsfredsfestivalen slut och det känns väldigt underligt att det var femton år sen jag var där sist.

Worst of Hultsfred
(som jag minns det ... fast jag kan blanda ihop en del med Roskilde):

1. Att bli så klämd att jag nästan svimmade framför Levellers – en vakt fick lyfta ut mig. Jag menar, ska man dö på en konsert så inte fan ska det vara under en Levellerskonsert. Det är ungefär som att bli överkörd av en permobil.

2. När jag miserabel låg hopkurad vid sjön Hulingen och tyckte synd om mig själv samtidigt som jag hörde Ulf Lundell bröla timme ut och timme in på någon av scenerna och en hårdrockare plötsligt kom fram och sparkade på mig. När jag frågade vad fan han höll på med såg han uppriktigt generad ut och sar:
”Oj, förlåt, jag trodde du var en sten.

3. På mitt livs första rockfestival – Dalarock – träffade jag en snubbe från Smedjebacken och vi hånglade utanför tältet i gryningen. Strax därefter skulle jag åka till Stockholm och jobba i två veckor. Fråga mig inte hur, men vi lyckades på något sätt bli tillsammans utan att träffas igen, och under tiden i Stockholm skickade han mig typ ett kärleksbrev om dagen. I födelsedagspresent fick jag en biljett till Hultsfred av honom. Dödsromantiskt ... trodde jag. Ända tills vi träffades igen och bara han och jag skulle tillbringa flera dagar tillsammans i Hultsfred och jag kände nada. Eller ... jag kände väl snarare att jag överhuvudtaget inte gillade honom, inte tyckte att han var det minsta snygg och inte hade något att prata med honom om. Eftersom vi var under arton och inte hade fixat någon booze innan kunde vi inte ens supa oss fulla och överleva den vägen. Jag minns hela festivalen som en radda svepskäl för att fly från honom i några minuter. Det första jag gjorde när jag kom hem var inte att duscha utan att skriva det obligatoriska ”Det är inte dig det är fel på, det är mig”-brevet.

4. Okej, det här hände inte mig utan min kompis Johanna, men det kvalar ändå in på värsta-listan: Ett gäng satanister jagade henne över festivalområdet med ett grishuvud på en påle.

5. Den hemska sexkvällen då folk köade för att få knulla i vårt tält. Jag tror den sammanföll med kvällen då jag var en sten. Rättare sagt, jag tror jag låg där och tyckte synd om mig själv för att jag inte hade tillträde till tältet.