Stockholmsillusioner, del två

Det närmsta jag har kommit den där andäktigheten inför en plats på senare tid är när jag var i New York. Det var innan jag hade sett Sex & the City, så jag förknippade stan helt med Seinfeld och The Huxtables i The Cosby show (eller ”The Vegetables” som G trodde att de hette) och en massa filmer, förstås. Vilket var tur. För nu var det ju de skönt avslappnade jag kollade efter och la märke till, det jag gillade, om jag hade sett det med Sex & the City-glasögon hade jag bara blivit nojig för vad jag själv hade på mig.
Alla filmmiljöer man kände igen och höghusen och den där magiska känslan av att här kan vad som helst hända, jag kan möta vem som helst (och vi såg faktiskt både Kate Moss och Michelle Williams) – fast egentligen handlade det nog lika mycket om att det var första stället i USA jag var på.

Men det var inte det jag skulle skriva om utan Stockholmsillusionen jag hade som finnig femtonåring med Spray blond-färgad hockey.
En gång i åttan eller nian tog vi shoppingbussen till Stockholm. Jag minns inte om det var jag och Catrin eller jag och Therese eller om kanske både två var med. Vad jag minns är att Fredrik Bergh (som för övrigt såg ut ungefär som en ung Steve Buscemi med hårdrockshår) – som både Catrin och Therese kände – satt längst bak i bussen, och därför satte vi oss också där och pratade med honom hela vägen. Och jag minns att han hade cowboyboots och att det var en av de första gångerna en kille i min egen ålder pratade till mig som en helt vanlig människa, inte den jävla nörd jag var, och jag tror att det också färgade den där Stockholmsdagen. Det kändes som att åka rätt in i nåt slags frihet. För så fort vi kom av shoppingbussen på Cityterminalen tände vi våra Gula Blend (i vetskap om att här kunde i alla fall ingens föräldrar se oss) och kände oss världsvana och vuxna. Och vi käkade pizza – som just då framtstod som världens godaste – på ett ställe nere på plattan (Sergels pärla tror jag det hette, har för mig att det fick stänga så småningom för att hygienen var så usel) och vi köpte Guns ’n’ Roses t-shirts (som senare fick några killar som alltid dömt ut mig som nörd att delvis omvärdera mig – ja, de stirrade menande på den där tröjan och sa ”Guns ’n’ Roses, det tar sig”).
På shoppingbussen på vägen hem var Fredrik Bergh inte med för han hade en kompis i Stockholm som han skulle stanna hos – vilket bara gjorde det ännu mer fantastiskt att han ändå hade pratat med mig, mig!
Det var nog den dagen jag bestämde mig för att det var här och ingen annanstans jag ville bo, att jag skulle kvävas om jag hamnade någon annanstans i Sverige.

Saker mitt femtonåriga jag trodde/hoppades skulle hända när jag flyttade till Stockholm:

1. Jag skulle bo i en vit vindsvåning på Söder, och där skulle jag sitta, iklädd en lång kjol, och röka i fönstret och känna mig jättepoetisk. Samt skriva böcker.
(fast jag hamnade i en andrahandslägenhet i Gubbängen).

2. Jag skulle bli upptäckt på gatan av en regissör som skulle tjata på mig tills jag gick med på att spela med i hans nästa film.
(men de enda som ”upptäckte” mig på gatan var pundare, sinnessjuka och väldigt ensamma invandrarmän – jag delade glatt ut mitt telefonnummer till alla som bad om det och hade stora svårigheter att trassla mig ur det hela när de sedan ringde).

3. Jag skulle hänga på diverse ”inneställen” och där bli bästa vän med olika kändisar – folk som Joakim Thåström och Jonas Gardell och Susanne Osten (ja, försök föreställa er det ställe där de tre skulle kunna hänga samtidigt!).
(men det känns som om vi mer eller mindre bodde på Krishna och Hyndans hörna den där första tiden – samt drömde om att fylla 21 så vi kunde börja gå på Kvarnen).

4. En natt skulle jag ta med intervjubandspelare och vistas bland Stockholms hemlösa och andra utslagna hela natten, be dem berätta sina livs historier och göra en radiopjäs av resultatet.
(herregud vilken tur att jag inte fick för mig att faktiskt GÖRA det när jag var femton, jag var så knäpp, fick jag en idé så spelade det ingen roll vad nån sa.)

5. Jag skulle bli författare och kunna leva på vad mina böcker drog in. Samt högaktas av alla litterära kretsar.
(hur jag trodde att det skulle bli att ge ut en bok och hur det faktiskt var förtjänar nästan en egen lista).